Morgonen därpå var handlanden Larsson tidigt uppe. När han klätt sig och
sett om sitt hus, kommo dock andra ting, som han måste bestyra. Hustrun
var otålig och ville skynda på honom. Men mannen lät sig nu icke drivas
längre, än han själv ville, och i ro och mak utförde han det arbete, som
förelåg. Först när han ätit middag, var han färdig att gå, och då styrde
han kosan mot byn för att tala vid andra.
Larsson uppsökte först skolläraren, vilken var en förståndig och erfaren
man, därtill kunnig i lagen. De båda samtalade länge och betänksamt med
varandra, och slutet på deras samtal blev, att de ville uppsöka en
tredje för att inhämta även hans råd. I detta syfte gingo de till
nämndeman Jonsson i byn. Denne var en stillsam man och ej lätt att
bringa till handling, men seg i viljan, då han en gång lagt hand vid en
sak. Hos honom sutto de en god timme och överlade, och när denna timme
var förbi, var det redan långt lidet på eftermiddagen.
Då såg Larsson på sin klocka och sade, att om något skulle göras, borde
de nu gå.
De tre männen sågo ännu en gång på varandra, och de visste alla, att det
var en allvarlig sak de hade för. Alla kände de varandra sedan många år,
och var och en visste om den andre, att inlät han sig på sådant som
detta, skedde det av nödtvång och ej av lust. Helst hade de stannat
hemma. Helst hade de tegat och låtit denna sak vila. Men det var
oskyldigt blod, som ropade till dem från jorden. Och därför måste de
övervinna varje betänklighet och gå.
»I Herrans namn», sade skolläraren, som var den äldste.
Så reste de sig alla upp och följdes stillatigande åt ut på vägen. Vad
som sägas kunde för och emot var sagt. Nu måste de göra, som samvetet
bjöd. Sida vid sida gingo de fram. Det var mulet ute, och molnen drevo
för vinden över den vida slätten. Från byggnadernas fönster blickade
ögon ut efter de gående, och de mötande hälsade tyst utan att göra några
frågor. Det var som om var man vetat, varför dessa tre gingo
tillsammans, och vart de gingo. När de kommo förbi handlandens gård,
stod Kerstin Larsson ute vid grinden och nickade åt dem. Men icke ens
hon kunde säga något. Dem, som gå så tunga vägar, tilltalar ingen.
Vägen var de gående tung. Ty det fanns en, vilken de gärna velat skona.
Det fanns en, som de önskat, att de kunnat hålla utom allt detta. Det
fanns en, som de ville allt gott, och för vilkens skull de ömkade sig
själva, att de för rättvisans sak måste vålla honom sådan smälek och
sorg.
Denne någon var Nils Tufvesson, den mördade Elins man. Han var nog en
brottsling efter lagen. Ingen trodde annat. Men han var av den gamla
goda släkten, som levat och dött på Möllinge gård, och i sitt innersta
väsen bråddes han på sin släkt. Var han brottslig, så måtte Gud döma
honom. Människorna, som kände honom, dömde honom ej. De visste, att han
var mild och god, och att han av egen vilja intet ont kunde göra.
Men rättvisan stod högre än hänsynen till Nils Tufvesson och allt annat.
Ty oskyldigt blod ropade från marken. Därför gingo de tre männen vidare,
och genom den låga inkörsporten trädde de in på Möllinge gård.
Där mälde de för Inga Persdotter och Nils Tufvesson, hennes son, att de
kommit för att enligt övlig sed se Elins lik, innan hon kom i jorden.
»Här ska hon då ligga som ett spektakel för alla människor», sade Inga
Persdotter.
Helst hade hon slagit dörren till och låtit de tre männen vända om och
gå. Ty hon fruktade deras besök, mest därför att Larsson var en ibland
dem. Men så gärna hon ville, vågade hon dock ej spärra dörren för tre av
bygdens mest ansedda män och låta dem lämna gården med oförrättat
ärende. Därför visade hon dem själv vägen till salen, där Elin låg. Men
sedan hon så gjort, gick hon tillbaka in i vardagsstugan och sade till
Nils:
»Nu börja snokarna komma. Men här finna de intet.»
Nils såg vrett på modern och svarade:
»Vet du det?»
Allt sedan den natt, då han slog Elin, hatade Nils modern och blygdes
över sig själv, att han ej vågade visa det öppet.
Men de tre männen stodo tysta framför Elins lik. De veko undan linningen
på hennes svepning och sågo alla den röda randen, vilken gick runt om
hennes hals. I tigande fasa stodo de så, och ingen behövde säga något
till den andre. Ty alla visste de, att kamraterna tänkte: »Detta har
icke gått rätt till.» De stodo där länge, och de skälvde så, att ingen
av dessa härdade män, som sett livet och kände det, kunde tala.
»Arma kvinna!» sade skolläraren till sist.
Och den gamle mannen darrade på rösten.
Så bemannade han sig, och en stund senare gingo alla tre ut ur den dödas
rum och stannade i vardagsstugan hos Nils Tufvesson och hans moder.
Där blev det skolläraren som förde ordet. Han sade dem, att här kunde
ingen begravning ske, förrän läkare hade undersökt den döda och givit
sitt intyg. Eljest skulle onda rykten uppkomma, och han tillade, att
sådana rykten voro redan i svang. Så såg han på de båda andra
kamraterna. Och dessa nickade bifall och sade sig vara av samma mening.
Inga Persdotter och Nils sutto länge tysta vid dessa ord. Så sade Inga
Persdotter:
»Skicka ni hit er doktor, får vi se, vad han hittar.»
De tre männen hälsade utan flere ord och gingo ut. Först när de kommit
så långt ut på landsvägen, att de ej längre kunde synas från gården,
började de andas ut och se på varandra.
»Det var nog bra, att vi gingo», sade nämndemannen.
Vidare blev ingenting sagt. Ty alla dessa tre voro enkla, rättskaffens
män av allmogen. Ingen av dem tänkte på, att han med denna sin handling
uträttat mer, än han skulle och borde. Utanför Larssons gård skildes de
åt.
Men i sorgehuset på Möllinge sutto Inga Persdotter och Nils, samtalande
om, vad detta besök skulle föra med sig. De talade därom, därför att de
ville glömma fasan för natten, som nalkades, allt som solen sjönk. Och
dock fruktade de den morgon, som nu skulle randas, mera än både mörker
och natt.