På Nils Tufvesson verkade uppläsandet av denna dom, som om en stor
oförutsedd olycka hade drabbat honom. Han kunde icke förstå detta.
Modern var dömd till samma straff som han själv. Och dock hade ingen av
dem båda erkänt hennes delaktighet i brottet. Själv hade han icke röjt
henne. Hur kunde då detta ske?
»Gud vill icke låta mig lida för henne», tänkte Nils. »För mig skulle en
sådan nåd hava varit för stor.» Aldrig tänkte han på, att moderns brott
var för stort att lämnas ostraffat. Hos Nils kunde aldrig en sådan tanke
uppstå. Ty någon annans brottslighet än sin egen kunde han icke se.
Men Inga Persdotter gick med rastlösa steg fram och åter i sin cell, och
alltmera slutet och oåtkomligt blev hennes ansikte. Hon unnade sig ingen
vila, visade till och med maten ifrån sig. När hon trodde sig osedd, såg
fångvaktaren genom det lilla fönstret på cellens dörr, att hon stod
stilla på golvet med krampaktigt slutna händer, och att hennes mun sakta
rörde sig, som om hon talat. Men hon talade ej. Hon kved lågt och sakta,
som hon gjort de dagar, då hon beslöt, att Elin Olasdotter skulle dö.
Vem vet, vad hon tänkte? Vem vet vad det var, som bevekte henne? Var det
tanken på, att hon dock måste dö, och att hennes kamp för livet icke
hade nyttat henne? Hade allt nu blivit henne likgiltigt, då detta sista
hopp slog fel? Eller ville hon, när stunden kom, dock rädda sonen? Blev
det henne för tungt att veta, att han offrade sitt liv för hennes skull?
Måhända trodde hon, att sonen var för ung att drabbas av så hårt straff,
som livets förlust. Kanske framhärdade hon i att neka, därför att hon
trodde: »Hans liv vill ingen taga. Annat är det med mig.» Kanske bröts
hennes motstånd som ett rö, när detta sista hopp slog fel, och dödsdomen
lästes upp. Kanske älskade hon dock Nils, tygellöst, ofattbart, utan
gräns.
Ingen har någonsin fått veta detta. Ty för ingen yppade Inga, vad som
drev henne att ändra beslut. Blott cellens tomma väggar och de ögon, som
stulo sig till att se, förtrodde hon sin själs kamp.
Men en morgon i gryningen bad hon att få tala vid fängelsedirektören,
och när denne senare på dagen kom in i hennes cell, då bekände hon, att
hon varit Nils behjälplig med att begå brottet, och att hon avvetat det.
Denna bekännelse uppsattes skriftligen, och Inga Persdotter
undertecknade den med sitt namn.
Men de, som sågo henne dessa dagar, kunde märka, att ännu hade hon icke
fått lugn. Endast den första natten sov hon. Redan följande dag började
hon vandra fram och åter på golvet som förut. Åter smög sig fångvaktaren
till att betrakta henne. Åter såg han, hur hon stod stilla eller gick
fram och åter, medan fingrarna slöto sig som i kramp, och läpparna rörde
sig som om hon talat.
Prästen, som sökte henne, avvisade hon.
»Ni säger, att jag mördat», sade Inga Persdotter. »Vad vill ni med mig?
Mörda mig, vill ni. Alla vilja mörda mig. Alla vilja bli mina bödlar.»
Bekännelsen, som Inga Persdotter undertecknat, hade skickats till
hovrätten, och hovrätten fann, att därmed var allt förändrat. Befallning
utgick, att målet skulle upptagas på nytt. Och domaren i häradsrätten
log i sitt skägg. Ty han såg blott, att hans list hade lyckats, och att
dödsdomen tvingat den hårda kvinnan till bekännelse.
Åter sammanträdde då häradsrätten, och åter stod Inga Persdotter inför
sina domare. Andlösa väntade alla på den bekännelse, som nu måste komma.
Då började Inga Persdotter att tala, och hennes ögon betraktade de
sittande, som ville hon njuta av deras fruktan och sin egen makt. Lugn
och viss på sin sak stod hon och berättade allt så, som det verkligen
skett. Blott när hon kom till själva mordgärningen, höll hon inne. Det
var, som om hon tänkt på sin son och erinrat sig, hur han stigit fram
och tagit hela skulden på sig. Hon ville ej vara sämre än han.
»Det var jag, som ville hennes död», sade hon. »Det var jag, som fick
tanken och tvang honom att vilja som jag. När han var ute, och Elin sov,
gjorde jag gärningen ensam. När han kom in, var hon redan död. Då
hjälpte han mig att ställa det så, att ingen behövde få veta något. Men
ingen annan har slagit Elin än jag.»
När dessa ord blivit sagda, kände alla det, som om livet plötsligt
blivit lättare att leva. Ola Persson slog ihop händerna över sitt huvud
och log och grät som en vansinnig. Med vacklande steg följde Inga
Persdotter fångvaktaren, vilken följde henne tillbaka till cellen.
Där sjönk hon ihop och ville ingenting mera säga. Nu var allt slut. Nu
hade hon böjt sig för människorna. Som ett djur hade de jagat henne i
nätet och fram till detta. I detta nu ångrade hon, vad hon sagt, och
blygdes däröver som över sin enda svaghet.
När Nils sedan fördes inför rätten, sade honom domaren, att nu behövde
han icke längre taga det på sig. Nu hade Inga Persdotter bekänt, och
alla visste, att hon var en mörderska.
Nils trodde, att detta var en snara, i vilken man ville locka honom, för
att han skulle förråda modern, och han svarade därför:
»Mor kan inte bekänna, det hon aldrig har gjort.»
Då slog domaren på papperen, som lågo vid hans sida, och där skrivarens
bläck ännu icke torkat. Han slog hårt, så att papperen rasslade mot
varandra.
»Det står här», sade han myndigt.
Men Nils tvivlade ännu och begärde, att vad modern sagt, måtte uppläsas
för honom.
Då lästes bekännelsen upp, och under det den lästes, sjönk Nils samman.
Hans knän skälvde under honom, så att han måste sätta sig ned, och tunga
tårar droppade från hans ögon. Ingen, som såg honom då, tyckte sig hava
sett en man, så pinad av sorg.
»Har hon bekänt?» mumlade han. »Att hon ändå har bekänt!»
Hela hans kropp vaggade fram och åter, och det såg ut, som om han glömt
sig själv och alla, glömt, var han var, och att främmande ögon
betraktade honom.
»Stackars mor», ropade han högt. »Stackars mor! Varför fick jag icke
lida för dig?»
Nils hörde icke längre, vad domaren frågade honom, visste icke själv,
vad han sade, svarade blott ja till allt och ändrade i moderns
bekännelse intet.
Först när han blev ensam i sin cell, märkte han, att modern nu i stället
tagit all skulden på sig, att rollerna voro ombytta, och att hon nu
skulle få lida för honom. Då led Nils på nytt av ångest, att hela hans
lidande under de långa månaderna varit fruktlöst. Men på samma gång
kände han sig lättare om hjärtat. Ty nu såg han för första gången klart,
att hans eget lidande var honom nog. Och han visste, att människorna,
som han lämnat, ej längre behövde döma honom för annat, än vad han
verkligen gjort.
Under de rättegångar, som nu följde, ändrade Inga Persdotter i sin
bekännelse, och Nils Tufvesson ändrade i sin. Detta skedde flere gånger.
Den ena syntes ångra, att hon sagt för mycket, och den andre, att han
icke bekänt nog. Så stridde dessa båda, vilka aldrig träffades och
aldrig bytte ett ord, om vad som var sant, och vad som icke var. Allt
detta, som inbördes stred mot vartannat, togs till protokoll och skrevs
upp. På grundvalen därav föll äntligen domen.
Men vad som var verklighet i de hemska detaljerna, och vad som icke var
verklighet, det fick ingen veta. Måhända visste de anklagade detta ej
längre själva. Så länge hade de ruvat över det gräsliga, som skett, och
så hemskt hade cellens ensamhet verkat, att inbillningens och
verklighetens trådar omärkligt flätade sig in i varandra. Så likgiltigt
blev dem också allt, att de till sist bekände så, som de inbillade sig,
att rätten ville hava det.
Därför kom sanningen aldrig fram, och dock visste alla, att den dom, som
fälldes, var rättvis. Det var ingen, som önskade, att Inga Persdotter
skulle få nåd; bland folket i trakten, där hon bragt nesa och skräck,
var hennes dom fälld. De kände ej ett högre lagbud än budet om liv för
liv, och de andades alla lättare, när de visste, att ingen nåd för den
längesedan dömda fanns. Om Ola Persson berättades det, att han under
denna tid varit sådan, som ingen förut sett honom eller trott sig skola
få se. Han, vilken alla kände som rättvis och mild, blev mager och böjd
av sitt hat, och i omättligt raseri ingav han ansökan om, att det måtte
tillåtas honom att vara närvarande, när den hatade kvinnan ändade sitt
liv. Han gjorde detta, emedan han erfor lust att själv se henne pinas
och hennes blod flyta. Och han kände sig kränkt i sin rättmätiga vrede,
när hans ansökan icke kunde beviljas.
Det var blott en, som sörjde Inga Persdotters öde, och denne ende var
Nils Tufvesson, hennes son.
»Ingen vet, vad hon har lidit», sade han. »Ingen vet det.»
Nils kunde säga så, emedan han böjt sig under det öde, som han burit
från moderlivet, och emedan han aldrig kunde tänka eller se, att han
själv hade något att förlåta.
När trumvirveln gick på fängelsegården, och Inga Persdotters dom lästes
upp, då gick det dock som en ny känsla genom alla dem, vilka stodo i
väntan på, att hennes stund skulle komma.
Inga Persdotter trädde in på gården, och hennes ögon föllo på den låga
stupstocken framför henne. Utan att taga sin blick från den plats, där
hon skulle lägga ned sitt huvud, och avvisande andras stöd in i det
sista, stod hon ensam bland alla dem, vilka ännu tillhörde livet, och
hon darrade ej. Ingen kunde se, att hon fruktade för mörkret, som skulle
komma, och när hucklet togs från hennes huvud, sågo alla, att hennes hår
nu blivit alldeles vitt.
Som hon stod där, var hon en gåta, och gåtan var ej löst därmed, att
bödeln tog hennes liv. Så stort var Inga Persdotters brott, och så
mäktigt hennes öde, att den mänskliga rättvisans största kraftyttring i
jämförelse därmed föreföll ringa och vanmäktig. Den blev till en hädelse
mot de okända makter, vilka kasta sina mörka skuggor över allt levande
och det, som bortom råder och styr.
Mer än en blygdes över sig själv och vände bort sina ögon.
Utan att hava ångrat, och utan att hava yttrat en önskan angående det
liv, hon skulle lämna, besteg Inga Persdotter den tröskel, som leder
till evigheten. Blott när hennes hals rörde vid stupstocken, undslapp
henne som en gärd åt kroppens svaghet en ordlös kvidan.
Hon tog sin egen gåta med sig och gick.