Följande dag kom doktorn till Möllinge. Utan många ord skred han till
sin förrättning. Liket obducerades, och ett fullständigt protokoll
upprättades enligt alla laga former.
När det blev känt, att doktorn var på besök vid Möllinge, var det, som
om hela bygden andats lättare, och människornas sinne ljusnat till mera
allvar. Ryktet spred sig från gård till gård, och folk kom samman för
att få veta, vad de andra visste, för att tala ut, vad de själva hade på
hjärtat, och för att gemensamt glädas, att detta till sist dock hade
skett.
Ty alla kände, att det var deras egen rättskänsla, som talat och fått
saken i gång. Det var deras egna män, vilka de kände och ärade, som
övervunnit sin betänksamhet och fört rättvisans sak så långt, att den
icke längre kunde nedtystas. Alla visste, att när början väl var gjord,
skulle fortsättningen komma, och lagens väktare skulle icke vila, förrän
brottslingen var ertappad och straffad.
Bonden går vid sin plog, eller han kör sitt timmer. Han mejar sin säd,
eller han fodrar sina ök. Den, vilken ser honom så, tänker oftast: »Den
mannen är bunden vid jorden. Hans tankar gå ej längre än till stugans
knut. Vad frågar han efter världen, blott hans lada är fylld?»
Eller bondhustrun går i sitt dagliga stök. Hon bakar och brygger, sköter
sina kreatur och spinner. Hon lagar de sinas kläder och ser till, att
allt i huset är helt och rent. Barn föder hon till världen. Och hinner
hon för andra sysslor, då sköter hon också barnen, så gott hon kan. Den,
som ser henne, säger: »Hennes tankar äro bundna av det dagliga släpet,
hon ser ej mer än dem, som höra henne till. Vad frågar hon efter
världen, blott hennes gryta är full?»
Så säger och tänker mången, och ej sällan är väl detta också sant.
Men må den, som minns det, berätta, hur det dessa tidiga vårdagar gick i
Möllinge! Må den, som var med, söka i sitt minne! Där kom en kvinna
springande utåt vägen. Hon hade gått ifrån sitt hus, där barnet låg
sjukt i vaggan, och hon sprang bort till grannens, emedan hon icke kunde
stanna hemma. Ty hjärtat stod stilla i hennes bröst, när hon tänkte på
att den orätt, som skett, skulle få gå ostraffad.
Eller en man går ute vid plogen. Det är gott plöjningsväder, och
lärkorna drilla över hans huvud i den blåa luften. Han skulle vilja
arbeta ända till middagen. Ty hans teg är oplöjd, och jorden längtar
efter sådd. Men han kan icke stanna. Ty han får ingen ro för tankarna,
som kretsa om det förfärliga, vilket han och alla så länge tålt ibland
sig, och som nu blivit en oskyldigs död. Han binder tömmarna om oxarnas
ben och låter djuren stå. Själv går han bort till byn, där han kan få
stilla sin vetlust.
I hagen sitta två unga nedanför en stätta med armarna om varandras liv.
De ha stulit sig dit en stund för att få leka och kyssas. Men plötsligt
blir den unge mannen orolig och vill gå bort. Och när flickan frågar
honom varför, svarar han endast med en åtbörd, som hon förstår. Tysta
följas de åt för att få klarhet i den fråga, vilken bränner inom alla.
Uppför backen, som leder till skolan, stapplar en gammal man. Han är
ofärdig och nästan blind. När han går, trevar han sig fram med en käpp.
Han möter en skock barn, gossar och flickor om varandra. De ha fått lov
i skolan. Skolläraren har givit dem lov. Men de stoja icke, och det ser
ut, som om lovdagen icke vållat dem någon glädje. De gå förbi den gamle
mannen, och då han icke kan se, ropar han på avstånd för att tvinga dem
att stanna och få svar på den fråga, som drivit honom ut. Så förstår
han, vilka han har framför sig. Och i det han mumlar något om »barn,
vilka ej begripa sådant», stapplar han vidare uppför backen, darrande av
den oro, som är allas. Men barnen gå tyst samtalande vidare. De berätta
varandra, vad de veta, och de knota över, att de icke kunna förmå dem,
vilka veta mera, att säga dem allt.
Må den, som minns dessa dagar, stiga fram och vittna! Var allt detta
endast tom nyfikenhet? Eller var det icke rättskänslan, som länge sovit,
vilken nu vaknade och krävde att bli hörd?
Eller var det kanske ännu mera än så?
Det var så, att alla kände sig som medvetna om ett stort brott, vilket
ingen förmått uppdaga och föra till straff. I åratal hade dock
misstanken lurat hos dem alla. Hos dessa människor fanns ingen annan
tanke än, att den, vilken ont gjort, skall ont lida, intet vad från den
gamla förbannelsen, att syndens lön är döden. De visste, att de tålt det
onda ibland sig. Och att de detta gjort och ingenting kunnat uträtta
däremot, låg nu som en smälek över dem alla. Detta var en skam, som
skulle tvättas från deras ansikten. Och deras själar längtade efter att
känna sig rena.
Ty bonden känner samhörigheten mellan sig själv och alla. Hur kort än
han ser, känner han ändock detta. Och i denna känsla ligger frukten av
allt det bästa, som lag och sed under århundraden byggt upp. På det att
detta må bevaras, är det stundom gott, att det stora onda sker
uppenbart, så att alla tvingas att vakna.
Det kommer en herremannavagn och far vägen fram. Den, som sitter däri,
är den gamle doktorn, och hans ansikte är allvarligt. Han nickar åt alla
sidor, utan att lyfta på hatten. Och om någon vinkar honom, låtsar han
icke se, utan far förbi.
Han vill icke stanna. Ty vad han tror sig veta, är alltför gräsligt. Men
var han far, stå folk i klungor och följa med ögonen vagnen, där den
rullar fram.
I spisarna vidbrännes maten, på åkern stå oxarna och vänta framför
plogen, i ladugården råma korna av längtan att bli mjölkade, skolan är
stängd, och handelsboden är full av folk, som ingenting köpa.
Ty arbetet är det, som vilar, det vardagstunga dagliga arbetet är glömt.
Det är glömt, emedan känslan för rätten bragt allt annat i glömska.
Brottet, som slagit ned ibland människorna, har tänt en eld, som när
blixten ljungar ned, och vid den elden läses i flammande bokstäver, att
ingen människa lever endast av bröd.