Möllinge gård ligger öde.
Den blev såld till främmande, och jorden brukas ännu. Ty den var god och
väl skött. Släkten efter släkten hade arbetat med den och låtit den giva
skördar, till dess att en gång ofärden kom. Trädgården, som en gång bar
rikt med frukt, och där jordgubbarna glödde röda under de mörkgröna
bladen, är skövlad och förvandlad till tobaksland. Men det gamla huset
står öde.
Det står öde, därför att ingen vill bo där. Ingen vill få till ständigt
grannskap minnena om den onda modern, vilken förledde sin son och tvang
honom att mörda sin hustru. Ingen kan stå ut med att dag för dag och
natt för natt höra väggarna tala och lyssna till nattens sagor om det
mörka dådet, om vilket sanningen aldrig kom fram.
Den sista, som bott där, var en herrelös hund, vilken dag och natt sökte
sin husbonde. Om nätterna plägade han stå och tjuta på gården, och de,
som gingo förbi, hörde honom. Då var det en barmhärtig man, som lockade
hunden med sig hem och sköt honom.
Sedan dess har gården stått tom. Spindlar och råttor äro dess
innebyggare.
Men om Nils Tufvesson går den sägen, att en gång när han suttit ut sitt
straff och fått kunglig nåd, som livstidsfångar få till sist, om de
uppfört sig väl, då skall han komma tillbaka. Det blir tungt för honom
att komma. Men han känner ingen annan trakt än sin hembygd, och någon
annan plats på jorden att ty till äger han icke. Därför måste han komma
till sin egen bygd.
Men när han då kommer, är han välkommen, och förbannelsen är lyftad från
hans huvud. Ty honom har ingen dömt av dem, som kände honom, och ingen
av dem skall tveka att räcka honom sin hand.
Mer än hans gärningar värda voro, har han icke lidit. Men den, som lärt
att se uppåt, vet, att det finns något, som tindrar och lyser, högt över
gärningarna.
Noteringar:
Betoning är kännetecknat med _understreck_.
Originalets stavning och interpunktion har bibehållits. Ett fåtal
uppenbarliga fel har rättats som följande (innan/efter):
[S. 12]:
... var, och det var Tufve Tufveson själv, hennes ...
... var, och det var Tufve Tufvesson själv, hennes ...
[S. 74]:
... »Du tor väl inte, att jag gör Elin något ont?» ...
... »Du tror väl inte, att jag gör Elin något ont?» ...