af den lilla idylliska landsortsstaden. Det enda, som ögat vid
annalkandet fäste sig vid, var bomullsfabrikens stora, nybyggda
skorsten och dess flere våningar höga stenhus, som reste sig högt öfver
den endast af en vånings trähus bestående lilla staden, hvars gulmålade
lilla träkyrka, med sin ensam stående gul- och hvitmålade klockstapel,
såg ganska obetydlig ut. Staden började då vid nuvarande esplanadens
östra sida och kvarteren därintill voro glest bebyggda. Västerut fram
till kyrkogården syntes endast odlade åkertäppor och därbakom vidtog
skogen sträckande sig upp efter åsen. Då mitt åkdon skramlande rullade
längs stadens hufvudgata, den på hvardagseftermiddagen hälgdagslikt
tomma och tysta Köpmangatan, skrämde det ovanliga bullret en af stadens
större affärsmän, handlanden Orell, ur hans eftermiddagsslummer. Då
vagnen stannade nära intill, lockade nyfikenheten honom ut på hans åt
gatan utbyggda, storartade bodtrappa af järn, hvilken var en af stadens
få sevärdheter. Där stod han barhufvad och med handen skylande ögonen
för eftermiddagssolen, granskande den ankommande främlingen. Som den
fetlagde, fryntlige, flintskallige gamle herrn med pipan i munnen såg
mycket förtroendeväckande ut och var den enda af innevånarna som syntes
till, lät jag kusken köra närmare och frågade honom efter ett hotell,
som toge emot resande. Till svar frågade han, som tydligen trodde mig
vara en s.k. profryttare, hvart jag ämnade mig och hvad mitt ärende i
staden vore, och då jag småleende upplyst honom därom, kom han ned från
sin trappa för att skaka hand med mig och min följeslagare samt sade,
pekande uppåt gatan: "Där är societetshuset, som ni just farit förbi.
Men vill ni inte komma in och dricka ett glas punsch?" Så frestande det
än var att antaga denna sällsynta gästfrihet, ursäktade vi oss ändå med
bristande tid och åkte till societetshuset, hvilket icke tycktes anse
nödigt att bestå sig med skylt. Men staden gjorde tillföljd af
handelsmannens välvillighet strax ett godt intryck på oss främlingar.
Medan min följeslagare var inne att fråga efter lediga rum och måste
vänta på värden innan han fick svar, satt jag kvar i vagnen och
betraktades fortfarande af den vördige handlanden från hans upphöjda
ståndpunkt. Han tycktes dela uppmärksamheten mellan mig och en midt
öfver gatan, på enkefru Lindholms bodtrappa sittande hund, som var
sysselsatt med att i all vänskaplighet slicka en framför honom stående
välfödd gris om trynet. Gubben O. måtte ha tyckt att detta "Stilleben"
var ruskigt att åse, ty han spottade mellan kallrökarna oftare än jag
senare såg honom göra. Ja, Finlands "Manchester" tedde sig vid början
af sextiotalet ganska landtligt idylliskt och lät föga förmoda sin
stundande uppblomstring.
Kom så min första söndag i Tammerfors med präktigt och varmt vårväder,
hvilket tidigt på morgonen lockade mig att öppna fönstret i mitt rum,
beläget uti tredje våningen af ett stenhus, innehållande bostäder för
linnespinneriets och verkstadens tjänstemän. Den närbelägna forsens
brus hördes doft och entonigt, men sedan örat vant sig därvid, förnam
jag äfven andra, från motsatta sidan kommande, obekanta, kuttrande
läten, af- och tilltagande i styrka allt efter som det sakta ostliga
draget medförde dem. Dessa ljud voro mig oförklarliga och väckte mitt
intresse, hvarför jag beslöt gå ut att taga reda på ljudkällan. I denna
afsikt gick jag att recognoscera terrängen kring den dåvarande
masugnens utegor uppe på berghöjden, där senare linnebolagets skolhus
för fabriksbarn uppfördes. Där hördes ljudet tydligare, kommande från
nordost, hvarför jag fortsatte promenaden ditåt öfver obebyggda, med
mariga en- och tallbuskar bevuxna bergbackar. Sedan kom jag till det
ställe vid stranden, mellan Saukkalahti och Naistenlahti vikar, där
järnvägens lastningsbrygga uppfördes år 1876 midt emot Lappiniemi udde,
hvilken udde afstänger båda dessa vikar från fjärden. Dit ledde då
ingen väg, ej heller syntes någon enda människoboning på dessa branta
och sterila bergstränder, betäckta af väderbiten och nöd vuxen
tallskog. Nu äro stora fabriker uppbyggda i denna ödsliga trakt, som då
låg oförändrad sedan isperiodens tidehvarf.
Jag stod en lång stund och betraktade den öde nejden och det fågellif,
som försiggick på andra sidan af viken vid stranden af Lappiniemi. På
viken låg det murkna, svartgrå och sönderspruckna istäcket ännu kvar,
synbarligen stadt i upplösning, medan utefter stranden var öppet vatten
af ett par famnars bredd. Afståndet dit kunde vara omkring tvåhundra
steg, och där var lif och rörelse af annat slag än för närvarande och
troligen för all framtid. Där funnos orrar i träden, på strandstenarna
och längs iskanten, flaxande af och an till ett antal af trettio,
fyratio eller än flera, omöjliga att räknas.
Tjohii, tjohii, terf — teräräch tjohii dånade det utan afbrott från
väl ett halft tjog strupar, liknande vågbruset vid hafsstranden.
Fåglarna rusade med hängande vingar och stjärtarna utbredda likt
solfjädrar parvis mot hvarandra, flaxande, piruetterande och tumlande
om i luften och på marken, men mest på isen, allt under det spelet
oafbrutet fortfor med en sådan styrka, som jag icke trott fågelstrupar
vara i stånd att åstadkomma. Många tuppar spelade samtidigt såväl på
strandens stenar som på isen, där en arena för kämpalek etablerats, på
hvilken det gick lifligast till. Tupparna slogos som riktiga ordentliga
bondtuppar, utbytande hugg och sparkar med envis uthållighet, allt till
nöje för de från träden åskådande hönorna, som icke det ringaste
tycktes intressera sig för de om deras gunst kämpande rivalerna. En och
annan tupp tycktes få nog och drog sig undan striden, men det dröjde
icke länge, innan han åter var med. Det var den första och största
orrlek jag sett, ty någon så talrikt besökt lyckades jag icke därefter
få vara med om. Där fick jag förklaringen på det okända ljudet. I
sanning en intressant vildmarksscen så nära intill en stad, visande att
fåglarna däromkring voro både talrika och ostörda. Jag skrämde dem ej
heller, men stod länge stilla på öppna stranden, betraktande deras
förehafvande, utan att de tycktes låta störa sig af min närvaro. Leken
pågick oafbruten, då jag väl en half timme därefter aflägsnade mig lika
obemärkt som jag kommit. Huru långt månne man nu får promenera från
staden för att vara åskådare vid en orrlek?
Denna rikedom på skogsfågel så nära intill staden under sextiotalets
första år låter mig tro, att den kringboende allmogen då icke mycket
sysslade med jakt och fågelfångst. Till den förra användes lodbössor,
emedan hagelskott ansågos för dyra för sådant villebråd. Mötte man de
åren en allmogejägare, var han utrustad med en hemgjord, klumpig
lodbössa, som vanligen var af ansenlig ålder och förändrad från
flintlås till knallhattslås, dock såg jag äfven det förra slaget
användas. Bösspipan var lång, tjock, rund eller åttkantig af omkring
sex mm kaliber och ibland försedd med fyra refflor. Laddstaken af järn
hade uti tjockändan en konisk fördjupning, hvilken tjänade som krutmätt
och till att stuka spets på kulan, som bestod af en täljd blybit och
utan förladdning hamrades ned på krutet med laddstaken. Ibland kunde
ingen utom egaren träffa målet med hans bössa, emedan det var så
fiffigt tillställdt, att siktet måste tagas på sidan om kornet, och
hade man icke reda på detta blef det godt om bommar till egarens stora
förnöjelse, hvilket jag flere gånger varit ögonvittne till. För de
riktigt gamla och tunga lodbössorna användes vid skjutning stödgaffel
och man måste ha god tid på sig att sikta, men vanligen sköto de
utmärkt till och med på 100 till 150 steg. Att med ett så beskaffadt
don träffa fågel i flykten var naturligtvis ogörligt, men af en van
skytt träffades den nog sittande, oftast på ansenliga håll.
Med de billiga och vanligen på något sätt felaktiga, af handlandena i
staden mot slutet af nämnda decennium införda tyska hagelbössorna och
dessas spridning i trakten blefvo förhållandena snart annorlunda, och
orrarna försvunno hastigt ur stadens närmaste omgifning. Detta var till
en del äfven en följd af de inträffade nödåren och det därunder mycket
allmänt blifna uppsättandet af fågelfällor, hvilka jag förut icke
påträffat. Dessförinnan behöfde man icke åt något håll besvära sig
långt från hemknutarna för att tillfredsställa sin håg för orrskytte.
Vid den tiden funnos få personer i staden, som sysslade med orrjakt,
och dessa jagade på längre afstånd därifrån, emedan där sades vara än
mera godt om vildt. Af dessa jägare minnes jag Dr. Nils Idman, egaren
af Hatanpää gård Gustaf Idman, trädgårdsmästaren Reinthal hos herr von
Nottbeck och lektor Stolpe, som dock helst jagade hare. Herrarna I.
brukade tillsammans med bruksförvaltaren Gefwert fara i båt öfver
Näsijärvi till Reuharisaari eller Keisalo holme vid Ylöjärvi kapells
strand och där hälsa på spelorrarna om våren, samt på hösten någon gäng
i det närbelägna Niemi hemmans skog idka bulvanjakt. Afståndet dit är
från masugnsstranden omkring fyra eller fem kilometer, och om vädret
var lugnt hördes skotten öfver sjön. Det minsta antal, som hemfördes
från dessa jakter, lär ha varit ett dussin orrar. Den sista af dessa
färder företogs i oktober 1863, och då medförde en af herrarne I. en
dubbelpipig, damascerad, ytterst tunn och lätt bössa, ett vackert
konstverk från den tiden då flintlås användes, hvilken han af pietet
icke lät förändra till perkussionsgevär, ehuru han påstod, att de dubbla
puftarne skrämde bort fågeln innan haglen hunno fram; men de andra
förklarade detta vara hans sätt att gifva skäl för de många bommarna.
Dessa jakter var jag icke med om, men jagade ändå ibland vid sådana
tillfällen på hösten, då sysslan tillät idkandet af sport och bössan
råkade vara med på sjön eller i skogen, för det mesta då utlockad af
någon god vän, och detta var ju helt naturligt då man hörde berättas,
att rapphöns och orrar hälsade på uti stadens trädgårdar och hararna
sprungo längs gatorna.
Den första propellerångbåten på tavastländska vatten.
Under vintern 1862—63 byggde masugnens verkstad, sedermera
Tammerfors mekaniska verkstad, sin första ångbåt af järn. En odäckad
propeller-ångslup af vanlig sort om åtta hästkrafter, 42 fot lång, 10
fot bred och 3 fot djupgående, som fick namnet "Ilmarinen". Den
tillverkades, på begäran af brukspatron Wasastjerna, hufvudsakligen för
att visa att verkstaden var i stånd att åstadkomma något tidsenligare
än hjulbåtarna "Ahti" och "Laukko".
Vid islossningstiden i maj 63 var båten färdig och dess utskjutning
firades på intet sätt, hvilken oväntade försummelse af det vid sådana
tillfällen eljes vanliga spritkalaset gaf anledning till vidskepliga
spådomar, prat och missnöje hos arbetarena. Detta yttrade sig uti
uppresandet af ett par gamla sopkvastar på stäfvarna för- och akterut,
i stället för de annars brukliga löfruskorna. Det spåddes att otur
städse skulle följa ångbåten, samt olyckor hända dem, som färdades med
den. Att båten var byggd af järn ansågs äfven farligt, och sålänge den
stod på land, trodde många T:forsbor det vara omöjligt att den kunde
flyta på vatten, innan de vid utskjutningen öfvertygades därom. En af
stadens äldre fruar, som hört omtalas att båten byggdes af sådant
material, kom enkom ned till varfvet och varnade vederbörande för att
skjuta ut en sådan båt, samt frågade ifrigt och på fullt allvar, hvem
som var nog samvetslös att åtaga sig ansvaret för människors lif,
hvilka, okunniga om faran, skulle våga sig ombord. Man bad henne gå hem
och göra försök med en tackjärnsgryta, som ju äfven flöt på vattnet,
men denna jämförelse lugnade och tillfredsställde henne icke, ty båten
var ju mycket större och mycket tyngre än en gryta, och dessutom skulle
ju folk medfölja. Något tröstade det henne dock, när hon fick veta, att
golfvet, sittbänkarna och relingsskoningen voro af trä. Månne i staden
ännu finnas för allmänhetens väl så omtänksamma damer?
Båten byggdes af segaste Motala järnplåt, tjockare än för sådan storlek
eljes bruklig, till skydd emot alla stenrösen och berghällar, och väl
var det, ty den utsattes för många och svåra prof under sina färder på
okända vatten både norr och söder om staden.
Sedan båten blifvit färdig och hvarken sjunkit af egen vikt eller af
last, samt icke ens på profresan haft någon motgång, ehuru den var full
af lifvade stadsbor, som riskerat följa med då punschen flöt så ymnigt,
fanns för den ingen annan sysselsättning, än att, då "Ahti" gjorde sina
turer från staden blott hvarannan dag, på mellandagarna vikariera för
honom, d.v.s. fara dit möjligen inträdande passagerare, som hade
brådska, önskade "låna" honom. En artighet som båtens redare, herr G.,
sällan ville neka bekanta och den resande allmänheten. — Ett par af
dessa färder voro trefliga nog att motivera efterföljande
beskrifningar.
En färd till Visuvesi år 1863.
I början af juni ofvannämnda år hände det icke ovanliga, att ångbåten
"Ahti" af skröplighetsskäl var urståndsatt att uppfylla sina
skyldigheter mot allmänheten, hvarför "Ilmarinen" beordrades att för
tillfället öfvertaga "Ahtis" turer. "Ahti" brukade lämna staden kl. 8
på morgonen och var, om allt gick enligt önskan, på tio timmar efter
tillryggalagda 5 mil framme vid Ruhala i Ruovesi. Kvicka voro
"Ahtis" resor således icke, men allmänheten var under denna
insjökommunikationens ungdomstid nöjd med sådan hastighet, påstående
det vara allt som behöfdes och mångfaldt angenämare än att med skjuts
fara de långa backiga omvägarna kring vattendragen. Någon större trafik
hade denna led dock icke förmått draga till sig, och resande norrut
valde vanligen ångbåtslägenhetema på saltsjön. Under höstens mörka
dagar hade dessa korta resor öfver de af grund och trånga sund
uppfyllda vattendragen äfven sina små äfventyr, och "Ahtis"
starktimrade skrof bar många spår efter sådana.
Vid nu ifrågavarande tillfälle väntades, på resa från Österbotten, den
ena af T:fors Linne- och Järnmanufaktur-Aktiebolags båda grundläggare,
dåvarande disponenten, brukspatronen G. Wasastjerna, och skulle
"Ilmarinen", som förmodades hinna till Ruhala åtminstone tre timmar
tidigare än "Ahti", därför fortsätta längre norrut till Visuvesi
gästgifveri och där invänta W. för att bereda honom möjligheten att
välja den angenämare sjöresan framför landsvägsfärden.
Då jag städse varit beundrare af tavastländsk natur, hvilken då ännu
stod oberörd af människohand i all sin vilda fägring, samt vädret var
härligt, beslöt jag att själf föra båten på denna dess första resa så
långt norrut och valde den vidtbereste Öster till lots samt en yngling
vid namn Boman till eldare, själf åtagande mig maskinistsysslan.
Passande på "Ahtis" vanliga afgångstid, infunno sig som passagerare
professor Z. Topelius med två döttrar och possessionaten A. Aminoff
från Pekkala fideikomiss. Då de erfarit att "Ahti" reparerades, voro de
mycket nöjda att få medfölja "Ilmarinen" och sålunda undgå den eljes
oundvikliga landsvägsfärden på "rapphöna". Professorn hade för första
gången valt denna kommunikationsled för sin årliga färd till
sommarbostaden i Österbotten, och medan "Ilmarinen" i största hast
iordningställdes för den sent beslutna färden, inbjödos de resande af
bruksförvaltaren Gefwert med känd gästfrihet till kaffefrukost, ty
ombord på båtarna begagnades endast matsäck. Den som icke försett sig
därmed, fick draga åt svältremmen. Ledsamt nog hindrades jag af min
öfvertagna maskinistsyssla att bevista frukosten, hvilket jag längre
fram på dagen nog så kännbart påmindes om.
Vid pass kl. 9 på f.m. lämnade "Ilmarinen" den s.k. masugnsstranden,
hvarifrån den tidens ångbåtar anträdde färden, och ehuru nu snart 40 år
förgått sedan dess, är minnet af densamma ännu tydligt och ett af de
angenämaste från den tiden. Det härliga vädret, den nyvaknade naturens
friska och idylliska fägring, färden på de natursköna vattendragen, det
trefliga ressällskapet och professorns älskvärda sätt att umgås och
underhålla sig med mig, som den tiden var ung och nykommen till orten,
om en mängd för mig nya och intressanta förhållanden angående Finland,
dess folk och natur, äfvensom hans stora intresse för det mekaniska
yrket och dess tekniska framsteg i landet, allt detta gjorde att resans
timmar för mig snabbt förgingo och att jag med saknad fann, att de
trefliga stunderna tagit slut, då vi vid tretiden på eftermiddagen lade
till vid Ruhala landningsbrygga.
Professorn ville icke riskera att med "Ilmarinen" fortsätta färden
norrut på okända vatten, emedan han per post uppbådat gästgifvarskjuts
att möta på bestämda tider och fruktade att möjligen påkommande
sjöäfventyr skulle åstadkomma uppehåll och oreda uti skjutsningen.
Under vägen hade vi aflämnat hr. A. vid Pekkala, och efter en i hast
ombord intagen matsäcksmiddag afreste professorn med de anlända
skjutsarna.
Sedan vi försett ångbåten med bränsle, fortsattes färden omedelbart
genom den upprensade strömfåran under Kauttu bro, där dessförinnan
ingen ångbåt farit fram, och så vidare norrut, endast vägledda af
Östers ovanliga lokalsinne. Han hade nämligen blott engång förut
färdats där i roddbåt; men lyckligt gick det, om ock ibland för sakta
maskin. Vi tillryggalade utan äfventyr den 2 1/2 mil långa vägen till
Visuvesi by, dit vi anlände kl. 7 på aftonen, och lade till strax
nedanom den nyanlagda kanalen, som afskurit det förra näset, på hvilket
gårdarna ligga, och hvilken nydanade holme landsvägen når öfver tvänne
broar.
Otur var att ingen af oss på båten försett sig med matförråd vid den
brådskande afresan från staden. Dock borde mina båda följeslagare
bättre än jag hafva känt till förplägningssvårigheterna utefter
landsvägarna och på gästgifverierna där i trakten på den tiden. Det var
dåligt nog i den vägen, redan innan de svåra nödåren efter midten af
60-talet inträffade. På backen omkring en half km från Ruhala
landningsbrygga låg en liten bondgård, där vi visserligen fingo köpa
något hårdt, surt bröd, litet sur mjölk och några bitar salt braxen,
otillräckliga för tre man, men detta förtärdes före afresan därifrån
och utgjorde vårt enda mål efter morgonkaffet i staden.
Intet bebodt ställe, ingen odling syntes till längs de på eftermiddagen
befarna vattnen; där var öfverallt vackra, af kultur oberörda
ödemarker, sådana jag föreställt mig Nordamerikas urskogar, då de
första nybyggarna slogo sig ned där. Då vi ankommo till Visuvesi och
läto hvisselpipan ljuda, sprang folk ned till stranden, i synbar
förvåning öfver att se en ångbåt glida fram utan hjul, sådana som
"Ahti" var utrustad med, och flere bondgubbar lade sig ned på magen vid
stranden för att se, hvad det var som bullrade i vattnet bakom båten.
Då vi lade till, kastade Öster en tågända åt dem och bad dem hålla uti,
hvilket ock genast flere karlar gjorde. Stranden var emellertid stenig
och vi ville därför jämka båten längre fram. Karlarna, som ej tycktes
uppfatta detta eller ville göra oss litet förtret, höllo båten fast med
den påföljd, att aktern kom för nära land. Öster, som såg att de af
spjufveri ej ville fira efter på den långa trossändan, bad mig ge full
fart, hvilken order utfördes med den effekt, att den främsta af
gubbarna damp i sjön och flere andra kommo på näsan i backen. Nu var
det vår tur att skratta, och våra vederparter gjorde detsamma.
Så fort som möjligt begåfvo Öster och jag oss till gästgifveriet för
att skaffa förplägning, och mat fingo vi. Men denna bestod utom
nyssnämnda artiklar af salt, härsket och stekt fläsk, som borde tuggats
med maskineri, ty våra tänder voro icke i stånd att få sönder det; då
man är svulten, som vi voro, äter man slutligen hvad som helst. Men att
dricka sur kalja därpå, ja, sådant är icke bra för den som är ovan
därvid! Vi lämnade Boman som vakt på båten och kröpo till kojs i ett
rum innanför gästgifvarsalen. Detta rum låg mot söder, innanfönstren
sutto här liksom mångenstädes kvar året rundt, solen hade därför eldat
ganska varmt åt oss och till råga på otrefnaden funnos legio af både
hoppande och krälande spekulanter på god förplägning på den resandes
bekostnad. Sådant kan väcka den sömnigaste och jag höll icke ut längre
än till kl. 4 på morgonen, då jag skyndsamt anträdde reträtten
därifrån. Öster hade rymt fältet före mig, och kommen ned till båten
fann jag honom ifrigt sysselsatt med arbete. På min fråga hvad han
hölle på med, sade han sig ha kommit till den öfvertygelsen, att om det
blefve så illa, att vi måste ligga där och vänta längre på brukspatron,
vore fara värdt att, om vi rent af icke ville svälta ihjäl, vi dock
säkert skulle fördärfva våra magar med den salta och sura maten och det
af sältan påkallade, ymniga förtärandet af den vämjeliga, kalja
benämnda dåliga ättikan. Till förekommande af denna hotande kalamitet,
hade han fattat beslutet att bli fiskare och att till matsedelns
upphjälpande försöka skaffa fisk. Kokt eller stekt skulle vi hafva den,
icke saltad, ty däraf hade vi fått mer än nog, och att det var godt om
fisk i sjön, därom var han öfvertygad, det gällde således blott att få
tag i den.
Öster var ledsen öfver att han tvärtemot gammal vana denna gång glömt
att medtaga fiskedon af något slag. Han redde sig ändå; en bra fiskare
hjälper sig nog på något sätt, och nu höll Öster på med att tillverka
ett drag; skada blott att inga krokar funnos. Boman skickades till
gårdarna att försöka anskaffa sådana men återkom efter någon tid med
oförrättadt ärende.
Draget åstadkoms på följande sätt: af professorns matsäck hade Öster
tillvaratagit en bortkastad, tömd konservdosa, som innehållit af den
världsbekanta skinn- & benfria Fjällbacka ansjovisen, och på denna
bleckask grundade sig hans plan att förse oss med färsk fisk. Öster
var, utom i en mängd andra konster, äfven skicklig uti bleckslageri,
dock ville det icke lyckas för honom att af askens tunna och hårda
material uthamra ett skeddrag, som han först ämnade göra, hvarför han
måste gifva draget en annan form, och denna uppgift löste han utmärkt.
Draget spann i vattnet oklanderligt och såg grant ut, då den ena sidan
var rent silfverhvit och den andra guldlackerad med sin obligata
vy af Fjällbacka med tillhörande inskriptioner. Detta drag var i all
sin enkelhet mycket lockande för fisken och blef för oss ett
räddningsankare undan svält och magsjuka, hvarför jag vågar tillråda
läsaren att vid liknande, brydsamma förhållanden icke bortkasta den
sista konservdosan, utan försöka att däraf åstadkomma ett liknande
instrument, som tager fisk mer än nog för tre à fyra personer. Dragets
plåtdel blef snart färdig, men värre var det att få en passande krok.
Dock visste Öster äfven råd därför. Omedelbart före vår afresa från
staden hade han varit sysselsatt med förfärdigandet af ett soltält af
segelduk öfver ångslupen, ty som gammal sjögast var han äfven
segelsömmare, och hans därvid använda redskap, segelsömmarenålar, en
säcknål, garn och snöre m.m. funnos kvar ombord. Häraf tog han
säcknålen, tände eld under ångpannan och glödgade nålen mjuk, hamrade
den därpå flat nära spetsen och filade in en hulling, hvarpå den böjdes
i skrufstycket till en välformad krok samt härdades och anlöptes efter
alla konstens regler. Därpå fästades kroken med glödgad mässingstråd
vid svirfvelbladet och uti nålsögat en stropp af tvinnad sådan tråd,
som tillika fasthöll plåtbladet, hvilket ansågs vara för svagt att
allena motstå de väntade nappens påfrestningar. Klockan 8 var draget
färdigt, och sedan vi på gästgifveriet intagit frukost, bestående af
kaffe, (osaltadt) hårdt bröd och smör (starkt saltadt), begåfvo vi oss
ut på fiske uti den ångslupen medföljande lätta roddbåten.
Långt kommo vi dock icke den gången, ty det visade sig snart att
hvarken segelsömmargarnet eller det eljes tillgängliga snöret kunde
motstå dragets tvinnande egenskap. Det blef trassel och snörpor af
alltihop. Vi måste således återvända till ångbåten för att försöka reda
detta trassliga förhållande och på ett eller annat sätt få draget att
leka. Denna kinkiga uppgift löste Öster sålunda, att han offrade en
mindre behöflig byxknapp och borrade med en segelsömmarnål ett femte
hål i dess midt, utöfver de fyra, som funnos i knappen förut. Uti det
nya hålet stacks en i sylådan hittad öfver två tum lång och motsvarande
grof knappnål af mässing försedd med stor knopp, som sedan veks ihop
liksom en s.k. patentnål för att därvid fästa draget. Sedan därpå fyra
korta, glödgade mässingstrådar dragits åt andra sidan af knappen genom
de gamla hålen, samt tvinnats och försetts med ögla för refvens
fästande, var hjälpredan färdig och förenades med draget medelst en
lång, snodd mässingstafs. Därpå tvinnades för hand en ny ref af
segelsömmargarn, och allt detta drog ut till fram emot middagstiden, då
vi åter voro färdiga att gå till sjös.
Visuvesi by har genom den nya kanalen kommit att ligga på en holme och
vattnet har tagit genvägen genom den korta gräfningen, lämnande det
gamla, kring den af naturen danade udden rinnande flodloppet krokigt,
grundt och stenfylldt. Den däröfver ledande träbron är ganska låg och
dess stenkistor voro då ganska förfallna. Ditåt rodde Öster mig och jag
handskades med draget. Detta nöje hade äfven nu sina obehag, ty draget
lekte trögte och alltemellanåt måste jag härfva upp refven, hvilken
liksom den första tvinnade sig, fastän icke så hastigt som den. Till
refvens uppvindande använde jag en klen gren med tvänne kvarsittande,
afskurna kvistar, kring hvilka refven lades, då fnurrorna löpte ut.
Detta bråk förstörde mycket tid och nöje.