önskan till honom, hvarefter jag somnade på bänken och väcktes väl en
halftimme senare, då han, som han sade, bjöd "den sista koppen kaffe i
det sista glaset." Därefter voro vi således prisgifna åt ödemarkens
alla umbäranden, om vi icke snart lyckades komma ur dessa ogästvänliga
trakters okända farvatten. Det fanns dock fortfarande ringa utsikt
härtill. Jag drack ut glaset och lade mig åter att fundera en stund på
alla motigheter, som vi under färden råkat ut för, men steg snart upp
att se efter kamraterna, då jag märkte att det var så ovanligt tyst
ombord. Som förut pustade maskinen långsamt och propellern plaskade
sakta sin vana gång. På bänkarna akterut, vid hvar sin sida, lågo P.
och J., de sofvo synbarligen de rättfärdigas sömn. T. mera hängde än
stod lutad öfver styrratten, med ögonen slutna och nickande i enformig
takt som en kinesisk porslinsdocka. Jag har sett honom stå sofvande
bakom dörren i sin egen tambur och rest med honom i vagn mellan T:fors
och T:hus, då han låg på knä på vagnsbotten och sof med hufvudet på
sittdynan bredvid mig under flere skjutshåll. Han kunde sofva i alla
ställningar och gjorde så äfven här. Grandin och maskinisten hade
krupit in i förruffen för att finna skugga och sömn. Äfven eldaren hade
efter kaffeserveringen satt sig på sin plats framför eldstaden; med
armbågarna stödda på knäna, och händerna under käkarna sof äfven han,
ehuru han nog hade det varmast af oss alla, ty pannan hade han framför
sig och middagssolen gassade på ryggen. I ångpannan fanns vatten
öfverfullt, men fyren i eldstaden var utbrunnen och flämtande, medan
manometern endast visade halfannan atmf. Det hela utmärkte ett af den
tropiska hettan framkalladt, sorgligt afdomnadt tillstånd hos
expeditionen.
Jag såg mig omkring utombords. Samma solblanka lergrå fjärd, som vi ett
par timmar redan befarit. På närmare och längre häll samma stenar på
vattnet och längst borta samma horisont, som syntes då jag förmer än en
timme sedan lade mig och somnade. Jag gned ögonen, det var ingen
synvilla. Det var samma tafla som då och dock gick maskinen ännu som
förut. Besynnerligt! Jag vände mig just för att med en knuff påminna
eldaren om hans plikter, då jag varsnade en hopskrynklad papperslapp på
vattnet om styrbord. Det var sannerligen samma påse, som jag såg honom
kasta i sjön, då han hällt ut det sista kaffet. Hur var det möjligt?
Eldaren fick nu en stöt, så han vaknade, och åtspord om han kände igen
det ifrågavarande pappret, svarade han tvärsäkert: "Det är påsen som
kaffet var i, behöfs den?" "Nej bevars", mente jag, "men hur är det
fatt att den drifver här bredvid båten ännu?" "Jo", svarade karlen,
"jag har hela tiden sett att här finns medström." "Medström här midt på
fjärden, det vore något besynnerligt", utropade jag.
Nu purrade jag ut Grandin. Han hade äfven sett påsen där innan han kröp
i ruffen och pratade liksom eldaren om ström. "Tag hit båtshaken och
känn efter djupet." Ja, det gjorde han, och båtshaken, som sjönk djupt
redan af egen tyngd, kunde med händerna köras ned huru långt som helst.
Men se, upp ur dyn var nästan omöjligt att få honom, han stod som
fastlimmad i leran, tydligt utvisande att ångslupen satt lika fast som
han och icke flyttade sig ur fläcken. Efter detta rön alarmerade jag de
sofvande. De två långa bärlingarna, som voro försedda med svarfvade
trissor på tjockändan, togos ned från sin plats ofvan soltältet,
maskinen slogs om för back och alla man togo uti för att staka båten
akteröfver. Meningen var god, bärlingarna kördes djupt ned i dyn; där
blefvo de och detta var allt som uppnåddes, ty vi orkade icke åter
draga upp dem. Repsnaror fästes därför på ändarna för att kvarhålla dem
och därmed bundos de vid pollarna, hvarigenom vi således lågo väl
förtöjda midt på fjärden, liksom om vi icke redan stode säkert nog på
lerbanken.
Det kunde nu intet annat göras än att elda friskt på och låta
ångtrycket stiga. Då detta var uppnådt, kommenderade oss J., såsom han
förut gjort, att akterut i takt springa af och an från ena sidan till
den andra, medan maskinen för full kraft gick "back." Båten vaggades
med ifver och vi svettades värre af ansträngningen, mest den feta J.,
men "det var lika fåfängt som att vinka åt lik", ångslupen flyttade sig
icke en tum akteröfver. Vi ältade den blott djupare in i jäsleran, så
att bottendyn hvirflades upp och sjön mera än förut liknade ett lerhaf.
T. som alltid var färdig att skämta, påstod att det var Ran, Ahti eller
andra sjötroll, som gaddat sig samman medan vi sofvo för att hindra oss
från att färdas vidare. Då, påstod han, hade de begagnat sig af rätta
ögonblicket, för att få makt med båten, men nu fanns inte ens en "munk"
kvar att bjuda dem som offer. P. frågade honom, om han trodde, att
trollen äfven voro gjorda af lera, ty efter hvad han förstod, var det
sådan som höll båten. Så skämtades ändå, fast vi hade en kväfvande
hetta och alla voro matta däraf; men loss kommo vi icke på det viset.
Värst af allt var, att intet drickbart för de torra struparna fanns
ombord; detta verkade deprimerande äfven på ett så muntert sällskap.
Efter en stunds rådplägning sade J: "Det vore väl f—n om 'Ilmarinen',
efter att med heder ha krälat uppför Kuokkala, skulle stanna för evigt
på denna lerbank. Jag röstar för att vi forcera den. Det är blott dumt,
att vi ingen roddbåt ha för att kunna pejla vattendjupet längre förut.
Nu få vi gå framåt på måfå." Förslaget vann T:s bifall, det var ju ock
det enda försöket som återstod, om vi ej ville stanna på stället för
obestämd tid, d.v.s. tills någon strandbo händelsevis upptäckte oss och
af nyfikenhet drefs att komma ut i båt, ty det var för långt till land
att ropa dit. Jag fick således order af T. att förbereda till forcering
och tänkte: "hvad som skall ske är alltid bäst att göra ordentligt"
samt tog upp nio atmf:s ångtryck. Då jag sedan sade åt J. att det var
klart, kommenderade han; "alle man längst akterut", hvarigenom fören
något höjdes, och därpå: "framåt, full maskin." Ångslupens akter
hoppade och skakade af maskinkraften, tjock lervälling yrde som en
smutsfontän omkring den, men framfart blef det icke nu heller. Då
kommenderade J: "vaggan i gång" och alla kröpo vi upp på babords
relings kant, hållande fötterna på bänkarna och färdiga att på en gång
springa öfver till styrbord. Af den ensidiga belastningen krängde
ångslupen betydligt först åt det ena sedan åt det andra hållet, och se,
då denna manöver några gånger upprepats, lossnade båten. Helt sakta
började han hasande på sidan krypa framåt, småningom höjande fören
ytterligare och ökande farten, allteftersom leran släppte taget. Med
stum häpnad observerade vi fenomenet utan att våga röra oss ur fläcken
af farhåga att båten skulle stanna. Man brukar säga att "en sten faller
från hjärtat" då en oförutsedd händelse lyckligt förlupit, och om så
verkligen sker måste från våra hjärtan ett helt stenrös ha ramlat i
sjön, medan vi i spänd väntan sutto på relingskanten afvaktande huru
båten sakta gled öfver lerbanken, därvid märkbart sänkande förstäfven,
hvilket tydligt visade, att vi åkte ned därifrån. Utan kommando och
trots torra strupar utbrusto vi i ett ljudeligt hurra, då ångslupen med
samma började skjuta god fart.
För försiktighetens skull måste hastigheten dock omedelbart minskas,
men lyckligt nog sluppo vi utan vidare äfventyr öfver denna förtrollade
fjärd ut på Vanajavesis vidsträcktare vatten. Där hade T. någorlunda
reda på trakten och satte kurs på Voipala gård, hvarest vi ökade
vedförrådet och fingo kalja, god kalja, en läskedryck förmer än
champagne under förevarande omständigheter. En mängd af de tomma
flaskorna fylldes med denna tavastländska national nektar, som aldrig,
hvarken förr eller senare, smakat mig bättre än då.
Från Voipala foro vi till Lahdentaka gård, vid södra ändan af
Vanajavesi, hvilken egdes af enke-bergsrådinnan I., T:s svärmor. Vi
lade till vid båtbryggan kl. 5 på e.m. och hoppades att nu ha utstått
resans besvärligheter. Från bryggan för en lång, snörrät allé upp till
karaktärsbyggningen, omkring hvilken allt var mycket fint och städadt.
Herrarna snyggade upp sig så godt möjligt var efter resans medfart och
gingo fram till gården i förväntan att bli väl förplägade, men jag
föredrog att stanna ombord, då jag på intet sätt kunde få min nedsmorda
maskinistkostym presentabel. Sedan vi en hel timme förgäfves väntat
herrarnas återkomst, började det bli tråkigt ombord och jag tyckte
visiten hos svärmor varit lång nog.
Det var bra länge sedan kaffefrukosten på morgonen, och kaljaskvimpet
förtog icke hungern, som redan kändes pinsam, i synnerhet som den af T.
förmodade sändningen från gården till oss ombord uteblef. Då man intet
har att göra och väntar, kännes hungern så mycket intensivare, och jag
funderade att på något sätt göra slut på den sugande känslan. Kom så
ihåg vägkostkorgen från Laukko och tog fram den, för att se efter om
icke några brödstycken gömt sig undan däri. Sedan jag plockat ut det
som fanns helt af porslinet, knifvar och gafflar, bordslinnet etc.,
syntes en handduk utbredd öfver hela korgbottnen och mycket väl
nedstoppad utefter sidorna, hvarför en flyktig granskare icke kunde
förmoda annat än att handduken utgjort ett underlag för innehållet och
att korgen var tom därunder. Händelsevis lyfte jag korgen och tyckte
mig märka att den var något för tung, som tom pärtkorg betraktad.
Anande oråd, tog jag uti handduken och lyfte upp ena hörnet. Bedöm min
glada öfverraskning, där låg en stor vacker fyrkantig kaka på en
järnplåt, lika stor som hela korgens inre. Jag skrattade för mig själf,
icke litet belåten öfver denna lyckliga upptäckt i rätta ögonblicket,
och en skadeglad hämndkänsla fick makt med mig. Denna skatt hade T.
icke kommit öfver, då han flere gånger plockade ut matförrådet, och nu
voro de alla däruppe, hade det trefligt, mådde godt och läto traktera
sig, medan jag var prisgifven åt ledsnad och hunger. Behöfde de kakan i
öfverflödet? Nej! men jag behöfde den och jag hade hittat den, annars
skulle den nog oäten ha rest tillbaka till Laukko. Hämnden är ljuf,
helst då det är fråga om att den skall utöfvas mot en god kaka, tänkte
jag, tog fram knif, gaffel och tallrik samt kapade åt mig några
försvarliga stycken. Den smakade utomordentligt bra och bestod af flere
på hvarandra lagda hvarf med hallonsylt emellan. Jag skar flitigt af
kakan, men småningom blefvo bitarna mindre, min förmåga att utrota dem
aftog och jag slutade äta, innan ens en fjärdedel gått åt. Resten
packades åter på sin plats och korgen ställdes på synligt ställe
akterut i båten.
Nu hade jag fått nytt kurage, då magen var mätt, och beslöt påminna
herrarna om deras löfte, hvarför jag lät hvisselpipan ljuda tre långa
gånger. Detta hjälpte och efter en stund kommo de, men glada och
belåtna sågo de märkvärdigt nog icke ut och T. yttrade: "Vi kommo för
sent till middagen och svärmor bjöd oss bara på kaffe. Det var klen
föda för utsvultna sjöbussar, isynnerhet som vi generade oss att tömma
skorpkorgen." Nu hade jag svårt att tiga längre och sade: "Kanske det
då passar, att jag kan bjuda på dessert?" och med detsamma tog jag
handduken från korgen. Alla sågo mäkta förvånade ut och T. utbrast:
"'Warum in die Ferne schweifen, wenn das Gute liegt so nah?' Emellertid
var det ju utmärkt bra, att jag icke hittade kakan förut och nu ska vi
hålla tillgodo, liksom vår ingeniör redan grundligt gjort; han har haft
bättre tur än vi". De togo enhvar sin duktiga bit och mumsade som bäst,
då bergsrådinnan med flere andra damer kom ned till båten. Fruntimren
skrattade i smyg åt att se alla herrarna tuggande, med stora stycken af
kakan i händerna. De fingo nog en alldeles oriktig föreställning om
kosthållningen ombord.
Emellertid hade ångslupen blifvit klar för affärden, som ock omedelbart
företogs. Ett par hundra steg från landningsstället faller Tavastehus
vattendrag, här liknande en smal, tämligen sakta ström af kanske en
half km bredd, in i Vanajavesi, och på östra stranden ligga gårdarna
Lahdentaka och Stjärnsund. Denna ström har i tiden upprensats för att
sänka vattendragen ofvanom och kunde därför passeras med ångbåt. Då
sådan dock icke dittills trafikerat där, hade strandägarena stängt
den med fiskebragder. Uti strömmynningen stodo fyra stycken s.k.
"katschor" i sicksack utöfver midten och med till stränderna löpande
armar, totalt afstängande strömmen. Dessa katschor förfärdigas af
träpärtor, hvilka på flere ställen af sin längd tätt hopfästas till
långa allt efter vattendjupet ända till två meter breda mattor. Mattans
ena ända fästes upprätt vid bottnen nära land och dess längd sedan utåt
i vinkel mot stranden, så långt som djupet medgifver för att pärtornas
öfre ända skall räcka ofvan vattenytan. Yttersta delen af mattan är
dubbel, och den ena ändan vikes åt höger, den andra åt vänster tillbaka
mot den långa, från land kommande armen. Sålunda bildas tvänne ovala
kamrar omkring fyra eller fem fot långa och två fot breda, uti hvilka
fiskarna, som följt stranden och den därifrån löpande katscharmen,
inkomma genom tvänne (en uti hvar kammare) mellan mattornas ända och
landarmen lämnade ett par tum breda vertikala springor. Genom dessa
hitta fiskarna icke tillbaka ut och tagas vid vittjandet af fiskaren
med håf. Dessa fiskeinrättningar äro ganska arbetsdryga och bli farliga
äfven för sjöfågelungar, som simma in i labyrinten och fångas liksom
fisken eller svälta ihjäl och bli kråkornas rof.
Vi foro med sakta fart in på den första katschan, och T., som stod vid
rodret, var rådvill hvartåt han skulle styra, då bergsrådinnans röst
hördes ropa: "Atte, Atte, styr bara rätt genom katschorna!" T. smålog
och befallde "full maskin" med: den effekt, att ångslupen körde midt
genom katschorna, så att det brakade i pärtstickorna och propellern
malde sönder det som båten icke krossade. Det blef en hiskelig
förstörelse efter oss och T. sade: "Svärmor trodde bestämdt icke, att
vi skulle göra så rent hus, det här är gårdens bästa fiske."
Utan hinder färdades vi sedan genom den upprensade strömmen förbi
gärden Stjärnsund och den längre fram högt på östra stranden liggande
nya Hattula kyrka. Nedanom landsvägsbron öfver Mierula sund snuddade vi
visst vid bottnen och ofvanom i kröken hade vi känning af en sten, som
föranledde P. att säga: "Det är bra att få veta hvar de finnas, så kan
man taga bort dem." Men vid sådant voro vi redan vana och ingen fäste
sig vidare därvid, ej ens då ångslupen i sundet nära Karlberg fick en
stadig duns, som blef den sista på denna färd.
Nu nalkades det efterlängtade målet för vår expedition; staden T:hus
syntes. Då vi passerade slottet sade T.: "Nu ska vi imponera på
T:hus-borna och göra dem uppmärksamma på den stora tilldragelsen att
första ångbåten anländer till skråköpingen." "Säkert har ingen där
drömt om att en sådan skulle kunna komma till dem från T:fors. Jag
skall väcka dem, så att de komma ned till stranden och taga emot oss
ordentligt, värdigt en sådan händelse", menade J. Därpå gick han åstad
och vred upp hvisselpipan med sådan kläm, att han fick det afbrutna
kikhandtaget i handen och pipan stannade öppen. Med god fart och under
öronslitande oljud, som icke i hast kunde stoppas, nalkades vi staden.
T. styrde och sade sig vilja lägga till elegant nära bron, vid
en af stadens båda bykflottar, såsom enda lämpliga stället vid
styrbordsstrand. Han styrde därför icke midt på vattendraget, utan höll
närmare åt babordsstranden, för att, då han lade till vid målet, med en
gentil sväng visa sin skicklighet som styrman. "Göra sig till för
bykkäringarna", sade P. Han borde icke ha hållit den kursen, ty innan
han kom sig för att börja lofven åt styrbord, råkade vi för nära inpå
det långgrunda s.k. järnvägslandet och åkte med full fart in i dyn. Då
var det för sent att vända utåt. Småningom men säkert tog leran bort
farten och så stannade vi midt för målet, ur stånd att tillsvidare nå
det, till förtret och skam för oss samt häpnad och åtlöje för
menigheten, som i mängd samlade sig på bron och utefter stranden,
ditkallad af den ännu alltjämt tjutande hvisselpipans förskräckliga
alarm. Sedan båten fastnat stoppade jag maskinen utan kommando af T.,
samt skyndade att söka fram nödigt verktyg för att göra slut på
oväsendet. Så snart detta var gjordt, kunde man åter höra hvad som
sades och med lättnad andas ut.
Den första som yttrade något var åter P., som frågade T. hvad han hade
här att göra, då bykflottarna ju lågo bakom oss på andra sidan af sjön.
Hvartill T. svarade: "Man skall ej undra på om det 'tar fast' vid
Tafast-hus." Det återstod äfven denna gång intet annat än elda upp för
forcering och enligt gammal vana försöka med våld komma ur detta
fatala, för publikens ögon och kritik utsatta läge. Medan det väntades
på att ångan steg och vi, vid dåligt humör öfver att ännu i sista stund
ha råkat ut för otur samt att den tillämnade imponerande ankomsten
förvandlats till ett grundligt fiasko, resonnerade om huru vi snabbast
skulle slippa ifrån stället, ifall vi icke lyckades bli flott med
maskinkraft, föreslog jag att alla herrarna, för att lätta ångslupen
något, skulle bege sig i land med båt. Men det ville ingen veta
af och T. förklarade: "Ha vi kommit så långt, så fara vi enligt
öfverenskommelse ända fram med 'Ilmarinen'."
Liksom på begäran nalkades en båt. Det var en ekstock, som roddes af en
ensam herreman. Troligtvis för att tillfredsställa sin nyfikenhet på
hvem vi voro, rodde han inom hörhåll ett hvarf omkring ångslupen och
tycktes därefter ämna sig tillbaka, då han anropades af T., som sade
sig känna honom: "Kamrern är god och kommer ombord och dricker ett glas
vin med oss!" Svaret kom ordagrant som följer: "Det ska' hin komma till
er! Man ser ju på långt håll huru ni lefver!" Saken var nämligen den,
att vi, för att blifva af med de undan för undan tömda många
läskedrycksflaskorna, radat upp dem på öfversta listen af sittbänkarne,
där de lågo som en garnering omkring hela aktern. Flaskorna af annat
innehåll voro icke många efter haveriet, men kanske kamrerarns skarpa
blick upptäckt äfven dem. T. svarade: "Kamrern ska' inte vara rädd för
flaskorna, de äro alla tomma!" Men kamrern fortsatte: "Hvad ska' man
tänka om er? Hvarenda skolpojke i sta'n vet, att här är grundt längs
järnvägslandet; hvad hade ni här att göra? Antingen äro ni galna eller
fulla, och hvem tror ni har lust att komma till er, som först föra bud
och sen såhär skämma ut er för hela stan". Så sade han, vände sin
ekstock och for samma väg han kommit.
Det var "ord och inga visor" vi fingo höra. Vi återfunno vårt glada
lynne vid denna straffpredikan, och på min fråga hvem den barske herrn
var svarade T.: "Det är ölbryggar Nordanwehr — som kallas kamrer —
rolig karl som man ser." Under denna muntration hade ångtrycket stigit
tillräckligt, och då allt var klart kommenderade J.: "vaggan i gång!"
och vi voro så väl inexcercerade i denna manöver, att den genast hade
önskad verkan och båten efter några vaggningar, vid första attacken för
full maskin framåt, klarerade lerbanken och fortsatte upp till bron. T.
fick ändock utföra den tillämnade eleganta svängen och lade till vid
bykflotten, till stor förfäran för käringarna, som fingo brådt att
bärga undan sina paltor.
Men intet jubel, intet hurrarop mottog den första ångbåten, som anlöpte
T:hus. T. påstod: "T:hus-borna tyckas icke vara på höjden af sin tid
och fatta tilldragelsens vikt". Men de bevisade motsatsen senare under
den följande vackra sommarnatten, då vi voro inbjudna till en mycket
animerad och fin tillställning på restaurationen i parken. Sedan vi
efter ankomsten, så godt sig göra lät, snyggat upp oss i P:s bostad,
vandrade vi till fots ut till parken, ty åkarnes skramlande och nyttiga
följe hade mig veterligt på den tiden ännu icke inkräktat detta
samhälle.
Festen i parken.
Därute i parkens restaurationslokals stora sal hade till firande af
första ångbåtens ankomst till staden samlats nästan allt hvad samhället
egde af lärdom och anseende. Vid supén höllos, med anledning af dagens
händelse, många, långa och stämningsfulla tal. Häradshöfding T.
hyllades personligt dels för sin för landet och särskildt för staden
Tammerfors nyttiga, storartade industriela företagsamhet, dels emedan
man hört att han ämnade utsträcka densamma till T:hus, åstadkommande
reguliär ångbåtsförbindelse mellan dessa städer på den nya sjöväg, som
ångslupen Ilmarinen genom sin lyckliga färd visat vara farbar. T.
svarade därpå, att han vore fast öfvertygad, att den nya farleden,
sedan den blifvit utprickad samt af kronan på behöfliga ställen
upprensad och fördjupad, skulle bli trafikabel äfven för större fartyg
än Ilmarinen, äfvensom att det vore hans ifriga önskan, att den
ångbåtsförbindelse mellan städerna, som länge varit ett trängande
behof, snart måtte blifva verklighet. Han omnämnde den stora mängd
varor, som sändes till och från T:fors med foror, hvilket beröfvade
landtbruket arbetskraft under hela sommaren; att ett dylikt företag
ovillkorligen måste bli lönande, samt att han hoppades de närvarande
ville intressera sig för och deltaga i detsamma. Detta tal hälsades med
allmänt bifall och gaf första uppslaget till grundandet af Vanaja
ångbåtsbolag.
Det nya bolaget arrenderade till en början kronans ångbåtar "Udatscha"
och "Strela" (denna senare inköptes från Crichtonska verkstaden i Åbo)
och de till dem hörande små lastpråmarna. Dessa båtar skötte trafiken
till år 1865, då hjulångbåten "Elias Lönnrot" och följande året den
liknande "Vanaja" blefvo färdiga, till hvilka äfven anskaffades större
pråmar i mängd. Detta bolag, hvars ångbåtar byggdes af T:fors mek.
verkstad, skötte trafiken sålunda, att den ena ångbåten, "Vanaja",
bogserade fraktgodset i pråmar till Lembois by, hvarest det lossades
och transporterades på foror öfver det omkring en och en half km breda
näset, för att därpå åter lastas i andra pråmar, hvilka af ångaren
"Elias Lönnrot" i sin tur drogos fram till T:fors. Passagerarena
promenerade vanligen den korta vägen öfver näset. Denna trafik var
således något omständlig, men utgjorde dock ett stort steg framåt,
och bolaget gjorde goda affärer ända till hösten 1876, då
järnvägsförbindelsen mellan städerna öppnades och gjorde slut på
ångbåtstrafiken. Något befarande af Kuokkala ström blef likvisst aldrig
af, emedan det ansågs vara förbundet med för stor risk att fara utför
densamma. För att kringgå nämnda ström byggdes under nödåren 1866-67
Lembois kanal, som är försedd med en sluss, till stor lättnad för
trafiken, då den gör omlastningen obehöflig.
Efter denna korta historik öfver det vid festen preliminärt grundade
bolagets existens återgår jag till själfva festen. Där hade stämningen
under småtimmarna blifvit allt mera lifvad och det ena högstämda talet
aflöste det andra under flitigt skålande och drickande. De föregående
nätternas korta och oroliga hvila samt färdens besvärligheter hade dock
småningom så pass uttröttat mig, att jag drog mig undan festandet ut på
den mot staden vettande balkongen för att få litet ro och vederkvickas
af nattens svalka. Den vackra utsikten öfver det gamla slottet och
staden, som jag första gången såg, fängslade intresset för en stund,
men den ljumma sommarnatten och tröttheten söfde mig snart trots
surrandet och hurrandet från festsalen hvilket ljöd som ett aflägset
äskdån.
Vid tretiden på morgonen saknade T. mig och ställde till ett allmänt
sökande, som snart ledde till målet. Inga protester hjälpte, jag
förklarades vara rymmare och halades med våld tillbaka in. Därinne
lyftes T. ännu en gång af de närvarande på axlarna, samt bars vid
hurrarop och sång flere hvarf kring det stora bordet. Detta var åter
uppdukadt för morgonkaffet och välförsedt med glöggar, solstrålar,
munkar, sängfösare, "grundstötar", och kanske än flera goda och farliga
saker i förfärande ymnighet. Därmed afslutades denna lifvade
tillställning i allsköns sämja och allmän förbrödring, dock må mina då
erhållna många nya bröder icke misstycka, art jag under årens lopp
glömt dem alla utom rektor Eurén, lektor Gadd och lektor Sucksdorff.
Dessa herrar kommer jag ihåg, emedan den förra år och dag efter festen
påminde mig därom och jag ofta haft affärer med de två sistnämnda, då
de turvis skötte Vanaja ångbåtsbolags angelägenheter. Sommardagens sol
stod redan högt på sin bana, då vi slutligen i tre skilda grupper
vandrade tillbaka till staden. Vi resande njöto i P:s gästfria hem den
efterlängtade och välbehöfliga hvilan till långt fram på förmiddagen.
Så slutade tredje dygnet af vår händelserika färd.
Ångslupen "Ilmarinens" afleverering.