När Elin långt fram på eftermiddagen vaknade, var hon ensam. Nils hade
gått bort. Och i rummet hördes blott det gamla urets enformiga
tick-tack.
Ljudet kom från ett gammalt klockfodral, som stod mitt emot den breda
sängen på ena sidan om det fönster, vilket vette åt gården. Det var
målat med många gammaldags snirklar och sirater, röda och gröna rosor,
och mitt på det fyrkantiga fältet längs ner brann ett rött hjärta,
vilket lyste som eld. Överst uppe under urtavlan kunde man ännu läsa
årtalet 1769, men årtalet, liksom allt det målade, var urblekt och nött,
och när verket gick, knäppte det långsamt och osäkert. Det lät, som om
någon haltat. Av visarna var den längsta krökt, så att den alltid pekade
fel, och siffrorna på urtavlan voro de gamla, arabiska. På den tiden,
när de goda människorna byggde Möllinge gård och förkovrade dess jämte
sitt eget välstånd, när socknens män och kvinnor där stämde möte vid
bröllop, begravningar eller dop, då hade klockan varit väl hållen. I
taktfasta säkra knäppar hade den mätt tiden för de släkten, vilka kommit
och gått. Nu var det gamla urverkets tid förbi, och när klockan nu
skulle slå, voro slagen icke att lita på. Den gamla klockan kunde slå
tre, när hon menade åtta, och åtta, när hon menade tolv. Ty verket hade
kommit i oordning, och ingen tänkte längre på att sätta det i stånd.
Elin hade ofta legat och hört på det gamla urets knäppar. Denna gång
tvingade de henne att lyssna, så att sömnen svek henne, och hon kunde
icke bringa reda i sina tankar. Var var Nils? Och var var hon, den
andra? »Har jag icke mött dem, när jag kom hem?» tänkte Elin. »Eller har
jag endast drömt så?» Hennes tankar ville icke komma i ordning, och som
om hon drömt och plågats av maran, kände Elin trycket över sitt bröst,
att något hade hänt, som skulle göra henne sorg, när tankarna hunnit
vakna.
Då hörde hon någon gå ute i förstugan, och utan att ännu minnas något
klart, reste hon sig till hälften upp och såg mot dörren. Först lät det,
som skulle stegen tystna bort och försvinna. Så rörde sig låset åter,
dörren öppnades, och Kerstin Larsson trädde in. Då satte sig Elin upp
och var fullt vaken.
»Jag såg, att dörren stod öppen, och därför ville jag gå in och se, vem
som var här», sade väninnan. »Att du redan är hemma!»
»Ja», sade Elin. »Det gick fortare, än jag tänkte.»
Elin steg upp och gick förbi väninnan. Därpå öppnade hon dörren och steg
ut. Det var den första vårdagen, som kommit. Ute sken solen ljumt, och
de första fåglarna kvittrade och plockade på körsbärsträdens kala
grenar.
Då satte sig Elin ned på tröskeln och såg ut. Väninnan frågade henne,
vad hon uträttat hos föräldrarna, och Elin berättade för henne, hur
allting hade gått. Men hon hörde sina egna ord, som om en annan hade
talat, och allt vad hon såg var för hennes ögon, som om det icke funnits
till.
Åter stego tårarna upp i Elins ögon. Hon var nu så van att gråta, hon,
som aldrig gråtit förr, att blott hon satt tyst och ingenting tänkte,
kommo tårarna av sig själva. De droppade ned utan att hon märkte det,
med upprätt huvud och händerna tungt vilande i skötet satt hon där och
grät. Och hon grät i början så tyst, att väninnan ingenting märkte.
Kerstin såg det först, när den unga kvinnans starka kropp började skaka
som i tyst kramp. Då satte hon sig på tröskeln, också hon, och drog
Elins huvud intill sig. Så hade Kerstin Larsson aldrig sett en människa
gråta. Det var, som om hon väntat, att Elin skulle gråta sig till döds
och aldrig mera resa sig upp.
Länge dröjde det, innan Elin kunde börja att tala, men när det skedde,
var hennes kraft bruten, och hon yppade allt.
»Du vet inte det värsta», sade hon. »Ingen vet det värsta. Det är, att
jag aldrig blivit Nils hustru, om jag än är vigd vid honom. Aldrig har
han ens kysst mig, aldrig tagit mig i sin famn. Vore det icke så, skulle
allt annat också vara annorlunda. Du kan inte veta, hur detta är, du som
har en man, som håller av dig, du, som har ett barn, du, som blir smekt
och är lycklig. Mig har ingen smekt, allt sedan jag var ett barn. Den
enda gång Nils händer rört vid min kropp, slog han mig, och jag låg
stilla framför honom och tog emot.»
Allt det, som Elin gått och tänkt, att hon skulle säga sina föräldrar,
men aldrig kunnat, det berättade hon nu, när hennes krafter voro
uttömda, och hon icke längre var mäktig sig själv. Det kom i korta
satser, brutet, mellan suckar och utrop. Det var ångesten över hela
hennes liv, som äntligen fick luft.
»När vi var fästfolk», fortfor hon, »trodde jag, att han ville vänta,
tills vi var gifta. När bröllopet stått, trodde jag, att han först ville
ha mig hem. Vad jag sedan trott, vet jag icke längre. Jag bara gråter,
så jag tror, att jag gråter mina ögon ut. Och jag ber var natt till Gud,
att han ville låta mig dö och glömma mitt elände.»
Under det Elin så talade, satt väninnan bredvid henne och vågade icke se
upp. I ett sådant lidande hade hon aldrig blickat in, och så förintad
som hon nu såg Elin, trodde hon aldrig, att någon människa i levande
livet kunde bli. Kerstin Larsson frös, så att hela hennes kropp skälvde,
och hon visste aldrig, hur hon skulle kunna gå bort och lämna den
olyckliga kvinnan ensam. Hela natten efteråt låg hon vaken, och vad hon
fått veta fyllde henne med spöksyner. Men när morgonen kom, talade hon
med sin man om, vad hon ville göra. Och då han såg, att så stor nöd var
å färde, gillade han hennes plan. På förmiddagen gick Kerstin Larsson
alltså till väninnan och tog henne med hem till sig. Och när hon väl
fått Elin hem, stängde hon dörren, så att ingen kunde höra dem, och
berättade henne, vad hon visste om Inga Persdotter och hennes son, samt
vad många trodde.
Elin satt stilla, noga lyssnande till väninnans ord, och när denna
slutat, sade hon:
»Hade jag vetat detta, hade jag aldrig gift mig med Nils.»
Men mot hennes förra lidande syntes henne upptäckten av denna styggelse
dock vara ett mindre ont. Ty så underligt är människohjärtat, att den
värsta visshet synes oss bättre, än att ingenting veta, och intet frukta
vi människor så, som att treva omkring i vårt eget liv och endast finna
mörker. Vissheten torkar inom oss tårekällan, som ingen mening har, och
ger oss lust att kämpa intill döden.