vattenytan tätt akter om båten och Öster hade saktat farten, då
plötsligt ett ljudeligt plaskande hördes och jag såg refven med
hvinande fart glida öfver båtsuden. Refhärfveln var på väg att ryckas
ur min hand af den följande häftiga knycken, men med det samma slaknade
refven åter och därefter upprepades samma spel flere gånger, då fisken
tycktes söka skydd bakom än det ena, än det andra af de öfver
vattenytan synliga stenblocken. Så snart jag drog in af refven, vände
fisken i väg till någon annan sten och stannade där till nästa "spurt".
Ganska mycken ref måste vid dessa manövrer vara tillgänglig, och då det
var för omständligt att vira upp deri på trägrenen och få den därifrån
kvickt nog, lade jag det inlöpande på båtbottnen framför fötterna.
För mig var det något alldeles nytt att idka dragfiske och jag var
naturligtvis icke litet spänd på huru utgången skulle bli, om jag
skulle lyckas få fisken i båten. Stör var han, det förstod jag af
knyckarna i refven, och att jag icke kunde riskera lyfta mitt byte ur
vattnet hängande i denna, det insåg jag äfven. Jag meddelade åt Öster
mina farhågor, och då jag fått fisken nära nog till båten, vände han
denna med ena åran, så att fisken kom föröfver intill suden, drog in
den andra åran och grep med den fria handen fisken öfver nacken bakom
gälarna samt lyfte in honom. Det var en vacker gädda, som Öster påstod
väga dryga tio skålpund. Vi voro icke litet nöjda med den lyckade
fångsten och foro ofördröjligen tillbaka till ångslupen, där Öster
rensade fisken och sedan förde upp till gården för att bestyra om
tillredningen och kontrollera saltanvändningen därvid, ty vi hade
grundligen ledsnat vid den salta födan. Nog kom den fisken kvickt i
grytan! Boman hade under tiden lyckats komma öfver några potäter,
kvarblifna efter utsädet och visst väl mycket grodda samt icke vidare
välsmakliga, men ett lukulliskt mål blef det ändock åt oss tre
utsvultna pionierer för öppnandet af en ny kommunikationsled i
mellersta Tavastlands natursköna vildmarker.
Under måltiden öfverlades om fiskets fortsättande, och emedan den andra
dragrefven ej heller längre kunde motsvara ändamålet, gick Öster för
att söka bättre material till en tredje och lyckades tillhandla sig en
härfva hemspunnet nätgarn. Häraf tvinnades och snoddes nu en stark ref,
som lyckades bra, men under denna förberedelse hade klockan blifvit 4
på eftermiddagen, innan vi åter begåfvo oss ut på långfärd, lämnande
Boman i ångslupen som vakt och utkik efter den väntade brukspatronen.
Vi rodde åter till gamla strömmen under bron och så utåt viken norr om
byn, där vi träffade på stora lerbankar med stenar och grumligt vatten.
Allt som oftast kände jag knyckar i refven och förmodade att draget tog
i botten eller sjögräs, ty någon fisk blef det icke af. Men Öster
påstod: "dä bara små dj——na, som int' orka gap' öfver stora kroken, å
di må gärna vara där!" Öster hade för att göra draget grannare borrat
små hål uti bleckstjärten och däri fäst några röda garntåtar, skurna af
yllehalsduken, hvilka kanske voro väl långa, ty de hängde efter som en
ett par tum lång svans, hvari de små abborrarna troligen nafsade utan
att komma åt kroken. Då garnet aflägsnats upphörde knyckandet och
stadiga napp följde. Jag tror därför att dylika prydnader på
metallfiskar icke medföra åsyftad verkan. Fiskarna tycktes midt på
dagen icke vara hågade att hugga efter drag, men emot kvällen blef det
bättre och ute på fjärdens lerbankar fångade vi fiere stora abborrar
och några medelstora gäddor. Då vi vid sjutiden voro på återfärd till
ångslupen och nalkades kanalen i den djupare, dit ledande bottenrännan,
kändes ett väldigt napp, starkare än något föregående. Öster menade att
det vore bättre icke taga upp den fisken i båten med handen och
landsatte mig därför på den ganska långgrunda stranden ett stycke ofvan
kanalen, sedan vi väl fått fisken spak efter åtskilliga våldsamma
rusningar. Jag lyckades där släpa den på det torra, dock var den mindre
bråkig än jag väntat af en gädda med sådana dimensioner. Den uppmättes
sedan med tumstock och befanns totallängden utgöra jämnt 36 tum
engelskt mått. Vikten hade vi intet medel att utröna. Vi mätte äfven
den största abborren som var 14 1/2 tum, och jag hade aldrig förr sett
en sådan bjässe, ty tjock var han i proportion och vackert grön.
Kanske skulle vi icke så snart ha tröttnat på fisket, eftersom det
varit så gifvande, om icke hvilan föregående natt varit så dålig. Vår
fångst uppskattades af Öster till minst 2 1/2 lispund, dock menade han,
att vi uti den vackra aftonskymningen borde försöka i den gamla
strömfåran, där möjligen någon forell funnes hugad för napp. Där
sväfvade stora svärmar mygg och dagsländor, hvilka i längden blefvo
mycket otrefliga, då man ej hade händerna fria att värna sig med; dock
var jag gärna med om förslaget, då det för mig som nybörjare syntes
frestande att fånga en forell på drag.
Vi rodde således af och an, kors och tvärs i den föga strida strömmen,
hvars högvattenstånd då var inne, försökande att få draget intill de
större stenarna. Ett par napp kändes, men det blef intet vidare af
nedom bron, hvarför vi ämnade oss ofvanom densamma. Komna så långt, att
det eftersläpande draget kunde vara i jämnhöjd med den östra brokistan,
fick jag ett starkt napp med ihållande påfrestning i refven, som däraf
snärjde så svårt in i handen, att jag måste tillsäga Öster att afbryta
rodden, troende draget vara fast i någon stock i den trasiga brokistan.
Detta var dock icke fallet, ty strömmen och napparen förde båten med
god fart utför, och ett ögonblick varsnade jag ett glänsande svart
föremål på vattenytan. Strax därpå släknade dock refven, och vi hade
kommit några famnar nedanför bron, då jag med fart halande in den
alldeles lösa refven fann att värt byte vändt om uppåt strömmen och
förbi båten in i brokistan. Ty dit ledde refven, som i kistans hål kom
upp öfver vattnet och någonstädes därinne satt stadigt fast. Detta
förvånade oss icke litet, helst ett starkare spännande af refven icke
medförde någon verkan, hvarför jag förmodade att draget ändock af någon
fisk förts in i kistans inre och fastnat i en stock. Därför lät jag nu
refven hänga slak. Med ena åran stakade Öster båten tätt intill
brokistan och försökte se dit in nära vattnet, dock sade han sig icke
se annat än stockväggarna och begärde refven för att se hvart den
ledde. Jag räckte den åt honom med styråran, men innan han hunnit
fresta på den hördes ett litet plaskande och med detsamma blef ett
svartbrunt djur, liknande en katt, synligt vid båtsidan nedanför
kisthörnet nära mig. Det var således en utter, som, lurande efter byte,
huggit draget i förbifarten vid kistan. Öster drog kvickt in på refven,
hvarigenom djuret kom inom räckhåll för mig och jag slog ett väldigt
slag med styråran, som träffade hufvudet så att kräket domnade af.
Öster lyfte det nu i båten, där jag gaf det ett slag till, hvilket var
nog att döda det. Dragkroken satt säkert i halsskinnet framför bogen.
Så slutade vårt fiske vid Visuvesi. Vi samtalade ännu därom, då
brukspatronen vid midnattstiden anlände. Han hade på vägen mött
professor Topelius och af honom erfarit, att vi troligen ännu väntade
honom, hvarför han fortsatt resan till ångbåten. Tidigt följande morgon
anträddes återfärden, och då brukspatron medförde endast obetydlig
reskost, var det ju särdeles bra att vi hade stekt fisk i öfverflöd.
Uttern behöfde vi icke smaka på.
Utan vidare äfventyr anlände vi på aftonen hem till Tammerfors, och
Östers förträffliga uppfinning, draget, användes, sedan det blifvit
bättre utrustadt, af honom och mig under sommarens lopp vid flere
fiskefärder på Näsijärvi, tills det där togs af en stor fisk. Det
visade sig vara ett af fisken omtyckt lockbete.
En annan färd till Visuvesi samma år.
Några dagar efter förut beskrifna färd "lånades" Ilmarinen åt Dr. Hirn
och possessionaten Aminoff för en resa till Pekkala och Ruhala,
hvarifrån den följande morgon återvände. Vid återkomsten till staden
väntades båten på stranden af distriktsingeniören Knut Pipping och
kaptenlöjtnanten L. Jägerschjöld, hvilka herrar i fråga om köp af båten
för ryska kronans räkning önskade bese och profva den. Villkoret för
denna affärs afslutande var att båten skulle visa sig lämplig för
trafik mellan städerna T:fors och T:hus samt levereras å sistnämnda
ort, efter att "med egen kraft" ha tillryggalagt hela sträckan dit. På
vägen mellan dessa städer finnes nämligen, som förut omnämnts, i
Lempäälä socken vid Kuokkala by en ganska ansenlig efter byn benämnd
fors, hvilken förbinder Vanajavesi med Vesilahti-sjösystemet och på en
rak längd af omkring femhundra steg har sju fots fall. Frågan gällde
således ångslupens förmåga att öfvervinna detta hinder. Alltså förestod
här ett nytt forceringsproblem.
För utrönande af båtens hastighet gjordes under dagens lopp på
Näsijärvi en serie proffärder utefter af mig under föregående vinter på
isen uppmätta distanser. Först gjordes en tur mellan Siilinkari grund
och Harvasalo holme fram och tillbaka, en våglängd af nitton km på fem
kvart och därefter tre färder af och an från forsnacken till
Keisaloholme under Ylöjärvistranden, hvilket afstånd är fyra km. På
alla turer observerades tiden noga af båda herrarna och resultatet
blef, att ångslupen vid 75 skålpunds ångtryck, således vid normal gång,
gjorde en hastighet af 13,3 eng. fot i sekunden. Hr P. hade några dagar
förut låtit uppmäta strömhastigheten i Kuokkala fors, där det då var
högvatten, och befanns att vattenhastigheten under den öfver strömmen
liggande landsvägsbron uppgick till 14 à 15 fot. Då nu båtens fart icke
så litet understeg vattnets hastighet i forsen, ansåg P., som visste
att propellrar arbeta ganska dåligt i rinnande vatten, det vara nära
nog lönlöst att under så ogynnsamma omständigheter göra ett försök. Men
J. var af motsatt mening och jag styrkte honom däri, ty jag hade ju
varit i tillfälle att nyligen i strömmarna samla praktisk erfarenhet i
amerikansk båtforcering ombord på "Ahti" i forsnacken och i Jämminki
ström i Ruovesi samt hoppades nu få tillgodogöra densamma. Jag visste
äfven, att "Ilmarinens" ångpanna, som var af s.k. lokomotivfason,
tillverkad af Motalaplåt och profvad med 200 skålpunds vattentryck,
enkom byggts för sådan behandling.
Efter mycket diskuterande för och emot beslöts slutligen: att
verkstaden, så snart den därtill erhållit order af J., som därförinnan
för definitivt afgörande å högre ort angående köpet af båten ämnade
resa till H:fors, skulle föra båten ned på Pyhäjärvi, samt därefter på
egen risk låta företaga färden till T:hus. Äfven bestämdes att J. och
P. skulle följa med på hela resan, för att se hvem af dem som skulle få
rätt och tillika kontrollera tillgången, d.v.s. se efter att båten icke
drogs öfver land eller uppför Kuokkala.
P. anhöll sedan att, medan det väntades på närmare order, få låna
"Ilmarinen" på några dagar för en inspektionsresa norrut uppefter
vattendraget till de där utförda strömrensningsarbetena, och då denna
begäran naturligtvis bifölls bestämdes att afresan från staden skulle
tima följande dag klockan åtta på morgonen.
Om denna färd är hvad dess egentliga ändamål angår intet att säga som
kan roa, men därvid inträffade några oväntade och muntra episoder, som
lifligt bibehållit sig i minnet, hvarför det kan låta försvara sig att
här berätta dem.
För det glada sällskapets skull och äfven för att återse trakter, som
han åtta år förut varit med om att uppmäta och kartlägga, beslöt herr
J. i sista stund att uppskjuta H:forsresan på några dagar för att följa
med oss på "Ilmarinen". Vi afreste från staden på utsatt tid och
anlände till Muurola kl. 11 f.m. Där besågos de å kanalen verkställda
reparationerna och dracks s.k. förmiddagskaffe hos ingeniörlöjtnanten
C.G. Sanmark, som med sitt biträde, ingeniör Ullner, vid ångslupens
ankomst var sin chef hr P. till mötes. Dessa båda herrar medföljde
sedan båten på hela färden. En af dem medförde en karta öfver
vattendraget, hvilken var utförd uti väl liten skala, men dock visade
en utprickad farled med på fjärdarna och i sunden utsatta djupmått. I
präktigt väder och utrustade med briljant humör ångade vårt sällskap
därifrån vidare norrut och anlände vid ettiden till Pekkala, där man
var underrättad om vår ankomst och där vi bjödos på middag af egaren
herr Aminoff, hvilken som gammal vän till de flesta af oss beslutat
följa med på färden. Middagen var god, lifvad och lång, hvarför vi
först sent på natten anlände till Visuvesi. Fram på e.m. passerades ett
vackert sund i Ruovesi, kalladt Neitsysalmi, där med några raska tag af
en tjärkast en jättekvinna en face och i helfigur var afbildad på en
lodrät berghäll babord om oss. Herr U., som af egen maktfullkomlighet
åtagit sig att efter kartan hålla reda på och kritisera den kurs Öster
styrde, hade snart genom oskäliga anmärkningar fått honom smått
förargad, hvilket jag, som väl kände vår styrman, tydligt såg, men
hvilket Öster ändå var sansad nog att icke låta U. märka. Vid inloppet
i det nämnda sundet frågade han mig: "Ska' ja' hålla midt i sundet som
insenören säjer?" Då U. usurperat kommandot ombord, hade jag lust att
säga "nej", men för sämjans skull och af höflighet mot en gäst ombord
svarade jag undvikande: "hvarför inte?" Östers bestämda svar ljöd: "De'
duger int'! Där ä' sten!" Jag vände mig nu frågande till U., men han
svarade tvärsäkert: "Kartan visar här midt i sundet 114 fots djup och
den är säker!" Jag menade visst att Öster var lika säker, men därpå
svarade U. intet vidare, hvarpå jag äfven litet förtretad sade åt
Öster: "Styr som ingeniören vill". Öster vände sig därpå till U. med
frågan: "Går det rätt så?" Hvartiil U. högljudt svarade: "Ja". — Några
ögonblick därefter törnade vi på under full fart så starkt, att hela
skrofvet fjädrade och liksom elastiskt studsade bakut.
Flere af de bakom oss stående herrarna stupade omkull likt käglor och
bland dem U. med kartan. Eldaren, som satt på kanten af fördjupningen
framför pannan, brände händerna på eldstadsluckan, och Öster fick af
styrrattspinnarna en puff mot magen, just som han lutade sig åt mig för
att, som han sedan påstod, be mig stoppa maskinen för att därefter
kunna visa stenarna åt U. Denne kräflade sig kvickt på fötter igen och
fick af Öster höra: "Jaha, herr insenör, tjugu steg styrbord ut ä'
tjugu famnar vatten, men här i midten ä' sten". Vid törnen råkade jag
hålla i gångsättningshäfstången, därför stupade jag icke med de andra,
men drog stången med mig för "back", hvilken manöver således
ofrivilligt fastän för sent utfördes; den förorsakade dock att båten
icke fastnade på grundet. Så snart häpnaden lagt sig, undersöktes
ångslupen och befanns icke hafva lidit synlig skada. Ingeniören tycktes
vara något stukad och afsattes af herr J. från den själftagna
lotsbefattningen med den spefulla anmärkningen, att landråttor till
sjös icke få ha någon talan och att han för undvikande af dylika
missöden som gammal sjöman själf ämnade öfvertaga kommandot ombord;
dock skulle U., till straff för usurpationen, så snart J. önskade, stå
bredvid rodret beredd att visa sjökortet åt honom. Med denna rättvisa
dom voro alla utom U. nöjda, och glada öfver att ingen skada skett foro
vi vidare.
J. brydde sig icke mycket om kartan och följden var, att Öster fick
hålla sin egen kurs.
Häradshöfding Törngren hade före afresan från staden försett oss med
ett rikt förråd af torrt och vått, ty jag hade med delat honom, att vi
på förra resan lidit nöd och fått försörja oss med fiske; därför voro
vi nu i tillfälle att lefva som salig Lucullus, samt dyrkade både
Bacchus och sånggudinnorna. Följden var att vi blefvo ett lifvadt
följe och att tiden förgick angenämt och raskt, tills vi mot kl. 11
på aftonen voro i närheten af målet, Visuvesi.
Omkring två km innan man från söder kommer fram till byn, delas
vattendraget af en holme i tvänne sund, det högra smalare, grundare och
stenfylldt, det vänstra bredare och djupt, samt finnes i båda blott
ringa ström. Förrän vi kommo dit, hade J., för att unna Öster, som hela
dagen stått vid rodret, någon ledighet, själf ställt sig som styrman
och tillkallade U. med sjökortet. Emellertid hade Öster gått förut och
sysslade där med den matsäck han varskodd af förra färdens händelser
och umbäranden, medtagit och egnade för tillfället ingen uppmärksamhet
åt den kurs, vi med full fart följde. Plötsligen saktade farten, det
kändes som om båten lyftes och ehuru maskinen snurrade på som förut,
afstannade farten småningom alldeles. Öster sprang upp, grep en bärling
och pejlade vattendjupet, samt ropade därefter: "Lera ä' int' så hård
som sten, men släpper int' så lätt taget heller!" Det utröntes att vi
åkt upp på en mjuk lerbank, hvarunder på ringa djup fanns fast
grusbotten, som här och där var belagd med större och mindre
flyttblock, hvaraf en del synliga ofvan vattenytan. Så snart jag
varsnade det hända, drogs maskinhäfstången öfver för "back", men båten
var så hårdt klibbad i leran, att den ej rörde sig ur fläcken. Där
sutto vi stadigt fast och för att befordra lostagandet flyttades till
förens lättande hela brännvedsförrådet ut på båtens yttersta akter,
hvarpå backningen upprepades med samma negativa resultat. Nu
arrangerade J. att vi alla ställde oss på sittbänkarna längs båtens ena
sida och vid kommando på en gång kvickt sprungo tvärs öfver till den
andra och upp på bänkarna där, för att på detta sätt få båten i
vaggning, medan maskinen samtidigt backade loss från grundet. Nog
lyckades vi med denna motionering försätta båten i rullning ganska bra,
men detta var ock allt; leran släppte icke. Därpå försöktes att med
hvisselpipan locka folk till hjälp från byn, men äfven detta förgäfves;
gubbarna sofvo nog så sent på natten. Där stodo vi nu hjälplösa i dyn
så nära målet, och sågo alla bra långa ut i synen, ty vi hade inga
utsikter att ens kunna komma i land från ångbåten, emedan roddbåten
kvarlämnats i staden såsom obehöflig och utgörande ett hinder för
farten.
Då Öster såg att ingen tycktes veta råd i vår kinkiga belägenhet, klef
han fram och sade: "Nu blir int' bättre än att herra' går i sjön
allihopa å' Boman (eldaren) å' ja' me', de lättar båten, å' om vi sen
skjuta på bra med ryggen, när masin ä' i gång, så går båten loss!" Och
tröstande tillade han: "Värre blir de nog int' än lite näsablido
(snufva)!"
Det fanns ingen som visste bättre utväg ur lerbanken och så antogs
Östers förslag med acklamation, hvarpå vi med godt kurage gingo till
verket, ehuru nog enhvar kände en rysning vid tanken på det kalla
vattnet, hvilket sommarsolen knappast ännu hunnit värma något. Jag
slapp dock helt oförmodadt undan det kalla fotbadet, då J. förklarade,
att jag för det första vägde mindre och var klenare än någon af de
öfriga och för det andra måste en stanna kvar ombord för att stoppa
maskinen, då båten lossnade, ty eljes skulle den rymma ifrån oss. De
öfriga ställdes upp i rad akterut, på J:s kommando: "stöflar bort,
byxor bort, strumpor bort," etc. afkläddes det ena plagget efter det
andra och vid det sista hoppade alla öfverbord ned i den sega dyn, där
fötterna fastnade. Då båten satte sig i leran, hade jag spänt
säkerhetsventilernas belastningsfjädrar och därigenom fått ångtrycket
från 75 upp till 100 skålpund. När sedan allt var klart i sjön och J.
kommenderade: "skjut på, full maskin" sattes denna med full fart i gång
för "back". Båtens akter hoppade och skälfde, liksom skakad af en
häftig jordbäfning, så att denna rörelse kändes i hela skrofvet,
hvarvid det leriga, af propellern uppkastade vattnet yrde vida omkring.
Gubbarna hojtade i jämna tag och sköto på, så att benen klämdes ned i
dyn ända upp till knäet. Plötsligt ropade någon: "Nu går han!"
Ingen af de andra påstod sig dock ha märkt, att båten rörde på sig, men
då försöket några gånger upprepats, medan maskinen ömsom stoppats och
satts i gäng, åkte båten slutligen sakta men jämnt ut ur den sega
smörjan, hälsad af ett väldigt "hurra!"
Då båten blifvit flott, fick strömmen makt med den, och ensam ombord
hade jag båda händer fulla med att samtidigt sköta maskinen och
roderratten, hvilka lyckligtvis voro placerade alldeles bredvid
hvarandra. Med "sakta framåt" och rodret tätt om styrbord kom dock
båtens förstäf intill ett större stenblock och dit måste "sjömännen" i
den mjuka bottnen älta sig fram, för att en i sänder klifva upp på
stenen och därifrån äntra ombord. Natten var klar och kylig, hvarför de
som varit i sjön huttrade och froso erbarmligt. För att få dem varma,
ställde J. till gymnastiköfningar, och blef det ett ifrigt hoppande,
fäktande och skrattande ombord. Med tillhjälp af det heta vattnet i
ångpannan bryggde Aminoff åt alla öfver lag efter behag varma toddar
eller groggar, hvilka blott på färgen kunde skiljas åt, och snart kom
skämtet öfver mellanspelet i gång.
Då vi efter detta äfventyr foro vidare, styrde Öster, som påstod sig
icke känt till sundet hvaruti vi fastnat, på andra sidan af holmen in i
rätta farleden. Medan påklädningen pågick, frågade P. af J.. huru det
var möjligt att styra så galet och förorsaka allt detta bråk. Till svar
påstod denne, att han styrt rätt efter kartan och att om något icke
vore riktigt, så vore det nog den, ty naturligtvis kunde endast de ha
skuld, som mätt upp och ritat en så oriktig karta. Kartan måste således
afgöra tvisten. Den togs fram och befanns "horribile dictu" vara fullt
tillförlitlig, ty Öster styrde den därpå utmärkta farleden. "Men hur i
all världen kunde du då hitta in i det där förb—de hålet!" utropade
P., "det är icke möjligt annat, än att U. hållit kartan upp- och
nedvänd och du har styrt därefter!" Så måste det ock antagligen ha
tillgått och P. fortsatte: "Hvad ska vi undra på det! Du har så länge
fört fregatten 'Svjetlana' i kinesiska farvatten, att du är van vid det
som är bakvändt!" Så skämtades godmodigt öfver äfventyret, ingen tog
humör och alla hade roligt däråt.
Öster fick nu ensam styra den återstående delen af vägen och förde oss
lyckligt till den vid förra resan använda landningsplatsen nedanför
kanalen. Allt hvad ombord fanns ät- och drickbart fördes upp till
gästgifveriet, där vi inkvarterade oss i salen och båda sidokamrarna,
hvarefter på det ovanligt stora, midt i salen stående fällbordet
kvällsvarden uppdukades af resterna som funnos i matkorgen, tillökade
med sura hårdkakor, smör och mjölk, som erhölls på stället. Medan
måltiden förtärdes, meddelade jag åt de andra min sista erfarenhet
beträffande lägerställena så målande och vältaligt, att de påstodo sig
redan hafva krälande och stickande förkänningar, och J. utropade: "Då
sofver jag på bordet här!" Detta gjorde han äfven. En respläd lades
därpå, i skjortan klef han dit upp och bredde ett medfördt lakan öfver
sig. Något täcke behöfdes icke, ty ännu sutto innanfönstren kvar och
solen hade eldat varmt på eftermiddagen. J. var en storväxt och fet
karl, hvarför han, upplagd på bordet i hvit svepning, såg hemsk ut, ty
lakanet hängde i långa veck ned från högsta höjden af hans väldiga
mage. De andra herrarna fördelade sig efter de där befintliga sängarnas
antal två i hvarje kammare. Då jag kände till pinorummen och hoppades
få det lugnare i salen, lade jag mig där på locket af en träsoffa, som
stod mot rummets smalvägg bakom J:s hufvudända. Jag tog af mig
stöflarna, rocken och västen, samt bredde den förra som täcke öfver
mig. Ganska trött somnade jag snart, trots J:s ljudeliga snarkningar.