Vore det nu så, att människornas tankar och handlingar bestämmas enbart
av, vad de verkligen veta och med sina egna ögon se, då skulle Elin
under de dagar, som följde, icke hava funnit skäl till oro. Visserligen
gick Nils ofta bort liksom förr, och Elin kunde förstå, att han besökte
modern. Men dessförutom hände ingenting. Nils var snarare mindre ovänlig
emot henne, än vad förr varit fallet, och Inga Persdotter visade sig
icke på Möllinge gård. Dagarna gingo sin enformiga, stilla gång och
blevo längre och ljusare. Det led mot slutet på februari, och med vart
dygn, som förgick, ryckte våren närmare.
Dock levde Elin i en ångest, som med varje timme blev starkare. Just
detta, att intet skedde, ökades hennes inre oro. Och det såg ut, som om
nu denna själsångest, i vilken hon levde, skärpt hennes sinnen och lärt
henne, vad ingen sagt eller kunde säga. Oupphörligt hörde hon som en
främmande röst, vilken talade inom henne själv, och som aldrig lämnade
henne ro. »Gå bort», sade rösten. »Gå bort ifrån allt detta. Eljest sker
dig en olycka. Gå bort, om också människor klandra dig och säga allt ont
om dig. Vänta icke till i morgon, utan gå den dag som i dag är.» När hon
lagt sig, och det blev mörkt omkring henne, ökades hennes rädsla. Det
tisslade och tasslade i varje vrå, det var, som om väggarna fått tungor,
och allt det onda, som de ensamma förnummit, blivit levande och talade
till hennes själ, medan hela världen omkring henne sov. Detta hände
först, när Nils var borta, och Elin låg ensam i bädden och väntade att
få höra honom komma och famla efter nyckeln, som låg gömd nederst under
det sista trappstegets nötta stenplatta. Men slutligen gick det så
långt, att Elin hörde allt detta, som hon aldrig kunde giva namn, även
när Nils var hemma och med lugna, starka andetag sov vid hennes sida. Då
kunde hon resa sig upp ur mörkret, fullt vaken, och med vitt uppspärrade
ögon se sig omkring, som om hon trott, att någon främmande smugit sig
in, och att Nils och hon ej längre voro allena.
De voro ej heller ensamma. Brottets ande vakade över deras bädd. Den
skyldige hörde honom icke, men den oskyldiga svettades kallt för den
sovandes skulder.
Elin blev tärd under denna tid, och hennes förr så friska kinder blevo
bleka. Inga Persdotter gladdes däråt, och hon sade, till vem som ville
höra det: »Är det en hustru för en man som min son?» Och vid ett besök
hos Bengt Tufvesson, svågern, yttrade hon detsamma och tillade: »Nils är
ledsen vid detta gifte. Och kan någon undra på det? Så länge ha de nu
varit gifta, och inga barn blir det.» Inga Persdotter tänkte framåt, när
hon talade så, och ville hindra blivande misstankar att komma på rätt
spår. Men Elin märkte själv, att hennes fägring avtog, och hon kände sig
gammal, som den gör, vilken tidigt lidit över sina krafter.
»Jag vill gå till mina föräldrar», tänkte hon. Och hon tyckte därvid,
att rösten inom henne gillade hennes beslut. »Jag vill gå till mina
föräldrar och säga dem allt.»
Emellertid förgingo flere dagar, under vilka Elin förtärdes av tungsint
grubbel, utan att kunna fatta något beslut. Då hände det en dag, att
Nils tidigt gick bort. Mot sin vana sade han hustrun, att han ämnade
stanna borta till nästa dags afton. Och som han sagt detta, visste Elin,
att nu skulle hon gå.
Icke ens för Kerstin Larsson hade Elin berättat om sitt beslut, men när
mannen gått, och hon hunnit kläda sig, gick hon till väninnan och fann
henne ensam hemma. För Kerstin berättade hon då om sin avsikt och bad
henne hjälpa med att fodra kreaturen och giva hönsen mat, till dess att
hon kom tillbaka, så att ingen skulle lida av att hon gått bort.
Väninnan trodde, att något nytt hade hänt och bad Elin under tårar, att
hon skulle förtro sig till henne och berätta allt. Men Elin skakade
blott på huvudet och sade, att hon måste gå, samt att detta kommit över
henne som en ingivelse. Då tog väninnan avsked av henne och lät henne
gå. Och Elin gick ut genom grinden och vandrade på sina fötter den långa
vägen till sina föräldrars hem. Hon kunde hava tagit en vagn och åkt.
Men hon ville det icke. Som hon nu kom, utstött och böjd av skam, tyckte
hon, att hon skulle komma gående till fots. Vandringen blev henne nästan
till en botövning, vilken hon sökte, emedan den var henne så tung. Och
medan hon gick vägen fram, tänkte hon på, att hur allting var, och hur
svårt hon än haft det, fanns det dock ett, som var tyngst av allt i
detta, och det var, att hon höll av Nils, dubbelt därför att han var
tungsint och olycklig och gick och sörjde över sitt liv, han som hon.
Hon tyckte, att de båda skulle kunna hjälpa varandra till lycka, om
ingen hindrade dem. Hon grät bittra tårar, därför att detta aldrig
skulle kunna ske. Så förvirrat var ju allt, att hon icke ens förmått
strida om sin mans kärlek och försöka vinna honom. Ty ingenting hade hon
vetat, ingenting visste hon ännu, allt vad hon gjorde blev blott att
treva i mörkret och aldrig kunna finna ut. Hon sörjde för Nils skull.
Vad hon nu gjorde skulle riva sönder all möjlighet att nå fram till
något bättre. Det visste Elin. Men det fick icke hjälpa. Rösten inom
henne drev henne fram, och hon kunde ej vända tillbaka.
I sådana tankar gick Elin Olasdotter den långa vägen till sina
föräldrars hem. Hon kom förbi den stora bokskogen, där de rödbruna
bladen lågo och multnade kring de mäktiga, gråvita stammarna, så långt
ögat kunde nå. Hon kom in på stigen, som ledde genom hagen, och såg
tegeltaket med den vitmålade listen och gavelfönstret, från vilka hon
själv så många gånger låtit sina flicktankar flyga ut över världen, som
hon aldrig hade sett. Fullt och överfullt blev hennes hjärta. Men hennes
fötter förde henne mekaniskt vidare, och utmattad av själsstrider trodde
Elin, att blott hon kom hem och åter satt bland de sina, skulle hon ha
vunnit över det värsta, och de skulle nog hjälpa henne. Men när hon kom
in i det gamla hemmet, såg hon, att ingen hade väntat henne. Då sjönk
den utpinade kvinnans mod, och som om hon vaknat ur en dröm, förstod
Elin, att när nöden på allvar kommer, då hjälper ingen. Så grymt livet
är, när man förstår det! Så grymt, ensamt och tungt! Fadern kom vänligt
emot henne, och modern sprang, när hon hörde rösten, ut ur köket, röd
och varm och med håret hängande fram under sjaletten. Alla gingo omkring
henne och talade vänliga ord. Mat kom fram på bordet, och föräldrarna
frågade Elin, om hon icke var hungrig och trött, varför hon ej skrivit,
att hon skulle komma. Allt var så hemlikt och vant, och dock var allt så
olika, mot vad Elin hade tänkt sig. Hon tyckte, att det, som drivit
henne att komma, var något hemlighetsfullt och stort. Det låg långt
över, vad hon någonsin erfarit eller upplevat. Framför allt låg det
långt över, vad som nu skedde. Vad ville det säga att vara hungrig och
trött, mot vad hon under denna tid hade lidit? Och hur kunde någon nu
tala till henne om trötthet och mat? Elins dröm om att något stort
skulle ske, att undret skulle komma och frälsa henne, krympte under
några korta ögonblick ihop och blev på en gång så liten och så omöjlig,
att hon ryste.
Tyngd av denna förnimmelse av den plattaste vardaglighet satt Elin,
hörde föräldrarnas röster och såg deras ansikten. Varför hade allt
plötsligt blivit så förändrat? Varför var det hela med ens så omöjligt?
Vad var det för en vanmakt, som smög sig över henne och tyngde hennes
själ? Det föreföll Elin, som om allt inom henne med ens blivit dött och
tomt. Och ur stånd att säga eller göra något annat, lutade hon i
förtvivlan sitt dödströtta huvud mot bordet och snyftade högt.
Föräldrarna sutto tysta bredvid henne, och de å sin sida ledo av, att
dottern hade det så svårt, och att de icke visste, vad de skulle göra
för att hjälpa henne. Utan att veta, vad de skulle taga sig till med
denna ordlösa förtvivlan, väntade de, till dess att Elin gråtit ut, och
när hon gjort så, bådo de henne säga dem allt.
Då började Elin att tala.
»Jag har ju aldrig kunnat lida, att någon sagt mig något ont», sade hon.
»Och nu hör jag intet annat än ont från morgon till kväll. Det är synd
om Nils, och det är synd om mig. Hon gör oss bägge olyckliga, och det
blir aldrig väl, förrän jag kommer därifrån.»
Föräldrarna förstodo ej mycket av detta, de bådo dottern förklara, vad
det var, som tryckte henne, och de började fråga henne om detaljer. Men
på alla deras frågor svarade Elin: »Nej, det var inte det, och det var
inte det.»
Och som hon sade detta, kände Elin, att nu måste hon säga det yttersta.
Gjorde hon det, skulle hjälpen komma, och allt skulle bli som hon
önskat. Men maktlösheten var över henne. Hon kände i ångest, att denna
sin yttersta nöd och skam kunde hon icke blotta. Hon såg mot faderns
ansikte och mot moderns, och hennes blick fick det vettskrämda uttryck,
som kommer hos ett sårat djur, när krafterna svika, och hundarna stängt
vägen till flykt. Seg och outrotlig behärskade blygsamhetskänslan trots
allt hennes plågade själ och fjättrade hennes tunga. Och när hon märkte,
att hon icke kunde bliva herre däröver, hur mycket hon än ville, då
höjde hon sina armar mot föräldrarna och nästan skrek:
»Kan ni inte tro mig? Kan jag inte få stanna, där jag är? Sedan må det
komma vad som vill.»
Elin tyckte, att förtvivlan inom henne ropade så högt, att var man måste
höra den som hon och förstå. Ett ögonblick gick också den tanken genom
Ola Perssons själ, att han icke skulle fråga vidare, utan låta dottern
bliva kvar, då hon nu kommit, samt endast skriva till mågen, att Elin
för alltid lämnat dennes hus. Men i nästa ögonblick tyckte han, att då
borde Elin också säga honom varför. Utan stort skäl lämnar ingen hustru
sin man. Därav följer endast olycka och skam.
Därför frågade han henne, om hon icke kunde vänta ännu någon tid och se,
om det icke blev bättre. Elin var så utmattad, att hon på detta endast
tungt svarade ja, och som i gamla dagar intalade hon sig, att de andra
hade rätt och hon orätt. Rösten inom henne talade ej heller längre, och
det kom henne för, som var allt, vad nu beslöts, det enda riktiga och
rätta.
Men så mycket lovade fadern henne, att blev det icke bättre under våren,
då ville han skaffa henne skilsmässa, och hon skulle bli fri.
Men när aftonen kom, blev Elin orolig på nytt. Hon förstod icke längre,
varför hon kommit till föräldrarnas hus, och utan att kunna säga varför
försäkrade hon, att hon genast borde gå hem. Föräldrarna försökte
övertala henne, sade henne, hur lång och mörk vägen var. Men Elin hörde
icke på dem. Hon upprepade blott envist, att hon måste gå. Och så
bestämd var hon i sitt uppträdande, att Ola Persson även måste avstå
ifrån att taga en häst ur stallet och låta drängen skjutsa för dottern.
I mörkningen vandrade Elin den långa vägen tillbaka igen, och hennes
själ var så tom och så pinad, att hon nu varken tänkte eller grät. Hon
bara gick och gick, som om vägen bränt henne. Föräldrarna hade hon låtit
tro, att hon över natten skulle vila hos bekanta, som bodde nära vägen.
Detta hade hon sagt, för att äntligen slippa lös och bli ensam. Men hon
hade aldrig på allvar ämnat göra, som hon sade, och när hon blev trött,
och midnatten var nära, vek hon av från vägen och satte sig i en lada,
som låg ute på ett gärde. Där trevade hon sig till en tapp hö att vila
på.
Så satt den rike Ola Perssons dotter, till dess att morgonen grydde, och
den första strimman av dager lyste fram genom mörkret. Då först vaknade
Elin till besinning om, vem hon var, och var hon var. Men hon ägde inga
tårar längre. Frusen och uthungrad satt hon där och stirrade ut mot den
kalla dagern, och i stället för att gråta som förr, kved hon och jämrade
sig, som om hon varit sjuk.
Elin fattade icke längre, att föräldrarna låtit henne gå. Hon fattade
ej, varför hon över huvud icke själv hade stannat.
Men allt detta var nu borta och slut. Och utan att se sig om eller tänka
mera, reste hon sig blott och gick på värkande fötter vidare hemåt. Som
i en dröm erinrade hon sig, att hon för mycket länge sedan hade åkt
samma väg, och att Nils då hade kört för henne. Hon tyckte sig kunna
känna igen varje gård och varje träd. Långt ut på slätten stod en rad av
låga pilar. Deras grenar stretade mot den grå himmelen, som växte de med
rötterna upp. Allt var sig likt. Det gick bara nu så underligt långsamt
att komma vägen fram, och allt vad hon såg, blev minut för minut liksom
skarpare och mera tydligt.
Men närmare och närmare kom Elin sitt mål, och hon tyckte sig ännu kunna
se Nils peka med piskan och höra honom säga: »Nu är vi hemma.» Hon var
glad att så var, och hon ryggade icke ens, när hon såg gården, från
vilken hon flytt, komma allt närmare. Nu gick solen upp, och den sken på
halmtaket över stallet.
Men när hon kom i inkörsporten, stannade Elin och höll andan. Hon hörde
röster på gården, som samtalade ivrigt, och hon förstod, att Nils hade
kommit hem. Men hon var så trött, att ingenting längre kunde skrämma
henne. Lugnt gick hon vidare.
Vid trappan stodo Inga Persdotter och Nils, och Elin tyckte, att de gåvo
varandra blickar, som om de undrat, ifall hon lyssnat på deras ord och
hört, vad de sade.
»Var kommer du ifrån?» sade Inga Persdotter.
»Jag kommer från far och mor», sade Elin, och hon undrade i samma
ögonblick, var hon fick stämma ifrån.
Men hon var för utmattad för att grubbla, för trött för att kunna tänka
någonting. Hon såg bara med undran på de båda andra och förvånade sig,
att de ingenting svarade. Utan att säga mera, gick hon in, och
överväldigad av sömnen, lade hon sig på sin bädd.
Om Elin stannat vid dörren och lyssnat, skulle hon aldrig behövt grubbla
mer. Ty då skulle hon ha vetat. Så förbittrad var Inga Persdotter, och
en sådan skräck rasade i hennes själ, när hon hörde, att sonhustrun,
utan att omtala det för någon, besökt sin far och talat vid honom, att
hon glömde all försiktighet och i ren skrämsel ropade högt, vad hon
eljest knappt vågade viska. Nils darrade av fruktan som hon, och han bad
blott modern gå hem till sitt och lämna honom ensam.
Ruvande över det skedda gick Inga Persdotter därifrån, och Nils gick
ensam in för att tala vid Elin. Men när han kom in i vardagsstugan, sov
hustrun påklädd i makarnas gemensamma bädd. Nils stod länge och såg på
Elin, som han icke vågade väcka.