Långt bort från vägen, mitt ute på slätten, ligger ett ensamt hus. Där
brinner långt in i sena nätterna ljus, och framför fönstren hänga gråa
förhängen, så att ingen kan se, vad som förehaves därinne.
Där bor den gamla Spå-Maren, som kan mera än rätt fram, och som många
besöka, när varken präst eller doktor kan ge ett råd. Vad hon varit
förr, och när hon flyttat dit, det vet numera ingen. Hon är endast
Spå-Maren, och ingen vill, att det skall bli känt, när han går dit. Det
är blott, när flickorna komma och fråga henne till råds i kärlek, som
alla få veta det.
På vägen dit går en dag i mars en kvinna. Hon går lutad och ser sig
omkring. Hucklet har hon dragit ned för ansiktet, som fruktade hon att
bli sedd, och när hon hör ett ljud från landsvägen av någon vagn, som
åker förbi, hukar hon sig ned i det stora diket. Det är Inga Persdotter,
som nu är på väg till Spå-Maren, och medan hon går där ensam, talar hon
högt till sig själv.
»Jag vill bara fråga Maren om det är farligt», säger hon. »Och jag skall
inte säga henne något, så att hon förstår, vad det är. Jag skall tala så
listigt, att hon ingenting kan ha att säga, om det värsta skulle hända,
och jag skall lova henne pengar, om hon ställer för mig, så att allt går
bra.»
Hon kommer in till Maren, och hon ser, att det är en man därinne. Hans
namn är Håkan Nilsson, och Inga Persdotter känner honom. Han sitter där
länge och talar om ett stort dike, som skall grävas. Och hela tiden
undrar Inga Persdotter, varför han talar om detta, då hans ärende säkert
längesedan är uträttat, och han därför lika gärna kunde gå. Men hon
tvingar sig dock att höra honom med tålamod, och hon talar själv om
diket, som icke angår henne.
Äntligen går han, och Inga Persdotter blir ensam med Maren.
Maren öppnar dörren till kammaren och beder sitt främmande stiga in.
Inga Persdotter gör så, och när hon satt sig, ser hon sig om. Hon har ej
varit härinne på länge, och hon undrar över, att ingenting nytt är att
se.
Då frågar Maren henne, vad hon vill, och Inga Persdotter tiger först,
men frågar sedan, vad Håkan Nilsson velat, efter han stannat så länge.
»Det kan jag nog säga», säger Maren. »Han är sjuk av tungsinne, och det
vill han, att jag ska hjälpa honom kvitt för.»
»Kan I bota sådant?» säger Inga Persdotter.
»Jag har gjort det förr», säger Maren, och hennes två gråa ögon blänka
till.
»Det är lika illa med mig», säger Inga Persdotter och suckar. »Jag
skulle bli det kvitt, om allt kunde bli, som det var före giftermålet
hemma hos sonen min, Nils.»
Då tiger Maren en stund, och hennes små gråa ögon borra sig in i den
andras.
»Det är nog svårt det», säger hon till sist. »Så länge Elin finns där,
kan väl inte allt vara, som det förr var.»
Inga Persdotters ansikte får färg, och hon nickar ivrigt.
Vad de två sedan tala om, skulle ingen kunnat höra, även om en tredje
funnits dold i rummet och lyssnat. Så lågt viska de med varandra, och så
förbehållsamt falla orden.
Men när Inga Persdotter går därifrån, är det redan mörkt, och hon
påskyndar sina steg, emedan hon ingenting fruktar såsom mörkret. När hon
kommer fram till den låga tallskogen, börjar hon springa. Omkring henne
vrida tallarna sina krokiga grenar, så att de bliva till armar, vilka
sträcka sig fram, som ville de fånga den flyende. Stubbarna i skogen
bliva till ansikten, vilka få liv och grina emot henne, som ville de
bitas. Ett par kråkor, som skrämts upp ur sin sömn, lyfta och susa bort
på svarta vingar, vilka förstoras i skymningen, och borta från kärret
ljuder en ensam vipas skri som från en människa i nöd.
Inga Persdotter tror icke på Gud. Men hon tror på djävulen. Hon är
besatt av det brott, som fångat hennes tankar. Hon vet icke längre,
varför hon vill begå det, eller hur det skall ske. Hon vet blott, att
brottet jagar, hetsar, pinar och tvingar henne framåt. Det har växt till
ett med hennes själ. Och hon kan ej leva, om hon ej får begrava sina
fingrar i den strupe, vilken som i en spöksyn andas inför hennes ögon.
Hon kröker sina fingrar, som om stunden redan vore kommen. Och medan
skräcken för det, som rasar inom henne själv, förvandlar allt, vad hon
ser omkring sig, till osynliga blodtörstiga fiender, vilka trakta efter
hennes eget liv, springer hon med fladdrande kjolar och flåsande bröst,
och hon stannar icke, förrän hon slängt moderns dörr på vid gavel och
räddat sig in dit, där en lampa brinner.
Då först vet hon, att Maren ingenting lovat och ingenting sagt. Och
ensam med sitt brott går hon kvidande fram och åter på golvet och tror,
att hon är sjuk.
Men ute blänka stjärnorna, och skogsranden står stilla och mörk mot den
djupblå himmelen. Ingen mer än den, som är olycklig och besatt av
mordanden, kan där tänka på annat än den tidiga våraftonens stilla,
skymmande frid.