Dagen därpå väntade Elin, att Nils skulle säga något, som visade att
Inga Persdotter givit honom del av det samtal, som förts dem emellan.
Men när Nils som vanligt gick tyst och icke heller visade sig annorlunda
emot henne själv, då insåg Elin, att Inga Persdotter ingenting hade
sagt. Skälet härtill kunde hon väl icke fullt fatta, men ju mer hon
grubblade häröver, ju mer blev det henne, som när man ser ned i en
avgrund och känner, hur den suger och drager. Hon greps av en måttlös
och vettlös skräck, mot vilken allt vad hon förut upplevat syntes henne
ringa och intet.
Så häftigt kom omslaget från hopp till förtvivlan, att det berövade Elin
varje rest av självbevarelseinstinkt och gjorde henne oklok. Hon som
förut icke talat vid någon, talade under de få dagar, som nu följde, med
alla, vilka kommo i hennes väg. Hon talade vid Nils om, hur olycklig hon
var, hon grät och besvor honom att sälja Möllinge och flytta bort.
»Stannar du här», sade hon, »så blir jag här aldrig, då går jag ensam,
och du ser mig aldrig mer.» Hon besökte främmande människor endast för
att få fråga, om Inga Persdotter varit i deras hem. Inför dem grät hon
och klagade sin nöd, berättade om sin ångest och om sina kval, anklagade
om vartannat Inga Persdotter och sin man, alltid i allmänna ordalag.
Något bestämt kunde hon icke säga, blott att de voro så svåra emot
henne, och att allting var så svårt. Skam, skräck, sorg och hopplös
längtan hade på en gång förvandlat Elin, från den hon en gång var, till
en vanlig bondkvinna, vilken torgförde sina egna lidanden utan blygsel
och återhåll till alla, som ett ögonblick ville unna henne lisan att få
beklaga sig. Medan hon gjorde så, kunde hon höra sig själv tala, och hon
visste ej, var hon fann alla ord, eller varför hon uttalade dem. Vad som
förut varit henne en styggelse, blev henne nu ett behov. Hennes människa
var borta, hennes person utplånad, hon var tom.
Och hon kände blott ett enda: namnlös fruktan för de ord, hon uttalat,
och den kvinna, hon trotsat.
»Jag har sagt henne allt», tänkte hon. »Nu kan jag icke mer. Nu är allt
förbi.»
Men ensam med den gamla modern gick Inga Persdotter fram och åter på
golvet i deras låga stuga och kved. I två dagar och en natt gick hon så,
och det kom ej en blund i hennes ögon. Hon åt föga, och med modern
talade hon knappast. Den gamla gick omkring henne, och hennes tandlösa
mun var hårt sammanknipen. Modern fruktade dottern och vågade ej störa
henne. Allt vad hon gjort i sitt liv, och allt vad hon ville göra,
trädde dessa dagar och denna natt fram för den ensamma kvinnan, som
endast litade på sig själv. Ingas hy blev grå, medan hon så gick, och
den kraftiga underläppen sköt fram, men ögonen voro dolda under
ögonlocken. Icke ens när någon främmande kom in i stugan, stannade Inga
Persdotter i sin gång. Hon lät främmande komma och främmande gå. Det hon
tänkte och ville, angick ingen. Hon var ensam därom.
Inga Persdotter överlade icke nu längre, hon betänkte sig ej. Hon
behövde blott denna tid för att stålsätta sig, och så starkt var hennes
inre uppror, att det just var detta övermänskliga inre uppror, som i det
yttre förlänade henne styrka och självbehärskning. För ingen visade hon
något. Det var blott vandringen fram och åter, som röjde hennes oro. När
hon blev ensam med modern, kved hon sakta och tyst. Hon visste, att
modern ej kunde höra henne. Och när någon kom, tystnade hon vredgad,
därför att den främmande stört henne. Sedan började hon på nytt.
En enda gång talade hon. Det var, när en besökande kom att nämna
sonhustruns namn. Då stannade Inga Persdotter sin gång, såg lugn på den
främmande och sade, obekymrad om, hur man skulle tolka hennes ord.
»Jag vet ett hus, där jag ville sätta henne, och hade jag henne väl där,
komme hon nog aldrig dän.»
Därmed fortsatte hon sin vandring och såg icke upp, när den främmande
gick.
Inga Persdotter såg nu blott ett, och det var detta enda, som band
hennes tunga och gav hennes kropp övermänskliga krafter, så att hon
kunde umbära både föda och sömn. Hon såg, att allt, varefter hon förr
traktat, var intet, och detta, som hon nu eftersträvade, var allt. Vad
som sedan skulle följa, var henne likgiltigt. I fråga om det, som nu
fyllde hennes själ, erkände hon icke ens, att något »därefter» fanns. Ty
något högre tyckte hon sig icke kunna vinna. Det var nu icke fruktan,
som drev henne fram, det var icke beräkning. Om hon sade till sig själv
eller andra, förut eller efteråt, att hon ville vinna något med sitt
dåd, så ljög hon. Det var dådet självt, som eggade henne. Det var själva
dådet, hon ville. Så länge hade hon ruvat däröver, att det blivit ett
med hennes själ. Hon kunde icke vila, förrän det var utfört, icke ångra,
när det var fullbordat. Lika gärna skulle hon kunnat ångra, att hon
blivit till. Hon hade överskridit gränsen för det mänskliga, luften
omkring henne var kylig, rensad och tunn, och inom eller utom henne
fanns intet, som kunde vara henne till hinder.
När andra dagens afton kom, tog Inga Persdotter föda. Hon åt som den,
vilken hungrat länge, och efteråt satt hon stilla och lugn, utan att
röra sig och utan att kvida. Därpå såg hon efter att modern sov. Så
klädde hon av sig och gick själv till sängs.
»Jag behöver sömn», tänkte hon. »Eljest går jag sönder.»
Inga Persdotter sov ända till morgonen, och först sent gick hon ut.
När hon då gick, tog hon vägen till Spå-Marens bostad. Hon stannade icke
utanför, utan steg djärvt in, och hon ryggade icke, därför att hon såg,
att det fanns besökande i stugan.
Lugn och säker satt hon och deltog i samtalet. Det rörde sig om socknens
angelägenheter, och Inga Persdotter blev icke orolig. Hon visste, att
hennes stund skulle komma. När den besökande avlägsnade sig, gick hon
före Maren in i kammaren och stängde själv dörren.
Samtalet började hon, där hon sist slutat detsamma, och sade utan
omsvep:
»Jag har nu fått det så, att jag vill bli Elin kvitt. Och I ska hjälpa
mig.»
Maren knep ihop ena ögat och såg stint på den talande.
»Hur ska det gå till?» frågade hon.
»Det blir er sak», svarade Inga Persdotter. »I kan slå henne med
trolltyg, så något händer henne, det vet jag.»
Och i samma stund tänkte hon:
»Händer det Elin något nu, och det skulle knipa, då kan jag skylla på
Maren.»
Men Maren var henne för slug, och hon syntes genomskåda den besökande.
Ty hon svarade kort:
»Sådant är farligt.»
»I vill då inte hjälpa mig?» sade Inga Persdotter.
»Vill I ha hjälp snart?» genmälde Maren.
Inga Persdotter log.
»Hellre i dag än i morgon», sade hon, och hennes ögon blevo borta under
ögonlocken.
Maren teg en stund och syntes betänka sig.
»Den hjälp I behöver, får I nog», sade hon till sist.
Då reste sig Inga Persdotter upp, lade en sedel på bordet och gick.
Vad hon fått för hjälp av Marens ord, visste hon icke själv. Men hon
gick åter ut i solskenet. Det var vid middagstiden i slutet av mars, och
långt borta såg hon de första tranorna sträcka mot norr. Strax efter kom
en flock grågäss. Naturen var full av rörelse och liv.
Men Inga Persdotter tänkte icke på sådant. Med små, snabba steg gick hon
vägen fram, erinrande sig, att hon fått vänta och behövde skynda sig.
När hon kom fram till Möllinge gård, stannade hon ett ögonblick, och med
en snabb, vass blick syntes hon omfatta allt detta, vilket nu åter
skulle bli hennes och på allvar. Så gick hon in genom porten och steg
uppför trappan. I vardagsstugan stod Elin och dukade av bordet.
»Var är Nils?» sade Inga Persdotter, utan att hälsa.
Elin såg upp. Och all den skrämsel, som denna kvinna ingivit henne, låg
åter i hennes hållning och blick. Inga Persdotter såg det och kände sin
kraft växa.
»Han är i stallet», sade Elin tonlöst.
Inga Persdotter vände om på tröskeln och gick. Elin stod med handen
tryckt mot bröstet och såg efter den bortgående. Så hastigt hade allt
försiggått, att hon tyckte sig hava sett en syn.
Men Inga Persdotter gick in i stallet, och väl inkommen stängde hon
dörren om dem båda. Nils stod därinne och skar hackelse. Han slutade
icke med sitt arbete, för att modern kom in. I samma stund han varseblev
henne, visste han, varför hon kom.
Inga Persdotter satte sig ned på halmen, som låg i en spilta, och såg på
sonen.
»Du har bråttom i dag», sade hon till sist.
»Låt mig vara», sade Nils. »Jag har så.»
Inga Persdotter teg en stund. Så sade hon:
»Jag vill bara låta dig veta, att nu bär jag det inte längre. I morgon
skall hon vara härifrån.»
Nils släppte sitt arbete och stirrade på modern.
»I morgon?» sade han endast.
Han kunde icke förstå, att det var så nära.
»Varför i morgon?»
»Därför att jag lider inte att vänta längre. Blir det inte i natt, kan
jag det aldrig.»
Det var skumt i stallet, sedan dörren blivit läst. Och som Inga
Persdotter satt, kunde Nils ej se hennes ansikte. Men han hörde varje
ord, hon sade, och allt motstånd inom honom var som kvävt och borta. Den
lugna, säkra rösten behärskade honom, och den övermäktiga, som bundit
hela hans liv, höll honom i sin hand. Hon hade fött honom till världen,
och utom henne hade han ingen kvinna känt. Därför var han hennes, och
hon visste det.
Utan att vänta på svar, började Inga Persdotter att tala.
Hon sade Nils, när allt skulle ske, och hur det skulle ske. Utan att
fatta att det var verklighet, hörde han varje ord, och hans starka kropp
skälvde som av frossa.
»Men om det blir känt?» sade han till sist.
»Det blir inte känt», svarade Inga Persdotter, »om du är karl och tiger.
Men är du så dum och röjer dig, då får du också taga det på dig. Jag gör
det aldrig.»
Modern hade rest sig upp och såg sonen in i ögonen. Återigen skalv han
till. Så lade han sin hand i hennes och sade, som om hon bett honom giva
sig detta löfte:
»Röjer jag mig, så skall jag också lida ensam.»
Då andades Inga Persdotter ut. Detta var i själva verket det enda, hon
fruktat. Detta löfte hade hon tänkt avfordra sonen, och hon förstod
icke, att han givit det av egen drift. Utan att säga mera öppnade hon
stalldörren och lät solskenet strömma in. Dagsljuset kom så plötsligt
som efter en lång natt, och bådas ögon blinkade en stund mot solen,
innan de kunde vänja sig vid att se den.
Detta vållade också, att ingen av dem märkte, hur Elin gick in i
vardagsstugan från trappstenen bredvid fläderbusken. Där hade hon stått
som fjättrad och betraktat den stängda dörren, vilken hon icke ens
vågade nalkas för att lyssna.
Men Inga Persdotter gick utan avsked från Möllinge gård och tog åter
vägen till det låga huset vid landsvägen, i vilkets ena länga hennes
moder, Karna Andersdotter, bodde. Och när hon kom dit och åter blev
ensam med den gamla modern, som betraktade henne och undrade och aldrig
sade, vad hon tänkte, då vaknade Inga Persdotters oro ånyo. Åter började
hon sin vandring fram och tillbaka på golvet, och åter kved hon sakta
medan hon gick. Men hon gjorde allt detta, emedan hon tyckte, att tiden
stod stilla, och att hon velat påskynda dess gång.
Ty nu längtade hon, att stunden skulle komma. Hon längtade som en
vansinnig, att natten skulle utplåna dagens skarpa färg, och hon skulle
slippa gå här och våndas som en varg i bur. Därför gick hon osalig
omkring och kved, utan att den döva modern kunde höra henne, och medan
hon gick, krökte sig hennes fingrar i kramp, som hade de klämt sig fast
kring en strupe.
Som hon så gick, kom hon att tänka på, att hon icke fick förråda sig,
och hon erfor ett slags hat mot den gamla modern, som gick omkring i
rummet eller satt tyst i sin vrå. Varför skulle hon vara där? Varför
fick man icke vara ensam? Inga tog fram en grå kjol, på vilken hon förr
börjat arbeta, förr, innan detta, som var henne övermäktigt, kom. Och
hon satte sig ned och började sy. Timme efter timme satt hon så och lät
stygn följa på stygn, och allt mera blev henne tiden lång. Solen stod
ännu högt på himmelen. Ville den då aldrig försvinna, så att hon
äntligen fick ro?
Långsamt gick solen för henne, som väntade. Men till sist försvann den
dock, och Karna Andersdotter tände lampan. Hon tog fram mat och åt. Men
lutad över sitt arbete satt Inga Persdotter fortfarande kvar och sydde.
Hon hade väntat så länge, att hon tyckte sig hava tröttat ut sin egen
längtan.
Men när mörkret kom, mörkret, efter vilket hon längtat så tungt, då lade
hon noga samman sitt arbete, och medan den gamla modern gjorde i ordning
sin bädd, satte sig Inga Persdotter vid fällbordet och åt. Så bäddade
även hon åt sig själv och tog så plats vid spisen, där glöden börjat
slockna. Där satt hon och lyssnade, till dess hon hörde, att modern sov.
Då steg hon upp, tog en sjal över sitt huvud och gick ut. Men innan dess
tog hon fram något under sängen, som hon lindade fast kring livet och
höll gömt under sin sjal.
Inga Persdotter gick snabbt över landsvägen och försvann under de låga
tallarna, som skuggade hennes vanliga väg. Hon undrade över att hon icke
var mörkrädd, och hon gladde sig däråt. Ty hon visste, det kom därav,
att hennes vilja var så stark. Hon följde vägen, till dess hon kom upp
på backen, från vilken hon kunde se ut över byn. Hon märkte då, att hon
dock var ute för tidigt, och att hon glömt att se på klockan. Men nu var
hon lugn, ty hon var ensam. Hon satte sig ned för att åter vänta på
tiden, som gick så långsamt, och där hon satt, såg hon ut över byn.
Det brann i fönstren där nere. Som små stjärnor, vilka fallit ned på
jorden, lågo fönstren där och glimmade i mörkret, berättande, att
människorna ännu icke gått till ro. Inga Persdotter satt och såg på
ljusen, och hon tänkte på alla människor där nere. En efter en stego de
fram för hennes inbillning, försvunno åter och lämnade plats för nya.
Hela socknens män och kvinnor kommo och gingo henne förbi, och hon
hatade dem alla. Alla hade de gjort henne ont, alla hade de avskytt och
smutsat henne. Hon kände deras tungor och visste, vad de voro värda.
»I morgon!» sade hon till sig själv. »I morgon! Då skall ingen av er gå
till sängs och kunna sova utom jag. Ty fegheten skall vara över er. Men
då skall jag sova. Ty då har jag fått ro.»
Ett underligt högmod grep henne. Hon tyckte sig för mer än alla, över
dem alla, höjd över alla. Det hon hade för, blev i hennes egen
inbillning till ett stordåd, hon tyckte sig höra och se den skrämsel,
som skulle gripa hela bygden. Hon kände sig själv stor av detta, och det
var något i hennes hjärna, vilket arbetade, som ville det spränga henne.
Så satt Inga Persdotter och såg, hur ljusen släcktes ett för ett. Det
var, som om hela trakten blivit mörkare och liksom mera trygg.
»I morgon!» sade Inga Persdotter för sig själv. »I morgon komma ljusen
att brinna längre.»
Hon såg åter ned mot byn, och där fanns blott ett sista ljus, som brann.
På detta stirrade hon länge. Det var, som om hon setat och väntat att
höra en klocka slå.
Till sist såg hon, hur även detta ensamma ljus började röra sig, som om
någon inne, där det brann, lyftat en ljusstake eller en lampa. Så
glimmade skenet upp en sekund och var borta. Nu var allt mörkt, icke en
ljusprick syntes. Byggnaderna lågo som sovande skuggor i den mörka
natten. Hela byn sov lugnt.
Då drog Inga Persdotter en suck av befrielse, och med sjalen svept
omkring sig mot nattkylan, döljande det, hon bar därinnanför lindat om
sitt liv, gick hon med säkra, snabba steg fram mot sitt mål. -- -- --
Sedan Inga Persdotter varit på besök hos Nils, fick Elin veta, att
svärmodern samma dag varit inne hos Spå-Maren. Elin tänkte på detta, så
lång dagen var, och hon undrade, om den andra setat på samma stol som
hon själv, och vad där blivit sagt. Nu trodde hon, att Maren bedragit
henne med örngåtten, och i en yrsel av fasa och upphetsning sade hon
till mannen, att nästa dag skulle hon gå. Hon skulle gå hem till de
sina, och ingen skulle längre behöva tycka, att hon gick i vägen.
Nils såg underlig ut, när hon sade så. Men han svarade intet. Och inför
honom böjde sig Elin ned och grät, som hon icke gjort, sedan den dag, då
hon började hoppas.
Och ingenting hände, ingenting, som kunde giva ändring eller räcka till
att förhindra, vad som skulle ske. En bondpiga kom på aftonen för att
köpa smör, och Elin talade vid henne och avgjorde handeln. Sedan märkte
hon, att det var mörkt, och hon gick till sängs, längtande att få sova.
Hon låg och hörde det gamla uret knäppa, och utan att tänka däröver
räknade hon knäpparna.
»I morgon», tänkte hon, »i morgon går jag hem. Sen får allt bli, som det
vill. Men hit kommer jag aldrig åter.»
Bredvid henne låg Nils, och Elin hörde, att han sov. Trött av dagen
somnade hon själv och glömde.
Nils sover, han sover länge och tungt. Kanske vill han ej vakna, kanske
fruktar han den timme, då han vet, att allt skall ske. Kanske har han
glömt alltsammans, eller kanske han aldrig trott, att det var sant. Vem
vet detta nu? Ingen vet det, icke ens han själv skulle någonsin kunnat
svara därpå, om någon frågat honom.
Inga Persdotter har sett ljusen slockna i den sovande byn, och hon har
gått vägen fram till sonens bostad. Ingen har sett henne, och ingen har
hon mött. Nu är hon framme vid Möllinge, och spejande går hon runt den
gamla gården, där släkten arbetat, levat och dött. Men det som varit,
når henne icke. Endast det som nu är, fyller hennes sinne. Hon går
omkring huset, som spejade hon efter, om det någonstädes skulle lysa ett
ljus. När hon intet kan upptäcka, stannar hon vid det fönster, som är
närmast bädden, där de båda makarna sova. Där pressar hon ansiktet mot
rutan och försöker att se in. Men hon kan intet urskilja. Inne som ute
är allting blott ett jämt, tungt mörker.
Då går hon runt byggnaden ännu en gång och stannar på gården vid den
låga trappan. Där sätter hon sig och väntar, att timmen skall slå, då
Nils öppnar dörren och, som hans vana är, går ut för att giva hästarna
foder. Hon sitter på samma sten, där hon en gång i sin ungdom satt, i
dov vrede förbannande sitt öde, därför att hon skulle föda ett barn. Hon
har glömt detta, liksom hon i denna stund glömt allt annat, utom ett,
och omkring henne stiga i mörkret skuggorna av de gamla husen, vilkas
väggar så länge givit eko åt hennes stämmas jubel, smärta eller raseri.
Nu stå de tysta omkring henne, och endast den svaga nattvinden rasslar
sakta i foderladans halmtak.
Inga Persdotter sitter och stirrar mot fönstret, och som hon nyss
väntade, att ljusen skulle släckas och mörkret dölja hennes steg, så
väntar hon nu att se den lilla låga tändas, vilken skall berätta henne,
att hon icke längre är ensam vaken. Men Nils sover där inne, och lågan
tändes icke. Åter tycker Inga Persdotter, att tiden skrider långsamt
framåt, alltför långsamt för hennes hämnd. Åter kröker sig hennes hand i
krampaktig längtan att gripa om en strupe.
Till sist reser hon sig upp och går fram mot dörren. Hon beräknar ej
längre, hon trotsar på, att intet kan röja henne. Därför höjer hon
handen och slår hårt på den stängda dörren. Då ser hon ett ljus flamma
upp därinne. Hon går åt sidan, så att skenet ej skall falla på hennes
ansikte, om någon annan skulle öppna. Och som hon gör detta, knyter hon
upp sjalen och lossar något, som hon haft bundet om sitt liv.
Då öppnades dörren och Nils kom ut. Han såg sig om, när han trädde ut på
gården. Men Inga Persdotter stod stilla och rörde sig ej från sin plats.
»Jag är här, som jag sagt», sade hon. »Gå ut till kräken och gör fort,
vad du gör.»
»Elin sover», viskade Nils sakta.
Men Inga Persdotter slog åt honom med handen.
»Gå bara», sade hon, »gå fort.»
Nils gick och Inga Persdotter stod kvar och väntade honom. Åter tyckte
hon, att tiden gick henne för långsamt, och då Nils dröjde, sköt hon upp
dörren, som stod på glänt, och ensam steg hon in i det halvmörka rummet.
Framför henne låg Elin avklädd i sin bädd och sov med de bara armarna
över täcket.
Inga Persdotter stod en stund och såg på sin fiende, och hennes händer
skälvde av oro. Som en våg av raseri gick igenom henne från huvud till
fot, och utan att taga sina ögon ifrån den sovande, kastade hon av sig
sjalen och ryckte fram snaran, som hon haft dold därunder.
Vid denna rörelse vaknade Elin, och som om hon sett ett spöke, reste hon
sig upp och höll båda händerna avvärjande framför sig.
»Vad vill I mig?» skrek hon. »Och var är Nils?»
Inga Persdotter svarade icke, stod endast stilla och njöt sin triumf,
viss, att den icke kunde undgå henne.
Då förstod Elin allt, och i en blink kastade hon sig ur sängen och stod
på sina bara fötter på golvet framför den andra. Hon ville springa mot
dörren, men Inga Persdotter stod i hennes väg.
»Du kommer inte förbi mig», väste hon. »Minns du, vad du talade om?
Blodskam! Sade du inte så? Skam har du haft. Nu komme blodet över dig
själv!»
Liten och späd som hon var, försökte hon pressa den unga kvinnan ned mot
golvet. Men Elin var henne för stark.
»Nils», ropade Elin, utom sig. »Nils, hjälp mig.»
Och Nils kom in. Hans panna var våt av svett. Med vidöppna ögon stannade
han ett ögonblick och såg på scenen framför sig.
»Släpp mor», röt han. Och hans röst var tjock.
Han böjde sig ned, grep det första tillhygge, som kom i hans hand, och
höjde det mot hustrun.
Då förstod Elin för andra gången, förstod, att allt hopp var ute, och
att han, som hon trots allt hållit av, höjde sin arm emot henne, och
ville hennes död.
»Nils», bad hon. »För Gud i himmelens skull! Slå inte! Skona mitt liv.
Jag ska gå min väg. Jag ska ingenting säga.»
Men Nils var som vild. Raseriet blodsprängde hans ögon och hans ansikte.
»Undan mor», mumlade han.
Då lät Elin sina armar glida ned från det tag, med vilket hon pressat
sin värsta fiende mot jorden, hon sjönk ihop på golvet, och med nedböjt
huvud bidade hon slaget.
Nils slog henne i huvudet, så att hon föll, och med snaran fullbordade
Inga Persdotter dådet.
Det blev tyst i rummet, då allt var slut. Ingen ville se den andre i
ögonen, på fällbordet flämtade lampan, och på golvet låg Elin
Olasdotters döda kropp med snaran om halsen.
Ensam, borta i rummets mörkaste vrå, stod Nils med händerna för ansiktet
och vågade ingenting se. Inga Persdotter talade icke till Nils. Hon lät
honom vara, som han var, och gick fram för att lösa snaran.
Men Nils hindrade henne.
»Inte än», sade han. »Inte än.»
»Är du rädd nu?» sade Inga Persdotter hånfullt. »Nyss var du det inte.»
Då föll Nils på knä och lyfte de båda knäppta händerna mot sin hustru.
»Gud i himmelen, förlåt mig i din nåd, att jag slagit oskyldigt blod»,
ropade han.
Han kastade sig ned mot golvet, och som ett piskat djur kröp han fram
emot hustruns lik. Där föll han ihop och blev liggande orörlig.
När han kom till besinning, stönade han som under stora plågor, och i
det han släpade sig fram till sängen, kröp han upp i den, lade sig ned
och gömde huvudet ibland kuddarna.
Inga Persdotter stod tyst och betraktade honom, och hennes hela människa
svällde av förakt.
»Så usel är du alltså», sade hon. »Och för dig har jag gjort allt
detta.» I detta ögonblick grinade det meningslösa i vad hon gjort i all
sin fasa mot Inga Persdotter.
Nils hörde henne icke längre. Hans kropp skakades av snyftningar, och
hans läppar mumlade utan sammanhang böneord, vilkas mening han
längesedan hade glömt.
Då vände sig Inga Persdotter ifrån honom, och utan att spilla vidare ord
började hon arbetet på att utplåna spåren av nattens dåd.
Ty det led fram mot morgonen, och den första dagerns ljusning skymtade
redan vid synranden i öster. Nu gick tiden ej längre långsamt. Nu flög
den fram på ilande vingar, flög fram mot den morgon, som skulle komma,
jagande fram mot straffet, upptäckten, hämnden. Den var stadd på flykt
för att utföra sitt gamla värv att utplåna och försona. Och när Inga
Persdotter fullgjort sitt arbete, och Nils vaknar till besinning och
hjälpt henne, då var solen redan uppe, och människorna, som sovit, voro
vakna.
Domen över de levande.