än en gång ombord för verkställande af ångslupens leverans till kronan.
Såsom T:fors Linne- & Järnmanufaktur-Aktiebolags och således äfven
verkstadens disponent, verkställde häradshöfding T. öfverlämnandet å
dess vägnar, och kaptenlöjtnanten J. var enligt fullmakt emottagare.
Han yttrade, att eftersom maskinen och ångpannan på den äfventyrliga
färden mellan städerna flere gånger blifvit profvade med dubbelt så
högt ångtryck som vanligt och därvid hvarken olycka inträffat eller
felaktighet uppstått, ansåge han maskineriet väl och ändamålsenligt
utfördt samt motsvarande sin bestämmelse, hvarför han afstode från
anställande af ytterligare försök därmed. Men då det uttryckligen var
stadgadt i köpebrefvet, att båten skulle befinna sig i "oskadadt
skick", samt dess skrof under färden varit utsatt för en mängd törnar
och stötar, andra påkänningar obeaktade, ansåge han sig som
samvetsgrann emottagare skyldig att noggrannare undersöka dettas
beskaffenhet.
En ytlig besiktning visade genast, att målningen farit mycket illa och
att alla de vanliga färgerna ombord, svart, hvitt, grått, rödt och
ekfärg med sällsynt konsekvens öfverallt blifvit bortskrapade och
nedsmutsade af sot, sand och dy, hvarför han å kronans vägnar ansåg sig
böra anmärka därom. Resultatet af nymålningen i duggregnet före
affärden från T:fors var, som man kunde förutse, att såväl ångslupen
som dess besättning sågo hemska ut, mycket påminnande om lärlingar i
målareyrket och deras arbete.
Luckorna i trägolfvet upplyftades för undersökning af båtbottnen
inifrån, men där hittades inga tecken till skador. Det på kölen stående
vattnet, som samlat sig från maskineriet, östes bort och märken gjordes
för att utröna om det skulle komma nytt från någon läcka i skrofvet.
Bottenplåtarna under ångpannan och maskinen kunde dock icke granskas
inifrån och mycket möjligt var ju, att där fanns både bucklor och
läckor. J. menade därför, att han på annat satt måste forvissa sig om
dessa plåtars beskaffenhet. T. påstod, att man i sådant fall blefve
tvungen att bygga upphalningsbädd för att dra båten på land eller ock
förskrifva dykare från H:fors. Intetdera förslaget godkändes af J., som
visste bättre råd.
Trots stadspolisens och tvättmadammernas protester mot intrång på
stadens bykflotte, halades båten med sidan intill denna och där
anordnade J. följande tillställning. Hela besättningen och därtill så
många af åskådarena, som hade lust att vara med och funno plats,
kommenderades att ställa och sätta sig på den flotten motsatta relingen
och sittbänksraden, medan den andra sidan lämnades tom. Genom denna
ensidiga belastning krängde båten så mycket, att en del af botten
höjdes öfver vattenytan. Vattnet befanns dock vara alltför tjockt och
grumligt för att man skulle kunna se djupare ned åt kölen till.
Men J. var ej heller nu rådlös. Han afklädde sig uniformsrocken,
kaflade upp skjortärmarna till axlarna, lät lägga en hopviken
pressenning på kanten af flotten och där lade han sig till allmän
förlustelse ned på ryggen, famlande med handen så långt han räckte
under båten. Båten halades därvid långsamt för- och akteröfver samt
vändes sedan äfven med andra sidan mot land, allt under det att J. med
största lugn och allvar fortsatte att känna sig för under den. T.
påstod visst, att han med sina stora händer icke hittade in i de små
hålen och bucklorna, men J. försäkrade skämtsamt, att om det ock funnes
hål så stora att en stor punschbål och ett duktigt kålhufvud kunde
tappas bort i dem, ämnade han ej fästa sig därvid efter sådana
pröfningar som båten bestått, blott T. skaffade bålen tillrätta;
kålhufvudet skulle han då få behålla för besväret. Lika noggrann och
omständlig undersökning utfördes därefter med tillhjälp af en båtshake
lägre ned mot kölen, samt eftersågs att under tiden intet vatten
inträngt i kölrummet.
Till slut meddelade J. efter denna besiktning, att äfven ångslupens
skrof befunnits i oskadadt och sjömässigt skick, men att han ändå icke
strax kunde emottaga det, emedan det såge så ohyfsadt ut. T. utfäste
sig därför att ofördröjligen låta nymåla båten, hvilket arbete äfven
samma dag påbörjades. Detta var tredje gången som båten målades inom
tre veckor.
J. fortsatte, att då som köpevlllkor vidare var stipuleradt, att
ångslupen utan bistånd af något slag med egen kraft skulle färdas
emellan städerna och alla närvarande kunde intyga, att ingen hade
hjälpt båten framåt, men väl ett par gånger en hel bataljon soldater
behöfts för att förhjälpa den bakut, ansåge han alla vid leveransen
fästade villkor vara mer än uppfyllda och således intet hinder möta att
han på kronans vägnar toge emot ångslupen, hvars förra namn "Ilmarinen"
nu på högre befallning utbyttes mot "Udatscha". Detta namn lofvade T.
omedelbart anbringa på ångbåten, och sedan därpå köpebrefvet
undertecknats och protokoll uppsatts öfver leveransen, afslöts
förrättningen med en munter och splendid frukostmiddag, hvarefter
senare på kvällen den af J. vid besiktningen omnämnda och af T.
tillrättaskaffade punschbålen afprofvades.
"Udatscha" uppsnyggades i största hast, målades utom- och inombords i
hvitt och ekfärg, pryddes här och där med förgyllningar, samt försågs
akterut med röda schaggdynor på sittbänkama. Sålunda utstyrd såg den
nätt och fin ut, då några dagar senare Hans Majestät Kejsaren, kommen
från mönstringen af de på Parola malm sammandragna trupperna till
landningsbryggan vid parken, där ångslupen låg, gick ombord och med
densamma gjorde en färd till egendomen Karlberg och åter, därmed
invigande den nya kommunikationsleden.
En färd med ångbåten "Laukko".
Då jag på sommaren gjorde "Laukkos" bekantskap, var jag i tillfälle att
bese den både ut- och invändigt; äfven såg jag en marknadsdag från
Pyynikkeåsens höjd "Laukko" full proppad med allmoge i sakta mak plöja
sin fara på Pyhäjärvi. Tungt lastad hade den hvad man kan kalla kronisk
slagsida och krängde åt sidorna så djupt, att hjulhusens ytterkant
släpade längs vattenytan. Hemskt var det att åse, och dock hörde jag,
att kapten Bastman på sådana resor brukade stoppa fullt med bondgummor
under däck och att de gärna höllos där, smickrade öfver att af kaptenen
bjudas ned i den fina salongen och utan aning om att de endast hade
båtens ostadighet att tacka för äran. En närmare bekantskap med båten
inledde jag dock först ett år senare på en resa under förhållanden så
egendomliga för denna första ångare på Pyhäjärvi och den tidens
tekniska insikter hos egare, befäl och manskap, att jag icke kan
underlåta att här berätta något därom.
Herr T. hade som nämnts från början icke varit nöjd med sin båt och
funderade på att skaffa sig en annan, hvarför han i augusti 1863
vidtalade mig därom, och då jag för att kunna bestämma, hvilka
dimensioner en lämplig ångare på dessa vatten borde få, önskade förut
undersöka den farled båten skulle trafikera, inbjöd han mig att i
sällskap med honom och några andra herrar följande dag göra en lustresa
med "Laukko" till hans egendom i Vesilaks. Klockan 8 på morgonen
lämnade vi vid vackert solskensväder det s.k. Laukko torg i T:fors för
att fara till Laukko gård. De medresande voro utom båtens egare
ingeniörlöjtnant Fridolin Stjernvall och possessionaten Adolf Aminoff
från Pekkala, ett muntert sällskap.
Från Laukko ämnade jag sedan i roddbåt fortsätta till Lembois by i
Lempäälä socken för att genom mätning undersöka Kuokkala fors angående
möjligheten att fara upp där med större ångbåt än "Ilmarinen". Herr
Stjernvall påstod att sådant kunde utföras, emedan denna fors endast en
månad tidigare blifvit rensad för sjöfällning och ytterligare samma år
befarits. Han var dock ensam om denna åsikt, men hr T. önskade
undersökningen för att utröna om en större ångare i fall af behof kunde
föras den vägen upp till ofvanliggande vattendrag.
Utom oss fyra funnos inga passagerare. Vi satte oss på den med
sidofönster försedda salongsruffen och beställde kaffe. I väntan därpå
resonnerades om den blifvande trafiken till Tavastehus och svårigheten
att vid sjöarnas varierande vattenstånd befara dem, i synnerhet med en
ångbåt lik "Laukko", som låg nära sju fot djupt. Därför hade ock
"Laukko" haft bottenkänning på flere ställen, bland hvilka ett låg
strax utanför Haikka egendom. Detta grunds läge ville T. visa mig och
vi gingo därför förut till babords hjulhus. Både S. och A. följde med
oss, och denna sidoförskjutning af den rörliga lasten verkade så
betydligt, att ångbåten, hvilken för det låga vattenståndets skull
blifvit befriad från tackjärnsbarlasten, krängde så djupt åt vår sida,
att styrbords hjulskoflar lyftades upp i vattenytan.
Strax var kaptenen tillstädes, sägande: "Herrarna äro så goda och
skingra sig, ty båten lyder icke roder i den här ställningen."
Naturligtvis åtlydde vi gärna kaptenens befallning, och skämtande öfver
båtens rankhet fördelade vi vår vikt så jämnt som möjligt, placerande
oss en vid hvart hjulhushörn, samt läto den just med kaffet kommande
restauratrisen till allas vår synnerliga förnöjelse gå rundt däcket för
att servera hvar och en särskildt. Kaptenen påstod visserligen, att han
icke ålagt oss att "stå i knuten", men att det dock vore lämpligare för
jämviktens bibehållande, om vi antingen höllo oss där eller iakttogo
ett visst system vid våra förflyttningar. Om den ena ginge åt babord
eller styrbord, borde samtidigt en annan begifva sig lika långt åt
motsatt håll, och till allmän förlustelse och förströelse utfördes
under resten af färden flere sådana manövrer med militärisk
noggrannhet.
"Nu se vi tydligt", yttrade A. "att det redan för en gemytlig
kaffetrefnads skull behöfs en ny båt, ty fruntimren torde icke gå in på
att få sin kaffetår i hvar sitt hörn och kapten skulle säkert icke få
dem till att marschera efter kommando, därtill är han bestämdt för
artig karl." "Svårt blir det", mente äfven kaptenen, "men fruntimren
fara ej gärna med 'Laukko', ty här ha förekommit flere fall af sjösjuka
tillföljd af de ständiga rullningarna, som äro svårast då det blåser
sidavind och det finnes mycket folk på däck."
Under samtal och skämt kommo vi till Sotka, krälade med möda uppför den
nedra strömmen och lade till vid Viinikka brobänk, enkom för att göra
allt klart för den förestående stora ansträngningen vid forcerandet af
den öfra strömmen.
Då ingen s.k. ångbläster var inrättad för att när båten låg stilla öka
draget i skorstenen, åtgick närmare en halftimme, innan manometern
visade 90 skålpunds tryck, hvilket i anseende till pannans konstruktion
och den tunna plåten måste anses vara väl högt. Därför frågade jag
maskinisten, om detta icke redan vore nog för ändamålet. Han svarade
att man måste rätta ångtrycket efter vattenhöjden i sjön; ju högre den
var, desto starkare var strömmen, och vid midsommartiden hade 100
skålpund behöfts; men då sjöarna sedan midten af juli börjat falla,
kunde man nu med svårighet komma upp med 90 skålpund, dock ansåg han
säkrare att börja med 95 skålpund. Jag sporde då om han förstode risken
af att så starkt anstränga en ångpanna, synbarligen ej byggd för sådana
experiment; han tycktes ta saken lugnt och menade att sådant skett
förrän han kommit på båten, hvarför det väl icke vore så farligt,
eftersom dittills ingen läcka uppkommit i nitskarfvarna; han trodde att
ångpannan "blifvit van" vid denna behandling. Litet förvånad öfver
denna egendomliga logik frågade jag vidare till huru högt tryck pannan
vore profvad och hvilket det högsta tillåtna trycket vore. Härpå fick
jag svaret att han aldrig sett att någon profning af pannan verkställts
på hans tid och att trycket väl måste få vara så högt att båten kom
fram. Denna amerikanskt oförskämda dristighet och af okunnighet
alstrade liknöjdhet för fara, som gjorde att man i en ångpanna,
tillverkad af på den tiden ganska illa känd engelsk puddelplåt med
otillräcklig tjocklek, riskerade använda ett säkert dubbelt så högt
ångtryck, som den från början blifvit byggd för, gjorde mig häpen. Jag
gick upp på däck för att interviewa egaren, om han var medveten om
förhållandena där nere.
Ganska oväntadt fick jag höra, att han hade reda på tillgången, men bra
litet på de möjliga följderna; ty då jag gjorde honom uppmärksam på att
en olycka lätt kunde hända, emedan ångpannan icke vore gjord för så
stor påfrestning, som den dagligen utsattes för, svarade han: "Hvad kan
då hända vidare, än att vattenståndsglaset springer sönder, som det
gjort åtskilliga gånger förut?" "Åhjo", menade jag, "det kan en gång
äfven behaga ångpannan att springa och då bär det till väders för oss
och allt annat häruppe också." "Håhå", utropade han, "uppåt ska' vi ju
alla sträfva att komma, det är meningen med jordelifvet." "Ganska
riktigt", invände jag, "och det är bra om ni är beredd därpå, men jag
och troligen alla andra här äro det icke och därför" — Här afbröt han
mig, själf fortsättande: "anmodar jag er att ofördröjligen företaga
alla försiktighetsmått, som kunna anses behöfliga till åstadkommande af
mera säkerhet för de oförberedda, tills jag hinner få en annan ångbåt,
ty då slopas den här."
Nu blef maskinisten synlig i däcksluckan och rapporterade till
kaptenen, att allt var klart, hvarför jag åter begaf mig under däck för
att iakttaga huru maskineriet arbetade under det förstärkta ångtrycket.
Vid kommando "framåt" rasade de rörliga maskindelarna i väg med en mot
vanligheten svindlande fart; det fräste, dängde, stötte och slog i
hvarje lager, vid hvarje ledgång och glidyta, så att det var hemskt att
höra och se. Det lät som om allt hvart ögonblick skulle flyga i
stycken. Med förvåning observerade jag, att pannstommen, på hvilken
maskineriet utan underliggande ram var direkt fastskrufvadt, synbart
sviktade af att plåtarna utefter pannans hela längd fjädrade in och ut
mellan nitskarfvarna. Jag gjorde maskinisten uppmärksam därpå. Han sade
lugnt: "Detta är väl inte så illa, ty när vi börja elda, är framgafveln
öfver eldstaden slät, men när det är 60 skålpunds tryck kupar den utåt
1/2 tum och stiger trycket till 100 skålpund, blir plåten utböjd fullt
1 tum." Därpå visade han med sin öfver bucklan lagda tumstock att han
sagt sant. Det var mycket obehagligt att se pannplåtarna liksom lefva.
Ett utomordentligt starkt och segt material måste det dock ha varit,
ehuru jag förut så ringaktande yttrat mig om det.
En god stund stod jag tyst med ögonen fästade på manometern, inom mig
önskande ett snabbt slut på äfventyret och att ångtrycket snart skulle
sjunka till normal höjd. Småningom jämkade sig visarn nedåt skalan och
hade kommit till 80 skålpund, då jag ropades upp på däck. Där såg jag
att båten just befann sig i starkaste strömmen, strax nedanom utloppet
från sjön, och T. visade mig, huru ringa fart båten gjorde, då han
blott tum för tum kröp framåt, ehuru hjulen snurrade kring med stor
hastighet. Här syntes tydligt, att den för tillfället så starkt
uppdrifna maskinkraften jämt och nätt orkade besegra hindret, samt att
det höga begynnelsetrycket vid affärden från bron var oundvikligen
nödvändigt för att på detta ställe ha de behöfliga 80 skålpund kvar.
Därefter sjönk trycket snabbt till de normala 60 skålpund. Mera orkade
pannan vid vanlig gång icke hålla uppe. Det svåra profvet hade den åter
med heder bestått, men huru länge kunde detta fortsättas?
Uppkomna ur Sotka på Vesilakssjöarnas lugna vatten fortsattes resan
utan vidare äfventyr till Laukko egendom, där vi stannade öfver natten.
Under tiden talades mycket om ångbåtstrafiken och nya ångbåtar för
person- och godstransportens upphjälpande mellan städerna, då ingen
järnvägsbyggnad från Tavastehus norrut tillsvidare tycktes bli af. Alla
voro mycket intresserade för detta företag, hvilket T. äfven två år
därefter fick bättre i gång, innan den ifrigt önskade kanalanläggningen
genom näset vid Lembois kom till stånd, hvilken staten först under
nödåren 1867-69 utförde som undsättningsarbete. Den påtänkta
forceringen af Kuokkala fors, hvarifrån jag efter undersökningen på
stället ytterligare afrådde honom, behöfdes ej heller.
Följande morgon fortsatte jag färden i roddbåt, alltjämt pejlande
djupet i sunden, till Lembois by, där äfven höjden och bredden under
den låga landsvägsbron mättes för möjligtvis ifrågakommande genomfart
al hjulångbåt. I Kuokkala fors befanns det vara omöjligt att i roddbåt
komma uppför, fastän båten var lätt och två starka karlar sutto vid
årorna.
Mig veterligt ha endast tvänne gånger ångbåtar med egen kraft farit
uppför denna ström, men aldrig utför. Det experimentet har ingen vågat
sig på; man har föredragit att fira sig ned.
Hela dagen förgick under sådan sysselsättning, och först fram på natten
återkom jag till Laukko, hvarifrån jag följande dag på eftermiddagen i
roddbåt anträdde återfärden till staden. Detta fortskaffningsmedel
valde jag för att icke behöfva invänta ångbåtens afresa morgonen därpå
och tillika på vägen kunna närmare undersöka Sotkaströmmarna, hvilket
vid uppresan icke kunde utföras från ångbåten.
Någon timme efter affärden borde jag möta ångbåten, men den syntes icke
till. Först långt senare, då Laukkofjärden och en holme passerats,
syntes den på långt afstånd. Efter åter en stunds rodd föreföll det mig
besynnerligt att ångaren icke nalkades snabbare och synbarligen ej
förändrade läge. Jag gjorde roddarena uppmärksamma därpå och en af dem
mente: "Där bland grunden står han nog säkert, ty han är långt efter
tiden."
Så förhöll det sig äfven. Då vi kommit närmare, såg jag att ångbåten
låg med fören så högt på ett osynligt grund att ett par fot mer än
vanligt syntes af den rödmålade botten och aktern hade sänkt sig.
Ytterst på förstäfven sutto, med benen hängande utom bords, kaptenen
och eldaren makligt rökande sina pipsnuggor och fördrifvande tiden med
abborrmete, hvilket nöje synbarligen intresserade dem, ty de sågo, då
vi nalkades, mycket muntra och alldeles icke i sjönöd stadda ut.
På min fråga hur det tillgått att de så illa kört på grund, svarade
kaptenen, att han nog sedan förra besöket på stället kände till den
berghäll han hamnat på och att han haft en kvastprick där, men att de
fördömda stockflottorna ständigt sopade bort pricken för honom, och
bonden, som han anmodat att återföra den till rätta platsen, hade icke
gjort detta. Därför var det icke hans fel att han styrt på grundet,
utan prickens eller bondens. Han hade helt varligt åkt ett godt stycke
upp på släta berghällen utan ringaste skada för båten. Jag kom ihåg
Pihls starka byggnadssätt, som här åter bestått profvet, och tänkte:
"Hälla ä' gammal å' skuta ä' ny!"
Slutligen frågade jag den muntra skepparen huru länge han ämnade hålla
på med metet där. Han sade att han skickat maskinisten och rorgängaren
till staden i slupen för att som förut skett hämta undsättning från
verkstaden, varpankare, trossar och manskap, samt att han hoppades
senast följande afton vara i staden, ty så "hade det gått förut". Han
tycktes således vara van vid dylika haverier, och det förklarade
tillräckligt det glada humöret han bestod sig. Då där intet stod att
göra för oss, tog jag afsked, utan att antaga den erbjudna toddyn, men
önskade honom i utbyte god fiskelycka.
Sedan jag ankommit till staden, anordnades vid verkstaden allt till
arbetet för stärkande af "Laukkos" ångpanna, och då båten, såsom
kaptenen förutsagt, följande dag på kvällen anlände, afbrötos dess
turer tillsvidare för reparationens verkställande. Detta arbete
utfördes på så sätt, att inuti pannan utefter hela längden under
hvardera maskinen fastnitades två par grofva vinkeljärn, för att
motverka plåtarnas sviktning. Pannbottnarna fästades äfven vid den
cylindriska plåtstommen med starka knän, gjorda af plåt.
Då dessa förbättringar utförts, försvunno de nämnda sviktningarna och
man kunde, något lugnad för allmänhetens säkerhet, låta "Laukko" åter
upptaga sina turer, hvilka ock lyckligt fortsattes till följande årets
slut, då han för alltid lades upp och våren år 1865 efterträddes af
hjulångaren "Elias Lönnrot".
Propellerångbåten "Storfurst Wladimir" på Näsijärvi.
Vid samma tid då ångslupen "Ilmarinen" utförde sin upptäcktsfärd till
T:hus, hade ryska kronan förfrågat sig angående byggandet af ångbåtar å
Päijänne och Näsijärvi vattendrag, och det blef öfverenskommet, att W.
Crichtons verkstad i Åbo skulle bygga en båt för den förstnämnda och
T:fors verkstad en annan för den senare sjön. Denna erhöll ofvanstående
namn och byggdes af järnplåt, 90 fot lång, 15 fot bred och 5 fot
djupgående olastad. Båten däckades utefter hela längden sålunda att ett
s.k. halfdäck, något högre än relingskanten, vidtog akterom
maskinrummet, hvarifrån några trappsteg ledde ned till däcket förut,
som var omgifvet af en tre fot hög reling. Inredningen under däck
bestod förom maskineriet af lastrum och rymlig skans för besättningen
samt akterut under halfdäcket af salong och tvänne hytter. På däcket
förom ångpannan var köket inrymdt i en liten fristående byggning och
längre förut fanns en signalmast och ankarspel. Ångmaskinen var en s.k.
Carlsunds vinkelmaskin, så benämnd efter dess konstruktör och liknande
dem, som under 50- och 60-talen mycket utfördes vid Motala verkstad i
Sverige. Den arbetade med medelhögt ångtryck, expansion och ångans
kondensering, drifvande en fyrbladig propeller. För att med säkerhet
utröna båtens fart, hvilken i kontraktet var bestämd att uppgå till
minst 8 engelska knop, uppmätte landtmätaren Klingstedt och jag den 11
april 1864 följande distanser: från Myllysaari udde vid forsnacken till
Siilinkari grund ute på Näsijärvi till 4,300 fot och därifrån till
Harvasalo holme vid sjöns norra ända till 33,180 fot gammalt mått,
hvarefter båtens hastighet visade sig vara något öfver 15 km
i timmen. I fören uppsattes en liten refflad bronskanon af äldre
framladdningstyp, hvilken dock, då båten på hösten lades upp,
aflägsnades och de följande åren ej mera kom ombord.
Prof- och leveransresan den 6:te juni samma år utföll till emottagarens
belåtenhet, och verkstaden inhöstade en premie af 1,000 rubel för
hastighet utöfver den kontraherade. Underhandlingarna om detta arbete
hade gått genom kaptenlöjtnanten Leo Jägerschjöld, som ock var med vid
leveransen och sedan alltjämt kvarstod som öfverbefäl för kaptenen på
båten. Dess kapten var under första seglationstiden löjtnanten vid
marinen Fr. v. Sch., finne till härkomsten och en gladlynt man, som
gärna såg goda vänner ombord. Strax efter båtens emottagande började
den kampanjen för sommaren och skulle därunder minst en gång i veckan
trafikera den öfver 100 km långa farleden från Mustalahti hamn i T:fors
stad till hamnen med samma namn i Virdois, där landningsbrygga och en
ny väg till denna byggts.
På dessa färder tog kaptenen ibland bekanta med sig för att något
skingra enformigheten ombord, och alla som hade tid följde gärna med,
då den gladlynte vännen bjöd. Han påstod, att sådana färder i sällskap
alltid aflöpte utan de små missöden, som eljes brukade inträffa, då han
ensam med sitt manskap, utan lots, vägledd endast af sjökorten och de
på grund och stränder uppförda hvitmenade sjömärkena, måste söka sig
fram utefter delvis okända, krokiga, grunda och trånga farleder, där
det var omöjligt att strax från kampanjens början vara hemmastadd.