önskadt resultat, ty bataljonen hade på de tre sedan dess förflutna
timmarna säkert marscherat ett godt stycke. Men han hade tur.
Soldaterna hade icke kommit långt, han fann dem lägrade för
middagsskaffning ett par km bortom kyrkan och det tyckte befälhafvaren,
hvars namn jag ledsamt nog glömt, icke vara för långt för att återvända
till vår hjälp. Lifvade för det goda ändamålet anlände manskapet i
ilmarsch. Under tiden hade vi ställt trossarna och allt annat i ordning
för bogseringen. Ångslupen låg så illa till, att den icke kunde dragas
akterut, emedan stranden åt det hållet icke räckte till innan forsen,
hvars lopp låg i rät vinkel mot båtens läge, vidtog; därför måste den
halas styrbord öfver snedt förut. Detta gjorde arbetet tyngre än förra
gången, ty utom att båten rännt högt upp, hade den äfven kört djupt in
i gruset. Då trossarna spändes hårdt, lade den sig betydligt öfver åt
styrbord och åkte sedan vid första försöket lyckligtvis utan att
stjälpa ned från den ganska branta banken. Soldaterna drogo oss intill
stranden, där vi med ångbåtens medförda landgång lyckades komma i land
och omedelbart började att åter pumpa in i ångpannan det för andra
gången utblåsta vattnet samt elda på.
Sedan T. aftackat den hyggliga militären, påstod han denna ofrivilliga
hvila vara särdeles lämplig till middagsrast, hvarpå framtogs ur
förruffen en pärtkorg af ansenliga dimensioner, innehållande den från
Laukko gård medförda reskosten. Vi voro hungriga som vargar, ty det var
redan rätt länge sedan det tidiga morgonkaffet, men trots korgens
storlek återstod väl litet för fem hungriga kroppar sedan ur densamma
plockats bordduk, servietter, tallrikar etc. — allt välbehöfligt till
en fin middag, men rätt öfverfiödigt under dåvarande omständigheter.
Välkommet och godt var dock det som fanns. Till förstärkande af
provianten för den återstående delen af resan, hvilkens längd väl var
bekant, men hvars tidsutdräkt ingen kunde uppskatta, skickades en karl
till Kuokkala by för uppköp, dock återvände han med klent resultat.
Utom smör och hårda rågskorpor öfverlämnades resten, bestående af
siiniäisiä och palvadt fårkött, åt besättningen, som enligt aftal
provianterade sig själf. Framtida utsikter på förplägning voro således
rätt skrala, men utom denna matkorg fanns en lika stor, innehållande
ett ansenligt förråd fluidum, dryckesvaror af flere sorter, till att
börja med det oskyldigaste: selters, soda och limonad i långa banor,
förutom en omväxlande profsamling skyldigare vätskor, såsom partals af
rhenskt, portvin och sherry, därtill en ensam cognac, en aqua vitae och
en munklikör; således öfverflödigt nog för fem man, äfven om resan
skulle räcka längre än som förmodats.
Under middagen dryftades dagens händelser, och höga rådet beslöt att,
då äldre kommissionslandtmätaren ingeniören herr Bror Sven Lindh icke
motsvarat det honom meddelade förtroendet att vara lots ombord på
ångslupen "Ilmarinen", hvilket bestyrktes däraf, att han tvänne gånger
årad lotsat båten rakt på grund, ehuru ingen skada däraf vållats, så
dock emedan däraf uppstått stor förlust af dyrbar tid, han, honom till
näpst och androm till varnagel, skulle omedelbart afsättas från den
innehafda hedersplatsen. Beslutet antogs och stadfästes med en liten
"munk" utan kaffe; ty det var först dagen efter som vi uppfunno konsten
att af det i pärtkorgen ymnigt påträffade malade kaffet tillreda
läskedrycken, för hvilket ändamål likvisst ingen panna medskickats.
På. P:s förslag sändes bud till byn för att där efterhöra en man vid
namn Grandin, som varit med om de af kronan där i nejden utförda
strömrensningsarbetena och således borde ha reda på djupet och stenarna
i sunden. Mannen infann sig snart och anställdes som Lindhs
efterträdare. Denne Grandin var en spjufver, som senare, då L.
öfvergifvit vårt sällskap, visste berätta att gubben alldeles icke
besvärat sig med att närvara vid vattendragets utprickning, utan
öfverlämnat uppdraget åt tvänne yngre biträden, som placerade störarna
efter sitt förstånd. Därför hade L. ingen reda på huru farleden märkts
och på hvilken sida om störarna grunden lågo. Det är så mycket
underligare, att han ej sände ett af biträdena, utan lotsade själf.
Under tiden hade ångan stigit så högt, att vi med sakta fart åter kunde
begifva oss i väg och annat blef det icke vidare fråga om på den dagen.
Klockan hade nu lidit till öfver fem på eftermiddagen och vi hade
förgäfves hoppats att under dagens lopp komma långt. Grandin försåg sig
med en båtshake, som han graderade med kritstreck efter fotmått, och
ställde sig därmed längst fram på fören, ehuru han varnades. Vår väg
från detta olycksställe och en km längre fram liknade en mycket krokig
flod med stark ström på trånga ställen, där bottnen för det mesta
utgjordes af stenrösen eller berg, således var stor försiktighet af
nöden, hvarför vi måste färdas så sakta som möjligt. Denna fart, nästan
lika god som ingen, benämndes af J. "påstötningsfart", hvilken nu
uppfunna sjöterm han såsom ångslupskapten för resan sedan gärna
använde.
Redan ett kort stycke ofvan prästgården kommo vi in i ett strömmigt
sund, som blifvit fördjupadt med sprängning. Grandin pejlade med sin
båtshake och skrek än tre än fyra fot, men all försiktighet till trots
stannade vi med kölen på någon skarp stenkant och stodo där rätt hårdt
fast. Nu backades med maskinen och stakades från fören, men loss sluppo
vi dock icke, förrän alle man i takt börjat springa akterut och tvärs
öfver båten; då kom han i rullning och vi åkte sakta bakut. Dylik
manöver måste ytterligare upprepas, förrän vi vid tredje försöket
lyckades staka oss fram mellan stenarna. Innan vi närmare Lembois by
kommo ut i friare vatten, voro vi utsatta för flere slag
bottenkänningar, än mjuka, än hårda, och Grandins pejlingar med
båtshaken tjänade ej till mycket, ty stenarna träffade han sällan på
och leran var så blöt, att vi vanligen åkt fast däri, innan han
varskodde. Påstötningarna och åkningarna blefvo slutligen så många, att
jag, för bättre minnes skull, började bokföra dem.
På detta sätt jämkade sig Ilmarinen småningom till den långa, låga bron
vid Lembois och under denna åt styrbord fram till stranden nedanom byn.
Städse betänkt på att föröka proviantförrådet, skickade T. äfven här ut
i gårdarna och lyckades för 50 kopek erhålla ett tjog ägg samt ett
kvantum sötmjölksost, hvilken rätt lär vara en delikatess för folk som
intet bättre har och tycker om den. Med användning af resterna ur
pärtkorgen uppdukades kvällsvard ombord på den mellan relingarna lagda
landgången, fint och ordentligt med nystruken bordduk och servietter.
Den något knappa måltiden afåts under färden, sedan vi lämnat byn.
Efter att ha snuddat vid ett par för höga stenar och åter i förbigående
antecknat några dykänningar vid passerandet af ett strömstarkt sund,
anlände vi närmare kl. 11 på natten till Konho gård. Detta ställe hade
Törngren, som påstod sig vara bekant med egarinnorna, tvänne icke
längre farliga fröknar, utsett till nattkvarter i den förhoppning, att
husrum och förplägning där skulle fås. Ödet hade dock den gången till
en del beslutat annorlunda. T. och J. gingo det korta stycket till
karaktärsbyggnaden för att rekognoscera terrängen, och då allt befanns
öde och tyst bultades på dörren. Efter flerfaldigt förnyadt och
förstärkt alarm, åtföljdt af lång bidan, syntes skymten af en
kvinnofigur i ett af andra våningens fönster för att lika hastigt
försvinna.
Då vidare försök att komma in blefvo resultatlösa, gingo de till
gårdsfolkets bostad och där bultades en karl fram till fönstret, som
sedan han öfvertygat sig att ingen fara var samt sett hvad slags folk
vi voro, riskerade komma ut. Han var gårdsfogden och påstod att hans
fröknar redan länge sedan krupit till kojs och troligen icke ville taga
emot någon. Då T. dock försäkrade, att han hade äran vara känd af
fröknarna och envisades att vilja tala med någondera, satte fogden sig
i förbindelse med sina härskarinnor på följande enkla sätt. Han hämtade
en lång stång, gick med den ensam till andra sidan af byggningen och
slog tre slag mot väggen vid öfra våningen. Detta var nog en
öfverenskommen signal, ty strax därefter öppnades ett fönster och en
skarp kvinnoröst frågade: "Hvad vill de där landsstrykarne midt i
natten?"
Därpå meddelade fogden hvem de anlända voro och deras begäran, samt
fick efter väl lång väntan det besked, att något främmande icke togs
emot vid den tiden på dygnet, att kvarter för natten kunde fås i salen
på nedra botten, men förplägning af någon sort icke funnes att tillgå i
huset. Det var således skralt ställdt med gästfriheten hos damerna, och
våra förväntningar fingo jämka med sig. Strax därpå hördes samma stämma
skrika: "Människa, laga sig opp och öppna därnere, men hör hon, bara
till salen!" Och ned för trappan kom människan i bara pajtan, öppnade
och neg i förstugan, neg i salen och försvann utan att yttra ett ord.
Medan dessa underhandlingar pågingo, hade vi andra tre infunnit oss på
stället. Salen var ett ganska stort rum, men tyvärr tomt som världen
före skapelsen. Ingen möbel fanns i rummet, men innanfönstren sutto
kvar och luften var instängd, het, unken, ja outhärdlig. Där hade nog
icke vädrats sedan damernas ungdomstid och den var, enligt T:s
påstående, längesedan gången. Vi stodo där tittande kring väggarna och
sågo troligen alla mycket tankspridda och något dumma ut, utom T. som
var smått förargad öfver sina besvikna förhoppningar. Hvad stod att
göra så här midt i natten? Litet bjöds oss af hvad vi väntat, men
tacksamma för tak öfver hufvudet under natten måste vi dock vara, ty
ute i båten var kyligt och alla voro för trötta att fara vidare. Vi
fingo således, då ingen utsikt till förplägning fanns, vara tillfreds
med det mål vi fått på båten och för resten draga till svältremmen; ty
fogden ville icke åtaga sig att ytterligare förmedla mellan T. och
fröknarna.
Han påstod att de bestämdt voro mycket uppskrämda öfver det oanmälda
besöket, och ehuru T. försäkrade sig nöjaktigt vilja för dem förklara
anledningen till vårt intrång i huset, blef han obeveklig; dock åtog
han sig ansvaret för att låta oss taga halm för att göra bäddar åt oss
på salsgolfvet.
Fogden gick därpå förut och vi vandrade i gåsmarsch efter honom till
ladan, hämtade halm enhvar åt sig och till hufvudkuddar vedträn, som
stuckos under halmen. Trötta och hungriga lade vi oss, bredande
rockarna som täcken öfver dessa våra anspråkslösa läger. Någon vidare
garderob än den man bar på sig medförde ingen, utom T. som i en väska
hade näsdukar, löskragar och strumpor, ett par af hvarje sort. Den
instängda luften i rummet var dock så motbjudande, att T. snart steg
upp för att på vid gafvel öppna både sals- och förstugudörren.
Uttröttade somnade vi genast, knappast bättre hysta än under fri
himmel, ty kylan trängde utifrån in längs golfvet.
Tredje dygnet.
Utkyld och öm i kroppen af det dåliga lägret vaknade jag mot kl. 5, då
solen, skinande snedt genom fönstret, stack mig i ansiktet. De andra
sofvo ännu. Jag såg Linds bädd tom, men fäste mig icke vidare därvid
och gick ned till båten. På gården var allt tyst. Jag väckte manskapet
ombord och tillsade om omedelbar uppeldning, ty bort från detta
otrefliga ställe var lösen. Då jag återvände möttes jag i
förstugudörren af skrattsalfvor. Alla voro vakna och skämtade öfver
ingeniör Linds rymning under natten. På fönsterkarmen hittades en af
honom skrifven lapp, hvarpå han meddelade, att då vi afsatt honom från
innehafd befattning ombord, ehuru han enligt egen mening fullgjort sitt
åliggande, eftersom båten kommit så långt, ansåge han sig numera
öfverflödig och ville icke vidare göra intrång på värt klena matförråd,
hvilket beslut vi därför borde vara nöjda med. Då han dessutom icke
kunnat få sömn på en så dålig bädd som bestods, fann han för godt att
begifva sig i väg utan att störa oss andra. Gubben var således både
spefull och omtänksam om vårt bästa. Senare fingo vi höra, att han
vandrat till nästa bondgård och därifrån åkt hem. Där skyllde han på
att han haft kallt på golfvet och fruktat förkyla sig, om han stannat.
Mycket möjligt, ty äfven vi andra funno det både kyligt och obekvämt,
men hvad stod att göra för bekvämligheten på ett så ogästvänligt
ställe, där man måste vara nöjd med det som bestods.
Man må icke undra öfver att Konho gård gjorde ett mycket otrefligt
intryck på oss. "Lasciate ogni speránza, voi ch'entrate." Utan
grannskap ligga de gamla byggningarna, gråa och förfallna, i en slät,
lågländ och ful trakt, där intet träd synes på nära nejder samt både
himmel och sjö se lika gråa, öde och tråkiga ut. Lika tomt och
öfvergifvet som det tog sig ut då vi kommo på natten, föreföll det oss
då vi vid sextiden på morgonen öfvergåfvo det. Ingen människa syntes
och fröknarna nändes vi icke skrämma upp en gång till, men lämnade,
upphängd på en spik på väggen, en af alla undertecknad skriftlig,
ironiskt affattad tacksägelse för välvilligt bemötande. Om fröknarna
lefva, hänger den kanske där ännu.
Nedkomna till ångbåten kände vi oss alla ruskiga och omornade. Törngren
bjöd därför strax efter afresan på seltersvatten och cognac, som nog
var något uppkryande, men efter den långa fastan kräfde magen dock
reelare föda. Då jag uti proviantkorgen observerat rikedomen af malet
kaffe och socker, som ingen användning funnit i brist på kaffepanna,
funderade jag på huru vi i denna vår brydsamma belägenhet skulle få
någon nytta af upptäckten, "in der Not frisst der Teufel Flugen", säger
ordspråket, och hvarför skulle man icke kunna koka kaffe utan
kaffepanna, om det ock blefve första gången jag sysslade med sådant
bestyr. Ombord bland maskineriets tillbehör fanns en s.k. tälgpanna,
som, då maskincylindern behöfde smörjas, användes att smälta talg uti.
Vänligen hade den sin plats på ångpannans varma fodral, och talgpannans
botten var formad kupig därefter. Kärlet var gjordt af koppar, smalare
upptill än vid botten och invändigt väl förtennt, hade lock och på ena
sidan ett långt träskaft; det var således äfven till formen ganska likt
en välskapad gammaldags kaffepanna. Hvarför skulle det icke nu trots
sin profana bestämmelse kunna användas för detta nya ändamål? Pannan
befriades från det smälta innehållet. Aska togs ur eldstaden, vatten
hälldes i kärlet däröfver och så lutades och kokades detsamma väl rent,
hvarpå det till påseende fick cirkulera hos herrarna, att de icke måtte
förlora aptiten för den blifvande läskedrycken.
Panna hade så anskaffats, men hvar få en påse att koka det malade
kaffet uti? Någon ren tyglapp kunde icke öfverkommas ombord och T. hade
redan beslutit att offra en af reservnäsdukarna för det allmänna bästa,
då jag i hans resväska upptäckte det nya paret strumpor och utropade:
"häraf få vi den bästa kaffepåse i världen" och anammade det ena af
plaggen. Nu kapades skaftet af ena strumpan och två stickor stuckos
igenom fotändan, nedanom det klippta stället. Den så åstadkomna påsen
fylldes med kaffe och hängdes ned i pannan. Locket lades på sin plats
och apparaten ställdes på glöden i eldstaden. Det blef kaffe af! Alla
voro förtjusta och fulla af beröm öfver den rara drycken, utom Pipping,
som ironiskt påstod att den smakade "härsket", men så fint utbildad
smak hade ingen af oss andra, och ehuru drycken var ganska grumlig och
grädde saknades, bevisade den stora åtgången bäst dekoktens
förträfflighet. Alltså "hony soit qui mal y pense" säger jag. Förutom
kaffet bestods till frukosten sura rågskorpor, smör och något
sötmjölksost, som nu äfven kom till heder jämte ett rått ägg per man,
och alla voro nog så belåtna med trakteringen, så landtlig och enkel
den än var, isynnerhet som en cognac eller munk fanns att allt efter
tycke och smak sätta ofvanpå.
Sedan Konho öfvergifvits hade vi icke vidare observerat någon af Linds
störar. De voro försvunna med honom och saknades nu. De hade icke
skyddat oss från att törna, men kunde åtminstone tjäna till att utvisa,
åt hvilket håll på vattendraget vi borde taga vägen. Nu sågo vi sunden
och fjärdarna öfverallt fulla med stenar, utan en aning om hvartåt
styras skulle. Ingen ombord hade förut färdats i dessa trakter längs de
enformiga och öde stränderna. Ingen människoboning syntes till och
ingen lots kunde således fås; men Grandin, som åter stod på fören med
båtshaken, pekade än hit än dit. Under så brydsamma omständigheter fick
båten naturligtvis hela morgonen gå med s.k. "påstötningsfart". Långt
hunno vi på det sättet icke, men kommo omsider till en nejd, där
vattendraget liknade en tämligen bred och grund flod. Törngren, som
stod vid rodret, yttrade då till mig: "Som synes, växer här tät säf om
babord utefter hela den långa stranden, och där den trifves brukar
alltid vara minst två alnar djupt, därför tycker jag att vi kunna låta
båten få bättre fart". Jag lydde order och öppnade ångventilen för
"full maskin". Det var roligt att åter engång få fara undan med god
hastighet och ha utsikt att snabbare hinna målet. Alla ombord sågo
därför strax gladare ut, blott Pipping sade: "Eile mit Weile." "Akta
er, skynda ni nu, så få ni vänta sedan." Detta var fult sagdt, men
tyvärr fullt berättigadt. Ty som det står i Frithjofs saga, under oss
lurade den falska Ran; hon stötte visserligen icke "ett hål i sitt
silfvertak", men hon lade ett stort flyttblock i vägen för oss.
Stöten var mycket häftig. Ångslupen rände med stäfven emot den
sockertoppspetsiga, i halfannan meter djupt vatten liggande stenen.
Skakande och sviktande utefter hela längden studsade båten tillbaka för
att vid en girning åt styrbord med sidan skrubba längs stenen en stor
del af sin längd. Oförberedd på törnen raglade jag mot maskinen och
brände händerna på cylindern samt kom mig icke strax för att stoppa.
Följden af denna törn blef åtskilligt haveri ombord. Grandin for som en
simmagister hufvudstupa öfver stäfven ned i sjön med båtshaken. T., som
stod vid styrinrättningen, fick en duktig puff mot magen af den
horisontalt liggande styrrattens handtag och segnade däraf ned på
golfvet; men värre gick det för J. Han hade ögonblicket förut af
eldaren låtit räcka sig en skyffel innehållande några glödande kol ur
eldstaden, för att, då det var ondt om tändstickor, därmed tända den
papyross han stuckit mellan läpparna. Stöten stjälpte honom ned mellan
ångpannan och den längs båtsidan löpande bänken, där passagen var så
smal, att J:s respektabla rundning endast af en så försvarlig knyck
kunde klämmas ned genom mellanrummet och, då utrymmet nedanom bänkens
kant var fritt, fjädrade magen ut däri. Han låg därför så fastklämd,
att han med egen kraft icke kunde röra sig ur fläcken.
T. kraflade sig nog upp omedelbart därefter, men höll händerna öfver
magen, hvarför P. påstod, att han straffats på den delen, som syndat
mest. Ingen annan hade dock tid och lust att skämta, då kamraten låg så
illa i klämman och våndades högljudt. Han måste hjälpas och för att
kunna göra detta fingo några för utrymmets skull hala i benen, medan de
andra sköto på axlarna, och så släpa honom akterut längs golfvet. Vid
ångpannans slut, där öppningen var större mellan maskinen och
sittbänken, kom han åt att hjälpa upp sig själf. Han var vid dåligt
lynne och påstod sig se ut som en gris. "Stor är han och duktigt fet"
menade P. I den hvita uniformsrocken, där nu lera, kol, olja och annan
smuts lämnat sina märken under halningen, såg han allt annat än läcker
ut. Bäst redde sig Pipping vid törnandet, emedan han oskadad satt kvar
på bänken och därför kunde göra sig lustig på de andras bekostnad.
Emellertid hade Grandin bärgat sig själf. Då han fann att fötterna
bottnade vandrade han i dyn till stötestenen och satte sig gränsle på
den tills vi åter hade makt med ångslupen och afhämtade honom. Därvid
fingo vi ock reda på stenens storlek och form. Af den ännu på det
improviserade landgångsbordet befintliga frukostservisen återfunnos
lämningarna på däcket därunder; den tog slut samtidigt med matförrådet,
hvaraf blott kaffe fanns kvar att lefva på. Brännvinsflaskan,
sherry- och portvinsflaskorna slogo sorgligt nog, i korgen sönder
hvarandra, blott munkflaskan redde sig, troligtvis för det tjocka
glasets skull; men i den fanns kvar blott en liten skvätt. En sorglig
stämning bemäktigade sig oss vid åsynen af all denna förstörelse i vårt
spirituela förråd, och då den ökade hastigheten visat sig medföra så
bedröfliga följder, nödgades vi att åter fara varligt fram. "Det är så
dags nu", anmärkte P.
Så hade det långsamt och långtrådigt lidit långt fram på förmiddagen
och en glödande sommarsol utgöt sin strålande fägring på och framför
båten öfver den spegelblanka vattenytan af en större fjärd, öfversållad
med på vattnet synliga större och mindre stenar. Att döma af
väderstrecket, ty vi styrde söderut mot solen, som var det enda man
hade att rätta sig efter, skulle vi färdas tvärsöfver denna
öfversvämmade stenöken. Att vi där åter skulle råka ut för äfventyr,
var att förutse. Ögonen värkte af glansen, som låg öfver vattenytan,
solen brände skinnet genom skjortärmarna, ty mera än två plagg hade
snart ingen på sig; till och med Grandin svettades, där han i
paradisdräkt vände sina på ångpannan och utefter bänkarna till torkning
i solskenet utbredda kläder. Så snart han fick byxorna användbara,
kommenderades han åter på sin plats förut, med anmodan att bättre än
tillförene känna sig för och hålla ögonen öppna. Han påstod dock, att
ögonen rakt ingenting tjänade till, ty den lervälling vi färdades uti,
vore tjock nog att mura upp kakelugnar med. Båtshaken vore dessutom
till ingen nytta, emedan sjöbottnen var så blöt, att han icke kunde
känna när den tog vid.
Uti sådan smörja och hetta krälade vi med "påstötningsfart" framåt, på
måfå, knotande öfver vägens längd och det härliga höbärgningsvädret.
Hungriga, dåsiga och apatiska sutto och lågo vi hvar det för tillfället
i skuggan af soltältet bäst passade och ingen hade på länge yttrat ett
ord, då T., som åter styrde, svagt liksom för sig själf framstönade
ordet "kaffe." Han visste att intet vidare drickbart fanns att tillgå
ombord, äfven läskedryckerna hade, trots sin i början så imponerande
myckenhet, ledsamt nog tagit slut och sjövattnet var onjutbart i annan
form än som kaffe; det var därför en lycka att sådant fanns. Däruti såg
man åtminstone icke, huru simmigt och motbjudande det använda vattnet
varit, man fägnade sig åt att det blifvit kokt. Jag visade det åt alla.
"Man behöfver endast tänka på de milliarder baciller, bakterier, coccer
och andra mikroorganismer, som vimla däri, för att, trots den tropiska
hettan, känna en kall kåre kila utefter ryggraden", sade T. Härtill
svarade P. sarkastiskt: "Du bör således tänka mycket därpå i den här
hettan så får du svalt!" Men rätt hade T., ty endast i form af kaffe
kunde man få det i sig. Vi hade dessa dagar gjort den iakttagelsen, att
seltersvatten är en mycket olämplig dryck att släcka törsten med i
varmt väder, emedan man efter en kort stund blir törstigare däraf än
förut. Sodavatten är något bättre, men har i längden samma verkan,
blott limonaden är bra vid sådant tillfälle och läskar för längre tid.
Den har dock oftast det felet att vara fabricerad med för mycket socker
och för litet saft eller syra och är då äcklig. För sin verkligt
läskande egenskaps skull var limonaden förr slut ombord än de andra
vattnen.