med för att öfvervaka maskinen och maskinisten, ett för honom
personligen förargligt missöde. På färd från staden hade vi kommit till
krökningen vid inloppet till Muurola kana!, där strömmen nedanom
vattenfallet under högvattentid ligger hårdt från styrbord och, om
båten ej far fram med stark fart, pressar honom inpå stengrundet vid
stranden. Kaptenen trodde väl att båten vid långsam gång bättre skulle
utföra den skarpa vändningen åt babord, hvarför han kommenderade "sakta
fart". Strax fick strömmen makt med båten och skulle lagt den mot
stenarna, om icke ankaret varit klart och i grefvens tid släppts till
botten. Då ankaret stoppat farten, skyndade sig kapten akterut, för att
se om båten låg fri från stenarna. Då han lutade sig djupt Öfver
sittbänkens ryggstöd gled fickuret, som var instucket mellan knapparna
i uniformsrocken, ned i sjön, tagande kedjan med sig i djupet. Då allt
var af guld, blef förlusten stor nog för kaptenen, som sade: "Strunt i
det, bara båten är oskadd." Det kunde nog vara riktigt, men oriktig var
hela manövern, som vittnade om ovana att navigera på strömt vatten.
Detta var ett af de många tillfällen under sommarns lopp, då oturen var
framme, och klockan ligger där ännu på fiere famnars djup, ehuru den
söktes äfven af andra än kaptenen.
Då jag i det föregående berättat ett och annat om båtarnas färder och
öden, vill jag här ock omnämna en annan färd med ångaren "Storfurst
Wladimir", rolig och ödesdiger i mer än ett afseende.
En lustresa till Muurola kanal midsommarafton 1864.
Till denna färd hade kapten v. Sch. och de vid remonten af Muurola
kanal sysselsatta väg- & vattenbyggnadsingeniörerna Sanmark och Ullner
inbjudit allt som till stadens societet hörde. Det skulle dansas på
Muurola och återfärden skulle ske om natten. Vädret var präktigt och
båten välfylld med passagerare, då den kl. 4 på eftermiddagen lämnade
staden. Stadsmusiken, de fem bröderna Scharlin, spelade upp, det bjöds
kaffe och punsch, stämningen var lifvad. Bänkarna på halfdäckets båda
sidor voro upptagna af damer i ljusa sommartoaletter, och då intet
luftdrag förde röken åt sidan, hände det, som ju är rätt vanligt å
ångbåtar eldade med ved, att sotpartiklar från skorstenen föllo ned på
dem. De flesta af fruntimren retirerade därpå förut. Kapten v. Sch.
var, liksom många af hans gelikar till sjös, en artig kavaljer; han lät
därför borttaga större delen af sittsofforna på halfdäck och flytta dem
förut, där fruntimren voro. Det blef blott en bänk kvar på hvardera
sidan af båten och dessa voro upptagna af unga damer som icke nåddes af
sotregnet. Längre akterut fanns intet skydd mot sjön och om båten kom i
rullning var det således ganska farligt att uppehålla sig där för den,
som icke stod säkert på fötterna eller ej var sjövan.
Under resan öfvervakade kaptenen själf sina på halfdäck vid roderratten
stående två marinsoldater, ty lots fanns icke ombord. Framför ratten
var uppställdt ett högt, med glaslock försedt kartbord, och däruti lågo
sjökorten, på hvilka farleden var utmärkt med röda streck samt alla
prickar och sjömärken funnos upptagna. Därför borde allt hafva aflupit
lyckligt under färden, om blott kaptenen dessutom låtit öfvertala sig
att som lots medtaga verkstadens f.d. skutskeppare Öster, ty denne
kände från mångåriga kryssfärder bättre än andra till alla
vattendragets stötestenar. Men kaptenen påstod sig hitta vägen själf,
ehuru hans rorgängare icke förstodo att rätta sig efter sjökorten och
endast visste styra från det ena hvitmålade sjömärket till det andra.
Med god fart hade vi passerat Näsijärvi och Koljonselkä samt snabbt
kommit 27 km från staden norr om Runsas och Rantala gårdar på västra
stranden af Teisko kapell. Ångbåten hade svängt åt styrbord, förbi det
på en låg klippa uppförda sjömärket n:o 6 på kortet, och hade rätt
kurs. Ute på fjärden, där rodret icke behöfde taga kaptenens
uppmärksamhet i anspråk, hade han jämte andra af herrarna varit med om
sången och vid det laget just slutat den bekanta visan: "Pelle var så
ung och glad, till de vackra flickors rad" etc. då han, observerande
att båten kommit in i trängre farvatten, åter egnade sin uppmärksamhet
åt sjökortet. Tyvärr hade han dock icke ännu hunnit orientera sig
därpå, då båten törnade svårt. Från märket n:o 6 borde kursen satts i
nordost på märket n:o 7, ett stenkummel uppfördt på stranden af
Myrysniemi udde, men detta märke måste ha förbisetts af karlarna vid
rodret, ty de styrde rätt mot norr på märket n:o 8 vid Unekivisalmi.
Detta ödesdigra misstag gjorde att ångbåtens väg kom att ligga öfver
yttersta östra ändan af ett vidsträckt undervattensgrund, bestående af
stora stenar, långt utskjutande från en midt emot Myrysniemi under
västra stranden belägen medelstor holme. Vid stöten lyftes babordssidan
högt upp och styrbordssidan krängde mycket djupt ned, hvarpå båten
rullade tillbaka åt babord och åter törnade svårt. Detta upprepades
gång på gång utan att båten dock satte på eller saktade farten. Vi som
stodo på halfdäck akterom roderställningen, hade svårt att hålla oss på
fötterna. En del af ungdomarna på sittsofforna föllo framstupa på däck,
och andra, som i skrämseln sprungit upp, förlorade jämvikten och
stupade ikull raklånga, bokstafligen rullande utefter däcket. Det såg
hemskt ut, ty däcket saknade stängsel och var öppet mot sjön. Alla som
varsnade olyckan rusade till och lyckades få tag i damerna, innan det
var för sent. Man grep tag i hvad man fick fatt, kjolar, ben eller
armar. Jag minns att jag gjorde bekantskap med ett litet nätt smalben,
hvars egarinna redan låg med armarna utöfver däckskanten, och andra
påstodo sig ha varit lika närgångna i hastigheten. Det blef nog
förlåtet, tror jag. Voro de unga på däck handfallna och redlösa, så var
det ju ej att undra på, att några af de äldre fruntimren i salongen
skreko till och svimmade af skrämsel. Medan detta pågick, kom kaptenen
sig icke för att stoppa eller sakta farten, men då båten fortsatte
färden, lät han den fara vidare som om intet passerat och det kunde ju
vara lika så godt, eftersom rätt förut var rent farvatten. Tur var det
att propellern icke råkat på någon af stenarna och att maskineriet blef
oskadt.
Då intet tycktes ha händt båten, lugnade sig större delen af
passagerarena snart och vi voro redan i farten med att lifligt
diskutera anledningen till denna olycka, hvilken lätteligen kunde ha
blifvit mycket större och som vi alla trodde vara lyckligt
öfverstånden, då plötsligt en gäll röst förifrån hördes ropa: "Hjälp
oss upp härifrån, här kommer vatten!" Ny uppståndelse ombord.
Kaptenlöjtnant J. och jag skyndade till lastrummet, hvarifrån nödropet
kommit och där restaurationen för resan blifvit instufvad. De därnere
sysslande fruntimren stodo redan till fotlederna i vattnet, som stigit
upp på det lågt liggande golfvet. De bärgades i hast därifrån, liksom
mat och dryckesvaror, hvarpå timmermansförman Karlsson, hvilken utfört
träarbetet ombord och lyckligtvis medtagits, gick ned med ett par
marinsoldater, som voro träarbetare. De lyftade upp golfluckorna och
bröto loss bräder, så att läckorna blefvo åtkomliga. Maskinisten
tillsades att öppna afstängningsventilen i den vattentäta plåtvägg, som
förom ångpannan på tvären afdelade fartyget samt att sätta maskinens
länspump i gång.
Som väl var, visade det sig snart att vattnet i lastrummet småningom
minskades och att pumpen således var stor nog att hålla båten flott, så
länge dess maskin var i gång. Då kölrummet blifvit mera fritt från
vatten fick man reda på, att det på babordssidan närmast kölen sittande
plåtstråket skadats af stötarna, starkt bucklats mellan spanten, men
icke bräckts. Skarfven med nästa plåtrad var på flere ställen inböjd
och läckte mellan nitarne, så att vattnet forsade in i båten som en hel
mängd små fotshöga springkällor. Väl var att de af plåtväggen
förstärkta spanten förhindrat läckans vidare utsträckning akterut under
ångpannan och maskinen, ty där hade vi varit ur stånd att med tillhands
varande medel komma åt att göra något. Då inga naglar voro bräckta,
tätade vi läckan provisionelt, på så sätt att blår, mönjekitt och
smala, torra träkilar med försiktighet indrefvos under plåtskarfvens
växelskena. Härvid biträddes vi af soldaterna, och detta arbete
utfördes så bra, att då vi anlände till Muurola, maskinpumpen kunde
undvaras och läckvattnet aflägsnas i pytsar.
Kaptenen blef rätt nöjd, då han fick höra, att båten för läckans skull
hvarken skulle sjunka eller behöfde köras på grund, och i det hela
sluppo vi ju relativt lyckligt undan. Hos oss andra karlar återkom den
glada stämningen snart nog, men vår unga kapten lämnade icke mera
kartbordet samt såg litet blek och svårmodig ut under resten af färden.
Han visste nog hvad honom förestod, sedan sjöförklaring öfver händelsen
inlämnats. Huru uppskrämda en del af fruntimren blifvit framgår bäst
däraf, att en äldre välfödd handelsmansfru O., hvilken jag endast till
namnet kände, lät genom bud anmoda mig, då jag som bäst höll på att med
träkilar drifva mönja och blår i läckorna och såg ut därefter, att
komma ner i salongen för att lugna henne, ty hon hade hört att båten
höll på att sjunka. Jag bad budet svara, att så gärna jag eljes skulle
komma, vore jag för tillfället strängt upptagen och icke presentabel i
aktersalongen, men så snart vi kommit i land, skulle jag stå till
tjänst. Med detta svar hade jag hoppats slippa ifrån gumman, men jag
misstog mig, ty väl på landbacken fick hon fatt mig och jag måste höra
många granna och vänliga ord. Först för det glada budskapet att vi
skulle "komma på land", hvilket ingifvit henne nytt mod, och sedan för
att jag "räddat" hennes dotter, sedermera friherinnan C—n, från att
drunkna. Hon var således den unga damen, som jag grep i smalbenet. Allt
var nog mycket vackert tänkt och sagdt af den goda frun, men hon
betänkte icke, att hon därmed gjorde en yngling helt "skamsen" inför en
stor del af sällskapet, och då den unga damen därtill på skämt började
kalla mig sin "räddare", fick jag till råga på nöjet en tid bortåt höra
det som öknamn bland mina kamrater. Till svar bad jag henne tacka
försynen och vår kapten, för det han undvikit allt för skarpa stenar.
Det lär hon nog ha gjort, ty talför var gumman.
Framkommen till kanalen i Muurola, lade ångbåten till nedanom slussen.
Där gingo passagerarena i land. Båten slussades uppåt för att vända och
sedan åter nedåt för att på samma ställe ligga färdig för återfärden.
På östra kanalstranden stod ett större af bräder uppfördt lider, som
användts till förvaring af redskap vid kanalbyggandet, men för
tillfället var tomt. Lidret hade af ingeniörerna blifvit uppfiffadt
till fest- och danslokal och prydts med löfruskor, girlander och
flaggor. Dit tågades i rad och ordning, med musiken i spetsen för
sällskapet, som mottogs af värdarna med välkomsttal och inbjudning till
te, smörgåsar, mjöd och annat njutbart. Medan därpå serveringen
undanskaffades vandrade man ut i den vackra aftonen och besåg kanalen,
Muurola ström och närmaste natursköna omgifning, till dess musikens
toner kallade tillbaka till dans.
Upptagen af den ännu pågående reparationen ombord, kunde jag icke egna
mig åt dansnöjet, men en liten episod därifrån har stannat kvar i
minnet och då den är rätt illustrerande för de sociala förhållandena
inom den tidens sällskapskretsar i T:fors, vill jag omtala den. Jag
stod och samtalade i balsalen, då jag hörde possessionaten Aminoff från
Pekkala, hvilken som god vän till kaptenen af honom inbjudits till
festen, i min närhet till dans uppbjuda en ung dam, dotter till en rik
fabrikant i staden. Med högdragen min svarade hon honom: "Hvad heter
man och hvad är man?" Härtill svarade A.: "Jag är från landet och heter
Aminoff", hvarefter han med en bugning aflägsnade sig. Ja ja! Stick
icke näsan dit, när man icke är ceremonielt presenterad! Sådant störde
dock icke nöjet. Man höll sig inom kretsen af närmaste bekanta och hade
mycket trefligt. Mången märkte kanske ej ens att, trots allt fejande
och skurande i lokalen, lerdammet stod högt i tak upphvirfladt af de
dansandes vimmel. Damernas glada ansikten sågo snart tämligen randiga
ut och jag må undra hurudana de dagen efter funno sina ljusa klädningar
och underkläder, ty på den tiden härskade krinolinerna och damerna
liknade sväfvande ballonger; men hvad betydde det, då man hade roligt.
Senare på kvällen serverades supén i det fria och därefter dansades
åter på allmän begäran, tills slutligen, då himmelens ljusning bådade
morgonsolens snara uppgång, ångbåtens hvisselpipa påminte om att alla
nöjen måste taga slut. Uppställda i led och arm i arm vandrade man
efter musikens toner ned till båten, hvarefter ock affärden strax
försiggick.
Det var en härlig, klar och något kylig morgon, sådan den blott
förekommer i norden, då naturen leende vaknar ur sin slummer och
trastens enkla stämningsfulla morgonsång ljuder öfver nejden. Ombord
bjöds kaffe och likörer, som nog behöfdes, ty ute på Kurunselkä började
det blåsa vid soluppgången. De äldre damerna och herrarna drogo sig
undan ned i salong och hytter, så många där rymdes, resten, mest
ungdom, måste stanna på däck och söka skydd hvar sådant kunde fås i lä
bakom skorstenen och köksruffen. Det var synd om de unga flickorna i de
tunna sommarklädningarna och snäfva jackorna. De hade nyss dansat sig
varma och sutto nu tätt hopkrupna, huttrande af kylan. Det rörde
ynglingens känsliga hjärta, men hvad kunde göras däråt. Då jag var ur
stånd att värma dem alla, men ändock efter bästa förmåga ville hjälpa,
fattade jag mod och erbjöd en sextonårig ungmö bland mina bekanta att
med mig dela den värme min stora, tjocka doffelkappa kunde bestå, med
villkor att jag fick behålla ett hörn för eget behof. Småleende antogs
anbudet och oförkylda kommo vi båda hem; ja värmen blef så ihållande,
att den räcker till för oss ännu, den dag som är och kommer. Vid
ankomsten till staden flaggade alla vedskutor i hamnen och salut dånade
från Myllysaari med ångbåtarna "Ahtis" och "Laukkos" nickhakor, hvilka
högtiden till ära framsökts ur magasinen. Mycket festligt var det i
staden och ehuru så tidigt på midsommardagen var en mängd folk i
rörelse. Vid tonerna af Björneborgarnes marsch lämnade vi "Wladimir",
sedan vi vid glasens klang utbragt ett lefve för båten och dess befäl.
En del af sällskapet begaf sig hem från hamnen, de andra tågade med
musik till torget och spredos därifrån åt alla håll:
Det var en i allo lyckad lustfärd, oafsedt haveriet, och kanske någon
af deltagarena minnes den ännu, men säkert gör ingen det så väl och så
gärna som skrifvaren af dessa rader.
Följderna af lustresan.
Under den på lustresan följande veckan reparerades ångbåten af
verkstaden för kaptenens skull utan ersättning och återställdes dess
botten i så godt skick som möjligt var, utan att hala den upp på land;
den blef ock absolut tät. Detta resultat måste tillskrifvas det
utmärkta material, Motala fartygsplåt, som användts till skrofvet.
Visst hade stenarna buktat plåtarna flera tum inåt utefter en hel rad
af spanten och böjt skarfvarna mellan plåtarna, så att skarfskenorna
gapade, men ingen plåt var spräckt och ingen nagel bräckt, ehuru en
mängd nagelhål dragits ovala. Skrofvets buk hade på detta sätt skråmats
på en längd af närmare tio meter. Därvid hade de många stötarna och
rullningarna uppstått, båten hade fått läcka blott i lastrummet, där
den lyckligtvis varit åtkomlig under färden. Kaptenen var illa däran,
ty han måste naturligtvis afgifva sjöförklaring öfver haveriet. Detta
kunde icke undvikas, då hans öfverbefäl kapt.löjtn. Jägerschjöld var
närvarande vid olyckan, men han hoppades att det kunde anses som en
förmildrande omständighet, att båten kostnadsfritt reparerats. Jag fick
ock höra hvarför kaptenen var obenägen att som lots medtaga Öster.
Denne hade i sådan egenskap några gånger förut medföljt ångbåten och
var mindre nöjd med sin vistelse ombord. Skälet därtill var att han
städse påkallats oförberedd till denna tjänstgöring så att han, som var
enkling, icke fick tid att förse sig med matförråd för färden, såsom
maskinisten gjorde. Dessa båda kunde och ville nämligen icke hålla till
godo med den kost, som bestods marinsoldaterna och detta hade Öster
meddelat kaptenen, som å sin sida tyckte att maten kunde vara god nog
åt dem. Detta spända förhållande dem emellan ledde snart till en liten
katastrof, hvarom längre fram skall berättas.
Några dagar efter det båten åter var i sjömässigt skick, erhöll
kaptenen meddelande om, att honom för fel i tjänsten och den skada
därigenom uppstått skulle af förman tilldelas offentlig skrapa, hvilken
akt skulle försiggå, innan han fortsatte kampanjen. För detta ändamål
inträffade ock några dagar därpå kapt.löjtn. J. i staden och bestämde,
att "skrapningen" skulle ske ombord söndagen därpå efter gudstjänstens
slut. För offentlighetens skull inbjödos såsom vittnen, jämte mig,
några andra bekanta till kaptenen, hvaribland bruksförvaltaren Gefwert,
kontoristerna vid linnefabriken Wallberg och Wasenius samt några flera,
och anmodades vi att vid nämnda tid infinna oss ombord.
Då söndagen var kommen och alla bjudna infunnit sig ombord,
kommenderades båtens femton man marinsoldater upp på halfdäcket och
uppställdes där i en halfcirkel akterut. J. tog plats framför dem med
ryggen vänd mot rodderratten och kaptenen ställde sig framför honom.
Vi, publiken, fördelade oss på båda sidor om roderställningen bakom J.
och hade sålunda kaptenen och soldaterna midt emot. Sedan allas hufvud
blottats, uppläste J. några papper och höll därefter ett tal på ryska,
hvilket tyvärr ingen af oss vittnen förstod, men vi sågo verkan däraf
alltför tydligt på kaptenen och manskapet. Den förra såg mycket blek
och olycklig ut och af manskapet voro flere rörda till tårar. Det var
minsann icke svårt för oss att hälla oss allvarsamma, man behöfde blott
se huru stukad kaptenen såg ut för att bli bedröfvad. Efter detta med
uttrycksfulla åtbörder framsagda tal yttrade J. med hög röst
ytterligare några ryska ord, som af manskapet besvarades med ett utrop.
Därmed var den officiella delen af ceremonin slut. Efter en kort paus
vände sig J. till oss, som han bad stiga fram, och talade till kaptenen
och oss på svenska, alltjämt lika högtidligt och salvelsefullt. Tyvärr
har jag nu glömt det mesta af hvad han sade, men slutet lät ungefär så
här: "Om ni hr kapten med båten törnat uti den på sjökortet utmärkta
farleden och därigenom inom denna upptäckt ett nytt, okändt grund,
skulle det varit förtjänstfullt gjordt, jag skulle med förtjusning ha
omfamnat och kysst er, jag skulle ha föreslagit er till en utmärkelse,
men — att så där utan anledning, midt på ljusan dag, afvika från på
kortet markerad och på sjön utprickad farled, ditåt där ni intet hade
att uträtta, för att med full fart törna mot ett på kortet utsatt
stenröse, det (stor gest) var ett stort tjänstefel, en oförsvarlig
oförsiktighet, som nu af gunst och nåd med denna rättvisa och milda
skrapa försonas. Var nöjd och tacksam, unge man, att det för er aflupit
för så godt pris och styr hädanefter ej mera dit. Hvad hade min son på
galejan, d.v.s. på grundet att göra?" För oss var det vida svårare att,
medan han föredrog denna harang, hålla styr på smilbandet och detta
visste nog J., som var en stor spjufver och säkert hade rätt roligt af
att litet pina både kaptenen och oss. Likvisst föll ingen ur rollen,
sålänge vi voro på däck. Men allting har ju sin öfvergång och då J.
efter välförrättadt värf bjöd oss till en liten i salongen uppdukad
frukost, tinade de stelnade nunorna snart upp och munterheten tog ut
sin rätt. Kapten var den gladaste af alla och han hade anledning, ty J.
försäkrade, att han icke skulle ha något men i tjänsten af skrapan,
hvilket ock gladde oss andra att höra.
En ledsam färd under kampanjetiden.
Några dagar efter ofvan skildrade tilldragelse skulle "Wladimir"
företaga en af de för kampanjen föreskrifna färderna från staden till
Virdois och tillbaka. Kaptenen, som blifvit försiktigare efter
haveriet, försökte värfva Öster till lots för resan och skall enligt
dennes utsago ha lofvat honom önskad förändring i den öfverklagade
mathållningen ombord. Denne var dock icke hågad att fara med och det
behöfdes å min sida mycken öfvertalning, innan jag fick honom att
begifva sig ombord. Sedan ångrade jag nog att ha användt mitt
inflytande. Jag var icke med på denna färd och följande beskrifning af
densamma stöder sig på kaptenens, Östers och maskinistens utsagor. Den
senare var anställd af verkstaden sålänge dess ansvarstid för
maskineriet räckte. Han var en tillförlitlig person och svensk till
börden. Öster fick bud klockan 8 på morgonen att genast infinna sig
ombord, och då båten skulle afgå klockan 9, måste han skynda sig att
från verkstaden hinna till hamnen, där ångbåten hade egen
landningsbrygga.
Det berättades sedan att färden gått bra till Muurola, hvarest båten
låg öfver middagen. När alla ombord ätit, var Öster dock blifven utan
mat. Förmodligen hade kaptenen glömt att gifva order angående honom,
och han var, liksom en del folk i hans ställning, för stolt att påminna
och så fick han vara fastande. Då båten anlände till Visuvesi, begaf
sig Öster i land och ut i byn, där han var bekant sedan gammalt; dock
lyckades han icke där i brådskan få något ätbart, men brännvin fick han
mer än tjänligt var för hans fastande mage; ty brännerier funnos den
tiden öfverallt, dock mest i skogen. Kaptenen var arg, ty ovan vid
disciplin hade Öster icke sagt till, då han lämnade båten, och sedan
lät han vänta på sig. Då han slutligen återvände, visade han sig osäker
på benen, hvarför kaptenen icke släppte honom till rodret, men befallde
honom gå till kojs och ställde sig själf vid ratten under färden fram
till Virdois.
Det bar nu så illa till för kaptenen, att båten, kommen endast ett
stycke ut på nästa fjärd, med full maskin rände upp på en lerbank och
stannade där på betydligt afstånd från land. För att få båten loss
bråkades sedan till fram mot kvällen. Ankaret fördes med slupen långt
akterut, brännveden upptogs ur boxarna och uppradades så långt som
möjligt ute på aktern för att lätta fören, och sedan varpades och
backades med full maskinkraft. Men alla ansträngningar voro förgäfves,
den sega leran släppte icke taget.
Under tiden hade maskinisten förbarmat sig öfver den utsvultna Öster
och gifvit honom något af sitt matförråd. Därigenom hade han nyktrat
till så pass, att han åter började intressera sig för det som
försiggick ombord. En god stund åsåg han det fåfänga backandet,
skakande på hufvudet däråt, klef därpå fram till kaptenen, tog af sig
mössan och sade: "Vagga båten, herr kapten. Sätt vaggan i gång, så
lossnar skutan ur smörjan." Kaptenen svarade intet. Han tyckte säkert
icke om att ta emot råd och hade troligen icke följt detta af välmening
gifna, om han vetat något bättre. För tillfället fanns dock ingen annan
utväg ur dyn än att följa den anvisning som gafs. Manskapet
kommenderades att i takt springa tvärskepps, från den ena relingen till
den andra; därigenom kom båten i rullning och hasade, till en början
endast tum för tum, men därpå snabbare ned från lerbanken. Kaptenen
sade icke så mycket som tack för hjälpen åt Öster. Fram på natten
anlände båten till landningsbryggan vid Mustalahti vik i Virdois. Inga
gårdar funnos i närheten och Öster kom således icke heller här i
tillfälle att skaffa sig något ätbart.
I denna hamn hade kaptenen aldrig annat att göra än att lägga till för
natten och följande morgon åter begifva sig af därifrån. Då båten som
vanligt afgick tidigt på morgonen, stod Öster åter vid rodret, som om
intet hade förefallit. Kaptenen tycktes alldeles ha glömt sitt åt Öster
gifna löfte och ignorerade honom totalt. Då Öster icke ville begära
något af maskinistens ringa förråd, blef han således äfven på morgonen
utan föda. Följden häraf var att han, för att om möjligt stilla
hungern eller törsten, i Visuvesi åter försvann från båten och
återvände dit lika litet nykter som dagen förut. Detta var naturligtvis
mycket förargligt för kaptenen, men icke blef det bättre för någondera
af dem för det, ty de förstodo icke hvarandra. Nu måste kaptenen åter
ställa sig vid rodret och än mer förargad öfver detta skickade han
Öster under däck att sofva utan att fråga efter om han förtärt något
eller icke. Öster var en så beskedlig karl, att han lydde och gick.