För sin egen del gjorde Elin i Möllinge blott få bekantskaper, och
sällan sökte hon någon. En väninna hade hon dock förvärvat, och henne
plägade hon besöka, när nöden blev henne för svår.
Väninnan var en gift kvinna, och hennes namn var Kerstin Larsson. Från
första stund fingo hon och Elin tycke för varandra, och umgänget blev
dem lätt, emedan de voro nära grannar.
De båda väninnorna voro jämnåriga, men varandra lika voro de ej. Kerstin
Larsson var mindre till växten, och allting hos henne såg ut att vara
runt och glatt. Rund och glad var hennes figur, runt och glatt hennes
ansikte som hennes skratt. Hon hade lätt för att tala och lätt för att
finna ting i världen att glädja sig åt. Ett naturligt gott hjärta hade
hon också, och ingenting fäste henne mera vid väninnan, än att hon
tyckte synd om Elin och gladde sig åt att kunna vara henne till hjälp.
Allt detta hängde nära samman med, att hon själv var lycklig. Hennes man
var handlande, och hans hus, som låg på samma sida om landsvägen som
Möllinge gård, var stort och glatt. Det liknade ej bondgårdarna, utan
var byggt mera på herrskapsvis. Från vardagsrummet kom man ut på en
öppen veranda, kring vilken vildvinet klängde upp, och nedanför verandan
fanns en välskött trädgård, med fruktträd och bärbuskar och vackra
bersåer. Larsson själv var en man med ett öppet, gott ansikte, ett
prydligt helskägg och ett par ögon, som gärna logo. Munnen log också,
och hans skratt var smittsamt friskt. En smula halt var mannen, men det
syntes knappast, när han gick, och hans hustru hade aldrig skäl att
beklaga sig över detta lilla lyte. Ty frisk och glad var han som hon,
och man kunde se på de båda makarna, att dem emellan var allt, som det
bör vara mellan människor, vilka funnit varandra i kärlek.
Emellan möblerna i rummet sprang redan en liten vacker flicka, som
alltid var fin och ren, men som modern ändå aldrig fann snygg nog, när
det kom främmande. Lilla Greta lekte med far och mor, och föräldrarna
plägade giva varandra varjehanda kraftiga ömhetsbevis, när de nojsade
med flickan. Ty hon erinrade dem om deras kärleks bästa tid, och när de
sågo henne, kände de sig unga och kärleksstarka.
För Elin blev det en lättnad att vila ut i detta hem, där ingen mörk
skugga störde trevnaden, och hon sade ofta, att hade hon icke haft
Larssons att gå till, skulle hon aldrig ha hållit ut. Hon blev också vän
med mannen liksom med hustrun, och hon förtrodde sig till dessa sina
vänner, emedan hon hos dem fann trygghet och vila, och emedan hon ej
kunde annat. För dem berättade hon allt, vad hon kunde berätta, och
Kerstin Larsson var henne en god väninna, ty när Elin själv hade svårt
för att tala, hjälpte henne den andra. Hon gjorde detta, icke av
nyfikenhet för att få veta något, utan emedan hon själv kände sig
lycklig och förnöjd, och emedan hon icke kunde tåla att se andra lida.
Allt hos denna kvinna var nämligen icke så runt och glatt, som det vid
första ögonkastet kunde se ut. Hennes förstånd var klarare än de flesta
mäns, och hennes intryck av människor voro levande och outplånliga. Från
första stunden hon fick veta, att Nils Tufvesson skulle gifta sig, hade
hon förstått, att den, som kom i det huset, skulle bliva olycklig som
ingen. Ty Kerstin Larsson tänkte gärna över andra människors öden, och
det var hennes lust att förstå, hur världen gick sin gång. Inga
Persdotter avskydde hon av instinkt och av hela sitt hjärta, utan att
denna dock gjort henne själv något egentligt ont, men på samma gång
lockade henne den sällsamma kvinnan som något av det underligaste hon
någonsin sett. På de rykten, vilka gingo om förhållandena på Möllinge,
trodde Kerstin Larsson fullt och fast. »Man skall vara blind för att ej
inse det», sade hon, »man behöver ju blott kunna stava och lägga ihop.
Och ser man Inga Persdotter bara en gång i ögonen, måste man väl veta,
att hon är i stånd till allting. Jag ville aldrig vara ensam med henne i
mörkret för aldrig det.» Detta var Kerstin Larssons mening, och om hon
icke uttalade den inför andra, kom detta sig därav, att hennes man
förbjudit henne det och sagt, att med sådant, som man ej vet, skall man
ej bry sig.
Men så träffade Kerstin Larsson Elin och såg genast, hur god hon var,
hur mild och stilla och fin. Som om de känt varandra i åratal, tyckte
hon, att Elins hela väsen låg öppet för henne. Då förstod Kerstin också,
att just en sådan kvinna som Elin var liksom skapad att förtryckas och
pinas ihjäl av en sådan djävul, som Inga Persdotter var. Kerstins hjärta
blev så fullt av ömhet och ömkan på samma gång, att hon nästan ville
falla i gråt, så fort hon såg Elin. Mer än en gång under de första
dagarna av deras bekantskap, kommo tårarna i hennes ögon, så att hon
rent av måste vända sig bort. Och Kerstin lovade sig själv, att allt vad
en människa kunde göra för att hjälpa en annan, det ville hon också göra
för denna stackars unga kvinna, som kommit in i ett sådant ormbo och
icke ens syntes veta, vad hon gick till mötes, mer än ett barn. Och i
denna punkt höll Kerstin Larsson ärligt ord.
Det hände en gång, att Larsson skulle fara bort, och innan han gick,
kysste han först barnet och sedan sin hustru. Då vände sig Elin bort och
brast i gråt. Men när väninnan frågade henne, ville hon ingenting svara.
»Jag gråter, därför att jag icke får vara lycklig som du», sade hon
blott.
Mera yppade hon icke. Ty allt annat kunde Elin berätta för sin vän. Men
detta yttersta, som var hennes värsta oro och för henne som kvinna den
svåraste smälek -- att hennes man försmådde henne -- det kunde hon icke
berätta. Denna hemlighet gömde hon och berättade den under långa månader
icke. Ja, hon tyckte, att hon förr skulle velat dö än att yppa sin skam.
Ej heller kunde Kerstin eller någon annan gissa sig till eller misstänka
sådant.
När därför Elin klagade, att hon ej var lycklig med sin man, sökte
Kerstin ingen annan orsak bakom hennes tal, än den som låg i orden och
fann i dem orsak nog att gråta. Väl visste hon, vad hon tänkte om
förhållandet mellan Inga Persdotter och dennas son. Men aldrig föll det
Kerstin in, att detta skulle kunna vara annat än dött och borta, nu då
en hustru kommit i huset. Det var styggt nog, med det som var. Men när
Elin kom till henne och full av skräck berättade om, hur mannen och
svärmodern utan orsak hade misshandlat henne, då kallade väninnan in sin
man, och båda uppmanade henne då att skriva och berätta allt för sina
föräldrar och påkalla deras hjälp. Då skrev Elin till sina föräldrar
detta brev.
»Kära föräldrar.
Jag får skriva till eder och tala om för er, det var i går kväll, då
Håkan och Anna de reste från mig, så kom jag till att gråta, när de
skulle skiljas ifrån mig, så jag kunde inte följa dem ut på gården, då
kom svärmor in och begynte skälla på mig och räkna upp en hel hop och
sa: »ni kan få skaffa, det jag ska ha, så ska ni snart bli av med mig,
jag behöver inte gå här i vägen», sa hon. Jag har aldrig talt ett ont
ord till henne. Jag får be Far, om ni vill låta mig få de pengar, hon
ska ha, så kanhända flyttar hon härifrån på allvar. Hjälpen mig, så är
ni snälla, för det är inte gott för mig, som jag har det. Det märker jag
nu, efter hon inte kunnat tåla mig dessa få månader ens. Nils kan inte
trösta mig; han tiger stilla, när jag gråter. Jag har kommit i ett
fasligt elände. Om ni vill veta hur många tårar jag spillt på detta
papper, jag gråter både natt och dag, så jag tror, jag gråter mig till
döds. Jag sa till mor, när vi skulle lägga oss: »varför skäller ni på
mig. Jag har ju intet talt er något ont till. Jag grät ju inte, för att
ni kom hem, jag grät för Håkan och Anna, när de reste.» Så krängde hon
åt mig och sa: »så kan du väl säga, vad du gråter för då».
Ni kan ju låta någon gå hit och säga mig, hur ni gör med penningarna.
Mor hon gick i dag bittida till sin mor, men hur länge hon blir där, det
vet jag inte. Jag måste skriva brevet med blyertspenna, för jag har inte
något bläck, och så får jag gå till Larssons och få kuvert. Nu får jag
sluta mitt brev för denna gången med en kär hälsning till eder alla.
Tecknar vänligen