När Inga Persdotter och hennes son nu körde bort från Möllinge, voro de
belagda med handbojor. Körsvennen hette Jan Ersson och hade förr varit
deras dräng. Nu var han i kronans tjänst och satt i försätet som deras
herre. Så åkte den sista ättlingen av den gamla släkten ut från sina
fäders gård.
Då det emellertid led mot aftonen, och mörkret var nära, fann
fjärdingsmannen det ej lönt att samma afton fara in till staden och mitt
i natten slå larm i cellfängelset, utan han inhyste fångarna i
häradshäktet, som låg nära hans hem.
Där tillbragte Inga Persdotter och Nils Tufvesson sin sista natt samman,
och fjärdingsmannen blev hårt klandrad, därför att han hade tillåtit
detta. Ty de, som förstodo saken, trodde, att Inga Persdotter använt
tiden att inskärpa hos Nils, att nu, när han röjt sig själv, skulle han
också bära straffet ensam.
Därom talade hon också, och Nils lovade att lyda henne i allt. I hans
ögon var modern ej längre brottslig. Hon var blott en olycklig, som alla
ville ont. Själv var han förändrad. På vad sätt eller när detta kommit,
visste han nog icke. Men det hat, han känt mot modern, var som utplånat
ur hans själ. Och de, vilka följde fångarna till cellfängelset, kunde
aldrig glömma deras avsked. Inga Persdotter var lugn och behärskad, men
hennes ögon hängde vid sonens, som ville hon binda honom för evigt. Och
från Nils ögon strömmade tårarna, så att han ingenting kunde se.
Vacklande leddes han in i sin cell, och dörren stängdes om honom.
Under de första två dagarna hände det märkliga, att Nils knappast ville
taga någon föda till sig. Det såg ut, som om han endast haft behov av
sömn. Han sov icke blott om natten, utan största delen av dagen. Och när
han sovit ut och började kunna vara vaken, då var han en annan man.
Det kan vara gott för en människa att bliva instängd i en cell, om hon
aldrig fått tänka själv, och om hennes själ ständigt varit bunden av
onda makter. Nu var Nils för första gången ensam, och nu undrade det
honom, hur han någonsin kunnat bliva, den han var. Nu var allt, som
aggat, plågat, hetsat och förnedrat honom borta. Nu behövde han intet
frukta. Nu kom var dag lik den andra, och var natt sov han som ett barn.
Genom det lilla fönstret, som satt så högt upp, att han icke kunde nå
det, såg Nils en flik av himlen, och på bordet lågo böcker, som han hade
lov att läsa. Av dem förstod Nils icke mycket, och när han läste i dem,
blev han mest skrämd. Ty i böckerna kunde han blott läsa, vilken syndare
han var. Därför lät Nils också böckerna vara, och när han förändrades,
var det icke med deras hjälp.
Nils led ej av att vara ensam, han tog i stället kraft därav, och han
kände sig glad, att han ingen människa behövde se. När människor förut
betraktat honom, hade han alltid känt blygsel, och som hans liv blivit,
fullt av skam och brott, hade andra ingenting att säga honom. Här var
han ensam som den av livet och egna synder plågade människan, vilken
fordom flydde till öknen. Här gingo hans tankar sin egen väg, så gott
han förstod att tänka. Och här fann han, att när stor nöd kommer, då
hjälpa människorna intet.
Emedan Nils var ensam, hade han vant sig att tänka halvhögt för sig
själv, som om han haft någon, till vilken han kunde förtro sig. Ofta
slog han den fotsida fångdräkten omkring sig och gick med långsamma steg
fram och åter den korta vägen från dörren och till den plats på väggen,
ovanför vilket fönstret med järngallret satt. Där talade Nils sakta med
sin egen själ. Fångvaktaren kunde se det, när han oförmärkt sköt
förhänget undan från det lilla fönstret på den stängda dörren, varifrån
man från korridoren utan att synas kunde blicka in i fångens cell.
»Jag är en stor syndare», kunde Nils då säga. »Men mor hade aldrig
behövt bedja mig att icke röja henne. Hon har tagit min ed, och jag har
givit henne den, därför att hon eljest icke ville tro mig! Stackars mor!
Hon har nog av sitt, och jag skulle inte kunna leva, om jag visste, att
hon hade det så tungt som jag. Men hon hade aldrig behövt bedja mig om
detta. Ty jag skulle ändå aldrig hava röjt henne. Så syndfull är jag,
och så mycket har jag förbrutit i min levnads dagar, att jag icke kan
bliva som andra. Aldrig kan jag komma ut bland människor och bliva dem
lik. Jag är för vek till sådant, och jag skulle aldrig kunna lida, att
människorna sågo på mig, när jag kände, att de visste allt. De skulle
aldrig kunna förlåta mig. Men om jag tager på mig allt och lider allt,
då måste Gud en gång förlåta mig. Ty han ser till, vad jag lidit.»
Så enfaldigt och rättfram gingo Nils Tufvessons tankar, när han i cellen
blev ensam med sig själv och fick ro. Det kom kanske icke i så tydliga
ord, och kanske hade han det ej så klart för sig själv, allt vad som i
själva verket drev honom att handla som han gjorde. Men allt som dagarna
gingo, slutade han upp att räkna deras gång, och han kände endast, att
han själv blivit en annan, och att allt nu syntes honom så enkelt och
klart.
»Det är ju bara att dö», sade Nils till sig själv, »och dö måste jag. Ty
jag är icke värd att leva.»
Så kom en afton fångvaktaren som vanligt in med mat i hans cell.
»I morgon skall du förhöras, Nils», sade han till honom.
»Förhöras?» genmälde Nils.
Han förstod honom icke.
»Jo», sade fångvaktaren. »Du skall inför rätten.»
Denna natt sov icke Nils. Ty detta kunde han icke fatta. Han smög sig
till att gå uppe, fastän han visste, att detta var förbjudet. Och han
stod länge nedanför det lilla fönstret och blickade uppåt. Då såg han i
mörkret en ensam stjärna, som blänkte på den djupblå himmelen.
»Varför skall jag rannsakas», tänkte Nils, »då jag redan är dömd? Varför
skall jag åter ut och stå inför alla människor? Är det icke nog, att jag
bekänt, och kunde ej människorna vara barmhärtiga och föra mig ut endast
för att låta mig dö? Då vore allt så enkelt. Då skulle jag förstå, vad
man gjorde med mig, och vara nöjd. Vad kunna människorna ännu vilja
mig?»
Nils gick länge uppe i svår vånda, och han tänkte på, hur underligt det
var, att han under de sista dagarna, innan bekännelsen gått över hans
läppar, hade hatat sin mor. Vad ont hade hon gjort honom? Vilken rätt
hade han att vredgas på henne eller söka sak med någon?
»Så mycket ont har jag själv gjort», tänkte Nils, »att vad hon gjort,
kommer mig icke vid. Jag har nog av mitt eget. Mer än nog.»
Vilken förändring som skett med honom, kunde Nils icke förstå. Han
visste blott, att han blivit annorlunda mot förr, och att han var
nöjdast, när han ensam fick känna, hur detta nya, vilket han ej visste,
vad det var, växte inom honom. Men detta nya var icke så nytt, som Nils
själv trodde. Det var äldre än han själv och hade funnits, innan han
blev född. Det var de många goda människorna, som levat och arbetat inom
hans släkt, vilka nu började vinna välde inom honom. De voro icke döda,
som folk sade. De levde och verkade nu i sin levande ättlings blod. Det
var Tufve Nilsson, hans farfader, vilken varit en ärans man. Det var
Tufve Tufvesson, hans fader, vilken varit så godsint, att han aldrig
kunnat säga en människa ett ont ord eller slå ett djur. Det var flere
ännu, vilka levat så långt borta i tiden, att Nils aldrig hört deras
namn. Men av deras blod var han kommen, och i ensamheten skildes nu
bort, vad av ondo varit, och det, som förr icke fått verka, kom upp inom
honom och blev till nya makter, som omdanade och förnyade. Ingen annans
vilja tryckte honom längre ner. Nils begynte ånyo att brås på de goda
inom sin släkt, som naturen danat honom och menat.
Men det blev Nils svårt, när han leddes in i den stora salen och stod
ansikte mot ansikte med alla dess människor, både dem han kände, och dem
han aldrig sett förr. Där stod svärfadern, Ola Persson, med sitt mörka
hår och sina klara ögon, och bakom honom grannarna, män och kvinnor.
Upprörda och allvarliga betraktade de alla Nils, och vid det stora
bordet satt kyrkoherden med den svarta kalotten tryckt ned över sitt
vita hår. Allt detta var tungt för Nils att se. Men svårast var det
honom, när han fick syn på modern. I fångdräkt stod hon där som han, och
hennes ögon brunno emot honom. Då lade Nils sin hand på hennes axel och
mumlade mitt inför alla människor:
»Stackars mor.»
Av vad som sedan skedde, förstod Nils icke mycket. Det var alltför
olika, mot vad han själv tänkte, och alltför ringa, mot vad han led.
Själv blev han förd ut och åter ledd in igen. Män och kvinnor kommo fram
och vittnade. De berättade, vad de hade sett, och vad de visste, och
hela tiden stod Nils och tänkte:
»Vartill tjänar allt detta? Vilja de icke låta mig dö, så att allt kan
få ett slut?»
Inför rätten berättade Nils, huru allt hade tillgått vid hustruns död,
och han märkte icke själv, att vad han berättade, var något helt annat,
än vad han sagt i sin första bekännelse inför svärfadern. I den grad
behärskade tanken, att modern till varje pris måste räddas, hela hans
själ, att när man gjorde honom uppmärksam på, att han motsade sig själv,
visste Nils icke längre, om vad han berättade var verkligt, eller om han
själv uppfunnit det för att rädda modern.
När Nils åter blev ensam i sin cell, var han trött. Med huvudet lutat i
sina händer satt han på den brits, vilken om natten tjänstgjorde som
bädd, och hans kropp vaggade fram och åter.
Där blev det honom första gången klart:
»Det är icke för min skull, man gör allt detta, kallar mig inför rätta,
frågar ut mig, underkastar mig förhör. Det är för att snärja mor.»
Nils rätade upp sig vid denna tanke, och hans ansikte blev tungsint av
grubbel.
»Är det icke nog, att en dör?» tänkte han. »Är det icke nog, om jag
giver liv för liv?»
Nils fann intet svar på detta. Ty om han någonsin förstått det, hade han
glömt, att sanningen hade ett värde. Han hade aldrig varit en högmodig
man, nu var han så ödmjuk och förkrossad, som blott den är, vilken
känner sig, ehuru ännu levande, för alltid hava lämnat sin plats i
livet.
Rättegång avlöste rättegång. Nils fördes upp ur sin cell och fördes åter
tillbaka i den. Mer än en gång blev han beslagen med tvetalan. Mer än en
gång kände han, att den fulla bekännelsen var nära att gå över hans
läppar.
Detta gjorde hans nätter tunga och hans dagar fulla av ångest. Men han,
som alltid böjts under en annan och aldrig gått den väg, han själv
ville, han framhärdade nu, oböjlig och oåtkomlig, i detta enda, att för
allt vad han syndat, ville han göra bot, därigenom att han tog på sig
straffet, icke blott för sin egen missgärning, utan ock för en annans.
»Endast om jag det gör», tänkte Nils i sin fromma enfald, »kan Gud
förlåta mig.»
Men de visa trodde, att han handlade under inflytande av moderns vilja,
och att han innerst längtade efter att göra sig fri.