från Ahtis tid må följande få plats: Tidigt en vacker sommarmorgon år
1862 återvände jag med båt öfver sjön från Vehkakoski till Ruovesi
kyrkby och vandrade i det härliga vädret de fem kilometerna därifrån
till Ruhala landningsbrygga, för att vid åttatiden med "Ahti" återvända
till T:fors. Kommen öfver Kauttu bro åkte ett fruntimmer om mig och
längre fram mötte jag det återvändande åkdonet, hvaraf jag såg, att
äfven hon ämnade sig med båten. Så var det ock, ty då jag vek af från
landsvägen utför backen ned till landningsbryggan, såg jag henne, klädd
i sommarkappa med parasollen uppspänd i högra handen och en liten väska
i den vänstra, begifva sig ombord uppför landgången och efter att ha
kommit halfvägs till båten försvinna i sjön. Ljudeliga nödrop hördes,
och då ingen människa syntes till på båten, störtade jag ditåt så fort
jag förmådde. I detsamma rusade kapten jämte hela besättningen upp på
däck, och där stod han, då jag kom fram, bredbent med händerna i
byxfickorna midt i landgångsporten i vägen för de andra, ideligen
upprepande sitt vanliga kraftuttryck: "mitä p——e", utan att komma sig
för med räddningsarbetet, som det tycktes af pur förvåning öfver huru
fruntimret kommit dit ned. Hon hade samtidigt kommit underfund med, att
någon vidare fara icke var på färde, och stod nu lugn på bottnen, med
vattnet under armarna samt parasoll och väska i händerna, liksom förut
på det torra. Sedan hon lämnat parasollen åt kaptenen och den rådigaste
af karlarna från däck gifvit mig en båtshake, räckte jag dess ena ända
åt den fallna. Hon, som tog saken mycket lugnt, fattade tag däruti och
leddes af mig utefter den omkring trettio steg långa landningsbryggan
upp på terra firma; utan vidare hinder än de våta kjolarna promenerande
på den af hård, fin sand bestående långsluttande sjöbottnen.
Landgången, som troligen endast med yttersta kanten legat på ångbåtens
däck och därför, då hon steg därpå, slant ned i sjön, fiskades sedan
upp, man gick ombord och kaptenens madam tog hand om den förolyckade,
inkvarterande och förplägande henne med varmt morgonkaffe i
privathytten. Förmodligen fick hon äfven något torrt på sig, ty de våta
kläderna, till och med de intimaste, hängdes upp att torka akterut
kring soltältet på båten. Där i solskenet fladdrade byket lustigt för
blåsten, tills det fram mot middagen hunnit bli torrt. På eftermiddagen
blef fruntimret sedan i sin tur synligt på däck och skämtade nog så
muntert öfver sitt lyckligt aflupna missöde. Det var en pastorska
P——der.
En annan ännu roligare tilldragelse timade något år senare och kan för
sin ovanlighets skull vara värd att omnämnas, emedan den äfven visar,
att det till och med på de mindre ångbåtar, som befara insjöar, är väl
behöfligt att kapten eller eldare ha så pass reda på maskinen, att de
äro i stånd att manövrera densamma, ifall maskinisten af någon orsak är
förhindrad att sköta sin syssla, såsom vid detta tillfälle inträffade.
"Ahti" var vid lugnt och vackert väder i sakta mak på hemväg till
staden och kommen midt på Koljonselkä fjärd. Maskinisten, en eljes
vaken och fiffig karl, lämnade medveten om att båten aldrig förhastade
sig och att dess maskin föga var i behof af tillsyn, sysslorna under
däck uti eldarens vård och uppehöll sig som vanligt där ofvan,
sysselsatt med det trefliga och nyttiga bestyret att till förströelse
för sig själf, kaptenen och passagerarne idka dragfiske efter ångarn.
Då Ahti icke var någon snabbgångare hände det emellanåt att, i trots af
det buller skofvelhjulen och ångans pustande åstadkommo, vid färd öfver
de större och djupa fjärdarna en och annan stor gädda, gös eller till
och med någon duktig forell högg efter draget, då de på vackra
sommardagar lågo tätt under vattenytan och gassade sig i solbaddet. Vid
tillfället hade maskinisten intagit sin vanliga plats vid relingen
akter om ena hjulhuset. Där var han ju nära maskinen och kunde fira ut
sitt drag ett långt stycke bakom den efter ångbåten släpande slupen.
Helt plötsligt kändes en duktig knyck i refven. Han halade in och
släppte ut den starkt spända refven i flere repriser, och man säg med
allmän förnöjelse huru en stor fisk hoppade och slog vid vattenytan.
Maskinisten begaf sig nu, så långt han kunde komma, akterut för att
där, liksom han flere gånger förut gjort, taga upp sin fångst; men då
fisken visade sig ovanligt bångstyrig och alla försök till trots icke
ville låta hala sig nära intill ångbåten, misströstade han att kunna
lyfta den upp på det höga akterhvalfvet, utan risk att förlora
fångsten, samt ansåg det därför vara lättare och säkrare att få tag i
fisken nere uti den efter ångbåten släpande slupen. Denna var fästad
med ett rep af ett par famnars längd, hvarför maskinisten anmodade en
af de åskådande passagerarne att hala in densamma tätt under ångbåtens
akter, för att säkrare kunna hoppa ned däri. Karlen lossade repet från
pållaren och halade med all kraft, men slupen var stor och tung,
hvarjämte ångarens fart ökade påfrestningen. Slutligen lyckades han
dock få den så nära att maskinisten riskerade hoppet.
Han hamnade lyckligt först på förtoften och så i midten af slupen, men
den af stöten och karlens tyngd djupt nedtryckta båtfören gaf en
oväntad och så stark knyck åt den spända linan, att denna rycktes ur
händerna på den hjälpsamma passageraren.
Inom ett ögonblick drefvo båt och maskinist redlöst ute på Koljonselkä,
bogserade af den fångade fisken. I slupen funnos inga åror; de
förvarades ombord för att icke sjön vid hårdt väder skulle skvalpa bort
dem. Kaptenen kom med fart ned från sin styrratt på salongsruffen, icke
litet häpen öfver att se sin maskinist med hvarje maskinhvarf blifva
längre efter, medan båten med full fart sträfvade framåt. Själf hade
han ingen reda på maskineriet, och innan han fick eldaren upp på däck
och klart för honom hvad som händt samt att han borde stoppa maskinen,
blef afståndet från slupen ansenligt. Eldaren hade under sin praktik
ombord kommit underfund med att det blef "stopp" då man stängde
ångventilen, och den procedyren vågade han sig på, men då han hört
talas om vid igångsättningen afklippta fingerändar, riskerade han icke
att röra vid maskinen förrän denna stannat alldeles. Då var det som
förut beskrifvits for sent för vidare manöver, maskinen stod på döda
punkten och hvarken "back" eller "framåt" kunde därefter af honom
åstadkommas. Nu voro goda råd dyra, kaptens p——le hjälpte icke, och
så skulle kanske båda farkosterna småningom fått drifva till land
någonstädes, om icke maskinisten som sagdt varit en fiffig karl. Sedan
han fått en duktig forell i sitt våld, lösbröt han en af sittofterna i
båten, paddlade sig därmed småningom framåt och kom så slutligen
tillbaka ombord. Därefter kom "Ahti" åter i gång, men huru mycket tid
som gick åt för denna sportmanöver förmäler historien icke.
Bruksförvaltaren, som berättade densamma åt mig, var för mycket road
däraf för att därför förbjuda dragfisket ombord.
Då kapten icke var mäktig svenska språket, ehuru han förstod något, men
väl tyckte det vara förmer att på detta språk gifva maskinisten sina
kommando, hade ombord utbildats en rotvälska, som endast den invigde
kunde begripa och hvilken är rolig nog att omnämnas. Då kapten sade
"klart i maskinen" lät det "larimasin", "framåt" blef "ramoti" och
"sakta framåt" återgafs med "sahta ramoti". Men det fanns äfven ett
"mycket sakta" som blef: "så sahta hur han kan". "Stopp" var ömsom
"topp" och "topp, topp tykkenään". "Back" och pack äro ju någotsånär
lika ljudande, och hade maskineriet stannat, så att det var osäkert om
denna manöver kunde utföras, då var det ju motiveradt om kapten först
hörde sig för med frågan: "kan han vå pack?" samt i gynnsamt fall fick
till svar: "kyllä se kommer kun se hinner vaan", och då fortsatte med:
"nåkra lakena paks".
Den första ångbåten på Pyhäjärvi.
Brukspatron W. hade således med byggandet af "Ahti" gjort ett försök
att åstadkomma sjötrafik från Tammerfors norrut, och då denna ångare
slutligen visade sig vara i användbart skick, tyckte härädshöfding T.,
att äfven han borde göra något för trafiken söder om staden. Åt
Tavastehus till kunde man visserligen för Kuokkala fors skull icke
komma längre än till Lempäälä kyrka, således sjöledes endast halfvägs,
och den trafik, som kunde komma i fråga, var därför totalt beroende af
de kringliggande socknarnas behof. Men då T., såsom egare af den stora
egendomen Laukko i Vesilaks, väntade sig fördelar för denna och för
sina nya företag i staden ofta nödgades resa fram och tillbaka, beslöt
han att bygga en ångbåt för Pyhäjärvi vattendrag.
Utförandet af detta arbete anförtrodde han åt samma män, som tillverkat
"Ahti", och det enda villkor han fäste vid beställningen var, att
ångaren skulle bli större och rymligare. Mäster P. och Mister D. skulle
således än en gång visa, hvad de kunde åstadkomma, och huru de
motsvarade det gifna förtroendet, framgår af efterföljande
sanningsenliga skildring. Man kan visst tycka, att de borde ha begagnat
sig af tillfället att vid utförandet af denna nya båt tillgodogöra sig
den å "Ahti" samlade erfarenheten samt undvika alla fel och
svårigheter, som där yppat sig. Men hvad P. angår, ansåg han säkerligen
"Ahti" vara en så vacker och lyckad båt, att en bättre icke kunde
åstadkommas, så vidt det på honom ankom. Han byggde därför den nya
ångaren efter samma ritning, som han följt för "Ahti" och hvilken jag
några år därefter såg på masugnskontoret.
För att enligt önskan få ångarens skrof större, förändrade han endast,
såsom af ritningen syntes, den där anbragta skalan sålunda, att alla
mått blefvo en fjärdedel större. Således blef det en fjärdedel längre,
bredare och djupare än "Ahtis", men tyvärr äfven en fjärdedel tjockare
än originalet och fullkomligt lika klumpigt, svårstyrdt och rankt. Den
enda fördelaktiga förändring, som resulterade häraf, var således den
ökade rymligbeten, ty salongen och de två hytterna förom denna blefvo
större och man kunde upprätt röra sig öfverallt i dem, samt inreda kök
och restaurationslokal förut, visserligen äfven här på lastrummets
bekostnad, men ett sådant visade sig vara alldeles öfverflödigt; ty de
få varor som transporterades rymdes på däck. Då uti hjulhusen dessutom
fanns plats för ett kontor åt kaptenen och en annan till sjös nödvändig
lokal, som saknades å "Ahti", kunde man dock med skäl säga, att denna
båt blef ändamålsenligare och bekvämare än hans föregångare samt
således utmärkte ett framsteg.
Som nämndt byggde P. skrofvet lika massivt som "Ahtis", hvarför det
behöfliga rotvirket var än svårare att anskaffa, men han sparade i
stället in på prydnaderna. Visst var fören grant utskuren, dock fick
den ingen gallionsbild och ej heller någon tafla med det af egaren
bestämda namnet "Laukko". En sådan skulle dock ha varit en välbehöflig
prydnad för båtens mera styfmoderligt behandlade akterspegel, hvilken i
sin tomhet såg mycket kolossalare och ödsligare ut än den var. Någon
förgyllning förekom ej heller om bord, endast svart och hvit oljefärg
utom den röda under vattnet och i hjulhusen. Liksom på segelfartyg
fanns förut ett stort och massivt af trä tillverkadt ankarspel, men
några kanoner kommo aldrig dit, ehuru de nog lågo färdiga på bruket.
Skälet därtill var liksom på "Ahti" fartygets brist på stabilitet,
hvilken var så stor, att man till och med funderade på att rifva bort
hjulhushytterna.
"Laukkos" skrof kunde således icke i elegans täfla med "Ahtis", men så
var maskineriet i dess ställe mera sevärdt. Till linnespinneriet hade
från England kommit en s.k. Cornwallångpanna, som cylindrisk till
formen var omkring femton fot lång samt fem fot i diameter och hade ett
utefter hela längden nära underkanten genomgående eldrör af närmare tre
fots tvärmått. Denna panna var egentligen bestämd att muras in uti en
byggning på land, men då den där befanns öfverflödig, hittade Mr. D. på
att använda den till sjös i den nya ångaren. För att göra ångpannan
lämpligare till detta ändamål, borrade han två rader hål i ändgaflarne
och fästade uti dem omkring tjugu stycken fyra tums tuber, hvilka
således kommo att ligga parallelt öfver det stora eldröret, hvaruti
eldstaden inrättades. På detta sätt ökades ångpannans eldyta betydligt.
Den lades på spantryggarna, liksom på "Ahti", och sedan murades akter
om densamma en rökkammare af tegel för eldens ledning från det stora
röret till de små, genom hvilka sedan röken passerade till skorstenen,
som var anbringad öfver eldstadsluckan.
Ofvanpå pannan, direkt fastskrufvade på plåten, lågo invid hvarandra
tvänne horisontala högtrycksångmaskiner. Dessa voro af samma
konstruktion som "Ahtis", blott betydligt större och lika
bränsleödande, samt drefvo ett par för den tillgängliga ångkraften
ovanligt stora skofvelhjul. Hjulen måste tagas till så stora, emedan
de, sedan maskineriet var insatt i båten, till en början voro för små
och icke nådde lagom djupt under vattenytan. Liksom hjulen blefvo
hjulhusen med sina tillbyggen kolossalt stora och upptogo två
femtedelar af ångbåtens hela längd. Någon vacker båt blef "Laukko"
således icke, men en jätte var han jämförd med "Ahti".
Tillföljd af att ångmaskinerna voro af samma konstruktion och större än
Ahtis, hade de ock samma egendomligheter uti förstärkt grad. De voro
ännu tyngre att manövrera, och maskinisten måste därvid biträdas af
eldaren, som för ändamålet i tid kallades upp på däck. Det dubbla
maskineriet medförde dock den lättnaden, att ingen trampning mot
hjulskoflarna här behöfdes, ty af de båda maskinerna stannade den ena
städse så att "framåt" eller "back" kunde fås, utan att den omnämnda
farliga manövern behöfde komma i fråga. Således var äfven i maskineriet
ett framsteg gjordt.
Mot slutet af maj år 1859 blef "Laukko" så pass färdig, att den kunde
profvas, och vid försöket gjordes samma rön som året förut med "Ahti",
nämligen att ångpannan icke mäktade hålla ångtrycket uppe så högt som
önskligt var. Därför måste med afloppsångrörens munstycke samma
experiment som då upprepas, hvilket ock hade den önskade verkan, att
ångtrycket under gång kunde hållas vid 60 skålpund. Härmed försvann
äfven det obehagliga tjåstandet, som Ahti bestod sig med; ty tillföljd
af den dubbla maskinen uppkom ett jämnt flåsande, som var mindre
pinsamt att höra. Samtidigt kom man underfund med, att de åtta stycken
skoflar, som funnos, voro för få, och ökade dem till tolf i hvart hjul
samt gjorde dem hälften smalare och så mycket längre, som utrymmet
medgaf. Därigenom blef maskineriets gång jämnare och båtens fart
större, men afståndet från staden till Birkkala kyrka, utgörande
ungefär en mil, kräfde dock 1 1/4 timme. Längre än dit kom man icke på
någon af dessa profturer och knappast ens på den officiella
leveransfärden.
Detta hade följande orsak. Mellan 16 och 17 kilometer från staden åt
Vesilaks till, där Vesijärvi vattendrag flyter ut i Pyhäjärvi, finnas
tvänne icke höga men långsträckta och vid vår- och sommarfloden mycket
vattenrika forsliknande strömmar, kallade Sotka. Dessa strömmar måste
ångbåten forcera sig uppför på väg till Laukko, och är den nedra af dem
mindre strid men krokig, i jämförelse med den öfre, som är rak och
särdeles stark, samt omkring två hundra steg lång. Mellan båda
strömmarna som ligga uti nästan rät vinkel mot hvarandra, är ett
lugnvatten af fyra eller fem tunnlands storlek, just passande till
hviloplats åt en ångare, som blifvit orkeslös i brist på kraft. Dessa
strömmar voro alltid ett svårt hinder på ångbåten "Laukkos" väg, och
huru det gick till vid första misslyckade försök att färdas uppför dem,
framgår af följande berättelse.
Den officiella proffärden med "Laukko".
Då "Laukko" af byggmästarena förklarats färdig, bestämde häradshöfding
T. att emottagandet skulle försiggå midsommaraftonen på en lustresa
till hans egendom. Till denna utfärd inbjöd han en vänkrets bland
stadens honoratiores, och skulle återfärden ske på kvällen efter supéen
på Laukko egendom. Vid afresan kl. 4 e.m. infunno sig många
passagerare. Vädret var vackert, stämningen var lifvad, affärden
försiggick lyckligt och dagen tycktes efter alla tecken kunna "bli
glad". Men ingen hygglig människa hade kommit på tanken att underrätta
Mr. D. om att hans båt hade två strida strömmar att öfvervinna på
vägen. Därför hände det honom och alla andra den oväntade förtreten,
att de 60 skålpunds ångtryck, som ångpannan bestod, icke voro
tillräckliga att drifva P:s klumpiga mästerverk uppför båda strömmarna
i Sotka. I den nedra strömmen vägde det länge, om det skulle bära
upp- eller utför, men eldarens konstfärdighet att i hast åstadkomma en
väldig fyr i ugnen räddade situationen där. Dock var hans förmåga icke
tillfylles att under gången genom det mellan strömmarna liggande
lugnvattnet i behöflig grad ytterligare drifva upp ångtrycket. Den där
erhållna tillökningen i kraft och framfart bromsades småningom af
vattenhastigheten i den öfra delen af Sotka ström, och efter några
minuters fåfäng ansträngning hasade "Laukko" sakta men ohjälpligt
akteröfver. Visst kom kroken genast i botten och det eldades för
pinkära lifvet för att samla nya krafter, men då den oåtkomliga ena
säkerhetsventilen, medan ångan låg på, icke kunde ytterligare belastas,
blef resultatet af det förnyade försöket lika tarfligt.
Man måste finna sig uti att där afsluta lustfärden och återvända till
staden utan supé, och man kan tänka sig, att detta icke var roligt för
någon. Därför blef det också ett plötsligt omslag i den lifvade
stämningen ombord, hvilket naturligtvis för "Laukkos" egare var mycket
obehagligt. Man kom att fundera på orsaken till oturen, och så väcktes
kritiken till lif, hvilken en och annan af passagerarena oförbehållsamt
började yttra. Så påstod en fiffikus, att det blott fanns en skillnad
mellan "Laukko" och en snöplog. Om den senare säger ordspråket: "Den
kommer också fram, som reser med snöplogen" men detta vore icke fallet
med dem som färdades med ångbåten, eftersom den icke mäktat föra dem
till målet, det hade alla medföljande varit i tillfälle att öfvertyga
sig om.
Af intresse för sin båt och dess stadighet på sjön hade kaptenen
skaffat sig en mängd tackjärn från masugnen och stufvade ner detta i
kölrummet för- och akterom maskineriet samt vidtalade i tysthet sina
bekanta bland passagerarena att uppehålla sig i salongen för att där
tjäna som barlast åt båten. Dessa försiktighetsmått medförde nog sin
verkan, men denna var för obetydlig att hindra ångaren ifrån att kränga
obehagligt, såsnart några personer samtidigt flyttade sig åt endera
sidan. Då jämkade sig kaptenen på kommandobron så kvickt och så långt
han kunde åt motsatt håll ända ut på hjulhuset för att i någon mån
återställa jämnvikten. Men tyvärr var han, trots sin rätt ansenliga
figur och upphöjda ståndpunkt, för litet viktig för att alldeles
upphjälpa balansen.
Detta kaptenens förehafvande att som motvikt använda sig själf kunde
icke döljas och väckte naturligtvis snart uppmärksamhet, i synnerhet
som det fanns folk, som var elakt nog att på spjufveri motionera honom
däruppe. Då båtens egare fick reda på dessa pojkstreck, förargade det
honom, hvarför herrar P. och D. fingo höra ett och annat, som gjorde
att äfven de började i smyg agera motvikter under hemfärden. Då påstod
en annan spjufver, att man spelade dam ombord. Kaptenen fick af T.
tillsägelse att låta rifva bort kommandobron, emedan det icke kunde
anses vara passande sysselsättning för en kapten att till
passagerarenas åtlöje förgäfves försöka bibehålla jämnvikten ombord,
samt att för Öfrigt göra hvad möjligt var att stadga båten; och D.
skulle sörja för att den på nästa resa ovillkorligt orkade uppför båda
strömmarna. Nöjsam var denna profresa således icke för någon ombord, om
ej för de spefåglar som hade roligt åt andras obehag och som till och
med efter hemkomsten till staden, trots det svåra fiasko de upplefvat,
hade hjärta till att rikligen förpläga sig vid den medförda
trakteringen; ty denna var öfverflödande och mer än värdig första
ångbåtens på Pyhäjärvi första offentliga uppträdande, Mr. D. hjälpte
sig ur klämman med den amerikanska finessen han året förut praktiserat
på "Ahti". Han belastade säkerhetsventilerna för högre tryck och eldade
sedan upp maskineriet för forcering af strömmen. För att undvika
ankringen under förberedelserna byggdes nedanom strömmen å Viinikka
hemmans mark en landningsbrygga och denna angjordes därefter af Laukko
på hvarje färd från staden, endast för att uppdrifva ångtrycket till
mellan 90 och 100 skålpund per kvadrattum. Under högvattenstiden på
sommaren var detta ovilkorligen nödigt för öfvervinnande af hindret och
likväl gick det ibland endast tum för tum uppåt. Märkvärdigt nog
försiggingo dessa våldsamma öfverlastningar af maskineriet alltid
lyckligt sålänge "Laukko" existerade, ehuru ångpannan ursprungligen var
konstruerad för blott 45 skålpunds tryck och af tunn engelsk pannplåt.
Ingen förstod och tänkte då på risken af sådana experiment. Märkvärdigt
hvad man allt fordrar att järn skall tåla!
Någon vidare prof-, aflevererings- eller mottagningsresa kom efter
denna misslyckade ej i fråga, och "Laukko" började i all tysthet sina
reguliära turer, som bestodo uti att ena dagen gå från staden till
Laukko egendom och återvända den följande; ett afstånd af omkring tre
och en half mil, som tillryggalades på fyra och en half till fem
timmar. Således öfverträffade "Laukko" icke sin föregångare uti
hastighet, men detta var ju ej heller vid beställningen bestämdt som
villkor, och T. var därför ännu mindre belåten med sin nya båt.
Ankomst till Tammerfors och fågellifvet i trakten.
En kylig men vacker vårdag var den 16 maj 1862, då jag Åbovägen för
första gången anlände till Tammerfors och från landsvägen utefter
Pyynikke-åsen såg den vidsträckta Näsijärvifjärden, spegelblank
glittrande i eftermiddagsbelysning. Utsiktens storslagenhet gjorde på
mig ett djupt och varaktigt intryck, tjusande för en naturvän. Sjön
hade någon dag förut befriat sig från istäcket; några spridda, grå
isflak drefvo än därpå. Utefter östra stranden lågo på uddar och i
vikbottnar långa glänsande hvita isvallar och ute på sjön öfver grunden
Siilinkari och Koukkuniemenkari voro jättelika iskummel upptornade,
blänkande i vårsolen. Ingen aning sade mig då, att jag i närmare tjugu
år skulle komma att vistas och verka i trakten och mången ljus och
härlig sommarnatt kring stränder och grund fånga stora, vackra
foreller, glupska gäddor och duktiga, svarta abborrar samt ströfva i
skogarna vidt omkring.