Det var i mitten av mars, och våren kom tidigt. Luften var varm, och de
första lärkorna svingade redan i solskenet över åkrar och ängar. Över
hela naturen låg en ljum värme, som andades växtlighet, och där slätten
slutade, steg imman från jorden blå mot aftonsolen. Elin gick under
denna tid och försökte forska ut sin man. Allting var sig likt dem
emellan, och någon förändring hade icke inträtt. Och alltsom kuddarna
förlorade sin vita färg, utan att någon förändring dock inträdde,
började hennes tro på det ofelbara medlet att svikta.
Så kom en dag, då Nils gick omkring och syntes vara mer än vanligt
orolig, och ett par ord, som hon hört, gav Elin den rätta ledtråden. Hon
erfor, att han behövde penningar, emedan han var i skuld. Det var en
gammal skuldsedel, endast på tvåhundra kronor. Men för Nils var detta
redan nog, emedan han inga reda penningar hade.
På detta tänkte Elin en hel dag och en hel natt. Hon somnade in med
tanken på dessa penningar, medan hon sov, drömde hon om dem, och när hon
vaknade upp, tyckte hon, att Gud hade låtit detta ske för att hjälpa
henne.
Dessa tvåhundra kronor stodo på en skuldsedel, som Nils fader, Tufve
Tufvesson, hade utfärdat, under det sista året han levde. Denna var
överårig och skulle skrivas om, och för detta var det nu, som Nils gick
och gruvade sig.
På morgonen visste Elin, vad hon skulle göra. Det kom henne för, att
gjorde hon detta, då skulle Nils se, att hon höll av honom. Och såg han,
att hon ville vara honom till hjälp i allt, vad hon kunde, skulle kanske
hans sinne vändas till henne.
När Nils därför på morgonen skulle fara bort, gick Elin till honom och
sade:
»Du skall fara bort nu, Nils. Jag vet också, vart du far.»
»Vet du?» sade han vresigt.
Men Elin lät ej skrämma sig av hans ton. De stodo mitt emot varandra i
vardagsstugan, och dörren till gården stod öppen, så att man kunde se
hästen, vilken stod för kärran och tuggade på betslet. För första gången
såg Elin Nils frimodigt i ögonen och log.
»Du är skyldig tvåhundra kronor», sade hon. »Och det gruvar du dig för.
Men jag hade tänkt så, att om du ville, skulle jag skriva till far.»
»Vill du det?» sade Nils tvivlande.
»Det vill jag», fortfor Elin. »Och ber jag honom om det, sänder han dig
nog pengarna.»
Nils stod stilla och såg på sin hustru. Vad hon nu sade honom, kunde han
aldrig tro skulle hava varit möjligt. Tårarna stego upp ur hans ögon av
ånger, blygsel och samvetsagg, och han undrade, hur det var möjligt, att
han liksom aldrig märkt Elin förr. Nils kunde ej se på henne längre,
utan han vände sig om och gick ifrån hustrun ut på gården. Där ute gav
han sig till att syssla med hästens betsel, och Elins hjärta stod stilla
i hennes bröst, emedan hon tyckte sig känna, att något nytt nu måste
komma. Då såg hon Nils vända sig ifrån hästen och med tunga, långsamma
steg åter gå upp för den låga trappan och in i vardagsstugan. Utan att
säga ett ord, gick Nils fram, tog Elin om halsen och kysste hennes mun.
Aldrig hade förr en man kysst Elin, och nu var det Nils, som gjorde det.
Hon stod blossande röd och såg på honom med halvöppna läppar och fuktiga
ögon. Så lycklig trodde hon aldrig, att någon människa kunde bli.
Nils stod också stilla, och nya känslor skakade hela hans själ. Han
kunde icke stanna längre och se på hustrun. Han vände sig för andra
gången om och gick.
Men när han redan var ute, ropade Elin efter honom:
»Säg bonden, att om en vecka har han pengarna.»
Nils satt redan i vagnen. Men när han for, vände han sig om och såg på
hustrun. Och Elin kände det, som om hon i denna stund ägde sin man helt.
Så underlig var denna blick, så djup och så dunkel.
Hon gick fram till bädden, och med huvudet lutat mot Nils kudde, som låg
ytterst, föll hon på knä och tackade Gud, som hjälpt i hennes nöd.
På eftermiddagen satt hon hos Kerstin Larsson och berättade om sin
lycka.
»Ser du det», sade hon, »jag tror, att örngåtten börjat verka, och att
det är Gud själv, som lett mig.»
Hon var röd och varm, när hon talade. Och hennes ögon tindrade.
Över trädgården nedanför verandan sken vårsolen varm, och lärkorna
kvittrade i den klara luften.
Tidigt gick Elin hem, lagade kvällsvarden i ordning och väntade på Nils.
När han kom, gick hon skyggt emot honom och ville räcka honom sin hand.
Men Nils såg icke den framräckta handen, ej heller hennes ögon, som
bådo. Han var åter fången i den trolldom, som band hans själ, och utan
att säga något, satte han sig till bordet och åt.
Då störde Elin honom icke, utan gick till sängs. Men när det blivit
mörkt, och hon hörde, att Nils sov, låg Elin länge med öppna ögon,
lyssnande till mannens andetag, och det gamla uret, som knäppte så
långsamt.
»Har jag drömt?» tänkte hon. »Är det möjligt, att jag bara har drömt?»