Med Elin försiggick under dessa dagar en stor förändring. Nu mera tänkte
hon på, hur hon skulle kunna vinna sin mans kärlek, och hon hoppades
ibland, att hon skulle lyckas. Detta kom därav, att hon nu fått klarhet
och visste, varest hon skulle söka det onda, vilket tyngde på hennes
liv.
För Elin, som aldrig dömde någon, var det blott helt naturligt, att hon
ej kunde tillräkna Nils detta som en svår skuld. För henne blev han
endast ett olyckligt offer, han lika väl som hon själv. Det var onda
öden, som skilde dem åt, och Elin anklagade icke sin man ens i sina
tankar. En vilja, som var ond och starkare än hans, drev honom till
allt, vad han gjort, och ännu gjorde. Elin växte under allt detta. Ord,
för allt vad hon tänkte, fann hon aldrig, och aldrig anade hon, att hon
växte högre än människor eljest göra. Utan att veta det, nådde hon den
höjd, därifrån förlåtelsen synes vara allt, och vad människor eljest
kunna döma och tänka, intet. Det största och ljusaste Elin nu kunde
drömma sig var, att hon en dag skulle få säga Nils, att hon visste
allting, och att hon förlät honom.
»När jag sagt detta», tänkte Elin, »då skall Nils falla ned framför mig
och gråta. Eller kanske han ingenting säger eller gör alls. Nej», tänkte
hon vidare, »han vill icke låta mig se in i all sin skam. Han är ordkarg
och skygg, han som jag. Kanske han reser sig upp och går och ingenting
vill säga mig. Jaja», drömde hon vidare i sina tankar. »Så måste det
vara.» Och hon visste med sig själv, att hon skulle äga kraft att tiga
och ingenting låtsa se. Blott tiga och vänta ville hon, till dess att
aftonen kom, och det blev mörkt, så att Nils ej behövde blygas för att
möta hennes blick. Då skulle han bliva mot henne som andra män mot sina
kvinnor, han skulle smeka henne utan ord och göra henne till sin hustru.
Hur kunna icke människor drömma! Hur djupt sitter icke behovet att leva
och vara lycklig i våra själar! Få av oss kunna se sitt eget liv, och
för de flesta gäller: »Saliga de, som icke se.» Elin trodde väl icke
helt, att så skulle hända, som hon nu drömde. Men hon drömde dock därom
mitt i all vånda, och i hoppet, som levde inom henne och sent dog,
sträckte hon båda armarna efter sin egen dröm.
Inga Persdotter fruktade Elin nu mera än förr. Blott hon hörde hennes
röst, kände hon som ett stygn i sitt bröst. Och hon kunde tänka: »Blir
det icke snart en ändring, så mördar hon mig.» Hon trodde detta själv på
fullt allvar, och hennes aning var så klar, att hon sade den till
väninnan.
»Hon mördar mig nog en dag», sade hon.
Och när hon var nedslagen och trött, önskade hon det nästan. Ty då
skulle allt vara slut, och hon fick frid.
»Det vågar Inga Persdotter aldrig», tröstade henne Kerstin Larsson. »Ty
skulle sådant hända, falla misstankarna genast på henne, och då måste
hon frukta, att allt blir uppdagat.»
Men Elin Olasdotter blickade med klarblåa ögon rätt fram, som hade hon
sett in i, vad ingen mer än hon kunde se, och svarade:
»Hon gör det ändå. Jag vet det.»
Men så kom hoppet tillbaka, och då vaknade också kärleken till Nils,
vilken hon givit sin tro, och som medlidandet lärt henne att älska. Då
ville hon kämpa om hans själ med den onda kvinna, som var hans egen mor.
Hon kom att tänka på gamla sagor, och allting omkring henne blev sådant,
att hon själv tyckte sig leva i en sådan. I de gamla sagorna berättades
om en man, som hade sålt sin själ åt djävulen. För guld och av svaghet
hade han gjort så, och han hade gjort det, emedan han var fattig och
icke förstod bättre, och emedan han trodde, att den dag, då djävulen
krävde hans själ till lön, aldrig skulle komma. Så gifte han sig, och
hans hustru älskade honom och var lycklig, emedan hon ingenting visste,
och emedan mannen teg. Men hennes man, vilken visste allt, var aldrig
lycklig. Ju närmare dagen kom, då han skulle betala den falska lycka,
han njutit, desto mera undrande, grubblande och inbunden blev han.
Hustrun, som älskade honom, förstod att han led, och ju närmare dagen
nalkades, då all hans lycka skulle vara förspilld, desto svårare blev
det honom att gå och tiga inför sin hustru. Även detta förstod hustrun,
fastän hon icke visste, vad som tryckte mannen, eller vilken olycka, som
hotade dem. Men till sist fick hon lönen, för att hon tegat och bidat
den rätta stunden. Ty när nöden stod för dörren, berättade henne mannen,
att han sålt sin själ. Och hon förebrådde honom varken att han begått
dödssynden eller bedragit henne med en falsk lycka. Hon såg blott, att
mannen var olycklig och visste endast, att hon älskade denne sin
olycklige man. Ty när är väl en människa mera olycklig, än när hon
begått en dödssynd? Och när behöver hon bättre kärleken? Detta förstod
hustrun, och därför fick hon också kraft, så att hon kunde strida mot
djävulen och all hans här och vinna seger. Och Gud gav henne klokhet och
mod, så att hon räddade mannen och lyckan åt sig själv och hans syndiga
själ åt den saliga evigheten.
Så tyckte Elin, att hon nu stred med djävulen om Nils själ. Ty just så
tungsint, inbunden och ordkarg gick han omkring. Ingenstädes fann han
ro, och aldrig hade han håg för sitt arbete. Våren kom, men han syntes
ej tänka därpå. Plogen rostade i redskapslidret, och åkern stod full av
ogräs. Men Nils gick omkring som en osalig ande, och när han var ensam
och trodde sig osedd, då smög sig Elin till att betrakta honom. Och vad
hon då såg, kom henne att frukta, att mannen ville göra sig själv något
ont. Runt om henne susade som tunga vingslag av död och av mord, hon
kunde känna deras kalla fläktar, och det fanns ingen aning så stygg
eller inbillning så hemsk, att den icke någon gång hemsökte henne. Men
mitt under allt detta levde hennes själ, renades och luttrades från
allt, som var fåfängligt och smått, och med hela sin ungdoms styrka
arbetade hon för att nå fram till den dag, då de onda drömmarna skulle
förjagas som i sagan.
Nils gick i allt detta och betraktade sin hustru som med andra ögon. Ty
han såg, att hon blivit en annan. Det gick kraft ut ifrån henne, och det
kom honom ibland för, att han skulle velat vara ensam med henne och
glömma, att allt det andra någonsin funnits till. Det var icke djävulen,
som stred med en kvinna om hans själ. Det var två kvinnor, som stridde
om honom, han kände bådas välde, och hans inre var ett enda jäsande
mörker, där ingen dagning fanns. Hans själ var sjuk av fruktan,
samvetsagg och äckel. Hans kropp var trött av tvungna omfamningar och
brist på sömn. Han led som av ett långt hemskt rus, vilket varat i
månader och år, och hans hjärna var tom av utmattning. Han önskade blott
slut på alltsammans, och han hörde inom sig en röst, som viskade, att
allt skulle bli gott och stilla igen, endast någon av dem, vilka nu
levde för att pina varandra, vore borta och död.
Var det moderns röst, som så talade? Eller var det hans egen? Det
kvittade Nils lika. Han hörde blott rösten tala. Och han var så
söndergången, att han kunde varken tvivla eller tro.
Men skräcken för Elins släkt, upptäckten, och allt, som därav skulle
följa, vaknade ånyo med dubbel bitterhet, när en dag Elins syster kom på
besök. Föräldrarna hade skickat dottern till Möllinge. Ty allt sedan
Elin kommit gående till föräldrarna för att klaga sin nöd och sedan så
hastigt åter tagit avsked, hade de ej hört ett ord från dottern, och de
längtade att få veta, hur allting avlupit. De anade intet gott av denna
tystnad, och Ola Persson själv hade onda drömmar. Därför kom systern på
besök, och Elin blev först glad att se henne. Men fången i sina nya
tankar, som Elin gick, blev systerns besök henne till föga glädje. Ty
systern frågade henne om allt, och Elin ville nu mindre än någonsin
förtro sig åt någon.
I allmänna ordalag talade hon därför om mannens godhet och svaghet för
sin mor, och hur svår Inga Persdotter var. Men ännu sade sig Elin icke
vilja tänka på någon skilsmässa. Först ville hon se tiden an.
Systern stannade där i tio dagar. Och en dag hände det, att de varit ute
och hälsat på bekanta i byn. Då kom Kerstin Larsson springande och
berättade dem, att Inga Persdotter kommit på besök samt rådde dem att
genast begiva sig hem, emedan eljest någon ledsamhet kunde uppstå. Vid
denna underrättelse blev Elin utom sig av förskräckelse och bad väninnan
följa dem hem, vilket denna också gjorde. Hemkomna funno de dörren
stängd, och när de bultade på den, var det länge tyst inne i huset.
Omsider öppnade dock Nils förstugudörren. Och när de kommo in, funno de
honom och Inga Persdotter i vardagsstugan. Inga Persdotter var då sådan,
att hon knappast ville tala eller hälsa. Ej heller ville hon taga emot
den mat, som sonhustrun bjöd henne. Snart därefter tog hon avsked, och
Nils satte för hästen för att skjutsa henne hem.
Elin blygdes, att systern skulle behövt se detta. Men ett par dagar
därefter, strax innan systern skulle resa, hände det, att hon tidigt på
morgonen före makarna steg upp och gick ut. Systern hade sovit i
vardagsstugan i en inflyttad bädd, och Nils sov hos Elin i
tvåmanssängen. När Elin då blev ensam med Nils, lade hon sin bara arm på
hans, såg honom in i ögonen och sade:
»Om du ändå någon gång ville smeka mig.»
Hon hade aldrig förr sagt något sådant, och hon undrade själv, varifrån
hon tog mod därtill.
Nils sköt emellertid hennes arm tillbaka och svarade bistert.
»Sådant där bryr jag mig icke om.»
Men han kunde icke se henne i ögonen, när han sade detta, och ehuru Elin
kände sig skamsen, då hon steg upp för att kläda sig, ångrade hon dock
icke, vad hon hade sagt. Det kom henne för, som hade hon därigenom på
något sätt kommit sin man närmare.
När hon blev ensam med systern, sade hon denna, att hon höll av Nils,
men att han ej brydde sig mycket om henne. Och hon frågade systern, om
denna kunde säga henne, vad hon skulle göra för att vinna sin mans
kärlek.
Därom talade de båda länge med varandra, och till sist frågade systern
Elin, om hon hört talas om Spå-Maren.
Elin slog ned sina ögon och teg. Just detta hade hon nämligen själv
tänkt. Men hon tyckte, det var skamligt att fråga en sådan person till
råds. Och själv trodde hon ej på, att någon med trolldom kunde vända en
annans sinne till kärlek.
Men systern berättade, vad hon hade hört. Det var både män och kvinnor,
som lidit av obesvarad kärlek. De hade alla gått till Maren och alla
hade de blivit hjälpta. Ett par av dem kände systern väl, och de hade
själva berättat för henne, hur det gått dem.
Elin satt och hörde på allt detta, och det syntes henne så underligt,
att hon, som visste bättre, skulle låna sig till sådant. Men när nöden
är stor, och människan icke kan finna hjälp, då blir hon liten och svag
och tyr till obekanta makter, även till sådana, som hon under lyckligare
dagar föraktat. Inom oss finns alltid den känslan, att allting är så
osäkert, dunkelt och svårt att reda, ett stilla tvivel, att vad vi tro
oss veta, dock icke är det riktiga. Kanske finns det hjälp att få,
endast man vill utsträcka sin hand och söka den.
När systern samma dag skulle fara, följde henne Elin därför till vägs.
Och när de båda systrarna skildes, tog Elin ensam vägen till Spå-Maren.
Hon blygdes icke längre över, vad hon gjorde. Ju närmare hon kom den
lilla stugan, där de gråa förhängen skymde för fönstren, ju mera kände
hon det så, som skulle hon där få hjälp. Gud kunde ej vara så hård, att
han lät henne gå ohörd även denna gången, och det kunde ej vara orätt av
en ensam, olycklig kvinna, att hon sökte hjälp för att vinna sin egen
man.
Elin satt i Marens kammare, innanför den stängda dörren, och framför sig
såg hon det magra ansiktet, där skinnet tycktes sitta stramt över de
breda kindknotorna. Lika stramt var det rödsprängda, gråa håret kammat
bakåt och virat upp i en knut. Och de små klara ögonen lyste emot henne.
Elin tyckte, att denna kvinna måste veta allt, och vad hon rådde henne,
det ville hon utan tvekan göra.
Maren sade Elin aldrig, att även Inga Persdotter varit där, och vad hon
tänkte, vet ingen. Hon lät den högra handen icke veta, vad den vänstra
tog. Och Elin gick ifrån henne i en feber av glädje.
Hemma valde hon ut två rena örngåttsvar, som Maren hade lärt henne. Dem
lade hon in i en liten packe och gick nästa dag åter till Maren och
lämnade örngåtten till henne. Ett par dagar senare hämtade hon dem åter.
Då hade Maren läst över dem eller hängt dem i någon rök eller fuktat dem
med något. Hur detta var, fick Elin aldrig veta. Men på dessa skulle
Nils och hon ligga, då skulle hans kärlek vakna, och aldrig skulle den
sedan lämna honom.
Med darrande händer stoppade Elin försiktigt ned sin egen och Nils kudde
i de dyrbara örngåtten. Hon lade dem vackert till rätta och stod sedan
länge och betraktade dem. Rena och vita lågo de där över den smala
spetsen på lakanet. All tanke på, att hon gjort något otillbörligt, var
nu försvunnen. Elin tänkte icke på annat, än vad hon nu hoppades och
väntade. Hon erfor något nästan av en oskyldig glädje, när hon såg dessa
vita örngått. De blevo henne som ett tecken på lycka mitt i all hennes
pina, och de första glädjetårar, hon på länge känt, stego i hennes ögon.
Nils somnade tungt på sin kudde, och Elin låg vaken bredvid honom och
välsignade hans sömn. Hon glömde, att hon lärt i katekesen, att Gud
fördömer allt trolltyg, och hon bad varmt, att Gud måtte välsigna sömnen
och låta örngåtten verka. Så erinrade hon sig, att hon själv måste somna
vid mannens sida, om medlet skulle kunna lyckas. Och trött av oro och
hopp, somnade hon på sin vita kudde och sov gott och utan drömmar som
ett barn.
På morgonen var hennes första tanke örngåtten, och hon betraktade
ängsligt Nils. När han som vanligt åt och gick, utan att synas märka
hennes därvaro, sade hon sig själv, att en natt vore för litet, och att
hon nog måste ha tålamod länge.
Hon talade sig in i sin egen dröm, och den fyllde henne så helt, att hon
på förmiddagen måste gå till väninnan för att förtro henne sin lycka.
För henne berättade hon alltsammans, och väninnan hade icke hjärta att
säga henne emot.
»Nu äro de vita och rena», sade Elin. »Men jag skall låta dem sitta,
tills de bliva svarta, om det behövs, och inte byta om. Nils skall nog
komma att tycka om mig.»
Hon såg ut som en ung brud, när hon sade så. Men i nästa ögonblick
förändrades hennes ansikte, och hon lutade pannan mot handen och ville
länge icke se upp.