Rätten, som skulle döma i detta mål, sammanträdde sju gånger från början
av april och till slutet av juli. Men intet nytt kom fram, intet, som
lagligen kunde fälla Inga Persdotter till medbrottsling i mordet. Själv
förnekade hon allt, och vad hon tänkte, visade hon för ingen. Prästens
hjälp avvisade hon med hån, och stod hon någon gång svarslös vid en
fråga, bekymrade det henne icke. Ty hon litade på sin son, att han icke
skulle förråda henne. Nils Tufvesson fortfor, som han hade börjat. Han
_ville_ dö för sin moder, och varken skrämsel eller lock kunde rubba den
hårda vilja, som syntes kunna bära honom upprätt fram till stupstocken.
Nils Tufvesson fick stort rykte av detta, och mången tyckte, att han
därigenom försonade mycket av det onda, han hade begått. För Nils själv
skulle det varit en stor tröst, om han vetat detta. Ty så djupt hade
hans skuldkänsla böjt honom, att det aldrig ens kom i hans dröm, att
någon kunde tänka på honom annat än med avsky. Men den, som frivilligt
söker döden för en annans brott, finner därigenom vägen till
människornas hjärtan, om hans brott är aldrig så stort. Och Nils blev
under denna tid till en hjälte.
»Han har gjort allt ont, som nämnas kan», sade folket. »Och mera än det.
Men han har aldrig velat det onda. Vi känna honom alla, och vi borga för
hans uppsåt. Själv visar han nu, vilken man han är. Ty han tager allt på
sig, och en dag skall han gå i döden för modern.»
Ty alla visste de, vem den brottsliga var. Allt folket visste detta.
Nämnden, som satt vid tingen, och vilkens medlemmar själva voro män av
folket, visste det. Domaren, som skulle uttala domen, visste det ock.
Men tillika visste alla, att mot den skyldigas nekande och mot Nils
Tufvessons egen bekännelse kunde ingen rätt döma den brottsliga skyldig
efter svensk lag.
Därför kom skräcken tillbaka över bygden, skräcken, att den oskyldige
skulle få lida för den skyldiga, och att vad rätt var aldrig skulle få
stämma att göra sig hört. Och denna skräck var värre än den, vilken
förut kommit. Ty den blossade icke upp så häftigt. Den kom icke
oförberett eller hastigt. Långsamt och smygande kom den, och inför denna
nya skräck förstummades alla munnar, och även de hårdhjärtade rördes
till medlidande.
»Inga Persdotter skall komma tillbaka till Möllinge», sade folket. »Hon
skall åter bo mitt ibland oss, lös och fräck skall hon gå omkring ibland
oss alla som förr, och hon skall icke böjas, ens när sonens huvud tagits
av bödeln.»
I sådana tankar gingo människorna den långa vägen till staden, där
tinget hölls. De, som voro inkallade att vittna, gingo dit och fingo
ersättning för sin inställelse. De, som icke voro kallade som vittnen,
gingo dock, utan tanke på ersättning eller tidsförlust. De stodo där i
timmar. De, vilka icke fingo plats i tingssalen, fyllde gårdsplanen
utanför. Och för var och en, som kom ut från det trånga rummet, där
rätten var församlad, gick en viskning och en rörelse genom hopen. »Har
någonting skett? Veta de ännu intet?» Men rörelsen saktades, viskningen
byttes i en dov tystnad. Ty allt där inne var, som det varit länge.
Varför skulle de, som sutto i rätten, intet veta, medan de, som stodo
utanför, visste allt? Så frågade många. Och hade hatfyllda blickar och
starka ord kunnat mörda, då hade Inga Persdotter icke längre varit vid
liv. Lugnt mötande allas blickar gick hon genom hopen, där fångvaktaren
röjde väg. Sin gråa fångdräkt med repet om livet bar hon, som hade den
varit en hedersdräkt, och huvudet höll hon rakt. Stolt såg hon framför
sig, och kring hennes slutna läppar flög ibland ett löje, som hade hon
vetat, vad alla tänkte och glatt sig däråt, att hon ännu kunde visa dem
sitt hån och bära sitt huvud upprätt. »Där går hon», sade de, »hon blygs
ej att offra sonen för att rädda sitt usla liv.» Detta syntes dem alla
vara det värsta av allt. När därför Nils gick samma väg, och
fångvaktaren röjde plats för honom, då veko alla självmant åt sidan, och
sorlet tystnade. När Nils gick förbi, rådde tystnaden över allt. Folk
höll andan, och ingen ville störa Nils på hans tunga väg. När han gick,
vågade han icke se upp, icke möta de blickar, som riktades mot honom.
Hade han det gjort, skulle han sett, att han ej var hatad. Det fanns
många, vilka aldrig kunde se Nils gå förbi utan att fälla tårar.
Men de, som återvände från tinget, förde den nya skräcken vidare över
bygden. Inga Persdotter skulle komma tillbaka, hon skulle en dag
återvända till den gård, där hon med orätt satt, och hon skulle göra
detta, när Nils Tufvessons namn var utplånat från jorden, och han själv
ej ens hade fått en ordentlig grav.
Detta var icke längre fruktan, för att rättvisan skulle förstummas och
aldrig få göra sig hörd. Det var vida värre. Det var fasan, för att
orätten skulle segra, gå den skyldiga förbi och drabba den oskyldige på
gods och liv.
Det var, som när man vakar den långa, heta högsommarnatten på den södra
slätten, när åskan går. Blixtarna väsa fram ur molnen, vilka blytunga
hänga ned över jorden. Regnet strömmar ned, och de våta pilarna, vilka
skymta fram som spöklika skuggor i rad, böjas som rö. Åskan är nära, ty
blixt och knall följa varandra i ett. Man urskiljer knappast de
särskilda knallarna. Ty de förenas till ett enda dovt dunder, varur
smäller som skott, och hela tiden korsa blixtarna varandra tätt, tätt.
Som skarpa, blåvita streck stå de ristade in i den svarta molnmassan.
Under sådana nätter slår åskan ned, och människorna, som veta det, vaka
och bedja Gud beskydda hus och hem. Rädda och allvarliga se de ut genom
de stängda fönstren, mot vilka regnet piskar. Och de frukta ej blott för
sig själva. Ängsligt spana de ut över slätten för att se, om ingenstädes
den rödgula lågan flammar upp mot molnen. »Gud hjälpe alla människor i
natt», säga de. »Gud hjälpe oss och alla!»
Ängsliga gå de om varandra i rummen. Överallt är tänt ljus. Ej ens
barnen få sova. Påklädda sitta de tätt krupna till varandra, och med
uppspärrade ögon betrakta de de äldre för att få veta, om faran, vilken
de ej kunna bedöma, är lika stor som deras egen rädsla.
Så sitta alla, till dess att ovädret är över, blixtarna ha saktat sig
och regnet ej längre faller så stritt. Då gå alla till sängs och söka
vilan. Men om natten sova de oroligt, och när morgonen kommer, spana
deras ögon ängsligt efter att få veta, vem olyckan drabbat. Ty under
natten ha de känt, att marken darrat och de förstå då, att blixten
slagit ned. Men de veta ej, om en gård brunnit, om en vandrare ligger
död under ett splittrat träd, eller om blixten endast träffat trädet,
som fallit, eller en lada, som ligger ensam på slätten, där solen nu
lyser fram.
Såsom människor i tryckande ängslan, fruktande för sitt eget och andras,
vaka en dylik åsknatt, så gingo också människorna om varandra under hela
denna sommar i Möllinge. Och det var en sak, vilken grämde dem värst,
och som alla äntligen började att se.
Det var att inför rätten talade ingen på Inga Persdotter och hennes son
för den styggelse, de med varandra bedrivit. Nämndens ledamöter visste
om detta. Alla, som vittnade, kände dessa rykten. Allt folket, som
fyllde tingssalen, ända ut på gården, visste det ock.
Men vid detta ville ingen röra. Så djupt ligger blygsamhetskänslan hos
vårt underliga, hetblodiga, tröga, lättrörda och långsamt tänkande folk,
att detta ville ingen yppa. Orden lågo på allas läppar, men ingen ville
taga på sitt samvete att vara den första, som sade ut, vad alla tänkte.
Samma outrotliga skamkänsla, vilken band Elins tunga den dag, då hon
satt hos sina föräldrar och klagade dem sin nöd, hindrade nu också dessa
män och kvinnor från att yppa, vad de anade och trodde. Sådant kunde man
icke ropa ut. Sådant kunde icke förkunnas från taken, förhandlas inför
domstol, gå på telegrafens vingar landet runt och läsas i alla
tidningar.
Så långt var det dock nu kommet, att utan att detta blev sagt, kunde
intet mera sägas. Då spred sig, ingen visste hur, i orten det ryktet,
att en dag på sensommaren skulle ting hållas, icke i staden, utan på
Möllinge gård. Det var domaren själv, som bestämt detta. På den plats,
där de båda brottslingarna levat en hel människoålder, skulle tinget
hållas. Just där dådet blivit begånget, i deras eget hem, skulle de
kallas inför samma rätt och förhöras ånyo. Rätten skulle sitta i det
rum, där den mördade Elin stått lik, där skulle stenarna och väggarna
tala till förstockade sinnen, och deras stumma vittnesord skulle pressa
fram den sanning, som sov i det fördolda.
Vid ryktet härom blev det åter rörelse i hela bygden. Som när dådet
först blev bekant, började människorna lämna sitt arbete och besöka
varandra för att rådslå. Dag och natt levde alla i samma spänning. Men
ännu var det ingen, som ville tala öppet om, vad alla anade eller trodde
sig veta.
Men bland dem alla gick en, som visste, att vad de andra endast anade,
måste vara verklighet och sanning. Det var den enda, för vilken Elin
yppat sin nöd. I dessa dagar gick hon och pinade sig med, att nu var det
hon, som borde tala. Gjorde hon icke så, skulle Nils oskyldigt mista
livet, och hon tyckte, att hon då skulle få hans död på sitt samvete.
Länge hade Kerstin tänkt på detta, men nu när rätten skulle sammanträda
på Möllinge gård, blev det, som om allt ryckt henne så pinsamt nära. Hon
hörde en röst inom sig, som eggade och drev, en röst, som ville, att
även det värsta skulle sägas, när ingen annan hjälp fanns. Denna gång
talade Kerstin Larsson ej mycket med sin man. Hon fann det vara orätt
att än en gång driva fram honom. Att han dock förstod, vad hon gick och
grubblade på, det trodde hon i alla fall säkert och visst. Men sovande
och vaken tyckte sig Kerstin se sin döda väninnas sorgsna blick, och det
föreföll henne, som om denna blick bad henne att göra våld på sin egen
blygsel och rädda Nils. Kerstin gick i en stor vånda. Ty det bjöd henne
mot att vara den, vilken skulle träda fram för alla och vittna om detta,
som människor icke vilja nämna vid namn.
Men till sist blev det henne omöjligt att gå längre och tiga. Elin, som
var död, fordrade offret av henne, och en döds vilja måste åtlydas. Ju
mera dagen nalkades, då hon visste, att tinget skulle hållas, desto
omöjligare blev henne allt. Ur stånd att längre bära sin samvetsbörda
ensam, gick Kerstin Larsson en morgon till länsmannens gård.
Kerstin Larsson trädde in i länsmannens ämbetsrum, men det var henne
först svårt nog att komma fram med sitt ärende. Ensam med en man, vilken
hon kände, var det henne dock lättare, än om hon på eget bevåg trätt
fram och utan förberedelse vittnat om detta inför rätta. Och när Kerstin
väl börjat tala, blev henne det hela enkelt och naturligt, som allting
blir, när människorna glömma sig själva, för det som större är.
»Det är så», sade hon till länsmannen, »att något äktenskap mellan Nils
och Elin fanns aldrig. Han gav henne aldrig en smekning, och aldrig var
han mot henne, som en man annars är mot sin hustru.»
Länsmannen studsade och såg skarpt på den talande.
»Hur vet ni det?» sade han.
»Den döda har själv sagt mig det.»
»När?»
»Det var inte en vecka före hennes död.»
Mannen rusade upp och gick fram och åter i rummet.
»De begagnade dock samma bädd», sade han till sist.
»Ja», sade Kerstin. »Det gjorde de.»
»Detta var det värsta, jag ännu hört.»
I dessa ord inlade han hela sin bestörtning och all den fasa, han kände.
Ämbetsmannen var i detta ögonblick borta, och endast människan talade ur
hans mun.
»Det värsta jag i min levnad hört», upprepade han.
Och hans ansikte var färglöst och blekt.
Så bemannade han sig, och tanken på målet och hans egen roll som
åklagare vaknade ånyo inom honom.
»Och allt detta kan ni taga på er ed?» sade han kort.
»Ja», svarade Kerstin Larsson och mötte hans blick.
Då tog länsmannen Kerstin Larssons hand i sin och tryckte den kraftigt.
»Ni är en bra kvinna», sade han. »Det här har inte varit roligt för er.»
Kerstin Larsson såg brydd ut vid berömmet, men hon drog icke tillbaka
sin hand.
»Jag vill inte bli inblandad i detta mer än nödigt är», sade hon.
Det lovade länsmannen, och därmed gick Kerstin Larsson hem till sitt.
Där berättade hon för sin man, vad hon gjort. Och mannen var stolt över
sin hustru. Men säga henne det, ville han icke.
Så kom den dag, då tinget skulle hållas, och tidigt på morgonen hämtades
Inga Persdotter och Nils Tufvesson, en var i sin cell. Den ena visste
icke av den andra, ej heller visste någon av dem, vart de skulle föras.
Först rullade den ena kärran ut, och en stund senare den andra.
Fångvaktarna voro befallda att köra på olika vägar, så att fångarna
under vägen icke skulle få tillfälle att se eller tala med varandra. Men
vare sig de tagit fel om tiden eller vägen, hände det sig dock så, att
där två bivägar mötas, kommo de båda skjutsarna mitt emot varandra.
Sedan var ej annat att göra än att låta vagnarna följas åt.
Så åkte nu Inga Persdotter och Nils Tufvesson åter till Möllinge gård.
På kända vägar foro de, och snart visste båda, vart resan gick. När de
nalkades det gamla hemmet, vände sig Nils Tufvesson, som for i den
första kärran, om och försökte se på sin moder. Men han kunde ej fånga
hennes blick. De tunga ögonlocken hade fallit ned, och hennes ansikte
var orörligt. Med en suck satte sig Nils åter till rätta i sätet, och
som han blickade framåt, såg han, att vägen var full av folk. De gingo i
skockar eller två och två. Det såg ut, som när man en söndagsmorgon
nalkas en kyrka. Utan att tala, stilla och allvarliga, skredo dessa män
och kvinnor framåt, och Nils kände dem alla. Men han vågade icke lyfta
sitt huvud. Ty han fruktade att möta kalla blickar, vilka nyfiket skulle
mönstra honom eller förläget glida undan för hans. Men när Inga
Persdotter såg folket, höjde hon sitt huvud, på det att ingen måtte
kunna säga, att han sett henne nedböjd. Hon mötte ingens blick, men hon
for in på gården, så lugnt, som hade hon endast varit bortrest och
återvänt hem.
»Tror de, de här ska fånga oss bättre?» sade hon till fångvaktaren, när
hon steg ned.
Belagd med handbojor fördes Inga Persdotter ned i källaren, där Elins
döda kropp blivit funnen, för att sitta där, till dess att hennes tur
kom att kallas in för rätten.
Inne i salen var denna redan samlad, och en underligare rättegång har
ingen sett. De, som sutto i rätten, kunde icke frigöra sig från känslan
av det ohyggliga, som själva platsen, där de voro församlade, gjorde
dubbelt plågsam. Domaren såg orolig ut, och åklagaren bet sig gång på
gång i läppen och såg i sina papper, som hade han glömt något. Vittnena
fyllde rummet, vilket var alltför trångt för att kunna giva plats åt
alla, som ville komma in, och åhörarna hade därför skockat sig omkring
fönstren, vilka för värmens skull stodo öppna. Bland dem härskade en
upphetsning, som ingen kunde giva ord. Den kändes av alla, delades av
alla och meddelade sig överallt. Så blir det gärna, när människor komma
samman i flock. Vare sig det sker till gott eller ont, så smitta
människors tankar varandra. Det är ögonen, som tala, ansiktena, som få
liv. Åtbörder, vilka ingen vet sig göra, och ingen minns sig hava sett,
föra sitt stumma språk, när munnarna tvingas till tystnad. Och det är
mer än detta. Allt, vad vi icke känna i människosjälens djup, allt
detta, om vilket vi veta så föga, kommer på ett hemlighetsfullt sätt i
rörelse. Det är detta, som kan göra en tystnad mellan människor rik
eller ljus, liksom våldsam och förfärlig. Här voro tusen tankar,
stämningar, önskningar och viljor utan ord blandade om varandra. De
kämpade och stego. Som osynliga vågor fyllde de luften, och de
skräckfyllda ansikten, vilka uttryckte och togo intryck av allt detta,
sade dock intet av allt det förfärliga, som var.
Nils Tufvesson går genom vardagsstugan in i salen, som i hans öron ännu
genljuder av psalmens ord, vilka tvingade honom till bekännelse. Där
stannar han inför rättens bord, och omkring honom på golvet uppstår,
trots trängseln, ett litet tomrum, emedan ingen vill komma honom nära
och störa honom. Människorna skygga ej för honom, men för allt det, som
nu måste fylla hans själ. Allas ögon äro riktade på hans ansikte, och
domaren dröjer med att börja förhandlingarna, liksom tvekade han att
höja sin röst inför allt det, vilket här talar.
Som Nils står där, ryggar han tillbaka. Allas blickar följa hans
rörelser, och de, som stå långt bort, höja sig på tå för att kunna se
bättre. Vad är det? Varför brister mannen i gråt? Vad har hänt?
Det är ingenting märkvärdigt alls, som hänt. Det är bara en hund, som
länge varit utan herre. Han har sovit i foderlogen, där dörren stått
öppen, och under långa månader har han sökt sig mat i granngårdarna, var
han kunnat. Han har väckts till nytt liv av, att gården varit full av
folk. Nu har han funnit sin husbonde. Därför hoppar han upp på Nils och
tjuter av glädje.
Och Nils böjer sig ned och smeker hunden, medan tårarna strömma från
hans ögon.
»Du är den ende, som ännu vill känna igen mig», säger han.
Och så tyst är det runt omkring honom, att hans ord, som komma lågmält,
höras av alla.
»För bort hunden», säger domaren.
Och hans röst darrar.
Men på en blick av Nils ändrar han sig, och hunden får stanna kvar. Som
trogen vakt sitter han vid husbondens fötter och rör sig icke.
Så börjar förhöret, vittnena kallas fram, och brev läsas upp. Nils föres
bort, och hunden följer honom ned i källaren, där ekot längesedan dött
av hans tjut inför döden. Inga Persdotter kommer in, och allas spänning
förnimmes som en suck, vilken kommer från folket, som fyller fönstren
och huvud vid huvud täcker åkern därutanför. Den häftiga rörelsen
sprider sig in över salen, där rätten sitter. Och som allas blickar
träffa henne, syns det, att hon är förändrad. Hennes ansikte är utan
rynkor som förr, och hennes blick har samma glans, när hon lyfter de
tunga ögonlocken och ser upp. Men håret har grånat på dessa månader.
När hon kommer in, se alla, hur Elins fader betraktar henne. Ola Persson
har blivit gammal och böjd, och sorgen har grävt fåror i hans panna och
kring hans mun. Men när hans blick faller på Inga Persdotter, vitna hans
läppar, och han ler ett styggt, hårt leende, som icke är hans eget. Så
hatfullt trodde ingen, att nämndemannen kunde blicka på någon.
Men när Nils Tufvesson och hans moder på en gång äro närvarande, då se
alla, hur även deras blickar mötas. Inga Persdotter fäster sina ögon på
Nils och fångar hans, medan sonens blick sjunker i hennes. Så länge båda
tillåtas vara inne, stå de så, och denna hängivenhet utan gräns, som
ingenting skyr, och som intet kunnat dämpa, ökar den underliga skrämsel,
som fyller rummet.
Vittnen kallas in och förhöras. Frågor ställas, och svar givas. Hela den
mörka sagan, som alla känna så väl, berättas ånyo. Men det är icke
längre samma historia, som alla förut ha hört. Den har helt plötsligt
blivit ny. Det är som en tavla, vilken fått sin rätta ram, som ett
ansikte, vilket man sett i mörkret och sedan plötsligt möter i fullt
dagsljus. Allt har blivit skarpt, förklarat och nytt. Det är väggarna,
som tala, golven, som genljuda av allt det, vilket trampat dem och
tyngt, själva de gamla rummen, som fått liv och vittna med människorna i
det brott, vilket ännu ingen bekänt. Som en rysning bemäktigar sig alla,
vilka taga del i denna oförgätliga dags händelser, uppskakade och bleka
följa människorna, vad som inför deras ögon utvecklar sig och sker. Ty
brottet har blivit levande igen och begåtts öppet, så att alla kunna se
det. För första gången kan någon märka, att Inga Persdotters ansikte
blir oroligt. Hennes ögon se sig skygga omkring, och hennes kropp ryser.
Varför rygga människorna så plötsligt? Varför stängas fönstren? Varför
avlägsnas alla, utom de anklagade själva och de vittnen, som skola
höras?
Alla ana det, men icke ens nu vill någon säga det högt. Först när
domarens klubba fallit, och rättegången för dagen är slut, veta alla vad
som förefallit. Åter stiga Nils Tufvesson och Inga Persdotter upp i var
sin vagn. Åter fara de ut på landsvägen och tillbaka mot staden. Efter
den första vagnen springer en herrelös hund och skäller av glädje, att
han funnit sin husbonde.
Men bland mängden av människor sprider sig underrättelsen om, att det
yttersta ordet i denna sak blivit sagt. Åklagaren har ställt den frågan
till Nils, om det är sant, att de tilltalade bedrivit otukt med
varandra.
Men Nils står fast i det sista. Han förnekar allt, som kan kasta en
skugga på modern. Vad han bekänt, vidhåller han, men därutöver erkänner
han intet.
Detta vet mängden, som väntat till sista timmen på Möllinge gård.
Långsamt skiljas människorna åt för att söka sig var och en åt sitt
håll. Deras oro är icke stillad. Ännu grubbla de över det öde, som
fängslar deras inbillning och deras skräck, och de veta intet.
Men när nästa underrättelse kommer från staden om Inga Persdotter och
hennes son, då har rätten setat ännu en gång, och då har utslaget
fallit. Det var beledsagat av många ord och en lång utredning, såsom
utslag i en rätt äro. Men domen lydde så, att Nils Tufvesson och jämväl
Inga Persdotter skulle mista livet för mord.
Hur var detta möjligt? Hade Nils äntligen talat? Eller hade Inga
Persdotter bekänt?
Först sent fick någon veta sammanhanget. Ty intetdera hade inträffat.
Nils hade icke talat, och ej heller hade Inga bekänt. Men att Inga
Persdotter utan bevis kunde bliva dömd livet förlustig, det gick så
till, att domaren under hand försäkrade sig om bisittarnes mening. Ty
själv kunde han, som var en lagens väktare och tolk, icke döma henne
emot lagen. Men när de andras mening blev honom känd, lät domaren
överrösta sig av nämnden. Och bisittarne, vilka ej voro i lika grad
bundna av lagens bokstav, fällde ensamma domen.