I.

Dagen efter dådet gick Inga Persdotter tidigt på morgonen från Möllinge

gård. Hon var iklädd en rödbrun kjol och en grårutig sjal, på huvudet

bar hon en svart duk. Den var framdragen så långt över pannan, att

hennes ansikte ej skulle synas. Hon gick snabbt framåt på sidan av stora

landsvägen och såg varken till höger eller vänster. Gick hon förbi en

gård, som låg bredvid vägen, skelade hennes ögon snabbt åt sidan, och

när hon märkte ansikten skymta i ett fönster, såg det ut, som om hela

hennes kropp kröp ihop. Mötte hon någon, såg hon icke upp och hälsade

icke. Hennes ansikte drog sig blott längre inom hucklet, som hängde

fram, och hennes ögon stirrade envist mot marken. Med hastiga steg gick

Inga Persdotter, ty tiden hade gått henne för fort och började nu jaga

henne. Men snabbast gick hon, när hon kom över bron och måste fram genom

byn. Där lågo byggnaderna tätt, och där kunde hon ej vika av varken åt

den ena sidan eller åt den andra. Rätt fram måste hon gå, och för varje

steg hon tog, visste hon, att här bodde människor, som ville henne illa

och icke önskade högre än att kunna anklaga henne för något ont.

Inga var för sent ute, tiden hade gått fort, och ingen mäktade hejda

dess gång.

Först när hon kom ut på andra sidan byn och kunde gömma sig under

skogsstigens låga tallar, saktade hon sina steg. »Nu behöver jag inte

oftare gå denna vägen», sade hon för sig själv. »Mor dör snart, och då

behöver ingen bära mat till henne längre.» Som hon tänkte så, blickade

hon ned från den låga backen, där hon aftonen förut sett ljusen slockna

i byn. Nu fanns där ingenting att se. Nu sken solen, och över ängarna

skingrades den gråvita dimman.

Inga Persdotter tänkte på det, som skett, och fann ingenting, som hon

ville ändra eller göra annorlunda.

Ensam var hon, och runt omkring henne var tyst.

Sakta gick hon fram mot det låga huset, i vilkets ena länga modern,

Karna Andersdotter, bodde. Där bultade hon på dörren, och modern släppte

henne in. Inga frågor gjorde den gamla, och ingen upplysning lämnade

dottern. Men när Inga Persdotter fått eld i spiseln, tog hon fram en

snara, som hon under sjalen haft lindad om sitt liv, och brände den där.

Sedan kokade hon mat och åt. Och när hennes våldsamma hunger var

stillad, letade hon åter fram den gråa kjolen, på vilken hon föregående

afton arbetat, och började sy. Hela förmiddagen arbetade hon, och varje

timme väntade hon att få höra budskapet om Elin Olasdotters död.

Elins lik låg fullt påklätt i den låga källaren. Huvudet med märket

efter det tunga slaget låg pressat mot ett järnbandat drickesankare, och

ena foten vilade mot det nedersta trappsteget.

Ensam i de tomma rummen gick Nils Tufvesson, tänka kunde han icke, allt

omkring och inom honom hade karaktären av något skugglikt och overkligt.

Nils kunde icke fatta, att allt var så som det var. Så tomt allting

blivit, så tomt, och så underligt tyst. Ned till källaren stod dörren

öppen, och dit vågade Nils icke gå. Därför stängde han sig inne i

vardagsstugan, men även där måste han ofta se sig om för att vara viss,

att han var ensam. Därför vågade han ej stanna inne. På måfå gick han ut

därifrån och skulle gå över gården. Bakom honom gapade den öppna

källardörren, den sög honom till sig, fjättrade och drog honom som med

osynliga armar. Nils kunde ej värja sig, han måste gå dit fram, han

måste se dit in, böja sig ned och försöka upptäcka något genom mörkret

därnere. Länge stod han där och kunde icke fatta, att han hade någon del

i detta, som skett. Det var icke med vilja han gjort det. Det var icke

sant. Omöjligt kunde detta vara sant. Att modern också haft hjärta att

gå bort och lämna honom ensam. Att ingen kunde komma, för vilken han

åtminstone finge visa henne, som låg där nere. Att han skulle vara så

ensam just nu, när han var så bittert olycklig och behövde hjälp.

Långsamt började minnet att återvända, och allt som var, blev så pinsamt

klart, att det skar som med knivar i hans kött. Nils lutade sig mot

dörrposten, och pressande båda händerna mot ansiktet för att slippa se

dagern, stönade han högt.

Så stod Nils Tufvesson upprätt på sin egen gård och led dödens kval. Och

ett par steg ifrån honom låg Elin stel och kall. Som fjättrad av tunga

bojor, stod han på samma plats och vågade icke röra sig, ej heller taga

bort handen, som skyggade för hans ögon.

Utan att förut hava hört ett ljud, som varslade om, att han icke var

allena, kände Nils plötsligt något mjukt och varmt röra vid sina ben.

Han blev kall av en alldeles ny förfäran. Ty den tanken slog ned i

honom, att hustrun levde, att hon krupit uppför källartrappan, utan att

han märkt det, och att det var hennes händer, som nu rörde vid hans

knän. Denna villa varade blott ett ögonblick, men den var så stark, att

mannen, vilkens samvete var så sjukt, på länge ej vågade öppna sina ögon

för att få visshet om, vad det var.

När han äntligen vågade det och blickade ned på marken framför sig, såg

Nils, att det var hans egen hund, vilken kröp framför honom på marken

och tiggde om en smekning av hans hand.

Under de sista veckorna hade Nils nästan glömt, att detta djur fanns

till. Allt sedan giftermålet hade hunden liksom dragit sig undan

människorna. I foderlogen hade han tagit sin plats. Där sov han om

nätterna. På tröskeln dit in låg han om dagarna. In i vardagsstugan kom

han blott, när han ville ha mat. Det var, som om han haft någon känning

av, att allt i huset ej var, som det skulle.

»Pojken», mumlade Nils. »Pojken. Är du här?»

Men som han böjde sig ned för att smeka djuret, märkte Nils, att hunden

närmat sig honom av skrämsel. Han slokade svans, och håret på hans rygg

stod upprätt. När Nils började smeka honom, hoppade han upp emot

husbonden, som om han väntat på detta ynnestbevis för att våga. Och med

skälvande kropp rusade han fram mot källargluggen. Där stannade han

darrande och tjöt.

»Döden har besökt ditt hus», tycktes han säga. »Du står här, som om

ingenting hänt, och vill ingenting veta.»

Åter satte hunden nosen i vädret och tjöt, ängsligt, långdraget och

gällt.

Då vaknade Nils ur sin dvala. Med ett par steg stod han innanför dörren,

böjde sig ned och fick hunden i nackskinnet. Betagen av på en gång

förfäran och raseri, lyfte Nils honom högt upp, och med en spark slängde

han djuret till andra sidan av gården. Hunden tumlade runt, kom på

fötter igen, flydde, tjutande som en besatt, och gömde sig innerst i den

mörkaste delen av foderlogen.

Då gick Nils med stora steg in i stallet och lade selen på Blacken.

Sedan spände han hästen för den långa vagnen, vilken användes för att

köra timmer. Det föreföll honom, som om någon för länge sedan sagt

honom, att just i dag skulle han fara till skogen och hämta en sågbock.

Ja visst. Så var det. En sågbock skulle han hämta. Anders Ohlsson,

grannen, skulle hjälpa honom. Hur hade han kunnat glömma det? Dörrarna

skulle stå på vid gavel. Ja, ja! så skulle det vara. Då kunde någon

komma och finna Elin och se, att hon fallit av våda och slagit sig mot

det järnbandade drickesankaret, där hennes huvud låg. Ingen hade gjort

henne något. Nej, nej. Allt hade skett av våda.

Nils åkte redan från gården. Men med ett ryck hejdade han hästen och

sprang ned på marken. Först måste han stänga dörren till foderlogen. Den

dörren måste ju vara stängd. Hunden skulle ej få komma fram igen och stå

vid källardörren och tjuta. Med skälvande hand stängde Nils den tunga

dörren, som knarrade på rostiga gångjärn. Så satte han sig upp och lät

piskan vina över hästens rygg. I rasande fart körde han ut från släktens

gamla gård, och hans rygg krökte sig, som fruktade han, att någon sprang

efter för att slå honom.

Är det Nils Tufvesson, som i dag far fram på landsvägen och kör sin

käraste häst? Han ser icke upp, och han vet icke, vem han möter.

Nedsjunken på vagnen sitter han, som vore han redan en gubbe, och hans

ansikte är utvakat och grått. Ibland rycker han upp sig ur sin skrumpna

gubbställning. Då låter det, som om han skrattat, och när han ser sig

omkring och intet kan känna igen, av vad han ser omkring sig, visslar

han och ler. Men fast han intet känner igen, av vad han ser omkring sig,

stannar han dock vid Anders Ohlssons gård. Han går dit in och träffar

blott hustrun. Henne hör han säga, att mannen gått ut, men att han snart

kommer tillbaka. Nils sätter sig då på en stol vid det stora fällbordet,

och han dricker två stora koppar kaffe, som Ohlssons hustru bjuder

honom, och äter bröd därtill. Men han svarar frånvarande på alla frågor,

och allt ibland visslar han högt för sig själv och ler.

När Anders Ohlsson kommit tillbaka, följas de båda männen åt till

skogen, och vägen är lång. De utföra sitt arbete, och när de vända åter,

är vagnen lastad med en väldig, tung stock. Själva gå de på ena sidan om

vagnen, den ena efter den andra. Nils går först och håller tömmarna.

Därför kan Anders Ohlsson, grannen, icke se den andres ansikte. Han kan

blott se, att ju närmare de komma Möllinge, desto mera sjunker mannen

framför honom ihop och blir liksom mindre. Då börjar också Nils att gå

långsammare. Ty han tror, att medan han varit borta, måste någon ha

kommit dit och funnit Elin, och därför väntar Nils att finna gården full

av folk, som beskärma sig över olyckan. Men i sista vägkröken möta de

torparen Jesper Svensson. Denne hejdar de båda männen och berättar, att

han varit inne på Möllinge gård. Där stå dörrarna öppna, säger han, så

att vem som vill kan gå ut och in. Men ingen var hemma, och när han

ropade, svarade ingen. Då vet Nils, att ännu har ingen funnit Elin. Och

han undrar, om hon ännu kan ligga kvar, som han varje stund ser henne

ligga. Han manar på hästen och när de rasslat in genom inkörsporten, ber

han Anders Ohlsson ropa efter hustrun. Ty själv vågar han det icke.

Anders Ohlsson går genom hela huset och söker och ropar. Till sist

kommer han också ned i källaren och finner, vem som ligger där, och att

hon är död. Då slår han händerna för ansiktet och ropar:

»Nils, Nils! Här har hänt en olycka. Elin har fallit i källartrappan och

slagit ihjäl sig.»

I ångest över vad han sett, ropar han så högt och är så förvirrad, att

han icke lägger märke till Nils, som står mitt emot honom och ler med

förvridet ansikte. Han rusar ut på landsvägen och skriker om det

förfärliga, som skett. Medan han är ute, går Nils och öppnar dörren till

foderlogen. När dagen blänker in, kommer hunden fram, men när han ser,

att det är husbonden, som öppnat, vänder han om och kryper jämrande och

haltande efter Nils spark tillbaka till sin mörka vrå i höet.

Då minns Nils, att han måste låtsa, som om han intet visste om allt

detta, och att han skall sörja sin hustru. Han höjer händerna och säger,

som sant är, att han är olycklig. Och människorna komma och gå förbi

honom. Det är torparen Jesper Svensson, som han nyss mötte. Det är

Bengta Jönsdotter från Kvarnen och Ida Qvick, som tjänar hos handelsman.

Det är Måns Nilsson, Gustaf Andersson, brovakten Skog, Johanna Åström,

Sven Bengtson och många, många flere.

Alla komma de och tala till Nils och gå honom förbi. Och för hans ögon

blir hustrun buren upp från den plats, där hon legat. Hon är stel och

kall och tung att bära, och den tjocka bruna hårflätan hänger ned.

De som bära, försvinna med sin börda in i vardagsstugan, och Nils

förstår, att han ej får stanna längre ute och lämna hustruns döda kropp

ensam med främmande. Han gör våld på sig och stapplar in. Men som han

stannar där innanför dörren, ser han, hur de samlats omkring henne alla.

Han ser, hur de alla knäppt samman sina händer, oemotståndligt,

högtidligt och med vördnad, som seden är, när människor samlats inför en

död.

När Nils Tufvesson träder in, är det ingen, som gör plats för honom. Han

hör blott sorlet av en viskning, som tystnar, då han stiger över

tröskeln. Ur hopen hör han en röst, som säger: »Vem har gjort detta?»

Men vem, som talat, kan Nils icke se.

Då känner Nils, att han är dömd. Han vänder sig om och går ut, och när

någon ber honom stanna, svarar han:

»Jag kan icke se henne.»

Därute sätter han sig på trappan och gömmer ansiktet i sina händer. Då

hör han någon komma och gå sig förbi. Han höjer huvudet och ser upp.

Det är Kerstin Larsson, som kommer, den dödas enda förtrogna och vän.

Folk har hämtat henne först, och hon kommer springande. Hennes ansikte

är svullet av harm och gråt. Nils och väninnans blickar mötas. Kerstin

Larssons ögon ha icke hunnit att torka. Men genom tårarna bränna de och

gnistra, och de borra sig in i Nils, så att han måste gömma sin blick

för att ej behöva möta dessa ögon, som tyckas veta allt.

Så står Kerstin Larsson länge stilla och ser på Nils. Det är, som om hon

behövde hämta sig, innan hon gick in.

»Gud skall döma i detta», säger hon.

Så går hon förbi Nils, och när hon träder in, giva alla plats, så att

hon kan komma fram till den döda.

Som hon står där, ser hon och ser, men hennes läppar äro slutna. Till

sist böjer hon sig ned och försöker räta ut den dödas fingrar, som

kroknat.