När solen gick upp över nästa dags morgon, undrade Nils först, om han
drömt. Och när han mötte Elins undrande och rädda blick, blev han
skrämd, som han aldrig i sitt liv varit. Han förstod, att han nu måste
handla ensam, och han gick fram till hustrun och försökte för första
gången att vänligt tala henne till.
»Var är hon ...?» sade Elin enstavigt. Hon kunde ej förmå sig att kalla
Inga Persdotter vid något annat namn.
»Menar du mor?»
»Det vet du nog.»
»Mor har gått hem till sitt», sade Nils.
»Det tänker jag också göra», genmälde Elin.
Då började Nils bedja henne, att hon ej skulle göra honom olycklig. Och
fastän Elin ej förstod, vad dessa ord inneburo, fattade hon dock, att
hennes man var i nöd, och att han behövde hennes förlåtelse.
Dock sade Elin:
»Om detta händer en gång till, då går jag till far och säger honom
alltsammans.»
Då lovade henne Nils, att sådant ej skulle ske än en gång. Så underlig
var hans blick och så ödmjukt hela hans sätt, att Elin gav honom sin
förlåtelse. Men något löfte för framtiden gav hon honom icke.
Elin förstod icke själv, varifrån hon tog den kraft, som behövdes för
att denna gång vara så bestämd. Hon visste blott, att så länge hon var
ensam med Nils, behövde hon ej frukta honom.
Nils å sin sida gick till sina sysslor, undrande över, att allt hade
avlupit så lätt. Men mest undrade han över, att han någonsin låtit förmå
sig att misshandla Elin.
När han begärde henne till äkta, hade han gjort detta, emedan han tyckte
sig behöva en hustrus råd och hjälp, och han hade aldrig tänkt så långt
framåt, att han kunnat ana sig till, vad som nu dagligen hände inför
hans ögon. Över detta, att modern och hustrun ej skulle kunna enas under
samma tak, hade han över huvud aldrig tänkt. Det hade endast förefallit
honom, som om allt skulle bli bra, ifall han blott finge en hustru. Ej
blott skammen skulle då bliva lyftad från hans skuldror, utan allt
skulle bliva annorlunda. Hur visste han icke. När modern tog hans ed,
anade han för första gången, att allt som var ont och tungt efter
giftermålet skulle bli värre och icke bättre. Men den tanken hade han
skjutit undan, som människan gärna gör med sådant, vilket hon helst vill
glömma. Då tyckte han, att modern stod honom i vägen, och han erfor
motvilja mot Inga, därför att hon ej lät honom vara man. För sin hustru
hade han aldrig känt någon kärlek, men ju mer han fick lida för hennes
skull, ju mer blev han henne gramse. Vad rörde hon honom? Varför hade
hon kommit i hans hus? Varför skulle hon gå där ständigt och se på honom
med sina tåliga ögon, vilka tycktes se och veta, vad ingen vetat förut,
och ingen skulle få veta?
När Nils gick ifrån sin hustru, tog han av gammal vana vägen ned åt
stallet. Där stodo hästarna och tuggade hö, och Nils stannade därinne
och betraktade dem. Vad hade han där att göra? Varför stod han där? Det
var vinter, julen var förbi, och då är lantmannens möda ringa. Nils
satte sig på en låg träbänk, som plägade begagnas, när hästarna skulle
skos, och ett ögonblick föll det honom in att se efter, om ej någon
hästsko satt lös och behövde slås fast bättre. Men han saknade lust att
företaga sig något, och därför blev han sittande.
Nils tankar gingo åter till det ämne, som för beständigt satt sig fast i
hans hjärna likt ett hjul, vilket utan ändamål snurrar på samma punkt.
Han såg Elin nedböjd framför sig, och han tyckte sig ännu kunna känna i
sina händer, hur hårt han slog henne. Varför hade han gjort så? Därför
att modern hade bett honom. Varför hade han sedan bett hustrun om
förlåtelse? Därför att han ej vågade annat. Han hade ingenting menat
därmed. Han visste, att tordes han, skulle han vända tillbaka och slå
henne igen, därför att ingenting annat skaffade honom lisa i den vånda,
på vilken han bar. Nils knöt sina händer och bet ihop tänderna. Aldrig
tyckte han, att en människa varit i värre pina än han. Det kunde ej vara
svårare i helvetet. Att skammen nu skulle kunna gå ifrån honom, därpå
tänkte han ej längre. Det var länge, länge sedan, han hoppats något
sådant. Nils tyckte sig hava glömt, att en sådan tid över huvud någonsin
funnits till. Han var fördömd, fördömd, född till det onda.
Utan att veta klart, vad han ville eller ämnade göra, spände Nils en
häst för kärran, och utan att ens giva sig tid att taga på sig
helgdagsrocken, åkte han ut på landsvägen. När han for, märkte han, att
Elin stod i fönstret och såg efter honom. Alltid såg hon också på honom,
alltid följde honom hennes ögon, var han gick och stod. Nils svor högt
och smällde med piskan. Nu skulle hon sitta hemma och gråta och vara
rädd, en dag skulle hon förstå allt och anklaga honom. Varför hade hon
också kommit upp i allt detta? Hon hade intet ont gjort. Hon kunde ha
blivit gift med någon annan. Då hade allt varit gott, och vad som nu
skett ogjort.
Varför kunde det ej göras om? tänkte Nils Tufvesson. Varför kan det, som
en gång skett, aldrig göras om?
Plötsligt kom Nils att tänka på, om någon kunnat höra hustruns rop efter
hjälp. Vid denna tanke blev han stum av förskräckelse. I nästa ögonblick
tänkte han: »hon ropade ju aldrig på hjälp. Det är jag, som har glömt.
Hon ropade ju aldrig.» Nils ansträngde sitt minne för att komma ihåg
detta. Men han kunde ingenting erinra sig redigt. Hans minne var tomt.
Då stannade hästen av sig själv vid vägen, och Nils Tufvesson rycktes
upp ur sina tankar. Han höll stilla inför en liten byggnad, som låg tätt
invid stora landsvägen. Där bodde en granne till honom, och Nils steg av
och gick in, som om han trott, att han där kunnat få svar på sina
frågor.
Där inne satt Anders Ohlsson, grannen, och lagade träskor. Hustrun satt
i vävstolen, och vävskeden gick slamrande fram och åter. När Nils
Tufvesson trädde in, stannade de i sitt arbete, och båda lade märke
till, att Nils såg förströdd och underlig ut.
»Du är ute och åker i dag», sade Anders Ohlsson.
»Jag är så», sade Nils, hälsade på båda och satte sig.
»Har du tid med det, du, som är nygift karl?» sade Anders Ohlsson och
plirade med ögonen.
Han var en kortvuxen, skallig man med krokig näsa och buskiga ögonbryn,
under vilka ögonen ofta logo.
Nils vred sig på stolen och fann intet att svara.
»Varför tala de också just om Elin?» tänkte han.
»Ska du fara långväga?» fortfor grannen.
»Ja», svarade Nils, utan att tänka på, vad han sade. »Jag har väl ett
par mil att åka eller så.»
»Då är det bäst, vi tar fram en sup åt dig, efter du tittat in», sade
Anders Ohlsson, som själv gärna såg, att flaskan kom fram.
»En sup», tänkte Nils. »Något starkt! Att jag inte tänkt på det förr.»
Han drack eljest aldrig, men han blev sittande hos grannen i fulla två
timmar. Under denna tid sjönk brännvinet djupt i flaskan, och Nils drack
det mesta.
Till sist satte Anders Ohlsson korken i flaskan och sade:
»Nej, Nils, nu får du inte mer. Annars kommer du full hem till gumman.
Då blir ni osams. Och det passar inte nygift folk.»
»Tror du, jag är rädd för Elin», for Nils upp och blev plötsligt bister.
Brännvinet hade stigit honom åt huvudet. Hans kinder voro röda och
ögonen fuktiga.
»Jag ska visa dig, att jag inte är rädd för henne. Kom med hem, ska du
få se, hur jag gör med henne. Och där ska du få mer.»
Anders Ohlsson hade nog lust att offra dagen på ett litet kalas. Men
hustrun satt i vävstolen och hörde honom. Därför svarade han:
»En annan dag, Nils. Inte i dag.»
Då blev Nils mitt under ruset rädd, att han kanske sagt för mycket.
Därför stämde han ned tonen och blev ödmjuk och rädd. Skyggt och sakta
frågade han:
»Du tror väl inte, att jag gör Elin något ont?»
»Tycker nå'n det», sade Anders Ohlsson, helt förvånad.
Men emedan han också hade druckit, tillade han, vad han eljest aldrig
skulle ha sagt:
»Nu när mor din är borta, är det nog ingen, som gör henne något.»
Nils famlade i ruset efter svar, men fann intet. Han tog ett hastigt
farväl, raglade ut och kom upp i kärran.
Hans första tanke var, att han borde fara hem till Elin, för att se om
hon grät. Men han kunde icke se henne, han kunde icke vända åter till
sitt eget hem. Han vågade icke. Det var, som om han trott, att hustrun
under tiden fått veta hela hans rysliga hemlighet. Nils fruktade att
möta Elin, också därför, att han var rädd, att nu när han druckit,
skulle han slå henne igen. Därför lät han hästen löpa, och vägen gick
över bron, som leder över ån fram genom byn och ut på slätten, där den
låga tallskogen växer mörk på högra sidan om vägen.
Där for Nils fram, och han såg varken till höger eller vänster, hälsade
icke på dem han mötte, var över huvud så långt nere i sina egna tankar,
att han glömt, var han var, ända till dess att hästen åter av gammal
vana stannade. Då såg Nils, att han var vid sin mormoders gård, där Inga
Persdotter bodde.
Han tyckte att hans huvud blev mera klart, och att han visste, vad han
ville.
Huset låg helt nära landsvägen och utgjordes av två lägenheter, vilka
voro byggda samman i en lång låg envånings länga. De båda hushållen, som
bodde här, hade var sin täppa, vilken gick ända fram till landsvägen,
och staketet, som skilde täpporna åt, gick upp emot byggnaden och
tjänstgjorde som ett slags råmärke.
I den ena av dessa byggnadshalvor bodde Karna Andersdotter. Hon var
mellan sjuttio och åttio år och alldeles döv. Hennes ansikte var litet
och hopskrynklat som ett gammalt gulnat papper, nött och fårat, så att
rynkorna sträckte sig ända upp till det gråvita håret, vilket i oordnade
testar trängde sig fram under den rutiga huvudduk, hon städse bar. I
alla dessa rynkor lågo ögonen som begravna, men när de någon gång vågade
sig fram, blickade de oroligt och styggt omkring samt dolde sig hastigt,
på samma gång den tandlösa munnen knep sig samman.
Detta var Inga Persdotters moder, och hos henne bodde hon nu, när hon
fattat det trotsiga beslutet att flytta bort från sonen för att låta
honom umbära sig.
Nils band hästen vid staketet och gick in. Vid modern skulle han tala
nu, när han visste, vad han ville säga henne. Utan att hälsa på någon
satte han sig därinne, och när han såg på modern, tyckte han, att hon
såg förgrämd ut och var eländig som han.
»Är du ensam?» sade Inga Persdotter. »Eller har du nötet med dig?»
Nils svarade ej på detta, han knäppte endast upp tröjan, som om den
bränt honom, och gav sig till att se stint på modern. Han tänkte vid sig
själv, att han skulle aldrig vågat göra så, om han ej hade druckit, och
inom sig prisade han brännvinet.
»Varför har du ställt det för mig, så som du har gjort?» sade Nils till
sist.
»Jag?» gav Inga Persdotter till svar. »Vad har jag gjort?»
»Du tog mig, när jag var pojke», fortfor Nils, »och sedan är det inte en
hederlig människa, som inte skyr mitt hus. Det har du gjort, och du har
förvänt synen på mig, så att jag inte mera vet ut eller in. Jag är
tvungen att komma tillbaks till dig, antingen jag vill eller inte. En
gång få människor veta detta, och då går jag i fängelset. Jag kunde ha
fått sitta och vänta på det, tills eländet hade kommit. Då hade jag
åtminstone haft dig, jag hade fått sova om nätterna, äta om dagarna och
leva i ro, till dess att den onda dagen kom, och skammen blev uppenbar.
Kanske hade den heller aldrig kommit. Du hade väl dött en dag, då hade
jag varit fri. Och ingen hade behövt veta något. Men i stället skaffade
du mig ett gifte. Hade jag någonsin bett dig om det? Varför gjorde du
så?»
Aldrig hade Inga Persdotter sett sin son sådan, eller hört honom tala
så.
»Du har druckit», sade hon kort.
»Ja», genmälde Nils och såg skadeglatt på modern, »jag har så gjort, men
därför kan jag också tala. Det finns somliga, som behöver dricka för att
få tankarna klara, och jag är visst av den sorten. Kan du svara mig, på
det jag frågar om nu? Varför ska jag för din skull dras med en hustru,
som ingen hustru är?»
»Jag ville det», sade Inga Persdotter. »Och det skulle väl så vara.»
»Du intalade mig», fortfor Nils, och ådrorna på hans hals svällde, »att
om jag fick en hustru i huset, skulle allt bli gott, och ingen skulle
längre tala något om oss. Du gjorde det, därför att du var rädd och
tänkte på länsman. Du var så rädd, att du inte visste, vad du gjorde.
Ser du inte, att just nu kommer länsman, just nu när du trodde, du hade
gjort det så bra? Jag går ensam med Elin och är rädd för dig. Jag går
ensam med dig och är rädd för henne. Du stänger dig inne med mig, och du
narrar mig att slå henne. Hur länge tror du, hon skall komma att gå som
min piga? Hon är ju det. Det var du, som ville ha henne till piga. Men
hon går en dag ner till sin släkt, och då falla alla över mig, jag, som
inte vet, hur någonting tillgått, och som ingenting gjort.»
Det brann ljus i det låga rummet. Ty ute föll redan skymningen, och i
det svaga ljusskenet lutade Inga Persdotter sitt huvud fram emot Nils,
hörde varje hans ord, visste, att han talade sant, och förstod blott
icke, hur hon någonsin kunnat tänka sig, att vad som nu kom allt
närmare, någonsin skulle kunnat undvikas.
Ett stycke ifrån dem satt den hoptorkade lilla gumman, nedsjunken som
vanligt. Hennes ögon hade krupit fram ur skrynklorna, och hennes
tandlösa mun rörde sig, som om hon tuggat. Ingen kunde säga, om hon satt
i sina egna tankar, eller om hon hörde mer, än hon själv ville kännas
vid.
»Det är djävulen, som driver sitt spel med oss», sade Inga Persdotter.
»Det är nog det», sade Nils, »men då har han drivit det bra. Ty det, som
vi sökte för att komma undan, det har han vänt så, att det snärjer oss
mer och mer.»
Då lyste Inga Persdotters ansikte upp, och hennes ögon slöto sig under
de tunga ögonlocken.
Ingens ögon kunde som hennes lysa av glädje över det, som var ont och
bringade andra skada.
»Elin har inte fribrev på att få leva», sade hon lågt.
När hon såg sonens plötsliga förfäran, teg hon en stund och log åt sina
egna tankars styrka eller åt hans svaghet. Så fortfor hon med samma låga
stämma:
»Kunde vi ställa det så, att Elin komme bort, och folk trodde, att det
skett av våda, eller att hon gjort det själv, då vore vi fria, och vad
hon fört med sig i boet, vore ditt.»
Då reste sig Nils upp och var vit av skräck.
»Dit får du mig aldrig», sade han.
Därmed rev han till sig sin mössa och gick ut. Därute löste han hästen,
vände om och körde i rasande fart från gården, där modern bodde, och hem
till sitt.
Inga Persdotter satt länge i tankar. Men vid sonens ord fäste hon ingen
vikt. Ty hon visste, att han behövde vänja sig vid en tanke, innan han
vågade utföra den. Därför lät hon honom fara, dit han for, och tänkte,
att den dag skulle komma, då hon åter hade honom i sin makt som alltid.
I stället vände hon sig nu till den gamla, ty en misstanke hade vaknat
inom henne, att denna hade hört något eller åtminstone anat och
förstått.
»Vad tänker I på, mor?» skrek hon i örat på den gamla.
Karna Andersdotter satt, som hon setat, men ögonen hade liksom
försvunnit.
»Jag hör ju inte», sade hon enstavigt.
»Det är också bäst för er», sade Inga Persdotter och höll sin knutna
hand för moderns ögon.
Den gamla hörde henne icke och såg ej heller. Och därav visste Inga
Persdotter, vad hon skulle tro.
Men Nils åkte som en ursinnig landsvägen fram och lät piskan vina över
hästens länd. När han kom fram till bron, saktade han dock farten.
»Elin sitter förstås hemma och väntar», mumlade han. »Jag har inte en
vrå, där jag kan få vara ensam.»
Nils tänkte på Elins ögon, som skulle se på honom och fråga, och han
vred sig vid tanken på, vad modern hade sagt. Han var rädd, att hans
onda tankar skulle lysa fram ur hans ögon och ur hans ansikte. Därför
lät Nils nu hästen gå i gående, och när han spänt ifrån och fodrat
kreaturen, gick han länge i stallet och väntade på, att Elin därinne
skulle släcka ljuset. Först när han sett ljuset slockna, gick Nils in
och klädde av sig i mörkret för att slippa tala och för att slippa se.