MUNTRA MINNEN FRÅN MELLERSTA TAVASTLAND
Små berättelser om ångbåtar, jakt och fiske
Af
HERMANN KAUFFMANN
Helsingfors,
Författarens förlag,
1902.
Aktiebolaget Handelstryckeriet.
INNEHÅLL:
Till läsaren.
Huru det bar till att linnefabriken i Tammerfors blef anlagd.
Första ångbåten på Näsijärvi.
Första proffärden med "Ahti".
Den officiella proffärden med "Ahti".
"Ahtis" senare öden.
Några historier från ångbåten "Ahti".
Den första ångbåten på Pyhäjärvi.
Den officiella proffärden med "Laukko".
Ankomst till Tammerfors och fågellifvet i trakten.
Den första propellerångbåten på tavastländska vatten.
En färd till Visuvesi år 1863.
En annan färd till Visuvesi samma år.
Ångslupen "Ilmarinens" färd genom staden Tammerfors.
Ångslupen "Ilmarinens" färd till Tavastehus.
Första dygnet.
Andra dygnet.
Tredje dygnet.
Festen i parken.
Ångslupen "Ilmarinens" afleverering.
En färd med ångbåten "Laukko".
Propellerångbåten "Storfurst Wladimir" på Näsijärvi.
En lustresa till Muurola kanal midsommarafton 1864.
Följderna af lustresan.
En ledsam färd under kampanjetiden.
Forellmete i Tammerfors ström.
En jakt i Ruovesi.
Vårt första försök att jaga orrar med bulvaner.
En lojakt.
Hjulångbåten "Elias Lönnrot" på Pyhäjärvi.
Ångbåten "Elias Lönnrots" proffärd den 7:de juni 1865.
Första jakten på Otavasalo.
Huru kassören fick hjälp vid orrskytte.
Vinterfiske nedanom Tammerfors ström.
En "folkilsken" hare.
Ångbåten på Ilmajoki älf.
Hjulångbåten "Vanaja".
Om kapten Steen.
Huru kapten Steen trollade fram toddar med potatis.
Våra rapphönsjakter.
Ett tvefaldt olyckligt möte.
Något om förenämnda hjulångbåtars haverier.
Några af ångbåten "Elias Lönnrots" missöden.
Kalle.
Några af ångbåten "Vanajas" haverier.
Vanaja ångbåtsbolags båtar "Roine", "Alku" och "Jatko".
Ett äfventyr på Tammerfors ström.
En andjakt på Viinikkajärvi.
Ett och annat om hararna kring Tammerfors på 1860-talet.
Amatörarbeten i ångbåtsväg eller hvad som kan bli utaf
en vefslup och en segelslup.
Ångslupen "Amalia" i Lübeck och Berlin.
En jakt vid Pyynikke.
Något om vargar.
Min speltjäder.
Riifs vargjakt.
Om tillförseln af fisk och handeln därmed i Tammerfors
på 1830- och 60-talen.
Forellfiske i Tammerfors ström och på sjöarna ofvanför.
Lojakt vid åtel och lojakt i hölada.
Om skogsfågel och dess fångst i närheten af Tammerfors
på 1860-talet.
Fiske på Näsijärvi.
"Picknicks".
Öster.
Hvarför jag började fiska med ref.
En metfärd på Teisko kyrksjö.
Teiskofärder i roddbåt.
Östers räffångst.
Förberedelser för kommande kampanjer.
Vårstämning.
Utflyttningen till Sommarbo 1877.
Midsommardagen.
Ett besök hos fiskgjusarna på Vähä Koljonsaari.
Hararna vid Mäkylä.
Revanche.
Omvända förhållanden.
En färd på jakt och fiske norrut.
Ett ändernas plågoris.
En fiskefärd på Toijala sjö.
Oåtkomlig i lifvet och i döden.
En hare i håfven.
En jakt på gräfling i månsken.
Ett och annat från Sommarbo.
Andra och sista jakten på Otavasalo.
Höststämning.
Slutord.
Tillägg (20 år senare.)
Den första morkullan.
Något om morkullor.
En järpjakt nära Kinteri by.
En s.k. orrjakt för skällande hund.
Ett sorgespel i djurvärlden.
En ovanlig jakt på räf i lada 1901.
Ett "gif akt" för småfåglarnas vänner.
Om tillverkning af fågelhålkar.
Om uppfästning af fågelhålkar.
Man bör mata småfåglarna under vintern.
Illustrationer.
Ruovesi.
Ångaren "Storfurst Wladimir" i Tammerfors hamn.
Jaktparti med ångbåten "Elias Lönnrot".
Muurola kanal.
Gustaf Adolf Öster.
Teiskola gård.
"Sommarbo" villa i Teisko.
Fågelhålkar.
Till läsaren.
Meningen med utgifvandet af dessa "Muntra minnen från mellersta
Tavastland", d.v.s. från staden Tammerfors och dess omgifningar inom
ett par mils omkrets, är icke att gifva någon historik af ortens under
sistlidna halfva sekel så att säga amerikanskt snabba uppblomstring,
men väl att efter anteckningar och minnet skildra stadens
sjökommunikationers ungdomstid under femtio- och sextiotalet, samt de
vattendragen kring staden då trafikerande ångbåtarnas tillkomst, öden
och äfventyr äfvensom jakten och fisket i trakten på nämnda tid.
Detta gör jag i den förhoppning att dessa små historier och skisser
komma att intressera och roa såväl den, som varit med då och känner
till staden sådan den varit, som äfven andra, hvilka icke kunna minnas
tiden, då man färdades till och från orten endast utefter landsvägarna,
då posten anlände och afgick blott två gånger i veckan, då gatorna
under den mörka årstiden upplystes med en talgdankslykta uti hvarje
gathörn, samt förutom grisarne haren och vargen icke voro sällsynta
trafikanter inom stadens hank och stör.
Hvad jag från femtiotalet har att berätta är till största delen mig
meddeladt af dåvarande bruksförvaltaren vid T:fors masugn Joh. Fred.
Gefwert samt från annat tillförlitligt håll, men hvad efter 1861
anförts har jag varit med om.
Ändamålet är att icke låta roande om ock oviktiga händelser från ett
för staden intressant skede, hvilka sakna berättigande att på annat
sätt bevaras, förfalla i glömska. Dessa minnen ega till större delen
värde endast för mig, men kunna dock, som jag hoppas, äfven bereda nöje
åt andra såsom skildringar från den tid, då det började gå framåt i
landet och då det fanns godt om skog, villebråd och fisk i Tavastland.
Hvad ångbätshistorierna beträffar så kunna de väl egentligen endast
såsom minnen från teknikens ungdom i landet vara af intresse för
tekniker, och den som ej är det gör kanske klokast uti att förbigå det
rent fackmässiga däruti, ehuru jag bjudit till att belamra
berättelserna med så få tekniska förklaringar och termer som möjligt;
men den som är road af jakt och fiske, och det är säkert äfven mången
ingeniör, han har nog lika roligt som jag haft såväl åt de förra som af
jakt- och fiskehistorierna från mina sportupplefvanden.
Det finnes tryckta historier om jakt och fiske af flere slag. En del
äro intresseväckande och roliga om ock icke alltför nogräknade med
sanningen, en annan del äro fullt tillförlitliga, men i afsaknad af
allt muntert, hoc est tråkiga. Den förra sorten kan med nöje läsas af
en icke sportsman medan den senare endast är tillkommen för teoretiker,
statistiker och andra nogräknade specialister på sportområdet, d.v.s.
detsamma som osmältbara för dilettanter och vanliga människor. De
roliga jakt- och fiskehistorierna bruka visserligen vara något
misstänkta för öfverdrift och upprydande tillägg, hvilket man på tyska
benämner "Jägerlatein", äro därför ökända och ringaktade af finfina
sportare, men hvad gör väl det, om de uppfylla sitt ändamål att roa?
Det må vara både si och så med påståendet "att litet ljuga pryder tal",
men nog beror det bra mycket på hur en historia berättas, om den skall
höras och läsas med nöje och göra den effekt, som väl är berättarens
mening, utan att han därför behöfver gå långt ifrån sanningen och som
man säger "pryda sitt tal".
Enhvar må ha sin smak angående sådana historier, jag för min del söker
det lifvande och nöjsamma såväl uti själfva sporten som i berättelsen
därom. Denna behöfver därför icke rangera bland anekdoternas vanryktade
följe.
Visserligen är det ganska ondt om intressanta och roliga jakter och
fiskefärder; mången alldagligt enformig kan man upplefva och läsa om,
innan i hopen en påträffas eller upplefves, som verkligen lönar
berättas och tryckas för att roa äfven den som icke varit med. Att
skjuta några harpaltar eller en och annan räf för goda hundar, när man
har erfarenhet och tur att välja rätta ståndplatsen, där drefvet går
fram, eller hinner genskjuta det som går nära förbi, är i det hela en
rätt simpel och alldaglig händelse, välbekant för jägare och den
allmänhet som läser jaktböcker; men då sådana jakter icke bjuda på
något nytt och nämnvärdt äro de enligt min åsikt oförtjänta af att
upprepas. Andra ha nog såväl som jag varit med om jakter, då den
uppfriskande vistelsen uti skog och mark samt motionen för kroppen
utgjort den reelaste behållningen, men allt annat förlupit som vanligt,
d.v.s. att utom aflifvandet af diverse villebråd intet omnämnbart
förefallit. Ty till det intressanta kan dock det sedvanliga skrytsamma
uppräknandet af huru många micklar, jössar eller fåglar, som fått
släppa till lifvet, icke gärna räknas. Nej, någon "kläm" bör historien
ha, något måste under jaktens gång hafva händt, afvikande från den
vanliga trallen, om den skall vara värd att talas om, eljes är nog
bättre att tiga än att "föra ugglor till Athen". Sådana jakt- och
fiskehistorier, som bjuda på något "noch nicht da gewesenes", äro
trefliga, tycker jag, och lärorika kunna de ibland äfven vara, och
hoppas jag att läsarn skall bli af samma åsikt. Därför låter jag nu här
en del själfupplefda historier om jakt och fiske följa, hvilka alla äro
mycket sannfärdiga.
Under de sist förflutna tjugu åren har jag, därtill "nödd och tvungen"
af omständigheterna, mycket litet sysslat med jakt och fiske, är nu
gammal vorden och bär sällan bössan till skogs. Nu sitter jag helst i
vinterkvällen vid brasan och värmer upp gamla, glada minnen, berättande
för ungdomen om huru det var ställdt med jakten och fisket "i den gamla
goda tiden", då det fanns godt om tjäder på hvar granklädd udde kring
Näsijärvi och Koljonselkä, då varg och hare gjorde sina nattliga besök
i T:fors stad och bulvanerna uppsattes på Pyynikke åsen. Från den tiden
äro dessa berättelser; de kunna visst därför tyckas vara ganska gamla,
men äro icke sämre än andra för det, ty anteckningarna och minnet
finnas i behåll.
Då jag under de långa vinteraftnarna här uti ett trefligt hem i skogen,
lyst af en präktig petroleumlampa skrifver dessa minnen från en tid, då
man icke kände till en sådan lyx, och kommer ihåg hur det var, då man
måste ha ljussaxen nära tillhands för att därmed snoppa veken af den
ständigt rykande talgdanken, kan jag icke underlåta att reflektera
öfver huru sedan dess mycket blifvit annorlunda i hus, i skog och på
sjö. Då kliar skrifklådän i fingerspetsarna och frestar att meddela ett
och annat angående de första pioniererna på vattendragen däruppe samt
om jakt och fiske; så mycket man hade tid därtill mellan det man drog
sin vef och talgdanken snoppades. Dessa minnen bjuda på intet ovanligt,
nej endast sådant som kunnat hända enhvar, om han på sina fristunder
liksom jag på den tiden drifvit kring uti Tavastlands då med villebråd
så väl försedda skogar och på dess fiskrika sjöar. Jag hoppas att dessa
minnen skola roa andra liksom mig och låter dem här följa någotsånär
uti kronologisk ordning.
Huru det bar till att linnefabriken i Tammerfors blef anlagd.
Efter midten af det gångna seklets trettiotal (1836), då engelsmannen
Finlayson uti T:fors stad i liten skala hade börjat anläggningen af
denna firmas nu så storartade bomullsmanufakturer, hvilken anläggning
på orten dock icke i ålder kan täfla med Frenckellska pappersbruket,
som grundades redan år 1762, inträdde en längre paus i stadens
utveckling, och detta samhälle hade, till följd af afskildt läge inuti
landet och svåra kommunikationer, liksom andra uppstäder i en del fall
blifvit efter, samt bevarade i sitt sköte en god del patriarkaliska
förhållanden och idylliska plägseder, som annorstädes längesedan
glömts.
Efter midten af femtiotalet inträdde dock en förändring, förorsakad af
vice häradshöfding Adolf Törngrens och brukspatron Gustaf Wasastjernas
företagsamhet och storartade anläggningar på Skyttäläsidan af strömmen,
hvilka gåfvo en ny och mäktig impuls åt stadens uppblomstring.
Detta Finlands "Manchester" egde vid seklets midt omkring fyra tusen
invånare, hvilka liksom för närvarande till största delen tillhörde
arbetareklassen och hade sin sysselsättning i de då existerande
fabrikerna; dock voro dessa då hvarken många eller på långt när så
storartade som de sedermera blifvit.
De största industriela inrättningarna voro på den tiden de förenämnda
fabrikerna hvarjämte uti staden fanns en liten början till
Petterssonska yllespinneriet, några klädesvalkar, ett par tegelbruk med
obetydlig produktion och en blyhagelfabrik bakom Pyynikke åsen, hvilken
dock endast tidtals arbetade. På strömmens östra sida, hvilken då icke
tillhörde staden, funnos Hatanpäägårds stora mjölkvarn och Tammerfors
masugn, som dock blott, hvart tredje eller fjärde år blåstes på, allt
efter som det därvid anlagda mindre gjuteriet var i behof af tackjärn.
Detta utgjorde vid nämnda tid hela stadens industri, utom hvad dess
handtverkare åstadkommo, af hvilka en del för afsättning af sina
fabrikater brukade besöka grannstädernas marknader.
Kom så år 1856, då brukspatron W., egare af Östermyra krutbruk, en
vacker dag tyckte att han hade för liten nytta af att klippa kupongerna
på sina många ryska värdepapper, samt kom att fundera på det större
gagn som skulle bli en följd af rikedomens användande till
upphjälpandet af industrin i landet. Han köpte därför af firman Ramsay
& Idman dem tillhörande Tammerfors masugn, belägen på östra sidan af
strömmen, jämte det därinvid anlagda gjuteriet och sågen med
underlydande stora tillgång till vattenkraft. Dessa inrättningar
ombyggde och förstorade han samt anlade därvid en, enligt dåvarande
förhållanden, ansenlig mekanisk verkstad. Denna försågs med många och
stora arbetsmaskiner, tagna från England, hvarifrån landet förr
uteslutande försåg sitt behof af verktyg. Något senare anlade Törngren
tillsammans med en Fritsche klädesfabriken i Tammerfors. Belägen på
samma sida vid strömmens nedersta fall är äfven den ett ganska stort
företag.
Dessa anläggningar medtogo dock icke uti nämnvärd grad grundläggarenas
resurser, och någon tid därefter beslöt W. att resa till bergsrådet
Kasimir Brehmer för att om möjligt af honom köpa Jokkis bruk och stora
egendom. En dag stoppade han en bunt obligationer i schäslådan och åkte
dit. På aftonen vid toddyglaset kommo herrarna öfverens om priset och
gjorde till ömsesidig belåtenhet muntligt upp affären samt gingo att
sofva på saken. Men på morgonen fann B. att han glömt åt sig betinga
något pris för den på hans stora gods växande grödan, hvarför han af W.
begärde en summa utöfver det belopp, som på kvällen öfverenskommits.
W., som var fast öfvertygad att affären giltigt afslutats aftonen
förut, blef förargad. Han gick till vagnslidret, där schäsen med
värdepappren stod, tog bunten med sig till B. och kastade den framför
honom på bordet, utbristande: "Här har du femhundratusen rubel, mera
ger jag inte för alltihop!" Härpå svarade B. helt lugnt: "Då får du
inte Jokkis!" Och därvid blef det. Hr W. fick kuska tillbaka till
T:fors med pappren i schäslådan.
I staden träffade han T., min sagesman, och omtalade för honom sin färd
med dess negativa resultat samt sade: "Hvart stoppar jag nu
penningarna?" T. var icke lagkarl blott för roskull, han visste råd för
dem. Han sade att han egde ofördelaktigt placerade kapital och därför
hade kommit på tanken att någonstädes anlägga en linnefabrik, ty en
sådan fanns icke i landet, men dittills hade han ej träffat på någon
för detta ändamål lämplig plats. Då nu äfven W. hade penningar till
öfverlopps samt dessutom egde plats och vattenkraft därinvid som var
utmärkt, föreslog han därför att de tillsamman borde utföra planen.
Detta förslag antogs af W. och utkast till det stora företaget
uppgjordes omedelbart. Under 1857, 58 och 59 uppfördes de stora
fabriksbyggnaderna, hvilka sedermera öfvergingo i Tammerfors Linne &
Järn-Manufaktur Aktiebolags ego och liksom mekaniska verkstaden allt
intill senare tid betydligt förstorats. Herrar T. & W. voro under flere
år turvis bolagets disponenter.
Dessa ansenliga, tätt efter hvarandra utförda fabriksanläggningar
väckte verksamhetsandan i samhället till nytt lif, ökade
penningetillgången, fabrikationen, omsättningen och välståndet på
orten, hvars folkmängd hastigt steg. Så äfven på östra sidan af
strömmen. Där förr endast ett par bondgårdar och några torparekojor
funnos, uppväxte nu snabbt den Skyttälä kallade arbetareförstaden.
Det för fabrikerna behöfliga råmaterialet och deras fabrikater, som
måste forslas till och från staden med foror, försvårade
transportförhållandena så, att deras upphjälpande började bli ett allt
mer trängande behof. Huru man bjöd till att uppfylla detta tidens kraf
och de första ganska misslyckade försöken till dess upphjälpande vill
jag i efterföljande berättelser söka skildra.
Första ångbåten på Näsijärvi.
På förenämnda transportsvårigheter samt de resandes bekvämlighet tänkte
hr W. då han beslöt att vid sin nya verkstad i Tammerfors under vintern
57-58 låta bygga en hjulångare, lämplig att trafikera vattendragen
norrut från staden genom den nyss färdigblifna kanalen och slussen vid
Muurola till Ruhala landningsbrygga uti Ruovesi socken. Detta afstånd
är sex mil och denna trafikled skulle framdeles förlängas till Visuvesi
och Virdois, allteftersom de nödiga strömrensningarna utfördes.
Denna ångbåt, dess tillkomst, utseende och beskaffenhet voro säregna
och så olika nutidens fordringar på en sådan, att en utförligare
beskrifning af densamma kan låta försvara sig. Jag måste därvid, för
tydlighetens skull, använda en del tekniska termer, men skall icke
slösa därmed.
Visserligen inträffade denna fartygsbyggnad flere år före min ankomst
till orten, men bruksförvaltaren J.F. Gefwert vid masugnen, som såg
huru därvid tillgick, har flere gånger meddelat mig så lifliga
skildringar däraf att jag, som några år senare gjorde ångarens intima
bekantskap, är fullt öfvertygad om deras tillförlitlighet och redan då
beslöt att vid tillfälle rädda dessa rätt roliga minnen af denna första
ångare på "Näsijärvis dunkla våg" undan förgängelsen, åt hvilken han
själf redan längesedan skattat.
För att börja denna beskrifning med det mest i ögonen fallande af
ångbåten, som ju är skrofvet, så hade hr W. för dess byggande af trä
tillkallat en byggmästare vid namn Pihl, välbekant utefter Österbottens
kuster, där han timrat hop en hel flottilj af segelfartyg; men tyvärr
skulle denna bli hans första ångbåt. Han värfvade för ändamålet ett lag
af sin hemtrakts välkända, skickliga skeppstimmermän och började sina
förberedelser på hösten 1857 med att hugga bjelk och rötter i skogen
samt släpa detta till masugnstranden så snart isen på sjöarna bar.
Pihl hade nog sett någon af de gamla fregatterna som "Svenska flottans
fader", kommendörkapten m.m. af Chapman under senare delen af adertonde
seklet så typiskt konstruerade, eller hade han läst om dem och studerat
deras afbild, de gamla Östindiefararne; ty han ville visst, efter sin
smak, statuera ett exempel i ångbåtsväg och gaf därför åt skrofvet
fregattstilen i förminskad skala. Det byggdes femtiotvå fot långt öfver
stäf, nio fot bredt och sju fot djupt från däck till kölens underkant
och såg ut i tvärsektionen under vatten som en något flattryckt
halfcirkel med lodräta sidor därofvan.
Öfver vattenytan liknade detta fartygsskrof en lång låda, uti ena ändan
trubbigt tillspetsad och vid den andra något aftäljd på hörnen till en
stor, flat akter, liksom om den plötsligt blifvit afsågad på tvären.
Förstäfven utfördes elegant framspringande, såsom fordom var brukligt
på stora segelfartyg, men af akterstäf fanns endast en stump osynlig
under vattenytan hvarpå det tjocka, fyrkantiga rodret anbringades,
enligt träfartygsmanér räckande upp genom skrofvet uti en vid s.k.
brunn, hvilken liknade ett stort svart hål i underkanten af den breda
akterspegeln. Där bakom räckte fartygskroppen c:a 3 fot längre, men tog
sedan så tvärt slut, att fortsättningen ovillkorligt af beskådaren
saknades. Den framåtsträfvande förstäfven öfvergick upptill i en
skulpterad figur af ungefär tvåtredjedels naturlig storlek, hvilken
förmodligen var ämnad att personifiera Kalevalasjöguden Ahti, hvars
namn utsetts att bli ångarens. Men konstnären, som utfört detta beläte,
hade troligen glömt att låta presentera sig för den okända storheten,
ty det alster han tillverkat var förvånande likt någon af hafsgudarna
Neptunus eller Poseidon, sådana de fordom brukade uppenbara sig vid
sjökuslen på förstäfven af forntidens ståtliga skepp och briggar.
Förmodligen tyckte Pihl, att den ena guden kunde vara lika god som den
andra, blott han var snygg; ty han opponerade sig ej och satte gubben
dit ämnadt var. Snygg var guden ock, det måste medgifvas. Utrustad med
en veritabel aristokratisk kroknäsa, väldiga, förgyllda mustascher,
härskaremin och guldkrona på lockarna, höll han en väldig eldgaffel med
högra handen tätt intill kroppen, liksom man får se då militären
kommenderas: "gevär för fot". Vänstra handen hade fattat tag i den en
antik toga föreställande kjolen, hvilken på förens båda sidor skylde
granna namnbräder, omgifna af storartade ornamentala förlöpningar. Det
är visst att gå berättelsen i förväg, men passar så väl här att omnämna
ödets grymhet, som endast en kort tid tillät Ahtis bild att kvarstå som
gallionsprydnad på båten. Därtill bar dess exponerade placering skuld,
ty vid ett sjöäfventyr på hösten 1861 råkade gudens ståtliga näsa bli
illa skamfilad, och då båtens redare hr G. tyckte, att en karl utan
näsa såg mindre anständig ut samt ingen läkare, af den sorten som kunde
kurera honom, fanns att tillgå i staden, nedtogs guden och fördes till
ett mera skyddadt ställe uti brukets magasin. Där såg jag honom ännu
flere är senare illa behandlad, nedsölad och glömd, en sorglig bild af
förgången härlighet och konstens ringaktning. Kanske hänger han där
ännu!
För att nu öfvergå till beskrifning af båtens lika prydligt utrustade
akter, så slutade denna som nämndt med en ansenlig s.k. akterspegel af
upp- och nedvänd hästskoform, som vid öfverkant höll omkring åtta fot i
bredd vid fem fots höjd öfver vattenytan, på hvilken den nedtill, då
båten var lastad, släpade med en bredd af sex fot. Denna tvärskepps
öfver något hvälfda och akterut lutande stora yta hade gifvit
skulptören ett ypperligt tillfälle att visa talang och kunskap uti
rokokostilens yppiga ornamentering. Grann var den, mycket grann: den
rundt kring spegeln löpande ramen med hörnstycken af fantastiska,
sirliga slingor och den af liknande ornament omgifna namntaflan på
midten, allt i hvitt och guld. Det var blott ledsamt att "Ahtis lekande
döttrar", vågorna, snart slickade både färgen och guldet af all
grannlåt, som var inom räckhåll för dem.
Äfven hjulhusen voro i samma stil rikt försedda med prydnader, liknande
strålande, allt efter som båten rullade, upp- eller nedgående solar med
en halfcirkel af stjärnor däröfver; liksom allt annat blankt, förgylldt
och hvitt på det ramsvarta skrofvet.
Dessutom var ångaren utrustad med mast, och på skorstenen satt en af
plåt tillverkad krona, hvilken dock tyvärr snart måste borttagas för
att ersättas af en mycket nödvändigare gnisthatt. Sålänge denna krona
var hvitmålad och innan den såsom allt annat ombord blef nedrökt,
sotstänkt och skamfilad, prålade den nya ångbåten riktigt grann, och
enhvar måste medge, att "Ahti" till sitt yttre var en ovanligt stilig
gengångare från en föråldrad skeppsbyggnadskonsts dagar, som i sitt
slag ej lätt öfverträffas af någon mäster Pihls efterföljare. Skada var
blott att båten både blef klumpig och såg tung ut trots alla prydnader.
Byggmästaren hade hört, att det fanns godt om stenrösen och berghällar
på ringa djup utefter ångbåtens blifvande trafikled och att den skulle
bära ett tungt maskineri, men huru mycket detta skulle väga, det kunde
mäster icke ens närmelsevis få reda på. Vid verkstaden bad man honom
vänta, tills maskineriet blefve färdigt, då skulle han få väga det, och
färdigt blefve det nog i tid till våren. Detta kunde han naturligtvis
icke vänta på, ty då skulle äfven hans båtskrof vara så pass redo att
det kunde ta emot maskinen, och blef han således nödsakad att göra sin
viktberäkning (ifall sådan alls företagits) på måfå. Sedan fick man ju
i alla fall se resultatet — hvarför då vara nyfiken? Tillfölje af
ovissheten och de anförda skälen beslöt P. att bygga skrofvet riktigt
starkt, och han sparade hvarken på trä eller järn därtill; allt skulle
vara af bästa sort och blef rundligt tilltaget. Det tättimrades under
däck utefter hela längden med åtta à nio tum tjocka fururötter, hvilka
till och med där på orten uti de kringliggande nästan orörda skogarna
voro svåra att anskaffa. På spanten öfver kölen fastbultades ett s.k.
kölsvin af tio tums bjälk, och dylika balkvägare äfvensom järnknän
insattes under däcksbalkarna midskepps. Långa diagonalskenor användes,
af sådana dimensioner som kunde ansetts behöfliga på en brigg, och allt
detta bultades ihop riktigt stadigt, så att bruksförvaltaren påstod
Noaks ark icke varit starkare byggd. Tiden visade det ock vara ett
durabelt arbete, ty huru mycket det än under årens lopp profvades såväl
på kända som okända grund, berghällar och landningsbryggor, så yppade
sig dock aldrig någon läcka. "Strunt i de! Hälla ä gammal och skuta ä
ny", sade skepparen, då han tornade.
Skrofvet, däckades från fören till akterom hjulhusen, där ett till den
tre fot öfver däck höga relingskanten upplyftadt s.k. halfdäck vidtog.
Detta halfdäck räckte till akterspegeln, hysande passageraresalongen
under sig. För om salongen, d.v.s. midskepps, var naturligtvis
skrofvets bästa del bestämd för maskineriet och än längre förut
inreddes lastrum samt skans för besättningen uti förpiken. På sidorna
af hjulhusen voro från början små kyffen för diverse behof upptimrade,
hvilka dock snart måste tagas bort, och relingen hade förut å båda
sidor dubbelportar på gångjärn.
Hr W. hade anförtrott utförandet af ångbåtens maskineri åt sin nya
verkstad vid masugnen och dess föreståndare, ingeniören Dillworth, en
engelsman af äkta skrot och korn. Ångbåten fick på detta sätt två
"pappor", den ena en gammal österbottnisk skutbyggare, som icke kände
till nyare ångbåtsskrofs konstruktion och behäftad med en god dosis af
nationallytet, envisheten, samt den andra en stockkonservativ
engelsman, som ansåg sig icke behöfva praktisera något annat tungomål
än sitt världsspråk och därför med förakt såg ned på hvarje individ,
som icke förstod detta. Af hans alster kunde man se att hans kunskap i
ångmaskinskonstruktion icke sträckte sig utöfver lokomobilernas
horisont och att något hjulbåtsmaskineri icke därintills förekommit i
hans praktik. Eljes gaf han icke efter för Pihlen hvad envishet och
själfklokhet beträffar.
Att två sådana naturer icke skulle komma tillrätta i harmoniskt
samarbete med hvarandra var tydligt, ty P:s österbottniska var
naturligtvis lika obegriplig för Mr. D. som dennes Yorkshiredialekt
mystisk för honom. Ehuru P. använde åtskilliga engelska sjötermer,
hvilka han kommit öfver vid kusten, men hvilka Mr. D. antingen icke
kunde eller ville förstå, kommo de dock sällan underfund med hvarandras
mening. De samtalade därför mest med min- och fingerspråk, hvilka
uttrycksmedel dock, ehuru båda egde mycket expressiva nationalnunor och
voro artister uti grimasering, visade sig vara alltför otillräckliga
att leda till förståelse vid deras oundvikliga, gemensamma
rådplägningar i Ahtis angelägenheter. Vanligen glodde de på hvarandra
som ett par bulldoggar och sade hvarandra personliga artigheter på eget
språk. Hade de så kommit till tålamodets yttersta gräns och kanske
emedan det nyligen timade orientaliska kriget och upproret i Indien
ännu var i färskt minne, brukade P. knyta näfven åt den mera
flegmatiska "Mister Bull" och med sin gälla rösts högsta tonfall ryta
ordet "Calkutta". Regelbundet svarade Mr. D. härpå storstyft hånleende:
"Balaklava", vände sedan ryggen åt P. och aflägsnade sig triumferande.
De båda herrarna tycktes vara öfvertygade om att med dessa ord hafva
sagt hvarandra något särdeles dräpande och kränkande. Följden häraf
blef, att de byggde och konstruerade oafhängigt från hvarandra,
enhvar efter sitt hufvud, och till föga båtnad for byggherrn blef
resultatet därefter: en ångare hvars like knappast förekommit uti
ångbåtsbyggnadens spädaste barndom och hvilkens många egendomliga
bristfälligheter nu måste få tjäna som skäl att försvara deras
omständliga beskrifning, emedan de voro oförsvarliga äfven på sin tid.
Som nämndt hade Mr. D. troligen icke förr varit i tillfälle att befatta
sig med hjulbåtsmaskiner, men väl med lokomobiler, och däraf följde att
han apterade en sådan för Ahti. På en horisontal, cylindrisk ångpanna
anbringade han öfver den framtill öppna eldstaden, på lokomobilfason,
en encylindrig, liggande högtrycksmaskin, hvars lagerbock för vefaxeln
stod bakom skorstenen, och på de utombords räckande axeländarna sutto
skofvelhjulen. Det mest gammalmodiga och egendomliga å denna maskin var
dock dess manövreringsmekanism eller den s.k. backinrättningen. En
enklare kan svårligen konstrueras, ty den bestod af endast en
excenterskifva för slidrörelsen, vridbar på sin axel, samt af tvänne i
motsvarande vinklar på densamma fästade knapar. Vid excenterskifvan var
fästadt ett handhjul, omkring tre fot i diameter. Mot en af de nämnda
knaparna måste excenterskifvans ansats ligga vid "framåt" — och mot
den andra vid "back". För att kunna manövrera maskinen måste
maskinisten först, alltefter kommando "sakta" eller "stopp", delvis
eller totalt afstänga ångan från maskinen medelst ångventilens
tillskrufvande, eljes förmådde han icke med handhjulet förändra
excenterns ställning. Denna ventil var anbringad på slidskåpet. När
ångan var afstängd, nödgades han kvickt flytta sig till maskinens andra
ända vid skorstenen och där, medan maskinen ännu rörde sig, med båda
händerna kraftigt hugga tag i handhjulet och därmed vrida excentern
till motsvarande knap för den förestående rörelseförändringen. Då var
maskinen klar att på kommando utföra denna, så snart ånga åter
insläppts i slidskåpet. Dessa manipulationer måste dock utföras med
hastigheten af en oljad blixt, d.v.s. medan maskinaxeln af båtens
framfart och de i vattnet släpande hjulskoflarna höllos i rörelse; ty
dröjdes därmed så länge att hjulen och axeln kommit i stillestånd, då
stannade maskinen lätt på en af de två s.k. döda punkterna, d.v.s. med
axelvefvarna uti horisontalställning vid ett sådant läge, att ångan
icke var i stånd att vrida den åt någotdera hållet. Inträffade denna
kalamitet, då blef det hvarken "framåt" eller "back" utaf utan mycket
bråk. Då måste däckskarlen, eldaren eller den som var närmast till
hands och kände till konsten, kvick som en ekorre, äntra upp på ett af
hjulhusen, öppna den däruppe befintliga luckan och sedan sätta sig där
och en eller flere gånger med fötterna kraftigt sparka mot
hjulskoflarna, hvarigenom maskinen vreds från förenämnda döda punkt,
samt ångan åter kom i tillfälle att göra sin skyldighet. Den sparkande
mannen måste dock ha reda på om han skulle sparka för "framåt" eller
"back", samt sätta sig på motsvarande sida af luckan, eljes blef vid
ångpåsläppningen resultatet det motsatta af hvad meningen var.
Det synes häraf, att "Ahtis" maskin hade sina hemliga finesser och
nycker, hvilka den, som ämnade sköta densamma, måste vara fullt
hemmastadd uti, och fick maskinisten vid handhjulet vara god akta
tassarna för stänger och knapar, så måste sparkaren däruppe vara rädd
om tårna, eljes kunde han få dem både klämda och klippta. Följden häraf
var att den maskinist, som på "Ahti" en hel seglationstid utan större
malheur skött sin syssla, ansågs som expert i yrket och gärna hölls
kvar om han ock råkade ha andra svaga sidor. Ty vid maskinistombyte
profvades nästan dagligen ångbåtens stäf och landningsbryggornas stadga
på fullt allvar, innan den nya blef ordentligt inöfvad. Då voro
kaffekoppar och glas kortlifvade ombord, om icke än värre hände. Ahtis
skrof stod sig vid sådana tillfällen bäst, ty det läckte aldrig af
sådana törnar. Då det i början af april 1858 med glans åkt ned från
stapelbädden, visade sig tyvärr, att det tillföljd af sin runda botten
och tunga öfverbyggnad var hemskt rankt. Men P. tröstade sig själf och
andra med påståendet, att det nog blefve stadigare blott den torra
bordläggningen hunnit bli vattendränkt och maskineriet kommit ombord.
Skrofvet sänkte sig visserligen någon tum af vattnets inträngande i
trävirket samt låg därefter midskepps fyra fot djupt, men akterskeppet
såg lika tungt och hängande ut som från början och den utlofvade
ökningen i stadighet blef ej af.
Kom så dagen då maskineriet skaffades ombord. Det befanns då, att ena
hjulhuset måste aflägsnas för att man skulle kunna komma åt öppningen i
däck öfver maskinrummet, där ångpannan skulle ned, och sedan detta var
gjordt, lades starka stockar från land tvärs öfver hålet. Då ingen
lyftkran fanns att tillgå, byggdes två höga bockar af sågstock, en
för- och en akterom maskinrummet tvärs öfver båten stående på den hårda
grusbottnen i strömmen, och öfver dessa lades tvänne tjocka bjälkar,
den ena på den andra. Sedan släpades pannan ombord under bjälkarna,
lyftes däruti med täljor och gångspel, hvarpå stockar och plankor
undanskaffades och den firades ned i fartyget och stannade på
kölsvinet. P:s utsago, att maskineriets tyngd skulle stadga båten,
besannade sig dock icke heller; tvärtom blef den, ehuru af pannans vikt
nedtryckt närmare en half fot, så ostadig, att man knappast vågade
flytta sig från midten åt sidorna till, utan farhåga att fartyget
skulle kantra. Tillika visade sig att skofvelhjulen voro för små i
diameter eller för högt placerade, ty skoflarna endast snuddade vid
vattenytan. Mr. D. tycktes mycket road af P:s motgång och frågade
honom: "What is to be done." (Hvad skall göras?) Hvartill P., som
vanligt härmande ordens ljud, svarade: "Wattgrisen (skutan) ä min, å
tokidonet ä' hans". Häråt skakade Mr. D. på hufvudet och fortsatte
pekande på båtens kölsvin: "Cut off this beam". (Hugg af den stocken).
På detta förslag kom svaret: "Hut åt eget svin", och därmed afstannade
den öfverläggningen angående hvad göras borde. P. måste dock slutligen
följa Mr. D:s anvisning och besluta sig för att "huta åt sitt kölsvin",
d.v.s. kapa bort det utefter pannans hela längd, hvarigenom denna
sänktes den behöfliga halfva foten och kom att hvila på spantryggarna.
Lägre kunde den icke sänkas utan att allt för mycket försvaga båten. Då
med detsamma maskineriet skuffades så mycket förut som skoflarnas fria
gång uti hjulhusen medgaf, nedtrycktes förskeppet något och aktern
höjdes, hvarigenom båtens läge på vattnet förbättrades. Dessa
förändringar och tyngdernas djupare placering i fartyget afhjälpte dess
rankhet till en del, men icke till fylles. P. måste, nödd och tvungen,
plocka bort alla tillbyggen vid hjulhusen samt kommandobron däremellan
liksom det upphöjda halfdäcket akterut öfver salongen. Nytt däck lades
jämnhögt med det i fören befintliga och ny salong inreddes. Emedan man
ej kunde stå rak under det nya däcket, höjdes salongen till hälften
öfver detsamma genom att utefter däcket uppsätta en med fönster på
sidorna försedd s.k. kapp eller ruff, liknande en otymplig två och en
half fot hög och fyra fot bred packlåda. Denna, som räckte fram öfver
maskineriet, hade nedgång akterifrån och förstörde totalt utrymmet på
däck i det den lämnade endast en smal gång mellan relingen och
hjulhusen. I salongen kunde man således blott under ruffen röra sig
upprätt och möta hvarandra. Uti den låga delen under däcket fick man
sitta eller ligga på bänkarna längs fartygssidan. Genom att maskineriet
jämkats föröfver, blef bakom detsamma plats att utan synnerlig
inkräktning på salongen inreda en minimal s.k. fruntimmershytt, hvilken
i trots af sitt ändamål dock oftast före afresan från staden upptagits
af för mycket välplägade manliga passagerare, hvilka den alltför
beskedliga kaptenen af medömkan icke nändes undanskaffa. På ruffen,
bakom skorstenen ofvanom maskineriet, uppsattes styrinrättningen,
hvilken, på kinkiga ställen i farleden, sköttes af kaptenen själf,
hvarvid han måste stå grensle öfver kettingsrullen. Han fick trösta sig
öfver förlusten af den upphöjda ståndpunkten på den rifna kommandobron
med nöjet att, om han ville ha utsikt förut, på varma sommardagar leka
kurragömma bakom den heta skorstenen, kikande efter farleden på ömse
sidor därom. Men vid kallt, regnigt och blåsigt vår- eller höstväder
kunde denna placering nog ha sina behag och därför bibehölls den på
kaptenens begäran; ehuru elaka menniskor påstodo, att han af den
bredbenta ställningen öfver styrmekanismen och det af utkiket
förorsakade ständiga vickandet af och an småningom blifvit kobent som
en riktigt konstruerad bagaregesäll.
Genom maskineriets flyttning hade en del af lastrummet förlorats och
resten däraf visade sig behöflig för det skrymmande brännmaterialet som
P. glömt bereda plats åt. Då intet fraktgods vidare behöfde hissas,
hade ock den vid lastrummet uppställda med hissbom och block försedda
masten tyvärr blifvit alldeles öfverflödig, redan innan mekanismen ens
varit försökt; och emedan den ökade rankheten måste den aflägsnas
omedelbart efter den blifvit uppsatt, hvilket skedde blott för att man
engång måtte få se huru ståtlig båten därmed skulle ha tagit sig ut.
Men olyckligtvis försvann jämte masten den silfverslant, som P. enligt
gammal plägsed lagt åt fartygstomten i tapphålet därunder, och därför
var det naturligtvis som båten till en början förföljdes af ständig
otur. Samtidigt med masten undanskaffades från bord ett par två och en
half fot långa tackjärnskanoner, s.k. nickhakar, med sina af ek gjorda
lavetter; allt för att minska öfvervikten och öka ångarens stadighet.
Grymt var att dessa nätta leksaker, så behöfliga ombord till
komplettering af den stiliga utrustningen till s.k. sjömässigt skick,
glädjesalut och nödsignaler, vid båtens slutligen lyckligt fulländade
profresa måste affyra sina glädjeskott på land och ångaren därtill
förblifva svarslös. Ja, de voro flere hvilka sörjde däröfver, och bland
dem icke minst P., som medelst anbringandet af dessa pjeser velat
förfullständiga utrustningen till större likhet mellan hans första
ångbåt och hans gamla ideal fregattskeppen. "Es wäre zu schön gewesen,
wenn es hätte können sein".
Kanonerna hamnade i bruksmagasinet liksom kompasshus, signallyktor,
namnbräder och kronan från skorstenen, hvilka snart visade sig
öfverflödiga, och dit följde som nämndt äfven gallionsbilden snart
efter. P. gjorde allt hvad han kunde för att öka båtens stadighet äfven
genom att lägga tackjärn som barlast i kölrummet, men ändock ville
detta icke lyckas till önskad grad, den var och blef äfven vid lugnt
väder en vagga, tills den några år senare ytterligare ombyggdes.
Första dagarna af juni var man så långt kommen med maskininsättningen,
att ånga kunde släppas på, och nu blef det engelsmannens tur att få
förtret och bekymmer, ty hans maskin envisades att icke vilja gå rundt.
För hvarje gäng ånga insläpptes däruti, gick den konsekvent blott ett
halft hvarf och stannade med en liten tillbakastudsning liksom mot en
elastisk dyna på endera af de döda punkterna, hvilken den på eget bevåg
ej tycktes vilja öfverskrida. Mr. D. filade själf på slidkanter och
excenterknapar utan synbar framgång, men efter en rad resultatlösa
försök kom han på idéen att i slidans båda ytterkanter anbringa djupa,
trekantiga skåror, och detta hjälpte. Maskinen behagade därefter gå
rundt sålänge ångan räckte till.
Det blef ett publikt nöje att gå och se ångmaskinen snurra; detta var
något nytt att gapa på för sådana stadsbor, som ingen ångmaskin sett,
och fort gick den sålänge inga skoflar voro insatta uti hjulen. Först
sedan man till nöjes öfvertygat sig om att maskinen verkligen kunde gå,
fastskrufvades skoflarna.
Då därigenom ett ökadt motstånd uppstod, saktade den betydligt samt
började halta, d.v.s. gå med knyckar för hvarje gång vefven i
horisontalt läge passerade de döda punkterna; tillika sjönk ångtrycket
hastigt i pannan. Maskinens ojämna gång trodde Mr. D. skulle försvinna,
då båten kom i rörelse, men ångans otillräcklighet gjorde honom mycket
hufvudbry, ty han, som var van vid stenkolseldning och dess större
värmealstring, hade ingen erfarenhet af brännvedens ringare
effektivitet och hade således råkat beräkna sin pannas rost och eldytor
ganska knappa. Han anlitade den enda utvägen som fanns ur svårigheten,
nämligen att forcera draget, och experimenterade ihärdigt med
afloppsångblästern uti skorstenen. Afloppsrörets munstycke gjordes af
kopparplåt och öppningen däri hamrades efter profningarne allt mindre i
genomskärning, hvilket slutligen visade sig medföra önskadt resultat
hvad ångutvecklingen beträffade men tillika ansenligt ökade det af
ångans utrusning åstadkomna hväsande ljudet till en för öronen mycket
oangenäm höjd. Detta obehag måste man dock finna sig uti, ty Mr. D.
lyckades därigenom äntligen få pannan att, vid eldning med torr ved,
hålla trycket uppe till närmare sextio skålpund, hvilket han ansåg
tillräckligt för behofvet. Maskinen gjorde därvid omkring tjuguåtta
omlopp i minuten. Nu hade byggmästaren icke vidare anledning att i sin
tur grina åt ingeniören.
Uti maskinverkstaden fanns då ingen van maskinist, icke ens en arbetare
som försökt sig i det yrket, och ej heller i staden kunde någon däri
kunnig karl lånas, ty där förekom vid den tiden ingen enda ångmaskin.
Mr. D. var således tvungen att sköta sin maskin själf och att därvid
småningom lära in både eldare och maskinist, hvilket göra icke måtte
varit alltför lätt, då folket ej förstod honom. Då man efter många
mödor slutligen kommit så långt att maskinen vid stranden visade sig gå
tillfredsställande och ingen vidare olägenhet tycktes vara att befara,
skulle man begifva sig ut till sjös för att där fortsätta båtens
inkörning. Dit skulle man dock icke komma så lätt som man hoppades.
Näsijärvi afbördar sitt vatten genom sunden mellan flere mindre holmar
och fastlandet, af hvilka det midt för strömmen belägna är bredast och
djupast, samt tillika det enda som af fartyg kan befaras. I detta
sund är strömmen under högvattentid, från medlet af maj till slutet
af juli, ganska strid, dock ror man alltid i båt utan synnerlig
kraftansträngning uppför densamma. Nedanför sunden liknar strömmen en
vik af omkring sextio famnars längd, och i dess midt ända fram till
fallets början är strömdraget starkast. Omkring trettio steg ofvanför
fallkanten lågo då på botten tvänne af trä timrade stenkistor, hvilkas
öfverkant ibland betäcktes af högvattnet. De voro fyllda med kullersten
och sinsemellan förenade med enkla stockbommar, ditlagda för att hindra
oförsiktiga båtfarande och forellmetare att af strömmen dragas ned i
fallet, hvilket ju ock händt en engelsman, som den gången envisades att
segla vid lugnväder. Ångbåtens tilläggningsplats var i dammsumpen
ofvanför masugnens vattenränna, vid strömmens östra strand och omkring
fyratio steg längre uppför än de nämnda stenkistorna. På detta ställe
är vattenhastigheten endast någon fot i sekunden, men ökar betydligt
mot strömmens midt, som, ungefär tio till tolf famnar aflägsen, är
stridast mellan stenkistorna där man knappast kan ro uppför i båt.
Denna beskrifning af den s.k. forsnacken är gifven till förståelse af
efterföljande berättelse.
Första proffärden med "Ahti".
En dag, då allt ombord var klart för proffärden ut på sjön, ställde sig
byggmästaren vid styrratten och ingeniören invid maskinen, som måste
manövreras från däck. De sågo menande på hvarandra och så nickade P. åt
Mr. D., hvarpå denne svarade med en liknande knyck på nacken. Därpå
kommenderade P. att förtöjningarne vid land skulle kastas loss och
fören stakas ut, så att båten kom i sned riktning mot strömfåran och
kunde löpa in uti denna för att där nå djupare vatten. Nu ropade P.
"Låt gå!" åt Mr. D., som förstod detta hans eget språk liknande
kommando och släppte ånga i maskinen. Men antingen denna för tillfället
icke var uppvärmd eller eljes trög att komma i gång, kanske ock att Mr.
D. ej öppnade ångventilen tillräckligt för "full fart", som han borde
gjort, nog af, det starka strömdraget hade, innan båten kom i rörelse,
vridit fören för långt ned mot fallet, hvaraf följden blef att, då det
slutligen i sakta mak bar framåt, ångarens kurs blef tvärsöfver i
stället för uppåt strömmen. P. försökte visst att med rodret styra in i
rätt riktning, men emedan båtens fart var så liten och strömmen låg mot
sidan hade rodret ingen verkan. Så kom båten småningom på tvären in uti
starkaste strömfåran och dref ohjälpligt utför med sidan förut. Då Mr.
D. varsnade detta, stoppade han maskinen. Den kursen hade eljest fört
öfver på andra sidan af forsen och ned i bomullsfabrikens vattenrännor,
där båten varit utan all fara. Mr. D. ropade till P.: "It go's to the
devil!" (Det går åt fanders) samt fick till svar: "Ja den tycks gå som
den vill, å int' som vi vill!" Inom blott några ögonblick dref båten
ned mot den första och mellersta af de tre stenkistorna; men
lyckligtvis är djupet där äfven vid högt vattenstånd icke så stort, att
båten, om den ock sprängt den därstädes befintliga bommen, kunnat
drifva ned i fallet. Båtens djupgående af närmare fem fot gjorde, att
den med fören stannade på bergbotten ett par famnar framför kistan,
medan aktern lade sig mot bommen, hvilken lyckligtvis höll. Detta
äfventyr försiggick under högtidlig tystnad såväl på båten som på land,
men då man såg att det icke skulle bära utför fallet, samt att båten,
ehuru den af strömmens tryckning så betydligt lutade åt babord, att det
var svårt att gå på däck, ändock icke stjälpte, repade allesamman åter
mod. Mr. D. pekade på styrinrättningen, skakande på hufvudet åt P., och
sade: "It is bad." (Den är dålig). Men denne, som förstått
tillvitelsen, blef honom icke svaret skyldig, och visande på maskinen
utbrast han i sin tur: "Den där är sämre". Härpå genmälde Mr. D. mera
för sig själf än åt P.: "I think sämre does not mean the same". (Jag
hoppas "sämre" icke betyder det samma d.v.s. äfven dålig). Längre kom
man ej i ordbytet, ty just då lättade säkerhetsventilen och den
utrusande ångans tjut omöjliggjorde fortsättningen. Det kan tyckas att
herrarna båda hade rätt uti sina påståenden.