åsåg haveriet från land. Varsnande att det gick på tok, skickade han ut
folk med roddbåtar att bärga de nödställda och anskaffade sedan, för
att löstaga haveristen, varpspel och trossar. Ett spel uppsattes på
Myllysaari och ett annat vid strandhörnet ofvanför olycksstället; men
bergningsförberedelserna togo tid och trossarna sprungo flere gånger
utaf för påfrestningen. Ytterligare ett varpspel anskaffades därför och
slutligen lyckades det efter strängt arbete under följande natt, att på
förmiddagen berga "Ahti" ur det kritiska läget. Genom detta misslyckade
försök att komma uppför strömmen insåg Mr. D., att maskinen var för
svag för detta arbete och att dess kraft således på något sätt måste
ökas, åtminstone under så lång tid som åtgick för färden uti strömfåran
upp till sjöns lugnvatten. Det enda sätt att utföra denna plan var att,
innan båten lämnade land, i pannan samla ett tillräckligt förråd af
ånga under högt tryck, d.v.s. att elda på duktigt och lägga extra
belastning på säkerhetsventilen. Samma metod lär vara bruklig vid
ångbåtskapplöpningar i Amerika och detta var förmodligen bekant för Mr.
D. Då maskineriet var försedt med endast en pump för pannans
förplägning med det behöfliga vattnet och ingen matningsinrättning af
annan sort fanns att tillgå, måste således pannan, innan den eldades
upp, enligt gammal lokomobilpraktik fyllas med pyts genom tratt och
afstängningskran tills det önskade vattenståndet, högre än profglaset
visade, uppnåtts. På detta sätt infördes, då pannan skulle forceras,
ett större kvantum vatten än eljes var behöfligt uti densamma,
tillräckligt att motsvara den vid det ökade ångtrycket förstorade
förbrukningen; helst matarepumpen icke fick användas under den tid
forceringen pågick, emedan det däraf inpressade kalla vattnet trots den
starkaste eldning inom några ögonblick skulle sänkt ångtrycket. Metoden
visade sig användbar, och tack vare den blef det sålunda i all framtid
möjligt att under högvattentid pina "Ahtis" tunga skrof upp genom
sundet; därför användes den sedan ständigt, äfven efter 1862, hvilket
år ångpannan försågs med både handpump och injektor samt tratten och
kranen blefvo afskedade. "Ahti" led således i alla sina dar af kronisk
öfveransträngning.
Äfven P. hade märkt att han yttermera borde göra något för att
upphjälpa sitt sorgebarns sjöduglighet, hvad manöveringen beträffade,
ty det låg på vattnet som en stor, tung timmerstock, obenägen att
styras efter önskan. Han skarfvade rodret på längden med ett par
fastskrufvade plankstumpar och därefter var man åter färdig till nya
försök. Ånga uppkokades nu tills manometern visade 90 skålpunds tryck,
glasröret var öfverfullt af vatten, och i väg bar det fräsande,
plaskande och tjåstande af den kolossala ansträngningen. Det vägde och
dröjde en god stund däruppe i sundet, men så lyckades det, och man kom
upp på sjön.
Ett par timmar for båten af och an på fjärden samt återvände, utan att
den gången något oförmodadt inträffade, till stor triumf för Mr. D.,
som nu enligt egen åsikt förträffligt löst sin uppgift.
Flere sådana utfärder företogos sedan, påkallade af nödvändigheten att
inöfva besättningen, och det visade sig därvid, att den enkla
högtrycksmaskinen var en ångslukare, som endast kunde få sitt behof
tillfredsställdt, om det riktigt flitigt fyrades på uti eldstaden med
väl torr, blandad björk- och tallved; alltså med det bästa bränsle som
kunde åstadkommas. Detta var dock icke ruinerande på en tid, då sådan
ved i staden kostade Fmk 2,25 à 2,50 pr. famn 6'X6'X3'. Med fuktig ved
var ej värdt att försöka; däraf sotades pannans fina tubrör mycket
snart fulla och man hade nöjet att under full gång allt som oftast
kratsa dem rena. Glödande kolstycken stora som nötter kastades af det
starka draget högt upp ur skorstenen, i mörker liknande ett grannt
fyrverkeri, och visade det sig vara nödvändigt att genast anbringa en
gnisthatt, emedan passagerarena ej ville finna sig uti att bombarderas
och svedas. Denna gnisthatt blef också för Mr. D. anledning till mycket
bekymmer, ty gjordes den af för tät metallväf, så sotades hålen snart
igen, i synnerhet vid regnväder, och draget i pannan försvann; då måste
eldaren upp på däck och slå på hatten med en lång stör. Men en sådan
behandling tyckte hatten icke om i längden och Mr. D. ej heller.
Användes åter för gles väf, så sluppo små kolstycken ändå ut att göra
illa. Slutligen efter många misslyckade försök konstruerade Mr. D. en
lucka med häfarm ofvanpå hatten, hvilken öppnades, då det var så pass
rörelse i luften att bränderna däraf fördes utombords, innan de föllo
ned. Denna geniala idé befriade Mr. D. från en stor ledsamhet, eldaren
från öknamnet "sotaren" och passagerarena från att få hål brända på
kläderna. Uppfinningen var praktisk, om den rätt sköttes, ty mera
sällan är det så lugnt på Näsijärvi, att luckan måste hållas stängd.
Ahti säg med denna inrättning visserligen ut som om han från något
järnbruk lånat en puddelugnsskorsten, ty en sådan har liknande vippverk
på toppen, och icke heller prydde detta sin plats så gentilt, som
Pihlens hvitmålade krona gjorde, men Mr. D. påstod helt cyniskt: "Every
useful thing is beautiful", d.v.s. allt som är ändamålsenligt är
vackert.
Den officiella proffärden med "Ahti".
Sedan åtskilliga profresor aflupit lyckligt, påskyndade Pihl båtens
slutliga utrustning och målning. Han ansåg sig nämligen ha uppfyllt sin
bestämmelse och kunna återvända till hemknutarna, så snart ångbåten
gjort officiell profresa och af principalen emottagits. Midsommardagen
skulle den betydelsefulla akten försiggå och afresan ske på slaget
3 e.m., som vanligt från masugnsstranden. Det putsades och fejades
väldeligen under Pihls egen eftersyn, till och med stranden löfkläddes,
och på utsatt tid var allt klart ombord. Det väntades blott, som vid
dylika tillfällen oftast är fallet, på några till högtidligheten
inbjudna hedersgäster från staden, hvilka lofvat att säkert infinna
sig. Sedan tredje klockslaget ljudit, stod den nya kaptenen Mattsson
vid rodret och lät hvar femte minut den gälla hvisselpipan ljuda, ehuru
byggmästaren ironiskt bad honom spara ångan. Maskinisten hade granskat
sina smörjkoppar upprepade gånger och smort i alla oljehål, så att
maskineriet glänste af flott, hvarom ingeniören ofvertygade sig, medan
han oroligt gick af och an utefter maskinen, seende den så väl
behöfliga ångan tjutande rusa ur säkerhetsventilröret och vattnet
småningom sjunka uti pannans glasrör. Eldaren stack ideligen hufvudet
upp genom däcksluckan för att få reda på, när han åter kunde fyra på i
pannugnen; ty för att minska den vid stillaliggandet öfverflödiga
ångutvecklingen stod eldstadsdörren redan längesedan öppen och brasan i
ugnen var nedbrunnen. Klockan blef redan fyra, det var för vederbörande
en lång och pinsam väntan. Då kommo slutligen de dröjande, i sakta mak
vandrande utefter stranden, utan aning om allt obehag det ödesdigra
uppehållet förorsakat. Då eldaren varsnade dem, hifvade han i största
hast ugnen proppfull med ved, men ingen förståndig människa sade
kaptenen, att han borde dröja till dess brasan kommit i full låga, och
så gaf han omedelbart kommando till affärd. Stadsmusiken, fem bröder
Scharlin, hvilken medtagits ombord till festens förhärligande och
bestod af fiol, altfiol, kornett, klarinett och basfiol, stämde i fören
upp Björneborgarnes marsch, och vid dessa lifvande toner gaf kapten
kommandot "framåt, full maskin". Då skofvelhjulen kommo i gång, rusade
afloppsångan från maskincylindern med väldigt dån ut genom skorstenen,
öfverröstande alla andra ljud utom musiken, och öfversållade hela
fartyget, de eleganta, sommarklädda damerna och deras ljusa parasoller
såväl som herrarnas halmhattar med en dusch af sotvatten.
Under väntans långa ångpösande hade vatten i mängd samlat sig uti
afloppsångrörets horisontala del, hvars innehåll vid igångsättningen af
ångan kördes ut i skorstenen och genom den sotiga gnisthatten,
förseende allt, som ombord fauns, med finare eller gröfre
svartprickning, marmorerande damernas ansikten och toaletter. Det blef
panik ombord, men hvart kunde man rädda sig undan faran att ytterligare
utprickas? Ned i salongen störtade de skrämda, så många som rymdes;
dock, innan de hunnit dit, var skadan skedd och faran öfverstånden.
Emellertid knogade "Ahti" sakta framåt, men tyvärr, sorgligt att säga,
uti hastigt aftagande tempo. Skofvelhjulens snabba rörelse förlamades
synbart. Ångpuffarna i skorstenen förlorade småningom sin skarpa klang
och hördes i alltmera glesnande intervaller, vittnande om att
ångtrycket i pannan hastigt minskades betänkligt, I sundet mellan
holmarna, där strömmen var starkast, tog farten alldeles slut och strax
därefter, sedan det en stund vägt mellan uppför och utför, fick den
senare riktningen öfvertaget och med strömmen bar det af nedåt, till en
början sakta men säkert.
Pihl rusade förut, körde undan musikanterna och klargjorde ankaret,
hvilket han, alltid förutseende, lagt på ångarens förpik, samt hifvade
det ned i strömmen. Denna håilhake stoppade färden utför och där låg nu
"Ahti" säkert förankrad midt i strömmen, helt oväntadt för alla ombord
och på land, utom möjligen för Mr. D. Hade sotduschen redan förut
verkat afkylande på de lustfarandes glada lynne, så bidrog detta andra
missöde visst icke till att upphjälpa detsamma, ty helt försmädligt låg
man där till spektakel och åtlöje för en talrik skara åskådare på
stränderna och i båtar ute på sjön, hvilka tillställningen och det
vackra vädret lockat ut och som synbart hade rätt roligt åt missödet.
Situationen var mera löjlig än brydsam.
Då ångaren icke medförde någon lifräddningsbåt, vinkades en roddbåt
intill densamma, med hvilken bruksförvaltaren återvände till land för
att arrangera om undsättning. Alla andra ombord beslöto att mangrant
kvarstanna för att icke gifva upphof till ännu flere historier om
"Ahti" än som redan voro i omlopp. För att fördrifva tiden, spelade
musiken flitigt och man förplägades med kaffe och punsch, hvilka
drycker ju äro förträffliga medel att förjaga ledsnad och farhåga.
Detta besannades äfven denna gång och ansiktena ljusnade åter
småningom.
En större roddbåt anskaffades och lastades med ett stort varpankare och
tross; ankaret fördes ofvanför sundet ett stycke ut på sjön, hvarefter
trossen langades ombord på "Ahti", där den lades öfver ankarspelet. Vid
musikens toner varpades ångbåten sedan af besättning och passagerare
gemensamt genom sundet och ut på sjöns lugnvatten, hälsad med ljudeliga
hurrarop från land.
Under tiden hade elden uti ångpannan åter alldeles slocknat och
ångtrycket betydligt fallit tillika med vattenståndet i ångpannan. Man
måste således på samma gång mata vatten i pannan och elda på ånyo,
hvilket dock icke kunde ske innan maskinen åter kom i gång, emedan
pumpen drefs af denna. Så snart detta lät sig utföras, fortsattes
färden med helt sakta fart fram till Harvasalo holme, belägen jämnt en
mil från staden. Där skålades och hurrades för "Ahti" och dess framtida
lyckliga färder, hvarvid en talare välmenande sade: "Det är ju kändt
att sämsta föret alltid är i portgången", så ock denna gång för "Ahti",
men Pihl mumlade för sig själf något om silfverslanten och tomten.
Därpå anträddes hemfärden med bättre fart och lifvade sinnen och var
man efter en i början visst något äfventyrlig, men i det hela treflig
lustfärd vid niotiden på aftonen åter i staden. Innan man lade till
där, hände dock ytterligare ett litet missöde. Man brukar säga: "alla
goda ting äro tre", men olyckorna tyckas också följa tretalet ibland,
det gjorde de åtminstone på denna bemärkelsedag. Vid landningen fick
maskinisten icke så snart "back" som det behöfts, hvarför båten rände
med god fart emot den med stockskoning försedda strandkanten. Stockarna
voro visst mjuka af röta, men knuffen blef dock stark nog att vända upp
och ned på några af herrarna ombord, som kanske råkat få litet för
mycket till bästa, och att anställa en hemsk förstörelse bland glas och
kaffeservis, samt låta toddyns och punschens söta flod till fleres
saknad sorgligt förrinna utefter däcket och utför salongstrappan. Det
var nog den slantsnikne skeppstomtens tillställning, påstod Pihlen.
Så slutade "Ahtis" officiella proffärd. Alla deltagare voro belåtna och
glada åt att man kommit lyckligt hem och öfver att det nu var möjligt
att om sommaren resa norrut utan att behöfva skaka på de dammiga
landsvägarna. I fröjden häröfver och sorgen öfver punschens haveri kom
ingen ihåg att se på klockan och att tänka på eller fråga efter, huru
fort båten gått, och detta var tur både för byggmästaren och
ingeniören, som utan anmärkning fingo afleverera sitt fabrikat, ty
båtens hastighet var ganska tarflig, ett verkligt "festina lente!" —
"Ahtis" senare öden.
Ångbåten fick omedelbart därefter börja reguliera turer, den ena dagen
norrut genom Muurola kanal till Ruhala landningsbrygga nära Kauttu bro
i Ruovesi socken, belägen sex mil från staden, och följande dag samma
väg tillbaka. Afgångstiden från båda ändpunkterna var kl. 8 på morgonen
och ankomsten allt efter vädret vidpass kl. 6 eller 7 på aftonen. Då
man från den för färden använda tiden af tio till elfva timmar
borttager en eller två rundliga timmar, som bortsölades i Muurola
sluss, återstå åtta till nio, på hvilka sex mil tillryggalades, och
detta gifver båten den ansprökslösa hastigheten af sju till åtta
kilometer i timmen. Denna hastighet var visst rätt obetydlig i
jämförelse med nutidens snabbgångare, men om man betänker under hvilka
motiga förhållanden "Ahti" hopkommit, måste man ju vara nöjd med
resultatet, och så var äfven beställaren, hr W., som ofta färdades den
vägen till och från Östermyra bruk.
Längre norrut än till Ruhala kom "Ahti" aldrig, ej heller sedan år 1863
sunden ofvanför åt Virdois till blifvit upprensade. Den orkade icke med
vidsträcktare dagsresor, icke ens sedan den, samma år på våren,
ytterligare blifvit ombyggd och erhållit något snabbare fart. Då det
blåste ute på fjärdarna, var ångbåten så rank, att kaptenen, om flere
passagerare råkade samla sig på ett ställe vid relingen och motsatta
sidans skofvelhjul lyftes upp ur vattnet, genast brukade anmoda dem att
sprida sig, emedan ångaren började gå i cirkelbåge och rodret då icke
fungerade. Funnos fyra resande ombord, placerade de sig då en vid hvart
hjulhushörn, och då någon spjufver alltid hade reda på att skepparen
ogärna såg dem flytta sig, läto de eldaren gå omkring med ett glödande
kol i en tång, då tobaken skulle tändas i biåsväder. Denna båtens
otrefliga egenskap öfverklagades ofta af passagerare som blifvit
sjösjuka, och för att ytterligare afhjälpa densamma, borttogos de tunga
timrade hjulhusen och ersattes med mycket lättare sådana af vinkeljärn
och plåt. Relingen utefter hela aktern ersattes med ett handräck af
rundjämsstolpar, sinsemellan förenade med nätverk af snören, äfvenså
anbringades lättare sittbänkar och soltält af segelduk. Samtidigt
förbättrades maskineriet så mycket sig göra lät, därigenom att i hjulen
insattes flere och smalare skoflar, hvaribland tvänne af järn midt för
maskinvefven. Härefter upphörde maskinen att halta och gången blef
jämn. Allt detta gjorde, att "Ahti" vann en till en och en half timme
på resorna samt på äldre dagar blef stadigare än han varit i ungdomen.
Mera arbete lönade icke att lägga ned på honom, ty då borde både båt
och maskin ha gjorts nya, d.v.s. ett alldeles nytt ångfartyg ha byggts.
En sådan nybyggnad verkställdes äfven, samtidigt med denna ombyggnad,
hvarom längre fram skall berättas.
"Ahti" var och förblef i ordets fulla bemärkelse en sengångare, och
denna ledsamma egenskap hade skaffat honom tvänne fiender. Den ena af
dem var den för en passagerarebåt nödvändiga, obligatoriskt medföljande
lifbärgningsbåten. Enligt besiktningsmännens bestämmelse måste denna
slup, i proportion till det af dem tillåtna största passagerareantal,
som ångbåten fick föra, ha en viss storlek och, då den af Pihl för
ändamålet byggda roddbåten i förhållande var lika stor och klumpigt
tilltagen som ångbåten, kunde den för rankhetens och utrymmets skull
omöjligt medföras ombord. Slupen fick således släpa efter ångaren. Då
det därvid blåste mot- eller sidavind gick sådan bogsering obehindradt
för sig, — men om det på de stora fjärdarna råkade vara något så när
stark medvind, då hann den saktmodiga "Ahti" icke undan för vågorna,
och dessa hans namnes öfvermodiga och okynniga döttrar voro ogrannlaga
nog att ideligen som en lekboll hifva slupen emot hans gentila
akterspegel, hvilket nöje hade den sorgliga påföljd, att på de första
stormiga medvindsfärderna både den vackra namntaflan och alla för
slupens förstäf åtkomliga ornament grundligt ramponerades. Visst försåg
kaptenen, då denna åverkan upptäcktes, slupens förstäf med en dyna,
flätad af fint tåg, men det var så dags, då skadan redan var skedd;
akterns grannlåt var och förblef förstörd för alltid. Den andra och
större fienden var pråmen "Vilpas", hvilken "Ahti" måste förses med,
emedan det ombord tillämnade lastrummet borttagits och det stundom
förekom fraktgods mera än som rymdes under pressenningar på det af
passagerarenas effekter belamrade däcket. Denna pråm var visserligen
liten och skarpbyggd som en stor tavastländsk roddbåt, samt försedd med
ett antikt råsegel, men dock ett ovälkommet påhäng för stackars "Ahti",
som, då det blåste emot, hade svårt nog att ensam komma fram. Om det
blåste användbar medvind på Näsijärvi och Koljonselkä, var "Vilpas" så
pass duktig seglare att den, ledsnande vid snigelgången, kastade loss
bogsertrossen och på egen hand oftast kom i hamn före ångbåten. Men
blåste det icke fullt förlig vind och pråmen, för att ej hänga alltför
tungt efter ångaren, kunde ha nytta af seglet, då måste styrmannen
hålla ögonen öppna, ty eljes rammade pråmen, likt en vädur, totalt
sönder "Ahtis" akterspegel. Därför försågs pråmens stäf äfven med dyna
och "Ahtis" flata akter lappades med ohyflade plankstumpar,
fastskrufvade tvärs öfver dess spräckta spegel. Så försvann inom kort
tid all "Ahtis" glans och härlighet. "Sic transit gloria mundi."
På sommaren, då vädret var vackert, stannade man gärna vid stranden,
när "Ahti" på morgonen anträdde färden, och drog en suck af lättnad då
han, efter att lyckligt hafva krälat ut genom sundet, sågs skjuta
bättre fart ute på sjön. Afloppsångans nervretande tjåstande, som
vittnade om maskineriets oerhörda ansträngningar vid strömmens
besegrande, öfvergick där till ett lugnare tempo. Var vädret stilla
kunde detta ljud förnimmas på fyra till fem km afstånd, och på mörka
höstaftnar varsnades den ur skorstenen likt ett fyrverkeri uppstigande
eldkvasten på än längre håll. Väntades båten hem vid mörk tid och denna
signalfyr observerats af den utställda vaktposten, begaf han sig med en
tänd lykta ut på holmen vid sundet och tog där plats på ett stort flytt
block, för att tjäna som ledstjärna åt den anländande båten. Hade denna
väl hittat vägen in i forsnacken, måste det svaga ljusskenet från de
upplysta fabrikerna vara tillräckligt för kaptenens kattögon att hitta
i hamn. Därför hände under årens lopp några gånger, att han i
kolmörkret paddlade för långt utför och hamnade i sumpen vid
linnefabrikens rännlucka, hvarifrån han påföljande morgon halades upp
till sin anläggningsplats; ty vända kunde han icke där och måste uppåt
med aktern förut.
Någon egentlig restauration förekom icke ombord, emedan den hvarken
kunde rymmas där eller för någon skulle ha varit ett lönande företag,
ty den tidens resande voro vana att ha reskost med sig; men råkade
kaptens "madam" vara med på båten, hvilket den vackraste sommartiden
oftast hände, och om man då vänligen vidtalade henne, brukade hon veta
råd art anskaffa både kaffe och de nödvändiga tillbehören till en
smörgås af enklaste sort. En färdsup var dock städse absolut oåtkomlig
på "Ahti", om den icke privatim medfördes i matsäcken. Var madamen icke
med, hittade eldaren, då han därom anmodades, på utvägen att laga kaffe
på det sättet, att han tappade vattnet därtill ur ångpannans pyskran.
Kokt var det nog och brunt var det äfven som svagt kaffe och icke
smakade det sämre utaf att ha varit i ångpannan, men väl svagt kaffe
var det utan tillsatts af bönmjölet. Hade man själf intet att tugga och
kunde kaffe icke på något sätt åstadkommas under den dagslånga resan i
ödemarken, då fick man draga till svältremmen och göra som kapten Steen
på hjulbåten "Elias Lönnrot" (hvarom framdeles mera) några år senare
vid sådana tillfällen brukade säga: "lägga sina magra armar på sina
tomma tarmar och sucka till Moses efter långtobak." Mången bra karl och
jag med ha fått göra så ombord på "Ahti".
"Ahti" gjorde äfven, då vädret på sommaren stadigt tycktes hålla sig
vackert, några gånger årligen lustresor och då vanligen från
lördagsafton till sent på söndagskvällen, till Aitolahti, Teisko, Kuru
och Muurola. Den uthyrdes då för tillfället åt någon känd
fabriksarbetare, som på egen risk sålde biljetter åt så många
passagerare, som kunde rymmas på ångbåten och uti den oftast medförda
pråmen. Kaptenen medföljde städse på dessa färder och ansvarade för
ångaren samt sörjde som respektperson för att allt aflöpte hyggligt och
fredligt, tillika kontrollerande att inga spritvaror, som med undantag
af öl voro totalt förbjudna, smugglades med uti provianten, ty sådant
tåldes ej af bruksförvaltaren. Någon ordningsmaktens representant
medföljde aldrig på dessa lustresor och var mig veterligen ej heller
någon gång behöflig, hvilket ju är ett vackert och hedrande vitsord åt
den tidens fabriksarbetare i Tammerfors.
Underhållandet af trafiken på denna nya och således alldeles
oupparbetade kommunikationsled var, i trots af de som förut nämnts
under 50 och 60 talen så särdeles billiga vedprisen, årligen för
egarena förenade med pekuniär uppoffring, hvilket berättigar dem till
allmänhetens erkänsla; ty ehuru den största sparsamhet iakttogs,
öfverstego utgifterna dock alla år inkomsterna. Detta förhållande blef
ännu kännbarare då 1864 både nya ångbåtar och ångpråmar tillkommo på
vattendraget, hvilka konkurrerade med "Ahti". De senare borttogo för
honom fraktgodset till löjligt billiga pris, emedan de ju ändå gingo
tomma utefter sjöarna för att hämta brännved till staden och då af
trafiken hellre hade någon än ingen inkomst. Äfven passagerare, som
icke räknade på tiden, medföljde dessa konkurrenter, rätt ofta till och
med gratis, för sällskaps och bekantskaps skull med besättningen.
Under åren 1865-67 trafikerades leden upp till Visuvesi af ryska
kronans kanonbåt "Storfurst Vladimir", för ändamålet uthyrd åt
privatperson, och denna konkurrens var nära att göra slut på "Ahtis"
tillvaro; men då denna ångbåt efter det senare året flyttades från
sjöarna, fortsatte "Ahti" sitt tynande lif till och med år 1869.
Utsliten och illa angripen af röta skattade han följande vinter åt
förgängelsen, slopades och vandrade all världens väg i kolugnselden och
skrotjärnshögen. Båtens ångpanna användes sedan under 70-talet vid en
ångsåg i Längelmäki.
Men "Ahti" var bra på sin tid och sitt sätt samt uppfyllde sin
bestämmelse som pionier på vattendraget plikttroget efter bästa
förmåga. Därför hade han äfven många och trogna vänner som gärna
färdades med honom, all lockelse af konkurrens till trots, nöjda med
och tacksamma för det steg framåt som han markerade. De tyckte sig icke
behöfva något bättre och föredrogo de säfliga, gemytliga och idylliska
färderna med honom, framför en senare tids snabbhet, oro och äflan.
Mycket bidrog till trefnaden den lugna, hyggliga, alltid vänliga och
medgörliga kapten Mattsson, som förde "Ahti" sålänge han traskade kring
vattensystemet. Kaptenen hade intet emot att göra långa krokar och
afstickare åt sidorna af farlederna till Teisko, Intti, Pöllölä,
Toikko, Kuru, Pekkala etc., blott han vänligen därom anmodades, och
utan att ens fordra ersättning för den åtgångna brännveden, blott för
gammal bekantskaps skull och till allmän belåtenhets befrämjande. Hvad
under då att hans allmänna välvilja äfven utsträckte sig till de
samtidigt ombord varande passagerarne, af hvilka ingen någonsin
opponerade sig mot sådana afvägar; förmodligen emedan de hvarken
tillfrågades eller räknade på den därigenom förlorade tiden. En annan
mycket angenäm sak som "Ahti" erbjöd och hvilken af en del passagerare
skattades högt, var att kaptenen, blott han i god tid varskoddes, icke
var pedantiskt noga med afgångstiden. Önskade man dröja något
därutöfver och bad honom vänta, då sölade han gärna en half timme med
affärden, och i särdeles ömmande fall äfven längre. Ja det fordrades af
honom, att han icke skulle fjäska; tidsandan var sådan. Således om man
hade något angeläget att uträtta i staden på morgonen eller för någon
orsaks skull ämnade försofva sig, då kungjorde man det för kapten
aftonen förut, och han underlät ogärna att vara tillmötesgående. Denna
hans välvilja utsträcktes så långt, att då någon bekant passagerare
efter aftonens Bachidyrkan på morgonen råkade befinna sig i det kända
stadiet af akut alkoholförgiftning och fraktades ombord med fora,
(åkare funnos på den tiden ännu icke i staden) då ansågs han af kapten
hafva förvärfvat rättighet att intaga privathytten innanför allmänna
salongen, att där, sakta vaggad till ro af Näsijärvis dunkla våg,
ostörd hvila ut under färden. Tempi passati!
Några historier från ångbåten "Ahti".