Dagen därpå, som var en lördag, kom Inga Persdotter till Möllinge och
tillkännagav, att hon ämnade stanna där över söndagen.
Aldrig hade hon synts Elin så vidrig, aldrig hade Elin haft så svårt att
uthärda den onda kvinnans blotta närvaro. »Från första stunden jag såg
henne», tänkte den stackars hustrun, »gav det inom mig som ett stygn av
rädsla. För var gång jag återsett henne, har jag blivit mera och mera
rädd. Hon har hållit Nils borta från mig, och hon har förstört hans liv
och har förstört mitt. Allt vad jag var rädd för, när jag såg henne
först, var ingen inbillning. Ty allt vad jag då kände var verklighet,
och värre än jag ens kunde inbilla mig. Men all den vishet, människor
talade till mig, att jag skulle vänta och tåla mig, och att kanske allt
icke var så svårt, det var ingen vishet, det var bara lösa ord och prat,
sådant som människor tala, när de icke vilja erkänna sanningen. Nu har
Nils kysst mig, och han är min. Jag själv har sett i hans ögon, att han
skulle vilja som jag, om han bara kunde och tordes. Och nu hatar jag
henne, så, som hon hatar mig. Det finns inte det onda, jag icke skulle
vilja göra henne och se henne lida. Gud hjälpe mig, att jag säger så om
Nils moder. Men hon är icke bättre värd.»
Så gingo Elins tankar, allt sedan hon börjat hoppas att vinna sin man, i
en ny fåra. Härigenom blev hon djärvare och mindre skygg. Även inom
hennes ödmjuka natur vaknade känslan av egen rätt. Och när hon såg Nils
och den andra byta hemliga miner och stänga sig inne som förr, fruktade
hon icke längre, utan hon blev vred och fick lust att kämpa för sitt
eget, och det, vilket hon kände var hennes rätt.
Inga Persdotter märkte också, att någon förändring hade inträtt med
sonhustrun. Hennes ögon gingo från Nils till Elin, som ville hon
utforska, vad som hänt, och hon såg, att Nils icke längre var så fri,
som hon ville hava honom. Därav blev hon orolig, och hennes inre kom i
uppror. När hon stängt in sig med Nils i kammaren, lyssnade Elin på dem.
Hon kunde ej urskilja orden. Men hon hörde, att Inga Persdotter var
vred, bannade och svor, samt att Nils icke kunde försvara sig.
Då kände Elin, att vreden steg inom henne och måste ha luft. Och hon
gick ut på gården samt satte sig där på trappan och väntade. Från denna
plats kunde hon se bort mot sitt gamla hem. Där borta över staketet
följde hon med ögonen vägen, vilken hon en gång i så tunga tankar hade
gått. Elin tänkte på allt, vad hon utstått, sedan hon första gången grät
över brudkronan, och ända till denna dag. Hon tänkte på alla de tårar,
hon fällt, och visste, att ingen kunde räkna dem. Även kom hon ihåg, att
hon velat vara god, att hon fallit undan och aldrig satt hårt emot hårt.
På allt detta tänkte Elin, och hon undrade över, att hon själv nu kände
sig så beslutsam och hård, och att hon icke längre ville gråta.
»Det har blivit för mycket», tänkte hon. »Nu bär jag det icke längre.»
Då hörde hon från vägen ljudet av ett handklaver, som spelade en glad
marsch. Det var ungdom, som var ute och roade sig. Muntra, klara röster
hördes närma sig. De dämpades en stund av byggnaderna, som lågo emellan,
hördes så återigen och drogo förbi. Över dem alla klang låten från
handklaveret.
Då mindes Elin, att det var söndagsafton.
»Hon ämnar gå i morgon», tänkte Elin vidare. »Men dessförinnan skall hon
ha talat med mig.»
Blott på detta enda tänkte hon. Allt annat gled henne förbi, rörde henne
ej. Det fanns icke ens till.
»Det har blivit för mycket», mumlade hennes läppar.
Då hörde hon Nils komma inifrån köket och gå henne förbi. Men hon rörde
sig ej ur stället; när hon hörde honom, såg hon icke ens upp, tänkte
blott på det, som nu skulle komma.
»Sitter du här?» hörde hon Nils säga nedifrån gården.
»Ja», sade Elin trotsigt och reste sig.
Nils ryggade. Så hade han aldrig trott, att hustruns röst kunde ljuda.
Han vek undan för den och gick. Men Elin såg aldrig vart. Ty hon hade
redan glömt, att han talat till henne, och stod nu inne i vardagsstugan,
där Inga Persdotter satt och ruvade över sina egna tankar.
Elin satte sig mitt emot vid bordet och såg på den andra. Det undrade
henne, att hon kunnat gå så länge tyst och vara så skrämd.
»I sitter här och tänker», sade hon till sist.
»Vad tar du för ton?» sade Inga Persdotter.
»Jag tar den ton, som jag borde ha tagit förr, så sutte I kanske icke
här nu», svarade Elin.
Den andra reste sig upp och ville gå till dörren.
»Sitt ni», sade Elin. »Nu kan I höra på mig. Jag har hört på er länge
nog och ingenting svarat.»
Inga Persdotter blev stående. Hon kunde ingenting säga och ville
ingenting förstå.
»Om rätt vore», fortfor Elin, och hennes ansikte var vitt, »så sutte I,
där varken sol eller måne lyser. I har begått ting, som ingen människa
kan nämna. Men en gång borden I veta, att jag vet det. Det är flere än
jag, som vet det. Och vad många vet, kan inte tystas ner.»
Elin steg upp, gick förbi svärmodern och stängde dörren.
»I skall inte gå ut till Nils nu», sade hon. »Ty jag tål inte att tala
vid honom om detta. Men I ska gå härifrån. Och I ska aldrig sätta er fot
här mer. Till Nils ska I säga, att jag vet alltsammans, och I ska en
gång svara inför Gud, för vad I gjort med honom och mig.»
Inga Persdotter stod stilla, och även från hennes kinder vek blodet.
»Vad vet du?» sade hon hest.
»Jag tror, det heter blodskam på lagspråket», sade Elin kort.
Då vek Inga Persdotter baklänges, och hon skulle velat kasta sig över
sonhustrun och strypa henne. Men hon vågade ej. Ty den andra var större
och starkare. Med vitt uppspärrade ögon och mun blev hon stående och
stirrade på Elin, som alltid varit så foglig, och hon kunde på länge ej
få fram ett ord.
Elin såg allt detta, förstod henne och njöt därav.
Till sist sade Inga Persdotter:
»Vem har ljugit på mig detta för dig?»
»Det behöver ingen ljuga», svarade Elin, »när allting är sant. Vem som
sagt det, kan vara er detsamma. Men tvingar I fram länsman, ska I få se,
att jag har vänner.»
Då satte sig Inga Persdotter ned och jämrade sig, som om hon lidit en
svår, kroppslig plåga. Elin såg på henne med förakt.
»Vrid er», sade hon, »vrid er som en mask för mig. I ska en gång vrida
er värre i helvetet. Och kom ihåg, att I inte har kunnat säga mig emot.
Men nu ska I gå in till er och låta mig vara. Jag lider inte att se er
här.»
Därmed pekade hon på dörren till kammaren, och Inga Persdotter lydde sin
sonhustru och gick. Elin stängde själv dörren om henne.
Länge satt Inga Persdotter inne i kammaren. Men den aftonen lämnade hon
dock icke Möllinge gård. Ännu en gång talade hon med Nils. Det var
måndagens morgon, när han följde henne på hemvägen. Ensamma gingo de
åter på den smala stigen, som stiger och sänker sig utmed den låga
tallskogen på andra sidan byn. Skarpa som knivar föllo Ingas ord. Och
aldrig hade hon talat med vildare lidelse, aldrig våldsammare kämpat för
sitt eget liv. Hennes tal var tungt och mörkt som ett ovädersmoln, och
ur molnet blänkte blixtar, vilka bådade fara och död.
Men hon sade icke Nils, att Elin visste allt och förebrått henne deras
skamliga förhållande. Ty hon insåg, att om Nils visste detta, skulle han
bli feg och aldrig våga, vad hon nu ville tvinga honom till.
Men Elin tänkte ej på sådant. Den afton, hon talat ut med svärmodern,
gick hon första gången lugn och säker i sitt eget hem. När kvällen kom,
sökte hon vila, och hennes själs uppror hade varit så starkt, att hon nu
sov tryggt, utan tanke på morgondagen.