tyckte mig höra sång och småningom vaknade däraf. Till en början fick
jag i sömnyran icke klart för mig hvad som var på färde och tyckte mig
höra en välbekant högtidlig mässa. Men då jag slutligen blef fullt
vaken och fick ögonen upp, stod jag ock af häpnad ögonblickligen på
golfvet. Där vid bordsändan framför J:s fötter syntes fyra spöklika,
hvitklädda figurer. Sjungande och ideligen bugande sig i takt för den
på bordet liggande gigantiska kroppen, liknade de den föreställning man
gör sig af de gamla germanernas druidpräster eller mager i hvita,
fotsida talarer och försedda med hvita hufvudbonader kransade med löf.
Två af skepnaderna buro ett tändt ljus i hvardera handen och den ena af
de två mellan dem stående bar ett kärl, hvaruti blåaktiga lågor
flämtade. Den andra och resligaste gestalten, som i vänstra handen höll
ett stort blankt och cylindriskt föremål, steg fram och gjorde i takt
med sången med den högra signande åtbörder öfver J:s ansenliga
piedestaler. Denne låg sofvande orörlig på ryggen i samma ställning han
intagit kvällen förut, liknande ett lik. Den dämpade, flerstämmiga,
högtidliga sängen, den matta, flämtande belysningen och de hvita,
allvarliga, bugande skepnaderna, allt detta gjorde till en början på
mig ett obehagligt och hemskt intryck, sådant jag haft vid läsning om
någon hemlighetsfull begrafning under medeltiden. De spöklika
gestalterna flyttade sig sakta och ljudlöst till J:s högra sida; de
sjöngo och bugade sig där likaså, återvände sedan kring fotändan till
vänstra sidan, för att ånyo upprepa samma ceremoni. På detta ställe
kommo figurerna uti bättre belysning af det genom fönsterna inträngande
morgonljuset och jag igenkände i hufvudfiguren med bleckburken den
glada P. och i lyktgubbarna hans båda assistenter, äfvensom A. försedd
med ett brinnande spritkök hvarpå stod en skål, innehållande en
äfvenledes lågande vätska. Det var icke så lätt att känna igen
herrarna, då de med sotad kork anbringat på hvarandra väldiga skägg och
mustascher, samt mera liknade Camorra-banditer än hyggliga finska
tjänstemän, utstyrda i långa nattskjortor och med i de fyra hörnen
sammanknutna näsduksmössor på hufvudet. Då jag väl kommit underfund
med, hvem de uppträdande skådespelarena voro, och såg deras obegripligt
högtidliga allvar, hade jag bra svårt att icke brista ut i skratt, men
vågade dock ej väcka J., som trots sången alltjämnt sof lugnt.
Tyvärr var jag icke vid handlingens början så vaken, att jag fäste mig
vid orden till hymnens båda första verser, som af P. författats, men
till den tredje förstod jag dem. De fastnade i minnet, ända tills jag
flere år senare var i tillfälle att skrifva upp dem med en del andra
episoder af dessa "gamla minnen", som här skildras. Så här ljöd
fortsättningen: "Raljeri — mena vi — skall här bli! — Af brylå —
som vi få, — ska vi dricka — tills vi hicka, — hälla i — raljeri!"
Därpå flyttade sig öfverdruiden — han var klädd i en hög spetsig, hvit
nattmössa ensam bakom J:s flintskalle, medan hans följe begaf sig till
andra ändan af bordet midt emot honom, A. med brylåskålen stannade vid
J:s fötter och de båda fackelbärarena på sidorna om honom, hvarpå
ljudeligen uppstämdes: "Kultani — du skall bli — glad som vi. — Af
brylå — skall du få. — Du skall dricka — du skall hicka — liksom
vi! — Kultani". Medan denna uppbyggliga mässa under ideliga bugningar
föredrogs, observerade jag, att öfverdruiden för hvarje strof strödde
öfver den sofvande ett dammande pulver, som han tog ur den väl ett par
liter rymmande bleckdosan, och slutligen, sedan äfven flintskallen
erhållit sin beskärda del, öste en portion under J:s näsa. Denna
närgångenhet var dock för retsam för J. Ur sömnen for han upp i
sittande ställning; vrålande, nysande och yrvaken såg han mäkta
förvånad från den ena till den andra af sällskapet omkring honom. Medan
hans medvetande klarnade, kilade öfversteprästen snabbt kring bordet
och ställde sig hos de andra, bugande och sjungande framför den på
bordet tronande J., som nu först, medan den sista strofen af sången
upprepades, småningom begrep situationen och kände igen aktörerna.
Öfverväldigad af skrattlust kastade han sig med sådan fart bakåt i
liggande ställning, att lyktgubbarna och jag kvickt måste gripa tag i
det rankiga fällbordet för att motverka dess undergång. Men P. bibehöll
ett orubbligt lugn, och ånyo uppstämmande den sistsjungna versen tog
han ur sin blanka burk ytterligare en nypa persiskt insektpulver och
fördelade det i magiska cirklar öfver den liggande J:s mest framstående
del, hans af skratt skälfvande mage. Därvid kunde dock allvaret
omöjligt längre bibehållas, äfven P. skrattade högljudt och alla
instämde i korus. Mest hejdlöst skrattade dock J., hvarvid tårarna
runno i strömmar. Han skyllde visst på insektpulvrets retande verkan,
som nödgat honom att gråta, nysa och spotta, emedan han fått däraf i
ögon, näsa och mun, men vi trodde, att det var mera af inre rörelse
öfver det lyckade upptåget. "Nå", mente P., "du har naturligtvis fått
pulver i halsen också och därför skall det sköljas ned med den här
brylån, som A. har bryggt; ty hvarför skall du ensam få njuta af
sömnens gudagåfva och med dragandet af långa timmerstockar håna och
störa oss alla andra, som inte få hvila, trots allt slöseri med prima
persiskt pulver".
Väl förtrogen med beskaffenheten af gästgifverierna inom sitt distrikt
samt snyggheten i sängar och väggar, brukade P. alltid på resor medföra
ett större förråd af denna nödvändighetsartikel, hvilken likväl här
enligt hans påstående visade sig vara maktlös. J. kom nu ned från sitt
upphöjda läger, den tjänande brodern ställde den ännu brinnande
brylåbålen dit i stället och med tvänne små tennmuggar serverades
innehållet laget rundt i den tidiga morgonväkten. Därvid berättades,
att ingen af herrarna i smårummen kunnat somna för värme och ohyra,
icke ens P., som slösat med pulvret i alla sängar och mest i sin egen,
emedan den sofvande J:s omelodiska strupljud varit allt för
nervretande. P. hade ansett att vi i salen icke borde få sofva mera än
han och de andra, och därför påhittat och författat verserna till denna
mystiska väckningsceremoni, samt under förberedelsen till upptåget
instruerat de andra.
Medan detta försiggick och bålen tömdes, hade det blifvit ljusan dag.
Klockan visade på fyra och således var snart tid att tänka på hemfärd.
Öster och Boman hade legat i ångslupens förpik, där de haft otäckt
kallt, hvarför de kommit upp till gården för att få sig något varmt
till lifs. Värdinnan väcktes, osaltadt kaffe beställdes och sedan det
erhållits, gingo vi ned för att göra båten klar till resan, medan våra
passagerare synade kanalen och den nya bron däröfver.
Då alla voro trötta och sömninga efter den oroliga natten, var till en
början åtminstone föga trefnad att vänta och därför tyckte jag det
blefve lugnast ombord, om alla för båtens skötsel obehöfliga finge
sofva. Jag lät knyta loss soltältet öfver båtens akter samt fästa
segelduken utefter relingskanten vid öfversta listen af sittbänkarnas
ryggstöd. Härigenom förvandlades hela ångslupens akter till ett rymligt
tält. Därpå skickades båda karlarna till en närbelägen björkhage,
hvarifrån så mycket björklöf hämtades, att golfvet i tältet tjockt
betäcktes samt hela båten vackert dekorerades. Då herrarna anlände,
inbjödos de att uti den improviserade sängkammaren hvila på den
doftande bädden, där hvarken hetta eller ohyra generade, ja icke ens
solen tittade in, och där maskinens entoniga buller snart verkade
söfvande på alla.
Vi ångade bort från Visuvesi efter kl. 5 och foro till Pekkala, där vi,
som på det för oss ökända ställe vi nu lämnat återigen icke kunnat få
annat njutbart än kaffe, visste att riklig undfägnad väntade. Då vi
passerade Neitysalmi, kunde jag icke underlåta att väcka U. med orden:
"Här ha vi jungfrun igen, stig upp och tacka för sist!" Han svarade med
ett grymtande och fick sofva bort förtreten. På Pekkala åto vi frukost
och togo strax därpå afsked af det vänliga herrskapet, tackande för all
älskvärdhet mot kringstrykande sjöfarande och för öfverflödig
välfägnad. På Muurola öfvergåfvo L. och U. oss och vi andra anlände
till staden strax efter middagen, särdeles nöjda med vår händelserika
och trefliga färd.
Ångslupen "Ilmarinens" färd genom staden Tammerfors.
Sista dagen af juni 1863 återvände kaptenlöjtnant L. Jägerschjöld från
H:fors till T:fors, medförande officiel bekräftelse på att ryska kronan
beslutat inköpa ångslupen "Ilmarinen" på det nämnda villkoret, att den
utan hjälp af något slag med egen kraft tillryggalade den hittills af
hvarken segelfartyg eller ångbåt trafikerade sjövägen mellan städerna
T:fors och T:hus samt levererades i oskadadt skick å sistnämnda ort.
Det blef nu brådt för verkstaden att flytta ångslupen från Näsijärvi
till Pyhäjärvi, och då transporten måste ske den genaste och bästa
vägen genom staden, anhölls hos borgmästar Zacklén om tillstånd att
med ångare befara stadens gator, hvilket tillstaddes mot utlofvad
omedelbar reparation af alla å stenläggningen eller på annat sätt
åstadkomna skador. Den 1:sta juli användes till förberedelser för
ångslupens upptagande på land. Upphalningsbädd och kälke placerades på
stadssidan å lämpligaste ställe, där Konungsgatans fortsättning norrut
förbi von Nottbeckska parken slutar mot strömmen ofvanom inloppen till
bomullsfabrikens vattenrännor och den tvärsöfver strömmen liggande
stockbommen. På stället finnes en liten vik, där stadsborna hämtade
vatten med kärror. Där är stranden låg och botten långgrund, hvilket
betydligt underlättade företagets utförande.
Det ansågs onödigt att för transportens skull minska vikten genom att
ur skrofvet uttaga ångpannan och maskineriet, i synnerhet som detta
arbete skulle ha fördröjt leveransen, och så varpades ångslupen
fullt utrustad från masugnsstranden tvärs öfver strömmen till
upphalningsplatsen. Där väntade den af samma material, som användts för
båtens utskjutning, förfärdigade bädden och den under skrofvet
begagnade kälken, hvilken nu sänktes i vattnet under detsamma och med
kettingar fästades vid fören, aktern och sidopollarne. Af långa, smala
spiror, som förenats med tvärslåar och med stenar sänkts på den
sluttande strömbottnen, var där byggdt ett lutande plan till
upphalningsbädd och på detta sköts kälken med ångslupen så långt den
flöt fram. Sedan vippades förändan upp så mycket, att långa, af
jämntjocka, barkade stockändar fabricerade rullar kunde stickas under
kälkmedarna. Ett par kraftiga vinschar förankrades ett stycke uppåt
gatan på högsta punkten af hela sträckningen mellan sjöarna och till
detta ställe skulle båten spelas upp med block, men därifrån bar det
sedan obetydligt och jämnt sluttande utför den raka gatan nästan fram
till strömmen långt nedanför fallen, omkring 250 m från dess utlopp i
Pyhäjärvi. Vid middagstiden den 2:dra juli hade alla förberedelserna
undanstökats och vindspelen sattes i gång, hvarefter ångslupen sakta
och jämnt kröp upp på det torra. En bana af 5 à 6 plankor i bredd hade
lagts framför upphalningsbädden och därpå löpte rullarna, hvilka,
liksom plankorna, alltefter som båten avancerade af manskapet flyttades
förut och ordnades för färden vidare. Med dessa rullar, hvilka af
timmermännens klubbslag mot ändarna jämkades efter behof för eller
akteröfver, bestämdes kälkens rörelseriktning, så att den väldiga foran
något så när följde utefter gatans midt. Denna manövrering fordrade
både urskillning och påpasslighet samt var svår nog att sköta i den
hast och ifver, hvarmed arbetet gick undan.
Kl 4 på e.m. samma dag stod ångslupen på högsta stället mellan sjöarna,
nära inkörsporten till von Nottbeckska parken och början af
Konungsgatan. Tvärs öfver denna gata, där Bomullsspinnerigatan vid
parkhörnet skär densamma, stod då en af stolpar och bräder åstadkommen
hvit- och blåmålad äreport, ett minne sedan kejsarbesöket vid pass ett
decennium tidigare. Detta arkitektoniska konstverk var med sina trenne
i halfcirkel hvälfda portar och sin i trappafsatser uppstigande
öfverbyggnad visserligen ingen prydnad för staden och af ålder nästan
fallfärdigt, men det måste äras och aktas af respekt för det ändamål
det en gäng tjänat och fick därför hvarken rifvas ned eller skadas af
så profan anledning som en ångbåtstransport. Då mellersta portöppningen
endast var några tum bredare än ångslupen, gällde det således att med
den svårstyrda farkosten fara varligt fram genom monumentet, i
synnerhet som gatan något sluttade och foran därför var benägen att på
de lättrörliga rullarna söka sig väg på egen hand. Till förekommande af
sådant själfsvåld å båtens sida anbringades en lång och stadig tross
vid kälkens akterända och pålitliga karlar ställdes längs denna, för
att, i fall af behof, hålla emot och verka bromsande på kolossen.
Det råkade vara torgdag i staden, så att tillgången på frivilliga
hjälpare och dragare vid arbetet var öfverflödande, och den nyfikna
allmogen visade sig både intresserad och tjänstvillig. För att på detta
svårt passabla ställe öfvervaka att rätta kursen styrdes, klef J.
ombord på fören, hvarifrån han på tre språk kommenderade folkmängden,
som det passade, med både "framåt" och "stopp", "styrbord" och "babord"
samt motsvarande gester. Därunder sjöng han med väldig röst till allmän
munterhet "Rule Britannia" samt andra engelska och ryska sjömansvisor
och bidrog på detta sätt betydligt till arhetarenas nöje och arbetets
raska fortgång. Under dånande hurrarop passerades och klarerades
äreporten elegant, om man frånser en mindre under hvalfvet afspjälkt
list, som omedelbart åter fastspikades. J. var nog den enda sjöman på
sin tid, som på landbacken i ångslup passerat en äreport. Så färdades
man under sång och skrål med god fart gatan utför; visserligen här och
där litet kors och tvärs, ned- och medtagande någon allt for långt
framskjutande firmaskylt eller öfverdel af takränna, men husknutarna
och bodtrapporna skonades bra nog och den åstadkomna åverkan
reparerades innan vederbörande hunno klaga. Arbetet fortgick så ett
godt stycke utför gatan lyckligt och raskt under J:s uppmuntrande
ledning, men de frivilliga hjälparena tröttnade småningom och försvunno
slutligen alldeles, hvilket ju ej var att undra på. Med endast eget
folk gick arbetet ej så raskt undan, men vid sjutiden på aftonen, då
bomullsfabrikens arbetare strömmade hemåt, kom häradshöfding Törngren
på den idén att vid nästa gathörn låta uppställa ett kärl öl och
såsnart båten hunnit så långt tappa därur åt dem bland folket, som
hjälpt till. Detta lockbete hade önskad verkan, hvarför på det sättet
fortsattes hela gatan fram, med den påföljd att flere hjälpare
erhöllos, än som önskades och behöfdes, så att befälet hade största
möda att förekomma haveri och att något minska farten. Vid pass kl. 11
på kvällen framkom man till Hamngatan, i jämnhöjd med Laukko torgs öfra
ända. Då det vid undersökning befunnits, att den lämpligaste plats för
ångslupens utskjutning var belägen vid torgets nedra ända, måste foran,
för att komma dit, vändas kring ett gathörn. Denna manöver var svår att
utföra med det af ymnigt ölflöde oregerliga folket, och det gick som
det kunde på bekostnad af en husknut, ett plankhörn med åtskilliga
ruttna stolpar och en af stadens lyktpelare; lyckligtvis fanns dock
talgljuslyktan icke där, och den medföljande nattvaktens vaknade
ämbetsifver lugnades af en riklig, extra ölskvätt. Närmare kl. 2 på
morgonen den 3 juli anlände båten slutligen välbehållen till
strömkanten, till stor lättnad för dem, som haft på sin lott att
öfvervaka transporten, hvarför vi alla voro nöjda med färden, fastän
uttröttade af bråket.
Timmermännen hade arbetat hela föregående dygn och det under denna natt
så rikligt flödande ölet hade gjort dem trötta och bråkiga. De ville
att ångslupen med samma fart skulle skjutas ut, så att de därefter
finge gå hem och hvila sig. Under tiden hade på utskjutningsplatsen, af
samma virke som användts för upphalningen, iordningställts en mycket
provisorisk slip, hvilken var färdig att begagnas, och ehuru befälet
var emot att med sådant folk och ganska bräckliga tillrustningar
riskera omedelbar utskjutning, envisades timmermännen att så skulle
ske, och i en handvändning hade de skjutit båten på det lutande planet,
endast fasthållen med den i kälkens bakända fästade trossen. Några
djärfva karlar placerade rullar, som de fasthöllo med händerna, tvärs
öfver på några ställen, fördelade utefter bäddens längd, och då allt
var klart, släppte alla som höllo uti på kommando loss trossen, hvarpå
ångslupen med svindlande fart rullade ned i sitt element. Allt gick
lyckligt och båten stjälpte icke, hvilket flere hade förutsagt. Den
enda malören som hände var att två man, som stodo akterut på båten och
troligen voro något för tunga i skallen för att kunna bibehålla
jämvikten samt oförberedda på hastigheten, spolades öfver bord af
vågen, som rullade in öfver den djupt neddykande relingskanten. Våta
voro de förut af träget arbete och påstodo de sedan, att det svala
badet kändes rätt uppfriskande efter två genomvakade nätter,
hvilket icke kan betviflas. Timmermännen hade väntat sig den vid
fartygsutskjutningar vanliga trakteringen och voro icke belåtna då det
befanns, att hela kalaset i brådskan åter en gång bortglömts; redan
förra gången hade ångslupen gått af stapeln utan traktering. Hungriga
och grälsjuka gingo de hem, men det hindrade icke att de vid åttatiden
åter voro krya och raska vid arbetet. Sådana voro den tidens
österbottniska timmermän och äro väl likadana ännu: "Ett dugligt folk,
men bråkigt."
"Ilmarinen" var den första ångbåt som färdades på staden Tammerfors
gator. Efter honom kommo flere rullande både uppför och utför.
Båtens färd hade varit gynnad af godt väder, men omedelbart efter det
den blifvit flott blef det annorlunda. Ett fint och kyligt duggregn,
sådant eljes endast på hösten förekommer och som genom sin uthållighet
kan göra en människa förtviflad, vidtog mot morgonen. Emedan båten
under transporten blifvit betydligt skamfilad, önskade hr T., att den
ånyo skulle målas, ty, mente han, den första ångbåten som visar sig i
T:hus efter att ha utfört ett så viktigt värf som att öppna
sjöförbindelsen mellan tvänne städer, bör vara snygg och fin. Såsnart
ångslupen var befriad från kälken och förhalad till ångbåten "Laukkos"
brygga, klefvo därför målare ombord med pytsar och penslar, trotsande
duggregnet; ty afresan brådskade och det skulle till en början målas
akterut under det föga skyddgifvande soltältet. Följden af denna
försköningsverksamhet blef, att fram mot aftonen ingen kunde gå, stå
eller sitta ombord utan att bli märkt någonstädes på sina persedlar med
en eller flere af de vackra kulörerna, svart, hvitt, rödt eller ekfärg,
ty oljefärgen stod öfverallt lika färsk på kvällen, som den varit på
morgonen, lurande och klibbig under vattenpärlorna.
Order hade utfärdats att ångslupen vid 7-tiden på kvällen skulle vara i
sjömässigt skick, färdig att begifva sig på väg för att försöka
sjöledes uppnå staden T:hus, och åsikterna voro mycket delade om
huruvida detta försök skulle lyckas eller stranda; ty det fanns godt om
strömmar, stenar och grund dem ingen kände till, icke ens den anställda
lotsen. Då det nu blifvit så fint allestädes ombord, var det ingen
annan råd än att fram mot afgångstiden skicka efter väf och mattor för
att därmed göra golf och sittbänkar användbara för sitt ändamål, och
sålunda draperade lågo vi färdiga på bestämdt klockslag, väntande på
hvad komma skulle.
Till en början kom dock intet, blott ytterligare regn, fint och tätt,
af den sort som långsamt men säkert tränger till märgen. Detta gjorde
vistelsen ombord föga angenäm, ty sur blef man slutligen själf och allt
annat var fuktigt, vått och klibbigt. Från undersidan af den otäta
soltältsväfven kilade kylande droppar ned i nackskarfven och längs
ryggen. Tröttnade man slutligen af att stå, fick man med resignation
finna sig uti att sittbänkarnas genomdränkta lakanbetäckning lade sig
som en i början kylande kompress mot ryggradens nedersta ända. Detta
blef olidligt i längden, hvarför man ur bränsleförrådet sökte en torr
och någorlunda slät vedklabb att sitta på, tills äfven detta blef
pinsamt. Efter åtskilliga ihållande, af resignerande förtviflan
framkallade missljud, åstadkomna med den skärande, ostämda ånghvisslan,
anlände slutligen vid 9-tiden en andfådd stafett, afsänd från Hatanpää
gård, och meddelade att ångslupen skulle förflyttas till gårdens
landningsbrygga och där invänta vidare besked. Den stackars stupfärdiga
snabblöparen togo vi ombord och ångade sakta i väg till "Ilmarinens"
första station vid Pyhäjärvi på färden till Tavastehus.
Ångslupen "Ilmarinens" färd till Tavastehus.
Första dygnet.
Samma regniga dag, den 3 juli 1863, hade Wasa infanteribataljon anländt
till T:fors på väg till Parola malm vid T:hus, dit en mängd militär
sammandrogs för manövrer, till hvilka kejsaren väntades. Bataljonens
befäl jämte stadens honoratiores inbjödos af egaren "att passera
aftonen på Hatanpää gård samt därstädes intaga supé och dansa". Nöjet
var i full gång, då "Ilmarinen" enligt order lade till där vid 9-tiden
i regndugget, och regementsmusikens toner hördes ned till båtbryggan.
Vi fingo höra att ångslupens leverantör, emottagare och passagerare
för färden: distriktschefen, öfverstelöjtnanten Knut Pipping,
kaptenlöjtnanten Leo Jägerschjöld samt linnebolagets och verkstadens
disponent, häradshöfding Adolf Törngren befunno sig på kalaset,
äfvensom att de snart voro att förvänta ombord, hvarefter afresan
omedelbart skulle försiggå.
Ordet "snart" är dock ibland ett mycket osäkert och tänjbart begrepp,
allt eftersom omständigheterna foga, men för oss på båten blef det den
gången längre än vanligt. Under det oafbrutna regnet i ett
ogenomträngligt mörker, som ovanligt nog för årets ljusaste tid föll på
närmare midnatt, var vårt tidsfördrif att lyssna till dansmusiken,
hvars toner, till stor del absorberade af parkens lummiga, drypande
trädkronor, blott stötvis trängde ned till oss. Detta öronspännande
nöje blef dock snart tröttsamt, och oss återstod slutligen ingen annan
utväg än att med våld göra vederbörande uppmärksamma på vår obehagliga
och bortglömda tillvaro. Vi anlitade ånghvisslans skärande missljud för
öfverröstande af dansmusiken. Efter några upprepade signaler hade detta
helt annan påföljd, än vi väntat. Ur parkens mörker nalkades nämligen
tvänne lyktgubbar, lysande vägen för en behandskad och befrackad
individ, som medförde en jättebricka, fullsatt med ett rikt förråd af
artiklar, hörande till människans nödtorft gränsande till öfverflöd,
såväl i torrt som vått, särdeles välkomna och tjänliga att
tillfredsställa vår syndiga lekamens längesedan vaknade kraf efter
föda. Denna oväntade och frikostiga traktering verkade både mättande
och lifvande på "Ilmarinens" besättning, hvars tillstånd hastigt
förvandlades från våtkalla rysningar till behaglig kroppsvärme med
åtföljande upppiggadt lynne. Med den återvändande brickan sändes "stor
tack" till god gåfvas gifvare, isynnerhet som den rundligt donerade
punschen kvarblef ombord. Nu fick hvisselpipan, som troligen förhjälpt
oss till traktamentet, tiga, och manskapet öfverlämnade sig, hvad
förplägning under färden beträffade, med resignation åt framtidens
skickelser. Så väntades vidare, men nu med nytt och ökadt förtroende
och utan att vi den kvällen vidare hädade ödet, som icke funnit för
godt att bjuda alla på supé med dans.
Gubbarnas lyktor lånade vi tills vidare mot löfte att återsända dem med
ångaren "Laukko", ty ljus ökar trefnaden, och vid dess sken kunde man
iakttaga huru snabbt punschen minskades och nöjet ökades, tills det
slutligen äfven dansades ombord.