rönte och öfver kaptenens svikande af gifvet löfte skulle hos honom ha
väckt tankar på hämnd, men jag kan icke misstänka honom därför, ty
under de många år jag känt honom, har han visat en oförvitlig karaktär.
Han hade dock den egenheten, att han alltid skaffade sig ett rus, då
han blef förnärmad eller tyckte illa vara. Att kaptenen icke trodde
honom om ondt, syntes bäst däraf, att han begick den oförsiktigheten
att sedan Öster sofvit några timmar, åter ställa honom vid roderratten.
Men Öster var säker lots och den enda som fanns att tillgå, därför
borde han dock blifvit bättre behandlad.
Då båten lämnat Muurola kanal och Öster styrt lyckligt kring samma
steniga udde, där kaptenen ett par veckor tidigare lagt klockan på
botten, måste denne dock af något skäl börjat betvifla, att han nyktrat
till tillräckligt för att sköta rodret, ty han frågade honom: "Vet ni
säkert hvar stenarna ligga där längre fram i sundet?" "Ja, herr
kapten", svarade Öster. "Men ni styr inte på märket därborta på
stranden." "Nej, herr kapten." "Hvarför inte?" "Ditåt äro stenarna,
kapten." "Stenarna ligga ej i farleden." "Visst inte, men märket där
leder ut på fjärden. Märkena för sundet äro akterut nu." (Dessa märken
utgjordes af en på holmen i sundets norra del i skogen uthuggen rågång,
försedd med ett hvitmenadt stenröse vid hvardera ändan. Dessa rösen
måste vid fart genom sundet hållas i linje efter hvarandra). Kaptenen,
som troligen "partout" ville ha sin vilja fram, fortsatte: "Håll på
märket förut. Det är långt till stenarna än." Öster lydde och höll
ditåt, men frågade ändå för att förvissa sig: "Är det rätt så, kapten?"
Härtill svarade denne: "Rätt så." Några ögonblick därefter varskodde
Öster honom dock, sägande: "Kapten, nu äro vi strax på stenarna." "Nå,
så visa dem då", lydde svaret från den vresiga kaptenen, som troligen
icke hade reda på hvar stengrundet i verkligheten fanns, eljes var hans
envishet obegriplig. I samma ögonblick svängde Öster hastigt om ratten,
båten girade tvärt åt styrbord, åt det håll Öster förut styrt, en
häftig duns skakade hela akterskeppet och Öster ropade: "Där äro
stenarna, kapten!" Var denna manöver nu utförd af illvilja, som
kaptenen sedan påstod? Jag tror det icke. Hade så varit fallet, kunde
ju Öster ha styrt enligt kaptenens kommando och lugnt låtit båten ränna
upp på stenröset, men det gjorde han icke. I sista ögonblicket ändrade
han kursen och förebyggde därmed en olycka, som säkert blifvit större
än den föregående på lustresan, ty utom maskinkraften ökade strömmen
farten och det skulle ha burit af rätt upp bland stenarna i stället för
längs kanten af grundet som nu. Hellre tror jag, att Öster ville gifva
kaptenen en minnesbeta och visa honom, huru väl han hade reda på hvar
stenarna lågo, hvilket han ju kort förut begärt af honom. Därför gjorde
han svängningen i sista ögonblicket och lämnade tre af propellerns fyra
blad som minnen på platsen.
Samtalet mellan kaptenen och Öster meddelades mig af maskinisten, som
sade sig ha åhört detsamma, stående i nedgången till maskineriet,
hvilket ock af Östers utsago bekräftades. Maskinisten påstod äfven, att
kaptenen efter stöten var ursinnig och blott af hans afrådande och
förböner hindrades ifrån att låta binda Öster och ge honom en bastonad,
hvilket var klokt gjordt af maskinisten. Båten kraflade sig med det
enda kvarblifna propellerbladet till verkstadens strand. Där insattes
ofördröjligen en färdig reservpropeller, äfven kostnadsfritt, för
undvikande af vidare trassel. Öster satte aldrig mer sin fot på den
båten, men kaptenens otur var därför icke slut.
* * * * *
Under sommaren, sålänge kampanjen räckte, gaf kaptenen ytterligare
flere gånger vänner och bekanta tillfälle att roa sig ombord å
"Storfurst Wladimir". Då han gjorde sina turer utefter vattendraget,
följde de honom till Muurola, Pekkala, Ruovesi, ja upp till "världens
ända" i Mustalahti. Själf gladlynt såg han gärna trefligt sällskap
ombord. Jag minnes särskildt en mycket rolig färd från staden till
Teiskola gård med en hel bröllopsskara ombord och återfärden sent
påföljande dag. Men dessa nöjen togo slut med kampanjetiden. Ångbåten
lades upp och dess glade kapten återvände till marinen. De följande
åren uthyrdes båten åt privata personer; en af dessa var källarmästaren
Juselin i T:fors. Den vidmakthöll person- och godstrafiken mellan
staden och Visuvesi, hvilken stråt hade stor nytta däraf. Båten fördes
dessa somrar af kapten Boucht, tills den på vintern 1867-68 halades upp
på land och söndertogs för att skickas till H:fors och där åter
sammansättas. Hvart den sedan tog vägen, har jag ej fått veta.
Forellmete i Tammerfors ström.
Fiske med metspö idkades förr ganska litet i strömmen, till en del
därför att stränderna för det mesta voro och äro svåråtkomliga samt de
bättre metställena belägna inom fabriksområdena och där stängda af de
långa vattenrännorna, på hvilka platser därför endast få hade tillfälle
att fiska. Vid andra ställen var djupet nära stranden, under den tid
fisken uppehåller sig i forsen, obetydligt, och forellen som söker de
djupare och stridare platserna påträffades icke där. Mest förekom denna
fisk i vattenhvirflarna bakom här och där i strömmen liggande större
flyttblock och nedanför den öfra branta delen af fallet. Midt i
sommaren fanns förr i strömmen ganska mycket yngel om fem till åtta
tums längd. Sällan såg man någon större fisk hoppa, och sådana af mer
än tio tums längd, som togos på mete, voro icke många. Stora foreller
förekommo där under sensommaren, vid den i september och oktober
inträffande lektiden, då de dock sällan voro hågade att nappa på
flugor. Ofvanför forsen togos de dock ibland redan i juli och augusti
med drag från roddbåt, då naturligt agn eller konstgjordt bete
användes. Ynglet hölls i strömmen mest ofvanför den s.k. "lilla bron",
en smal gångbro af trä ledande från linnefabrikens nedra ända öfver
strömmen och utefter pappersbrukets vattenränna till Nygatan. Ofvanför
denna bro voro båda stränderna alldeles afstängda af byggnader och
vattenrännor, hvarför mete där endast kunde ske på få ställen från de
höga rännorna.
Sällan såg man någon meta i forsen på fabrikernas områden, och var det
då vanligen en af de engelska mästarena. Vid lilla bron och på holmarna
nedanför denna vid kvarnen och på stenarna i strömmen syntes någon gång
under sommaren en fabriksarbetare eller pojke meta med dåliga don och
mask på kroken, men dessa metare utgjorde sällsynta undantag. Det enda
rationella metande efter forell bedrefs af den ena eller andra bland
nyssnämnda engelsmän, och den flitigaste af dessa var på sextiotalet
remontmästaren vid linnefabriken Mr. Edwin Dawson. Han metade mycket
och mest mindre fiskar, ehuru han själf ej förtärde något af sin
fångst. Det var nöjet af sporten och den förströelse metandet medförde
i det för en utlänning så enformiga lifvet i en sådan småstad som
Tammerfors, hvilket gjorde honom till metare, och så var förhållandet
äfven med andra. Sommarkvällarne var han rätt flitig, sedan fabriken
stannat, och om det nappade bra, höll han ut till långt fram på de
ljusa nätterna; då såg man honom ofta vandra hemåt, medförande den
under vänstra armen hängande lärftspåsen, väl fylld med fem till åtta
tum långa foreller. Lyckades han någon gång fånga en något större fisk,
brukade han omtala det; därför vet jag att sådant sällan hände.
Mr. D. använde goda engelska redskap, spö, ref och flugor, utom de
minsta sådana, ty dem förfärdigade han helst själf, emedan han påstod,
att det finska ynglet icke förstod sig på engelska flugor, men att
större fiskar höggo efter hvad beten som helst, utom det som för
tillfället bjöds åt dem. Jag tror dock, att strömmens svagt kaffebruna
vatten icke var utan inflytande därpå. För att meta forell använde han
samtidigt tre eller fyra mycket små, grå eller brungula flugor, hvilka
med korta guttafsar voro fästade efter hvarandra vid en lång sådan
tafs, som var försedd med ett litet sänke vid ändan. Med spöet kastade
han denna flughärfva på stora afstånd midt i strömmen och emellanåt
nappade två små fiskar samtidigt därpå. Märkte han att en större fisk
fanns i närheten, utbyttes den sista flugan mot en större engelsk, som
då fick spela vid refändan.
Han tyckte icke om sällskap vid metet, men tålde min närvaro, om jag
blott icke uppehöll mig alldeles under hans ögon; därför brukade jag,
då han metade från den höga spinnerirännan, sätta mig i hans närhet
under denna, för att se huru han bar sig åt, tills jag slutligen själf
för tidsfördrifvets skull på sommarkvällarna började meta. Klädd som
alla engelsmän vid arbetet i en hvit beckskinnströja och mörka
benkläder af samma material, mössa af sammet med liten skärm och en
brokig halsduk, var han med sitt långa rullspö på långt häll
igenkännlig, trägen och fåordig. Hände det att en större fisk nappade
på hans skenbart så klena don, då var det intressant att iakttaga med
hvilken skicklighet, varsamhet och tålamod han manövrerade, tills
fisken var matt och kom så nära, att han på passande ställe vid
stranden kunde taga den med handen, ty undertagshåf eller krok användes
aldrig. Vid mete från den ett par våningar höga vattenrännan brukade
han med rullen vinda upp fångade mindre fiskar, och var jag därvid nära
till hands, hjälpte jag honom taga dem af kroken, men större fiskar
gjorde honom mycket besvär, innan han lyckades leda dem till något af
de få för upptagandet lämpliga ställena; sällan lyckades dock någon
rymma.
Af Mr. D. lärde jag mig sålunda forellfisket och han skaffade mig
redskap därtill, äfvensom de flugor han funnit vara bäst, ty ingen
kände så väl till fisken i strömmen och kunde taga den så bra som han.
Dock blef jag aldrig någon riktigt intresserad forellmetare, emedan det
för mig endast var ett tillfälligt tidsfördrif utan synnerligt nöje.
Att kasta flugrefven och dragga den af och an öfver strömmen till
förfång för de små kvicka fiskarna och att timtals snärja efter någon
större som icke behagade nappa kunde väl ibland på lediga stunder vara
roligt nog, men blef dock enformigt i längden. Därför var det endast i
brist på annan sport, som jag försökte mig på forellmete; hellre satt
jag i en båt vid något grund ute på sjön och drog upp stora, vackra,
svartgröna abborrar.
En vacker sommarnatt år 1864 under spöktimmen kom jag gående öfver
lilla bron på väg hemåt. Redan på långt håll varsnade jag Mr. D. vid
nedre ändan af linnefabriksbyggnaden, där strömmen rinner utefter en
låg tillandning, kantad af en alnshög stenmur. D. bar sig besynnerligt
åt, han skuttade gestikulerande hit och dit, svängde med armarna och
svor sina kraftigaste engelska eder så det hördes på långt afstånd,
allt emellanåt stickande knytnäfven under näsan på den framför honom
stående häpna fabriksvakten, som synbarligen icke begrep ett ord af D:s
föredrag lika litet som denne af hans finska. Framkommen till broändan
fick jag, som aldrig förr sett den lugne D. så häftig, sedan han något
behärskat sig höra följande: D. hade fångat en ovanligt stor forell,
som han ansåg väga minst femton skålpund och fick fisken efter oändliga
ansträngningar lyckligt halad in i det grunda vattnet invid stenmuren.
Vakten hade varit intresserad åskådare, och då hade D., som icke ville
lägga metspöet ifrån sig och ej kunde komma åt fisken, försökt att med
tecken göra för vakten begripligt att han skulle klifva ned i vattnet
och taga den uttröttade fisken med händerna samt hifva honom upp på
land. Efter åtskilligt tecknande och tydande hade vakten också ganska
riktigt klifvit ned från stenmuren och närmat sig fisken, men i stället
för att gripa tag uti den med händerna, höjde han hastigt sin tunga påk
och måttade ett dråpslag åt fiskens hufvud. Olyckan ville dock, att han
i stället för fisken träffade refven framför dess gap och slog af
denna, då fisken naturligtvis med detsamma var sin kos.
När Mr. D. sedan för andra berättade denna fatala händelse, menade han
att vakten nog förstått hans pantomimer, men varit rädd att taga i den
stora fisken och därför ämnat slå ihjäl honom först. Fiskare och jägare
skarfva och skryta ibland något, som kändt är.
Under årtiondets senare hälft minskades forellynglet i strömmen och
därtill bidrog nog i sin mån att alla de större stenarna uti dess öfra
lopp borttogos till fundament under nya vattenrännor. Sedan sköljde
vårfloderna undan all sand, grus och småsten långt nedanom lilla bron,
hvarigenom strömbottnen blef lik en stenlagd gata, utan skydd för de
små och utan lekplatser för de stora fiskarna. Längre nedåt strömmen
brukade fisken icke vistas eller leka, troligen emedan vattnet där
redan var förorenadt af fabrikerna ofvanför. Genom den undan för undan
af fabrikerna vid öfra fallets båda stränder betydligt ökade
vattenkonsumtionen blef kungsådran under sommar- och höstetid mycket
vattenfattig, mot hvad den förr varit, hvarför forellerna småningom
alldeles slutade att leka där. Samtidigt blef det nästan omöjligt för
fisken att stiga uppåt, sedan de provisionella fördämningarna af
kungsådran tidtals tillätos, hvilka, så länge de stodo, höllo
kungsådran nästan torr och blott lämnade en liten öppning för fiskens
vandring, hvilken oftast var anbringad på olämpligt ställe. Med de små
och halfvuxna fiskarna minskades samtidigt äfven de större, som förr
fångades med nät i sjön ofvanför strömmen. Dock härom längre fram.
En jakt i Ruovesi.
Vid ett af de tillfällen då hjulångbåten "Ahti" af medfödd skröplighet
var urståndsatt att hvarannan dag under sommarn gå fram eller tillbaka
mellan staden och Ruhala i Ruovesi och därför ställföreträddes af min
lilla ångslup "Svea", blef jag bekant med possessionaten A. Aminoff å
Pekkala fideikommiss, och följden blef en inbjudning från hans sida att
jämte några vänner till honom deltaga i en jaktfärd där i trakten. I
brist på tid måste jag ett par gånger afsäga mig nöjet och uppskjuta
det, tills jag kunde hörsamma kallelsen den tredje lördagen i augusti
1864. Med Öster ombord som lots och eldare lämnade "Svea" staden vid
fyratiden på e.m., medförande som passagerare de öfriga till jakten
inbjudna gästerna, apotekaren G.A. Serlachius, sedermera egare af
Mänttä bruk, och hans provisor herr Const. Hakulin, äfven han senare
kommerseråd. Vid härligt väder hade vi en snabb färd öfver de stora
fjärdarna och passerade mot solnedgången Muurola kanal samt vid
tilltagande skymning de trånga och krokiga farlederna längre norrut.
Det var ej så lätt att då hitta vägen där, fastän en del sjömärken
funnos uppsatta af kronan för dess ångare "Storfurst Wladimir" ty den
öfverallt orörda skogen stod som en grön vägg jämnhög på alla stränder,
hvarför smala sund och under stranden liggande holmar, för den som icke
kände trakten, voro svåra att skilja från fastlandet. Men Öster hade
färdats där några gånger förut och det var nog för honom för att utan
sjökort lotsa i mörker. Ibland kunde man tycka att den angifna kursen
bar rätt till skogs och rakt mot ett hvitmenadt kummel på stranden. Men
då båten kommit alldeles inpå detta, upptäcktes, just innan man
törnade, ett smalt sund åt någondera sidan vid hvars slut ett liknande
märke skymtade. Där måste således en hastig och tvär vändning utföras
för att vid framkomsten till det andra märket ånyo upprepas, då åter
något annat sund visade sig ledande ut till rymligare vatten. Krångliga
men vackra farleder. Flere sådana passager funnos, hvilka till och med
vid full dager fordrade lokalkännedom och påpasslighet hos den som stod
vid rodret.
Det var redan mörkt då vi lade till vid Pekkala och mottogos af vår
gästfria värd. Han presenterade doktor Hirn från Ruovesi, som blef den
femte deltagaren i det stundande jaktnöjet. Emedan vi på färden förbi
holmarna vid Kirnusalmi och Jäminki ström sett flere flygande
tjäderkullar som vid inträdande skymning där uppsökte sina nattkvarter,
föreslog Aminoff att vi tidigt på morgonen skulle fara dit med
ångslupen, helst man kunde vara ganska säker att äfven träffa på harar
där. För harjakten funnos fyra stöfvare, hvaraf ett par tillhörde
apotekarn och de öfriga Aminoff; alla voro vackra djur.
Följande morgon var lugn och klar. Före soluppgången lågo lätta, kyliga
dimmor som ett täcke öfver vattendraget och långt inpå land, hvarför
affärden måste uppskjutas, tills solvärmen skingrat tjockan. Redan
tidigt nedkommen till ångslupen, fann jag Öster, som var särdeles mån
om maskineriet, syssla med hopfilande af ett lager, hvilket bultat
något under gårdagens färd. Denna lilla reparation var icke
behöfligare, än att den gärna kunnat uppskjutas till lägligare
tillfälle, och bättre hade det varit, om han den gången visat sig
mindre nitisk, ty nu hände att han fjäskade vid sammansättningen,
hvarför lagret, då vi åter voro på väg, starkt värmde sig. Vid
framkomsten till målet beslöt jag, därtill af omständigheterna nödd och
tvungen, att icke likt jaktkamraterna lämna ångslupen, utan hellre
stanna ombord hos Öster tills vi åter fått maskinen i gångbart skick.
Mellan sju och åtta kilometer från Pekkala åt staden till vid
Kirnusalmi västra inlopp ligga två större och en hel flock mindre
holmar i Velhonselkä mellan Kondoniemi strand i norr och Velhonniemi i
söder. Utom denna grupp finns i samma vatten på något längre afstånd en
mängd andra öar, som alla den tiden voro rika på villebråd. Den holme
vi lagt till vid kallas Möyrysaari, är omkring en half km lång och en
tredjedels bred samt belägen vid pass en km nordost från gården å Mommo
hemman, hvilken dock undanskymmes af en mellanliggande större holme. I
söder och väster nära Möyrysaari ligga ytterligare åtskilliga små öar,
hvaraf Romusaari är försedd med sjömärke vid segelleden. Det inre af
holmen var då beväxt med reslig tallblandad granskog och dess stränder
voro, som vanligt i trakten öfverallt där ej låga berghällar eller
öppna ställen funnos, snårlikt kantade med täta gamla albuskar. Norra
delen är några meter högre, eljes har holmen jämn mark, här och där
gräsbevuxen och betäckt af större och mindre flyttblock, mellan hvilka
jättelika tallar reste sig högt öfver ganska tät, medelåldrig skog,
hvilken knappt nådde tredjedelen af dessa gamla väderbitna
fornlämningar. Där ångslupen låg, fanns mellan de präktiga timmerträden
en rätt in i skogen ledande öppning liknande en naturlig allé och som,
erbjudande en ståtlig inblick i urskogen, kanske var en rågång eller
vinterväg. Kamraterna begåfvo sig på tjäderskytte och hundarna bundos
vid några buskar nära ångslupen, där de snällt lägrade sig.
Medan de andra söka tjädrar och Öster plockar loss maskinen hinner jag
ladda min bössa och tala något om den, ty det tjänar till förklaring af
mina oftast ganska anmärkningsvärda skott. Den var en dubbelpipig äldre
framladdare tillverkad af den bekanta firman "Sauer et Sohn in Suhl",
kaliber 16 med pipor af ovanlig längd, mätande 92 cm, trångborrad och
försedd med knallhattslås. Ett ovanligt tungt instrument och därför
icke särdeles trefligt att hela dagen släpa på i skogen. Därmed kunde
jag på ansenligt håll skjuta sittande och flygande fågel eller en högt
kretsande hök, uppöfvad genom att begagna hvarje passande tillfälle att
till måls skjuta på sakta framstrykande kråkor. Den som förstod sig på
kunde med denna bössa på femtio steg sätta hela hagelsvärmen i ett
nummer af Helsingfors Dagblad, som ju icke var särdeles stort på den
tiden. Men att på nära håll träffa flygande fågel eller hare i språng
var mera kinkigt, ty tiden medgaf då icke att sikta tillräckligt noga
och därför hade jag af fruktan att blottställa mitt jägarrenommé
respekt för jakter, vid hvilka man kom nära villebrådet, såsom vid
rapphöns- och harjakt på holmar. Jag stannade således gärna ombord
denna gång.
Medan jag sedan hjälpte Öster vid maskineriets söndertagande, hade jag
lagt bössan på sittbänken bredvid mig, i förhoppning att få något
tillfälle att skjuta, och denna önskan blef snart uppfylld. Sedan
kamraterna varit borta en stund, hördes skott, och då jag såg upp åt
land, kommo ett par tjädrar surrande utefter allén rätt mot mig. Att få
tag i bössan gick nog fort, men då jag hade den i skjutläge, skyggade
fåglarna för ångslupen och togo af mellan träden samt flögo snedt förbi
öfver det smala sundet till en helt liten holme, där de satte sig i en
tall vid stranden. Afståndet dit var närmare hundra steg, men de sutto
så väl till att det var frestande att försöka träffa på så långt håll,
och jag sköt på vinst och förlust. Den tjäder jag måttat på föll som en
sten på strandkanten medan den andra flög tillbaka samma väg som han
kommit. Äfven den kunde jag ha skjutit på öfver vattnet, men då hade
han gått till botten. Han råkade dock strax ut för doktorn, som snart
kom med honom till ångslupen. Under tiden hade flere skott hörts och
doktorn sade att han egentligen kommit för att hämta den lilla
roddbåten vi från Pekkala medfört, för att med provisorn fara till en
annan åt sydost belägen holme, kallad Mommosaari, till hvilken fåglarna
retirerat. Han tog båten och därför fick min fågel tillsvidare ligga
kvar; dock anmodade jag honom att försöka drifva fåglarna tillbaka åt
mitt håll och detta lyckades för honom. Efter en god stund smällde ett
par skott på Mommosaari och uppskrämd däraf kom en hel flock tjädrar
strykande lågt öfver sundet inpå holmen mot de mig närmast stående höga
träden. Äfven denna gång sköt jag på mycket långt håll midt i flocken,
och en tjäder föll nära stranden. Apotekarn och possessionaten hade
äfven väntat de återvändande fåglarna samt mottogo dem med en hel
salva, så att flere stupade. Efter detta bombardemang spredo sig de
uppskrämda fåglarna åt flere håll och kunde icke mer anträffas på
Möyrysaari, hvarför alla jägare kommo till ångslupen, medförande sitt
jaktbyte. De båtfarande hade en fågel med sig och jag hämtade mina,
hvarefter alla räknades och befunnos vara tio stycken. Jag var mycket
nöjd med min jakt, ty jag hade två fåglar, ehuru jag icke varit från
ångbåten. Kamraterna ville icke tro att jag skjutit den ena fågeln
tvärs öfver sundet, påstående det vara ett omöjligt afstånd för en
vanlig bössa, men då jag visade dem att den sistskjutna tjädern fallit
på föga kortare håll, fingo de stor respekt för mitt långa och ovanliga
muskedunder. Då nu tjäderjakten måste anses afslutad och klockan redan
visade närmare sju, togos de från Pekkala medtagna smörgåsarna fram och
en välbehöflig frukost afåts, hvartill Öster kokade kaffet.
Frukostar i skogen bruka icke vara långvariga, och då kamraterna
påstodo sig på flere ställen ha sett spår efter hare, hade de brådt att
få reda på dem. Två af hundarna släpptes och fingo upp alldeles invid
ångslupen, hvaröfver det andra stöfvarparet blef rätt illa till mods
och ställde till ett hemskt oväsen, som jag hade stor möda att tysta.
Efter den dimmiga morgonen var marken fuktig och hararna måtte ha varit
flitigt i rörelse eller ock fanns det godt om dem på holmen, ty
hundarna skildes genast för att drifva åt olika håll. I den förhoppning
att någon jösse skulle hitta på att springa längs rågången, ställde jag
mig vid dess kant ett stycke från ångslupen, men under en lång stund
behagade ingen välja den vägen. Däremot började de snart med god fart
skymta tvärs öfver öppningen än från den ena än från den andra sidan
och på ganska nära håll. De voro så uppskrämda och kvicka, att jag
knappast hann varsna dem och långt mindre skjuta. Slutligen tyckte jag
dock att något annat borde ske än att blott med häpnad betrakta detta
lefverne, hvarför jag, då åter en kom sättande, försökte peka åt honom
med bössan och sköt — en bom naturligtvis och så — en till. Sedan jag
flere gånger hört de andra jägarne skjuta och skrika "alles tot" samt
småningom ledsnat vid bombardemanget, hvarför jag naturligtvis skyllde
geväret och icke mig själf, tog jag min Matts ur skolan och återvände
till ångslupen. Detta föredrog jag af fruktan att skada någon af de
andra, då det i den täta skogen var omöjligt att hålla reda på
hvarandra och se hvart man sköt.