VII.

Begravningen har blivit uppskjuten i två dagar. Nils har själv kört till

den gamle kyrkoherden för att anmäla dödsfallet.

Det var en svår stund för honom. Ty kyrkoherden hade en gång berett Nils

till den heliga nattvarden, och sedan den dag, då han läste på gången

och tydligare och bättre än de fleste besvarade alla frågor, hade han ej

samtalat ensam med sin lärare, utom den enda gång, då han kom att anmäla

sitt bröllop. Kyrkoherden hade då lyckönskat Nils och uppmanat honom att

vara god och fördragsam mot sin hustru.

Detta kom Nils att tänka på, så fort han trädde in i rummet, och därför

blev hans blick skyggare, då han skulle hälsa. Kyrkoherden märkte detta,

och emedan han själv med oro motsett detta besök, fann han först

ingenting att säga.

I sin karmstol vid skrivbordet satt han och bläddrade i församlingens

stora bok, där allas namn stå uppskrivna, och hans huvud var nedböjt.

Nils såg på honom och förstod, att prästen satt i tankar, men vågade ej

avbryta honom. Hans ögon fäste sig vid den svarta kalotten, omkring

vilken det vita håret flöt ut, och han stod liksom och väntade på att få

se denna svarta fläck med det vita omkring börja röra sig.

När detta äntligen skedde, borrade sig kyrkoherdens gråa ögon in i Nils,

och han sade lågt:

»Det lär se ut, som om Elin blivit mördad.»

Nils ryckte icke till. Han grep blott fastare om mössan, som han höll

med båda händerna framför sig.

»Det sägs så», sade han. »Och underligt ser det ut.»

»Märken på hennes kropp tyda därpå», fortfor kyrkoherden. »Vet du, vem

det kan ha varit?»

Åter blänkte de gråa ögonen bakom glasögonen mot Nils, och åter grep

denne hårdare om mössan.

»Jag vet ingen, jag kan misstänka», svarade han. »Men det kan ju ha gått

någon förbi.»

»Det kan så», medgav kyrkoherden. »Men det är annars underligt, att

detta är den andra i din släkt, som dör en bråd död.»

När kyrkoherden sade detta, tryckte han liksom på varje ord och knep

hårt ihop läpparna. Nils blev röd och fann intet att svara. Ty han hade

icke väntat sig denna anspelning på ryktena om faderns död.

Då satte sig kyrkoherden upp i stolen och höjde sin ena hand.

»Kan du säga mig inför Gud, Nils, att du ingen del har i detta, och att

du ingenting vet?» sade han allvarligt.

Då darrade Nils på orden, och det kom gråt i hans röst. Men tydligt och

fast svarade han:

»Så sant Gud mig hjälpe, och jag vill dö en salig död, så vet jag intet

om detta. Och någon del däri själv har jag icke.»

Då lutade sig kyrkoherden ned och skrev i den stora boken.

»Vilken dag var det du fann Elin död?» frågade han utan att se upp.

Nils nämnde lågmält dagen och timmen. Han var en bruten man i denna

stund, och hans kraft var uttömd. Hade kyrkoherden upprepat sin fråga,

skulle han fallit samman och bekänt allt.

Men kyrkoherden såg icke upp från den stora boken. Med tungt hjärta

skrev han däri, vad skrivas skulle. När han slutat, räckte han Nils

Tufvesson sin hand och sade:

»Gud förlåte dig, om du har farit med lögn inför mig!»

Därmed gick Nils. Utan att se till höger eller vänster gick han bort

till stallet och löste sin häst. När han satt i vagnen, såg han ut över

vägen och lät hästen löpa.

Fattig, trött på allt, övergiven av alla, kände han sig till mods. Det

han bar på, var så över alla gränser, så alltför tungt. Han skulle bära

på detta i dag och i morgon. Han skulle stå med allt detta inför

människorna vid graven. Nils led mest därav, att han kände, som om det

band, vilket förenade honom med andra människor, var avslitet. Sådant

passade icke honom. Ty mer än allt annat önskade Nils, att han kunde gå

ut bland människorna och vara som en av dem. Men nu var detta förbi. Han

var en alltför stor syndare. Icke en sådan, om vilken prästen, när han

läste sig fram, hade sagt, att alla människor äro syndare inför Gud.

Utan en sådan, för vilken ingen förlåtelse givs, och som alla måste sky.

Hela sitt liv måste han bära på detta. Hela sitt liv skulle han gå som

utstött bland människorna. De skulle viska till varandra, när han gick

dem förbi, och peka med fingret efter honom. »Där går Nils Tufvesson,

som har mördat sin hustru», skulle de säga. Och han, som en gång trodde,

att han skulle bliva den skam, vilken tryckte honom, kvitt, måste nu

till straff bära en ännu större nesa.

»Jag orkar det aldrig», mumlade han.

Och tanklöst upprepade han de gamla orden:

»Jag fattig, syndig människa.»

Det var ord, ord. För honom hade de ingen mening. Djävulen hade snärjt

hans själ och gjort honom till fånge för livet. Så åkte Nils Tufvesson

in på sin gård, och när han stigit ur vagnen, såg han, att därute stod

ett främmande åkdon utan häst. Nils kände igen, att det var svärfaderns

vagn och visste alltså, att Ola Persson på nytt kommit till gården.

Han blev med ens liksom torr i munnen och såg sig om, som sökte han en

utväg att obemärkt kunna smyga sig bort.

»Inte nu», tänkte han. »Inte nu. Jag vill gå in på logen och lägga mig

där hos hunden. Kanske kan jag då få sömn.»

Han hade ju icke sovit allt sedan hustruns död.

Som han tänkte detta, kom Inga Persdotter och hjälpte honom att spänna

ifrån.

»Sade prästen något?» frågade hon.

Nils berättade lågmält, vad som hänt, och lät hästen gå före sig in i

stallet.

»Vad sade du honom?» frågade Inga Persdotter åter.

»Jag svor mig fri», svarade Nils.

Och hans ansikte skalv.

»Du får göra det en gång till i dag då», sade Inga Persdotter. »Ola

Persson har kommit hit. Han har hustrun och två andra med sig. Jag vet

inte, vad de vill. Men allesammans äro de efter dig och mig som vargar.

Så mycket ser jag. Visa nu, att du också kan bita ifrån dig som en

varg.»

Därmed gick Inga Persdotter åter in i byggnaden, och Nils stod ensam

kvar ute på gården. Han selade av hästen och gav honom vatten. Det var

blott några minuter, som gått, men Nils tyckte, att han varit ensam

länge, och att det var någon annan gång, för en tid sedan, han visste ej

rätt när, som han hört modern stå där och säga: »Ola Persson är därinne,

och han har andra med sig. Nu ska du bita ifrån dig som en varg.» Ännu

kände han samma brännande torrhet i munnen, och han drack ur skopan i

långa drag. Utan att veta mera, än att nu måste han gå in, steg han

uppför de båda trappstegen och böjde huvudet i den låga dörren.

När Nils såg upp, stod han själv ensam mitt på golvet i vardagsstugan.

Han såg sig omkring och fick intryck av, att han stod inför en domstol,

och att de, som sutto där, kommit samman för att döma honom. Där sutto

Ola Persson och dennes hustru. Mitt emot dessa sutto två andra män. Nils

såg på dem, och han kände, hur hans mod sjönk. Det var Anders Ohlsson

och Jesper Svensson, desamma, vilka först varit med och funnit Elin.

Ensam i hörnet, där den gamla klockan stod, satt Inga Persdotter.

I rummet var så tyst, när Nils kommit in, att alla kunde höra, hur den

gamla klockan pickade. Ensam förde hon ordet, som om hon velat påminna

dem alla om, att tiden gick.

Ola Persson satt och såg med sina klara ögon stint på Nils. Icke en min

i dennes ansikte undgick hans kloka blick. I dag var nämndemannen en

helt annan, än när han för blott ett par dagar sedan for från Möllinge,

sedan han första gången stått stum inför dotterns lik. Hög och myndig

satt han på sin stol, och den breda underläppen sköt fram över

hakskägget. I denna stund visste han, vad han ville göra, och hur han

skulle sköta sin sak.

Nils stod stum och kunde ej vända sina ögon från Elins fader. Utan att

han flyttade sin blick märkte han, att alla i rummet voro högtidsklädda,

samt att han själv glömt påtaga kyrkrocken, när han for till prästen.

»De ha kommit för att döma mig», tänkte han än en gång.

Då bröt Ola Persson tystnaden.

»Sätt dig, Nils», sade han kärvt.

Nils satte sig tafatt och rädd, som hade han egentligen bort förbliva

stående. Åter hördes uret, som med hackiga knäppar berättade för alla,

att tiden gick.

»Vi har tänkt som så», började omsider Ola Persson, »att när det nu

dröjt med begravningen, ville vi alla se Elin, innan kistan spikas igen.

Och vi ha väntat, till dess att du kom, därför att du skulle kunna vara

med. Du, som var hennes man, är ju ändå den första i sorgen.»

När Ola Persson sagt detta, blev det åter tyst, och ingen visste, vad

som nu skulle följa, förrän nämndeman åter tog ordet och yttrade:

»Det finns väl ändå en psalmbok i det här huset.»

Det låg hån i hans stämma, när han frågade så. Men Inga Persdotter

låtsade ej höra detta. Hon gick in i kammaren och hämtade själv boken

samt räckte den åt Ola Persson. Denne slog upp boken och började söka

däri. Den var tung och stor och knäpptes igen med knäppar av mässing. På

den första rena sidan stod skrivet med gulnat bläck och stora, barnsligt

formade bokstäver: »Tufve Nilsson, Möllinge 1829».

»Det var din farfader, det», sade Ola Persson. »Han var en ärans man,

liksom ock Tufve Tufvesson, din fader.»

Därmed reste sig nämndemannen upp och vinkade åt de andra att följa sig.

Själv gick han före dem in i salen, där Elin låg. Hon hade nu blivit

flyttad i sin kista, och kistan var ställd på golvet, så att alla kunde

se den.

Där stodo de alla, Ola Persson och hans hustru, de båda männen, som

följt dem, och Inga Persdotter. Nils ensam stannade vid dörren.

»Kom närmare, Nils, och stig fram», sade nämndemannen. Var och en kunde

höra skälvningen i hans röst. »Den som har gott samvete, behöver

ingenting frukta.»

Nils steg fram, och han kände, hur alla betraktade honom. Med hopknäppta

händer stannade han ensam mitt på golvet. Och när han stod så, måste de

andra se bort. Ty de tålde icke att se honom i hans uppenbara olycka och

skam. Och Elins gamla moder grät.

Men Ola Persson steg fram till kistan och lyfte bort linneduken, som

täckte dotterns ansikte. Då sågo alla det stora blåröda märket i pannan.

Med orädd hand vek fadern undan kragen på linnet, så att det smala

skarpa strecket kring halsen lyste fram. Men när han gjorde detta,

darrade han så, att den gamla psalmbokens blad rasslade emot varandra

som torra löv i blåst.

Ola Persson stod länge stum och syntes icke hava ögon för annat än

dottern. Så steg han tillbaka och började:

»I Guds Faders och Sons och Den Helige Andes namn.»

Därpå slog han upp psalmboken och läste med låg, fast stämma:

I det djupa, i det höga

Råder en osynlig hand,

Och ett aldrig slutet öga

Vakar över minsta grand.

Intet valv dig innestänger

Dit den handen icke når;

Ingen natt omkring dig står,

Dit det ögat icke tränger.

Vart du flyr, och var du är,

Före dig är Herran där.

Dig han möter allestädes:

Blir du ej av häpnad stum?

Rummet, som av dig beträdes,

Är det ej ett heligt rum?

Ingen är dig mera nära,

Än den Gud, som skrev sin lag,

Skrev sitt heliga behag

I ditt hjärta och sin lära,

Och som själv dig döma skall:

Syndare, i stoftet fall!

Slå dig för ditt bröst och bäva:

Du är röjd av Hämnarns blick;

Du det vittnet ej skall jäva,

Som dig följde var du gick.

Kan ock här din gärning döljas

Brottsling, för en gäckad värld;

Kan ock, skrymtare, din flärd

Här i dygdens mantel höljas:

Inför Gud är mörkret klart,

Och det dolda uppenbart.

Under det att Ola Persson läste dessa ord, vilka han kände så väl, höjde

sig småningom hans stämma. Den sista strofen läste han utan att se i

boken och med ögonen direkt vända emot Nils.

Nils stod och hörde på allt detta och visste, att dessa ord voro talade

till honom. Det var Gud, som talade dessa ord. Det var Gud själv, som

straffade honom och röjde hans skuld inför alla. Nu var han vid målet,

nu blev allt uppenbart, som skrivet stod, nu brast allting inom honom.

Och med händerna slutna mot ansiktet, vände han sig om och vacklade ut

genom dörren, stönande som en människa i sin högsta nöd.

Med vidöppna ögon stirrade Inga Persdotter på sonen och förstod, att han

hade glömt henne. Hon kunde icke längre fånga hans blick. Och när han

försvann genom dörren, störtade hon fram för att följa honom.

Men Ola Persson ställde sig i hennes väg.

»Du stannar här», sade han myndigt.

Hela hans gestalt skalv av fasa och spänning. Men dock gick han stilla

fram till Elins kista och lade sakta duken på dess plats över dotterns

ansikte.

»Vile du i frid!» sade han. »Här är i dag icke tid till flere böner.»

Därmed gick han hastigt ut ur rummet, och de båda männen följde honom

under tystnad.

Ute på gården satt Nils med händerna för ansiktet och grät högt. Nu

visste han, att hans stund var kommen, och att han icke längre kunde

kämpa emot. Ty Gud själv hade talat och fördrivit djävulen, som förut

gått osynlig vid hans sida.

Han såg upp, när han hörde svärfadern nalkas, och om han vågat, skulle

han kastat sig på knä och omfamnat den kommandes knän. Nu strömmade

blott tårarna över hans ansikte, och det låg en så omåttlig förtvivlan

över hela hans uppsyn och gestalt, att de tre männen rördes och knappast

vågade gå fram.

Till sist lade dock Ola Persson sin hand på hans skuldra och frågade:

»Vill du bekänna nu, Nils, och lätta ditt samvete?»

»Ja», sade Nils, »ja, jag har slagit henne. Jag är hennes mördare.»

Det fanns blott en redig tanke i hans huvud, den att modern måste hållas

utanför detta. Så hade han svurit, och den eden måste hållas till varje

pris.

Därför tillade han, när han såg, hur de andra ryggade tillbaka:

»Hon låg i sin säng och sov. Och jag kom in. Då tog jag en mangelrulle

och slog henne i huvudet, så att hon domnade bort. Därpå strypte jag

henne med snaran.»

»Vilken snara?» frågade Ola Persson hårt, och hans ansikte blev rött av

spänning.

»Den, som jag hade», svarade Nils meningslöst. »Snaran, som jag höll i

hand under rocken, när jag kom in. Jag var ensam om det. Mor vet

ingenting. Fresta inte mor att tala på sig själv, ty hon är oskyldig.»

»Ingen har frågat dig om henne», sade Ola Persson kort. »Varför säger du

så?»

Nils såg sig omkring med förvildade blickar. Hade han förtalat sig? Hade

han röjt mor, då han menade väl? Han förstod ingenting av detta,

upprepade blott tonlöst:

»Mor är oskyldig.»

Ola Persson lät Nils vila ut, till dess att han blev lugnare. Då bad han

honom berätta. Och Nils berättade den förfärliga natten, berättade,

medan svetten flöt över hans panna, och tårarna kommo hans röst att

stockas, berättade hela tiden så, som om han varit ensam om dådet, och

ingen haft någon del i det skedda utom han.

Ola Persson och de två andra stodo tysta och hörde honom. Blott en gång

avbröt svärfadern Nils berättelse.

»Hur kunde du rå med att kläda på henne ensam? Ensam släpa henne ned i

källaren och lägga henne, som hon där låg?» sade han.

Åter såg Nils upp med en förvildad blick. Varför ville de jaga honom i

en fälla? Var det icke nog, att han frivilligt tagit allt på sig? De

måste ju veta och se, att han var beredd att göra bot och dö.

Då grep Nils i sin förtvivlan den tanketråd, på vilken han spunnit under

de senaste ändlösa nätterna, samma tanketråd, som han funnit ibland, när

han tyckte, att det började dagas mitt i hans inres årslånga, hopplösa

mörker. Han sprang upp, och hans blick blev mörk och djup som på den,

vilken ser skräcksyner.

»Det var väl ingen konst», ropade han. »Ty jag var icke alldeles ensam,

när jag slog Elin. Ingen människa var med mig. Men djävulen stod hela

tiden bredvid. Djävulen sade mig, när jag skulle slå. Djävulen visade

mig, hur jag skulle lägga snaran. Djävulen hjälpte mig att lyfta henne

upp, kläda på henne, och släpa henne ut. Djävulen har aldrig övergivit

mig förrän nu.»

När han ropat ut dessa förtvivlans ord, satte Nils sig ned. Hans blick

var slocknad, och var och en kunde se, att mera förmådde han nu icke

säga. Ola Persson och de båda andra männen sågo på varandra, och åter

grepos de av medömkan med den brutne unge man, de nu sågo framför sig.

Hans ord trodde de icke. Ty var och en av dem visste ju, att han talat i

yra, och att om Nils haft hjälp av djävulen, så hade detta skett på

annat sätt, än vad han nu i sin nöd ville få dem att tro. Men för deras

ögon blev brottslingen nästan till en hjälte. Ty fastän de ville fara

skonsamt med honom och hjälpa honom från dödssynden, vilken ingen

trodde, att han hade begått, tog han dock frivilligt allt på sig och

ville ensam lida straffet.

Därför hejdade de icke Nils, när han reste sig upp, utan läto honom fri

gå förbi dem och in i det gamla huset, vilket redan låg i skymning.

»Gud vare dig nådig, Nils», sade Ola Persson, när Nils gick.

Men Nils hörde honom icke. Han var redan inne i vardagsstugan och hade

stängt dörren efter sig. Då hämtade Ola Persson sin hustru och lät

Anders Ohlsson taga henne med hem till sitt. Själv spände han hästen för

vagnen och lät Jesper Svensson sitta upp. Så åkte de båda, allt vad

hästen kunde löpa, till länsmannen uppe i byn.

Inga Persdotter stod i fönstret och såg Ola Persson åka bort, och hennes

förbannelser följde honom. Dit hade det alltså gått. Detta blev alltså

slutet. Hon gick ut på gården och satte sig där på sin gamla plats under

fläderbusken och tänkte.

Slutligen steg hon upp och gick åter in i vardagsstugan. Där låg Nils

påklädd på sängen och sov, sov, som han icke gjort, sedan de båda begått

dådet tillsammans. Men Inga Persdotter väckte honom.

»Stig upp, Nils!» sade hon, »gå ut i foderlogen, tag där ett rep och

häng dig själv. Eljest är det ute både med dig och med mig.»

Nils hörde icke hennes ord, han såg blott med sömndruckna ögon på modern

och förstod intet.

Inga Persdotter upprepade då, vad hon hade sagt.

Men Nils lade ned sitt trötta huvud mot kudden.

»Nej, mor», sade han. »Det gör jag icke. Nu vill jag sova. För jag är

trött. Och när jag vaknar, skall jag taga straffet. Annars får jag

aldrig frid.»

Därmed somnade Nils Tufvesson åter. Men Inga Persdotter gick ifrån honom

med vrede i hjärtat och med förakt. Hon visste nu, att hon var ensam som

aldrig förr och starkare än alla. Men hon var rädd, därför att det var

mulet ute, och skymningen föll så tidigt. Därför vände hon om till Nils

bädd. Och krypande samman som en hund, satt hon där och avundades sonen,

som kunde sova.

Två timmar senare höll länsmannens vagn på Möllinge gård. De, som följde

honom, funno Nils ännu sovande och Inga Persdotter hopkrupen vid hans

sida. Vid männens ankomst väckte Inga Persdotter Nils, och på

länsmannens ord häktades icke blott Nils, som hade bekänt, utan även

hans moder.

»Vem anklagar mig?» sporde Inga Persdotter.

Då såg Ola Persson lugnt på henne och svarade:

»Jag.»

Slamrande for vagnen med fångarna ut genom inkörsporten.

Ola Persson gick ut och hämtade sin hustru. De båda gamla stannade på

Möllinge över natten. De tyckte båda, att Elin skulle ej ligga ensam i

mördarnästet, om hon än var död.

Men redan samma kväll gick ryktet ut över trakten, att Nils Tufvesson

och hans moder blivit häktade. Ryktet gick runt i stugorna, och

människorna började andas lättare, därför att nu rättvisan kom. Men den,

som berättade detta, tillade också: »Nils har bekänt och tagit hela

skulden på sig.»

Då skakade människorna sina huvuden och undrade, hur sådant var möjligt.

Detta gick dock över allt förstånd och över alla gränser.