hvarefter musiken i det fria spelade upp en lifvad marsch och ned till
oss tågade ett stort sällskap, företrädt af fackelbärare och följdt af
musiken. Så fördes våra upptäcktsresande ombord, hvarpå vi startade,
åtföljda af lefverop och välönskningar för expeditionen, samt
omedelbart efter affärden försvunno uti ogenomträngligt mörker. Mörkt
var det äfven ombord, ty ljusen i lyktorna hade brunnit ut och den enda
tillgängliga upplysningen var tändstickor, som brunno lugnt i den
stilla och kvafva natten. Trots den ljusa årstiden var det så mörkt,
att man icke förmådde skönja skillnad mellan himmel och jord, vatten
eller land vid horisonten, och i detta mörker foro vi framåt med god
fart, utan att veta hvart det bar och utan någon om farleden kunnig
specialist ombord. T. påstod sig visst som passagerare å hjulbåten
"Laukko" ha paddlat den stråten så många gånger, att han äfven om
natten borde kunna hitta vägen, men menade dock, att det för tillfället
påliggande mörkret var alldeles "för mycket mörkt" och fritog sig från
följderna af sin lotsning med orden: "Låt gå, törna vi, så bottna vi."
Följaktligen ansågs säkrast att alltmer sakta båtens fart, så att
maskinen slutligen jämnt opp icke stannade; ty hvarken kompass eller
sjökort medfördes och skulle under dåvarande förhållanden icke varit
till någon nytta. Vi flöto långsamt framåt och hade snart ingen aning
om hvar vi voro. Ibland tyckte än den ena, än den andra sig se en skymt
af ljusning eller land, som ingen annan varsnade, emedan man icke ens
var i stånd att upptäcka hvartåt han pekade. Det egyptiska mörkret
kunde icke ha varit svartare än det vi råkat ut för.
Lyckligtvis slutade regnet vid spöktimmens inträde och med detsamma
upptäcktes ljus på babord sida föröfver. Ljuset förklarades vara på
Pardola hemman och efter denna fyrbåk styrdes nu med något ökad fart
och god tur att icke träffa på grunden, tilldess vi något längre fram
fingo sikte på en lampa på Haikka gård, glada öfver att där fanns folk,
som, liksom för vår skull, sutto uppe midt i natten. Regnmolnen lättade
småningom något och snart varsnades äfven på styrbord ljus å egendomen
Vik, tillhörande kaptenlöjtnant Brackell och belägen vid Kumoelfs
utlopp ur Pyhäjärvi. Nu voro vi bärgade för faran att drifva ned i
älfven, hamna i Nokia fors eller sluta vår upptäcktsfärd i Björneborg
och styrde med godt kurage åt det håll, där Törngren förmodade att
Sotkaströmmens inlopp i sjön, ett par km från älfven, borde finnas.
Visst hade det för en timme sedan slutat regna, men mörkt var det dock
ännu så pass, att man blott med möda kunde skönja hvar himlahvalfvet
vidtog ofvanom skogens träd. Därför sökte vi oss sakta fram utefter
styrbordsstrand, alltemellanåt stoppande och stirrande förgäfves ut i
mörkret. Spöktimmen kunde vara slut och J. försökte just, vid en
strykstickas sken, ta reda på huru långt natten lidit, då vi med ett
sakta skrapande körde upp och stannade.
Man sprang förut för att taga reda på hvar vi hamnat, och vid
tändstickseklarering upptäcktes, att båten stannat mot en skogbeväxt
strand, nära nog för att man skulle kunna hoppa i land. Detta gjorde
äfven T. och en annan våghals, hvarpå de avancerade längs stranden,
lysande sig med tändstickor. Då de efter en god stund återvände, erforo
vi, att vi strandat ett stycke från den Kaivanto benämnda kanal,
hvilken i tiden gräfts för att minska vårflodens höjd i de ofvanför
Sotka ström belägna Vesilahti-sjöarna och öka den afbörd, som Sotka
ström icke hastigt nog mäktade undanskaffa. Nu visste man ock att vi i
mörkret oförmärkt passerat förbi denna ström och måste vända tillbaka
såsnart båten kommit loss. Flott blefvo vi snart med maskinens hjälp,
sedan de starkaste ombord, anförda af J., dragit af sig stöflarna och
klifvit i sjön för att skjuta ut fören, medan vi andra krupit akterut
så långt båten räckte.
Emellertid hade det, då vi kommo fram till Sotka, så pass dagats, att
T. trodde sig kunna utan risk hitta rätt i farleden uppför strömmen.
Men medan båten var utsatt för landkänningen, hade eldaren låtit elden
under ångpannan brinna ned, hvarför det, då vi kommo in i strömmen,
knappast återstod tillräckligt ånga att pina båten upp mot densamma.
Visst eldades ofördröjligen duktigt, men den dåliga farten förorsakade
dock, att de olika åsikter herrarna hade om färden uppför Kuokkala åter
sammandrabbade. "Ilmarinens" förmåga att öfvervinna denna ström,
hvilken utgjorde det största hinder, som skulle besegras på resan, blef
föremål för liflig dispyt; framgången af färden både troddes och
betviflades. P. ansåg det, efter hvad han nu sett, icke löna mödan att
fara vidare. Sedan vi slutligen uppkommit i lugnvattnet mellan öfra och
nedra strömmarna i Sotka, lade vi till vid landningsbryggan under
Viinikka hemmans byggnader.
Där eldades ifrigt på med den af regnet genomblötta veden, och då
manometern snart åter visade de vanliga 5 atmf., kastades loss,
hvarefter "Ilmarinen" med en elegant lof löpte in i den af högvattnet
svällda strömfaran. De tvistande hade, troligen för att bättre se huru
båten skulle gå uppför, krupit upp på ruffen i ångslupens för, ehuru de
anmodats att uppehålla sig akterut, för att den då djupare nedtryckta
propellern skulle verka fördelaktigare i det mindre hastigt rinnande
vattnet utefter strömmens botten. Likväl arbetade sig den lilla
"Ilmarinen" med god fart uppför midt i den starkaste strömmen. Vattnets
af strömhastigheten minskade motstånd mot propellern gjorde dock, att
maskinen roterade betydligt fortare än eljes. Däraf ökades
afloppsångans rusning uti skorstenen, det sålunda förstärkta draget
befordrade ångbildningen och det stigande trycket påskyndade
ytterligare båtens fart. Öfre Sotka passerades således med glans, utan
forcering och vida lättare än man väntat. Detta resultat orsakade stor
förnöjelse hos dem, som höllo på båten, men motparten tröstade sig med
att Kuokkala fors dock är mycket högre, längre och stridare än Sotka.
Då vi kommit upp på Vesilahti-vattnen, voro mera än tre timmar gångna,
sedan vi lämnade Hatanpää, och den uppgående solen förjagade mörkret
med de ovanligt tunga regnmolnen. Det blef ljust och klart, hvarför
återstoden af vägen till Laukko gård tillryggalades i vackert väder
under nöjsammare omständigheter. Klockan var nära 1/2 4, då vi
lade till och vandrade ett godt stycke väg upp till den äldre
karaktärsbyggnaden, som kallades "gamla Laukko", där vi rätt uttröttade
af nattens mödor voro i tillfälle att krypa till kojs och hvila ut oss
för det stundande kraftprofvet. P., J. och jag hystes uti ett stort rum
försedt med förträffliga sängar.
Andra dygnet.
Ödet fogade dock annorlunda än jag väntat och önskat. Mina rumkamrater
somnade såsnart de voro i bäddarna och J. stämde omedelbart därefter
upp ett dundrande bassolo, hvars egendomliga, gurglande modulationer
voro nervskakande nog att jaga sömnen på flykt för mig. Morgonsolen
sken tillika in genom lokalens tre fönster, som saknade rullgardiner,
så intensivt eldande upp de svällande fjäderdynorna och bolstrarna af
samma för våra nordiska vintrar förträffliga, men för somrarna
olämpliga material, att jag, ovan vid sådan veklighet, snart befann mig
i samma tillstånd som på lafven uti en väleldad finsk bastu. Till råga
på eländet hade, troligen emedan fönstren under dagens lopp stått
öppna, en myriad flugor, hemma från den närbelägna ladugården, sökt sig
härberge i rummet undan den regniga väderleken. Lifvade af den ljus och
värme alstrande morgonsolen började dessa plågoandar surra omkring,
envist profvande skallarna mot det slätspända papperstaket, så att det
ljöd som ett aldrig slutande regn af ärter på en bastrumma, däremellan
görande oförskämdt närgångna påhälsningar i mitt hårfäste och på min
svettiga panna. Man bör ha varit med på ett godt kalas aftonen förut
eller af naturen eljes gynnsamt disponerad för sömn för att oaktadt
sådana hinder kunna njuta däraf; men ehuru jag, enligt gammal sed på
främmande ställe, räknade rutorna otaliga gånger och försökte andas så
lugnt, djupt och jämnt som mina plågoandar medgåfvo, flydde sömnen från
mitt läger.
Det blef omöjligt, jag stod icke ut längre. Ut måste jag ur det kvafva
idet, och innan klockan var fem, klef jag åter i mina fuktiga
persedlar. Kamraterna hade, innan de lade sig, skickat sina kläder att
torka i badstugan, men jag underlät detta, emedan jag ville tidigt ut
för att purra upp folket, som sof ombord i den lilla förruffen. Visst
var där utrymme blott för två man, men nu hyste den trenne, mera
liggande på än bredvid hvarandra; "sämja ger rum", sägs det. De hade ej
sofvit mera än jag, och vid min ankomst voro de i sjön bredvid
ångbåten. Dit skyndade äfven jag och blef i tillfälle att känna den
uppfriskande verkan ett svalt bad har på både kropp och själ efter en
natt utan hvila. Häradshöfdingskan Törngren var nog ämabel och omtänksam
att så tidigt skicka ned kaffefrukost åt manskapet, och denna ankom
just, då badet var undanstökadt.
De våta lakanen, som klibbat fast vid oljefärgen på bänkarna, utbyttes
mot andra, allt ombord torkades och städades; med anledning af det
viktiga företaget fästades björkruskor vid tältstolparna och på andra
lämpliga ställen, så att vår ångslup, då herrarna kl. 8 kommo ned, var
fint och festligt utpyntad, ångan uppe och allt klart för
upptäcktsresans fortsättande.
Farleden från Laukko till Lempäälä kyrka var såtillvida känd, att man
färdats där i roddbåt, men då båtarna äro små och ligga föga djupt i
vattnet, var den kunskap som folket i trakten hade om djupet i sjöarna
intet att rätta sig efter för en ångare, som behöfde tre och en half
fots djup. Vattendraget tycktes vara ganska grundt och på flere ställen
stenfylldt, men vi kommo dock fram med en lindrig bottenskrapning och
ankrade snedt emot kyrkan utanför Henäri gård, på andra sidan viken.
Gården egdes den tiden af äldre kommissionslandtmätaren Bror Sven
Lindh, en hvitluggig herre uppe i 60-talet, som förordnats att utpricka
farled åt "Ilmarinen" därifrån upp till Vanajavesi sjö och nu erbjöd
sig att lotsa oss dit. Sedan vi fatt gubben ombord, ställde sig T. åter
till roders och Henäri lämnades med kurs på Kuokkala fors.
Ett stycke nedanom forsens utlopp i sjön ligget midt för detsamma ett
stengrund som för tillfället var utmärkt med tvänne långa störar,
hvilka af L. kallades "ledprickar", ehuru ingendera var försedd med den
till sjös så välbekanta kvasttofsen. Törngren påstod visserligen, att
landtmätare liksom flugorna sätta prickar öfverallt, men gubben
svarade, att han ofta brukat meta abborrar på det stället och därför
fanns där sten, hvilket logiska bevis Törngren accepterade och med en
svängning åt styrbord väjde han för störarna. Därifrån styrdes rätt
uppför strömmen mot den högra af de båda broöppningarna, hvilken skulle
vara den djupare. Några vidare ledprickar syntes icke till, och på
framställd fråga angående djupet i forsen svarade L.: "Denna tid på
året, då högvattnet ännu ligger på, är strömmen öfverallt mer än djup
nog åt er båt", tilläggande: "men uppför den kommer ni inte ändå med
denhär!" Således var gubben äfven pessimist liksom P., och sedan de
båda kommit underfund med att de hade samma åsikter, stärkte de
hvarandra i sin öfvertygelse och gjorde spe af oss optimister.
Det såg verkligen ut, som om de skulle få rätt och vi icke komma uppför
Kuokkala, till en början åtminstone. Ty antingen hade T. girat af från
rätta kursen eller den på stället redan mycket starka strömmen trängt
båten åt babord bort från riktningen mot midten af brohålet, nog af,
just som L. yttrat sin spådom, rände vi upp på ett långsträckt
grusgrund, liggande rakt nedanför den mellan brons båda öppningar
befintliga stenkistan vid pass 50 m därifrån. Där stannade båten uti
stark ström något lutande åt styrbord med två fots vatten vid
babords- och öfver fyra fot vid styrbordsidan, således på den ganska
branta sluttningen af grundet. Hade vi blott gått någon meter åt sidan,
skulle båten kommit förbi och L:s utsago hade icke, som det nu tycktes,
blifvit så omedelbart bekräftad. Försmädligt var emellertid att detta
hände, men säkert bra för oss, ty af efterföljande framgår tydligt, att
vi ändå icke den gången skulle ha orkat uppför forsen med det ångtryck
som för tillfället fanns. Därtill behöfdes andra förberedelser.
Emellertid påstod T. att om någonstädes behöfts en ledprick, så hade
det säkert varit på detta ställe, och L. blef honom svaret skyldig.
Hvad var nu att göra? T. vinkade och ropade åt det i mängd på
stränderna stående folket, men det dröjde förrän den klokaste i hopen
begrep och begaf sig i den enda nedanför strömmen liggande ekstocken,
för att i denna med den enda däri befintliga åran paddla sig till oss.
Detta var ett drygt arbete, som tog lång tid för dem som väntade. Då
han slutligen kom fram, anmodades han att skaffa en bättre båt med två
åror, för att därmed föra en för dylika händelser ombord befintlig
gröfre tross i land, hvilket med ekstocken varit omöjligt. Han for af,
och efter ännu en rundlig timmes väntan anlände den begärda båten,
äfven den liten, läck och utan sittbänk, som ersattes af ett i båten
liggande tomt strömmingskärl. "Där kommer själfva Bacchus oss till
hjälp", påstod J. Hälften af tågrullen skaffades ned i roddbåten och en
af båtens besättning for med. Medan båten avancerade åt land, firades
trossen ut från ångslupen, men ett styft arbete var det för dem som
rodde att bogsera kabeln i strömmen och de drefvo allt längre utför,
tills de slutligen nådde land på de sista stenarna nere vid
sjöstranden. Dit kommo några frivilliga hjälpare, hvarefter trossen
halades in så långt man kunde.
Ombord rådslogs just om att uppbåda allmoge för att draga båten från
grundet, då förtruppen af Vasa bataljon helt oförmodadt blef synlig på
bron. "Där få vi hjälp", utropade T. Han vinkade roddbåten tillbaka och
skyndade i land. Underhandlingarna om bistånd måtte ha gått mycket
raskt, ty i ett nu sågo vi soldater skynda ned till stranden och fatta
tag i trossen, så många som rymdes vid den. Nu tillfrågades vi om allt
var klart på båten, och då härtill jakades gaf befälet kommando att
hala. Detta fullföljdes med sådant eftertryck, att femtums-trossen, där
den var fast vid ett litet ankarspel på förruffen, brast som ett
bastrep, hvilket hade den påföljd att en del af soldaterna, oförberedda
på sådant, stupade ikull af knycken. Trossen var således för klen att
enkel motstå påkänningen. Därför togs den åter ombord, skarfvades ihop
och fästes dubbel vid pollarne på båtens båda sidor, hvarefter ändarna
ånyo fördes till land. Dessa förberedelser togo betydlig tid och det
led mot kl. 11 på förmiddagen. Denna gång halades i sakta mak, båten
lade sig ytterligare något öfver ät styrbord och åkte långsamt loss
från grusbanken, ledsagad af bataljonens sång och hurrarop. Soldaterna,
nu riktigt komna i farten, skulle med samma ha släpat oss tvärs öfver
strömmen och upp på stranden, ty våra rop från båten hördes icke i
deras jubel, om icke befälet varit klokt nog att ställa sig i vägen för
dem. Nu skreks ifrån båten, att de skulle kasta loss trossen. Detta
verkställdes och ångslupen dref redlös utför strömmen, släpande
trossarna efter sig. Ja, hjälplösa voro vi i ordets fulla bemärkelse,
ty, för att lätta båten så mycket som möjligt, hade elden under pannan
släckts och vattnet blåsts ut, således saknades all rörelseförmåga. Då
vi drifvit ned nära grundet, där L:s störar stodo, kastades vårt lilla
ankare i sjön och så blefvo vi liggande bär efter detta vått första
misslyckade försök. För verkstadens skull var jag naturligtvis särdeles
intresserad af att "Ilmarinen" skulle lyckas öfvervinna Kuokkala och
hade styrkt andra i tron att så skulle ske. Det var således rätt
obehagligt för mig att från grusbanken där vi lågo och där mina ögon
voro på en höjd af minst sju fot öfver vattenytan samt kunde se ut
efter forsens hela längd, observera att vattenytan ofvanom fallet icke
kunde öfverskådas. Detta visade tydligt att fallets höjd var större än
nämnda mått, kanske ett par fot mera eftersom det ej ens hjälpte att
stiga upp på relingen och försöka därifrån se nivån. Kusligt var att
tänka sig, att båten skulle uppför denna backe, d.v.s. öfvervinna den
en sådan fallhöjd motsvarande strömhastigheten. Denna hastighet hade P.
några dagar tidigare låtit uppmäta och befanns den då som förut nämnts
nedom bron uppgå till 15 fot i sekunden. Då jag visste att "Ilmarinens"
fart enligt profven på Näsijärvi vid vanlig gång uppgick till endast 13
och 14 fot på samma tidmått, måste således skillnaden åstadkommas genom
maskineriets forcering utöfver det vanliga arbetsångtrycket af 5 atmf.
Att nu uppnå önskadt resultat med den i staden och på Laukko
ombordtagna af regnet genomblötta björkveden ansåg jag vara omöjligt,
och då jag meddelade T. mina farhågor, åtog han sig att skaffa bättre
bränsle från byn. Roddbåten tillkallades därför åter och T. begaf sig
ut på vedhandel. Under tiden rengjordes maskineriet och gjordes redo
för den förestående ansträngningen. Tuberna i pannan sotades och denna
fylldes med vatten, hvarefter eldningen ånyo börjades. T. återkom snart
med prof af blandad tall och björkved i korta klabbar, som legat under
tak sedan förra sommaren och således var det bästa man kunde få.
Såsnart ångtrycket stigit så högt, att båten kunde manövreras i
strömmen, flyttade vi oss till vänstra stranden nedanför densamma och
intogo där så mycket som rymdes ombord af den goda brännveden,
till utbyte hifvande den våta på land. Säkerhetsventilernas
fjäderbelastningar nedskrufvades så att skalan visade 10 atmf., och
därefter eldades skarpt. Då manometern visade 9 atmf., rapporterade jag
åt T., som åter stod vid styrratten, att det var klart i maskinen, väl
vetande att ångan under gång ytterligare skulle stiga. T. befallde att
kasta loss från stranden och sade till mig: "Sätt i gång sakta".
Härigenom fick ångslupen endast obetydlig fart vid svängningen in i
strömmen, som därför pressade förstäfven utåt, och inom några ögonblick
voro vi på väg tvärs öfver forsen, med dess fulla hastighet drifvande
utför med sidan förut. Om vi hållit denna kurs några famnar längre,
skulle vi ovillkorligen ha strandat på motsatt sida af samma grund,
hvarifrån båten just blifvit befriad. Observerande detta sprang J. fram
till rodret ropande: "Det här bär åt f—rs, här duger ingen landkrabba,
här behöfs sjömän!" Knuffande T. från styrratten sade han till mig:
"Släpp på allt som finns i pannan!" Detta skedde i sista ögonblicket.
Ångslupen reste sig upp som en häst, då han känner sporrarna, och
rusade till följd af den så plötsligt ökade maskinkraften uppåt mot
strömmen likt ett "skenande lokomotiv", som J. sade. Genom denna
manöver och rodret tätt om babord fick han båten vänd med stäfven mot
bron och vi sluppo ifrån den hotande strandningen med en lång skrapning
utefter bottnen strax ofvanom grundet. Maskinen rasade, skrofvet
skälfde af maskinkraften och gungade på svallvågorna allt högre, ju
närmare vi nalkades bron.
På denna hade en mängd åskådare samlats för att åse vågstyckets
utförande; ryktet därom hade spridt sig vida. Där var staden T:fors
borgmästare herr Zacklén, brukspatron von Nottbeck, herr Idman från
Hatanpää och brodern doktorn, apotekarena Serlachius och Granberg,
bataljonens befäl, häradshöfdingskan Törngren och många andra damer och
herrar från staden. På det mest kritiska stället i starkaste strömmen
strax nedanom brohvalfvet, där båten blott tum för tum krälade uppför
och vi i spänd förväntan på utgången högtidligt tego, där stämde
åskådarena på bron olämpligt nog upp ett ljudeligt "hurra". Förargad
öfver den malplacerade hyllningen, ropade J. med stentorsstämma upp åt
dem: "Håll mun, tills vi väl äro genom bron!" I samma ögonblick lyfte
en väldig svallvåg ångslupen högre än förut och satte honom med en så
stark duns på grusbottnen, att det skakade i skrofvet. Där var det för
några ögonblick totalt stopp med farten, tills nästa våg åter lyfte
båten, som då med ny fart rusade några fot framåt, för att af följande
våg åter släppas ned på botten. På detta sätt och med korta skutt
hoppade "Ilmarinen" i ordets fulla bemärkelse in under bron och genom
densamma, tills den ofvanför kommen uti lugnare och djupare vatten
ökade farten. Det värsta profvet var därmed lyckligt öfverståndet. Nu
vände sig J. åt folket på bron och ropade: "Hurra nu så mycket ni
orkar!" Men däruppe blef tyst. Alla tycktes så häpna öfver utgången,
att ingen kom sig för att svara på uppmaningen.
Det första intrycket, då båten stannade på botten, var att strömmen
icke var djup nog för honom, som likt en lefvande varelse försökte att
hoppande komma framåt på de djupa vågorna, och huru nöjda voro
vi icke då detta lyckades, ehuru hvarje bottenkänning totalt gjorde
slut på farten. Hela tiden hade ångtrycket stadigt stigit och
säkerhetsventilerna stodo snart båda öppna, så att ångan under hela
färden rusade ut med väldigt dån. Den vidpass trehundra meter långa
vägen ofvanom bron uppför slutet af den fruktade forsen tillryggalades
på åtta minuter, hvilket måste anses vara ett vackert arbete af en så
liten ångslup. Denna fors hade förr drifvit flere mjölkvarnar, hvilka
nedrefvos på femtiotalet, då den och strömmen ofvanom upprensades af
kronan för att fortare afleda de i ofvanför belägna vattendrag skadligt
högt stigande vårfloderna.
Egendomligt var att ingen af de medfarande tycktes fästa sig vid eller
yttrade sig om det medel, som användts för att uppnå detta resultat och
tvinga ångslupen uppför fallet. Det förekom mig, som om ingen fäst sig
vid eller reflekterat öfver mina åtgöranden, hvilka de kanske ansågo
för en själfklar sak. T. var nog van vid forceringen på "Laukko", J.
förstod att den behöfdes och gillade den därför, medan P. redan förut
yttrat att den intet tjänade till. Han hade fullkomligt rätt, ty man
behöfde blott från den höga bron betrakta strömmens vattenhastighet för
att tydligt se, att en reguliär trafik upp och ned för Kuokkala var en
absolut omöjlighet och för att komma till denna öfvertygelse behöfdes
alldeles icke att som vi kräla uppför den i ångslup. Att färdas uppför
en sådan ström går nog an, därom hade tvistats och det hade "Ilmarinen"
visat vara möjligt, men att fara nedför var värre, ty för att båten
skulle lyda roder, måste den gå med större hastighet än strömmen. Man
tänker sig en ångare, söm fullsatt med folk kommer utför med den
behöfliga svindlande farten och törnar emot någon af brokistorna eller
på strömbotten, stenar eller den grusbank där vi suttit, och följderna
behöfva icke utmålas. Men uppför gick vår lilla båt med heder och detta
var allt som för tillfället önskades och behöfdes.
Inom några minuter anlända till det raka fallets öfra början, där
strömmen i en oregelbunden halfcirkel flyter fram ifrån höger och
därför en ganska skarp vändning åt det hållet måste utföras, upptäckte
vi omkring trettio meter framför båten åter ett par stänger, stående
med cirka fem m mellanrum tvärs öfver floden midt i densamma. "Hur
skall här styras?" frågade J. af L. och svaret blef: "Styr midt emellan
störarna". Denna order utfördes prompt och ångslupen rusade med i det
här betydligt lugnare vattnet ansenligt ökad hastighet uppför ett
långsluttande grund, så att gruset skramlade under bottnen, småningom
saktande farten, men så pass långsamt att J. därunder hann ropa åt mig,
som sedan färdens början stått vid maskinen med ångventilens handtag
uti ena handen och omkastningsspaken i den andra: "Låt gå, låt gå, han
åker öfver!" Ja, nog åkte vi flere famnar, så att det kullrade och
gnisslade i stenröset medan fören höjde sig väl en fot närmare
himmelen, men öfver kommo vi tyvärr icke. Detta var den längsta åkning
i ångbåt jag varit med om; det blef stopp så precis midt emellan
störarna, att man med händerna kunde taga i båda, och mera än
tillräckligt vattendjup, fulla fem fot, fanns dock strax på hinsidan om
dem, förargligt nog. På detta sätt måste vi förlora allt förtroende för
herr L. "Landtmäterikåren borde nu hit och hala oss loss", menade T.
Stackars gubben tog illa vid sig af denna otur och under resten af hans
vistelse ombord märkte vi bra litet att han var med.
Emellertid vinkades nu åter efter en båt, som sägs ligga litet längre
uppför floden under prästgårdsstranden, men ehuru där fanns folk
tillstädes, dröjde det en evighet innan båten kom, ty den fick först
tagas sedan herr pastorn gifvit tillstånd och han måste sökas en god
stund. T. hoppade i den och rodde till land, sprang sedan till byn och
lyckades i hast få åkdon samt for i traf för att upphinna Vasa
bataljon, som fortsätt marschen omedelbart efter att ha halat oss loss
nedanom bron.