Med detta brev gick Elin, som hon sagt, till Larssons för att få kuvert.
Väninnan läste ock brevet, och när hon läst det, sade hon:
»Till mig berättade du, att du grät, innan du visste, att de skulle
resa.»
»Kanske det var så», svarade Elin. »Jag har glömt det. Allting går ihop
för mig.»
Så funderade hon en stund på, om hon skulle ändra det. Men så sade hon:
»Lägg ihop brevet och låt dem få det, som det är. Jag orkar inte skriva
om eländet en gång till.»
Så gick brevet, sådant det var, till föräldrarna i Kvarnbo. Men där stod
intet om det viktigaste av allt, och Kerstin måste även förebrå Elin,
att hon icke nämnt något om misshandeln.
Men då svarade Elin:
»Kan jag skriva sådant, som bara gör dem sorg? Är det icke nog, med det
som är? Berättade jag om detta, då skulle jag skämma ut Nils inför alla.
Och hur allting är, är han mig kär, och ingen vet som jag, att han
ingenting skulle gjort, om inte hon hade tvingat honom.»
När brevet kom till Kvarnbo, framkallade det ingen bestörtning, men väl
sorg. Så mycket ont hade alla redan hört, att de ej kunde annat än veta,
att Elins giftermål var olyckligt. Men när Ola Persson fick ett sådant
brev från dottern själv, då visste han, att nöden var större, än vad hon
ville vidgå.
Då blev han också den man, han alltid var, då det gällde att ordna
angelägenheter för andra, och utan att grubbla eller sörja länge började
han tänka efter, om det ej fanns någon man, som stode Nils Tufvesson,
mannen, nära, och som kunde passa att vara skiljedomare i denna sak.
Nämndemannen kom då att tänka på, att Nils Tufvesson hade en farbroder,
Bengt Tufvesson, vilken bodde ej långt ifrån Möllinge gård. Till honom
skrev Ola Persson och framställde sin anhållan samt utsatte en dag, då
de båda skulle mötas.
Den dagen blev emellertid ett så rasande oväder, att ingen kunde tänka
på att fara. Men ett par dagar därefter kom Ola Persson åkande till
Möllinge gård, och Elin Olasdotter sände genast bud efter mannens
farbroder. När Ola Persson kom, var han myndig och sluten. Han talade
kort och bestämt, och hans röst darrade aldrig. Det sägs, att han var
den ende man, som någon sett Inga Persdotter frukta.
Mer än en timme sutto de där, Elin och hennes man, Inga Persdotter och
Ola Persson och väntade på Bengt Tufvesson, som skulle komma.
Långsammare har tiden ej gått för många, som väntat.
Lång och mager, som han var, steg Bengt Tufvesson äntligen in i stugan,
och de, som känt den döde Tufve Tufvesson, kunde se, att Bengt liknade
sin broder. Han satte sig sävligt ned och höll sig långt borta från de
andra. Ty han var en fridens man, som icke gärna ville komma i ovänskap
med sin svägerska.
Samtalet började med, att Ola Persson frågade, vartill allt det timmer
skulle brukas, som han vid sin ankomst sett ligga upplagt på gården.
Nils Tufvesson vred sig på sin stol och såg bort till sin moder. Men
Inga Persdotter satt med hopknipna läppar och låtsade icke märka sonens
blick.
»Jag talar till dig, Nils, och till ingen annan», sade då Ola Persson.
Då svarade Nils, att timret låg där för att användas till en stuga,
vilken han tänkte bygga, för att hans moder skulle bo där och kvinnorna
ej längre behöva vara varandra till hinder.
Då tego alla en stund, och till sist tog Ola Persson åter ordet:
»Jag ser hur det är här», sade han. »Du vill ställa det, som om Inga
vore borta, men ändå behålla henne hos dig. Men så är icke min mening.
Bor hon här på gården, blir förhållandet lika fullt detsamma, som det
är, och vi veta alla, att det hittills ej varit gott. Nu vill du, att
jag skall hjälpa dig med penningar, emedan du har skuld och ej kan
hjälpa dig själv. Sådant skulle du ha sagt mig före giftermålet, så hade
kanske mycket varit annorlunda, än vad det nu är. Men nu har detta
skett, och jag vill ändå hjälpa dig, med allt vad jag kan. Men då skall
du sälja din gård och flytta ned åt min trakt. Och Inga Persdotter
stannar här och lämnar dig ensam med din hustru.»
Därpå beskrev Ola Persson en gård, som stod att köpa, samt sade
villkoren för köpet.
»Vill du icke detta, Nils», slöt han, »har du ingenting att vänta av
mig.»
Om detta talades nu länge, utan att någon av de andra, varken Nils
Tufvesson eller hans moder, ville säga rent ut, vad de önskade eller
tänkte. Nils försökte dock till sist beveka svärfadern att göra
villkoren mildare.
Men Ola Persson såg förbi honom åt det håll, där Inga Persdotter satt,
och sade:
»Bestäm dig nu, hur du vill. Eljest vet jag, både var jag skall söka
roten och upphovet, och vad jag tänker göra.»
Hela tiden hade Nils Tufvesson setat inbunden och tyst, och han förstod,
att nu hade han ingen hjälp att vänta från modern. Ty så länge Ola
Persson var på Möllinge, ville hon, att det skulle se ut, som om sonen
handlade ensam i egen sak. Därför kunde Nils heller ej uthärda längre,
utan som om han tänkt på annat och ej visste, varom fråga var, reste han
sig upp och gick tigande ut. Dörren stängde han hårt efter sig, när han
gick.
Bengt Tufvesson, som skulle vara skiljedomare, hade hittills ingenting
yttrat. Men när Nils gick ut, var hans ansikte så förtvivlat, att Bengt
Tufvesson blev orolig, och om en stund reste han sig upp och gick efter
brorsonen. Ty han fruktade, att Nils i ensamheten kunde tillfoga sig
själv något ont.
Nils stod upprätt ute i foderlogen, och hans ögon voro fulla av tårar.
Han visste, att han kunde icke göra, vad svärfadern hade begärt, och han
såg intet slut på det elände, som skulle komma. Han stod därute och grät
över sig själv och över sitt eget liv, och så fann honom farbrodern.
Bengt Tufvesson teg en stund. Så frågade han Nils, varför Elin och Inga
Persdotter kommit i sådan tvist.
Det lät i Nils öron, som om farbrodern velat utforska honom och kanske
visste mer, än han ville säga, och därför svarade han buttert:
»Mor har icke all skuld, ty Elin är också konstig. Hon har gått omkring
och sagt, att hon vill skiljas från mig.»
»Jaså», sade Bengt Tufvesson, »det var ledsamt med detta giftet.»
Då knöt Nils sina händer, och mellan sammanbitna tänder bröt han ut:
»Det hade varit bättre, att det aldrig skett.»
Men som om han fruktat, att han sagt för mycket, tillade han:
»Aldrig flyttar jag dit ned. Aldrig.»
Därvid blev det också, och med oförrättat ärende fick Ola Persson fara
ifrån Möllinge gård. Bengt Tufvesson sade då också farväl och gick. Men
när de tre, som frågan gällde, åter voro ensamma, då började Inga
Persdotter att tala, och de första ord hon yttrade till sonhustrun, voro
dessa:
»Nu vet vi, vad det är, vi ha att tacka dig för.»
Så slutade släktmötet på Möllinge gård, och först dagen därpå gick Inga
Persdotter bittida hem till sitt. Nils följde henne åt, och båda veko av
på den gångstig, vilken på andra sidan om ån viker av ifrån stora
landsvägen.
Denna stig går i en krok runt omkring byn och följer sedan stora
landsvägen, dock på lagom stort avstånd, för att de, vilka där vandra
fram, icke behöva bliva sedda från densamma. Denna stig hade Inga
Persdotter och hennes son redan mer än en gång gått. De följde den ofta,
och när stigen sänkte sig, så att backsluttningen dolde dem för andra,
stannade de för att samtala. Så fortsatte de åter under de låga, mörka
tallarna, vilkas barr dröpo i morgonsolen efter den föregående nattens
regn.
»Jag tror, det syns nu», sade Inga Persdotter, »vilken hustru du har.
Ingen hjälp får du av hennes rika släkt, och ingen vill hon skaffa dig.»
»Jag vånnar, jag vore långt härifrån», genmälde Nils.
»Det vore nog bäst för dig», svarade den andra. »Du är vek och vågar
intet. Varför är det inte jag, som är man, och du, som är kvinna?»
Hon stannade framför honom och såg sig omkring för att övertyga sig om,
att ingen lade märke till dem. Då log hon tyst, och hennes näsvingar
skälvde.
»Då skulle du ha lockat mig, och jag skulle ha följt dig», fortfor Inga.
»Men sedan skulle jag ha tagit makten och visat, att jag var man.»
»Tig, mor», sade Nils, »tig och låt mig vara.»
Han vände sig ifrån henne och gick långsamt vidare. Inga Persdotter
följde honom, och hon talade med livliga rörelser och viskande röst.
»Du är rädd», fortfor hon, »rädd för en kvinna, som inte ens vågar slå
igen. Därför är det bäst, att du kommer bort, och jag får väl hjälpa dig
med det, som med allting annat. Du säljer gården, som Persson vill, så
hjälper han dig både att få betalt och att få en köpare. Men sedan köper
du biljett till Amerika, reser din väg och lämnar mig här. Jaja, det
blir väl inte annat.»
Nils Tufvesson hörde knappast på moderns ord. Han gick i sina egna
tankar, och de sade honom, att bort från detta skulle han aldrig komma.
För sig själv upprepade han det sista modern sagt: »jaja, det blir väl
inte annat». Men han visste ej, vad Inga menat därmed, och medan han
tänkte däröver, dök ett minne upp inom honom, att modern en gång sagt
något om, att de kunde röja Elin ur vägen. När hon sagt detta, och vad
han då själv hade svarat, kunde Nils ej längre erinra sig. Det föreföll
honom blott, som om en lång tid förflutit sedan dess, och att om det
skett och vore över, skulle han få frid.
»Vad har du sagt, mor?» frågade han plötsligt. »Jag vet det inte.»
Inga Persdotter höll honom stilla och ruskade i hans arm, som för att få
honom vaken.
»Har du inte hört, vad jag sagt dig?»
»Nej.»
Då slog Inga Persdotter plötsligt om, och som om hon kunnat läsa sonens
tankar tvärs igenom hans tystnad och förstod, att de nu följde hennes
som aldrig förr, vände hon tillbaka i sina egna tankespår och ljög
djärvt:
»Jag har sagt, att hon måste dö. Dö, så visst som jag lever. Det har jag
talat om hela tiden, medan du gått här och ingenting hört. Jag teg i
går, medan alla andra talade. Men då såg jag henne dö under mina händer,
och jag visste, att jag, som ingenting sagt, var starkare än ni alla,
som talat. Så visst jag går här, vet jag nu också, att det en gång
sker.»
Hon släppte taget om Nils arm. Båda gingo tysta vidare. Men under
tystnaden talade den enes själ ohörbara ord till den andres och talade
så starkt, att Nils trodde allt vad modern sagt. Han trodde, att de ord,
han nu hörde, träffat hans själ, redan när han gick i sina egna tankar
och icke lade märke till moderns ord.
Så fullbordades småningom dag för dag Inga Persdotters verk och för var
dag, som gick, blev Nils sorgsnare och mera bunden.