Tre mil söder om Möllinge ligger Kvarnbo. Det är en rik bygd, och där bo
många välhavande bönder. Där bodde ock en man, som hette Hans Niklasson.
Han var liten till växten och mager, hade rött hår och ett fräknigt
ansikte, där skägget endast växte under hakan. Hans ögon voro kvicka,
gråa och glada, och hans mun lyste muntert, satt som ett tvärstreck över
den korta hakan.
Han for ofta runt i bygderna, och vad han levde av, visste ingen. Han
påstod, att han ägde ett hus, samt att till det huset hörde en täppa,
och han brukade tala därom, när brännvinsflaskan kom på bordet, och han
bjöd flickorna giftermål. Hans Niklasson var gammal ungkarl, sade han,
lös och ledig till äktenskap, och när han druckit, ville han gifta sig,
med vem som ville hava honom. Men varken av huset eller täppan kunde han
leva, det sade alla, som besökt Hans, något hantverk idkade han icke
heller, och det han förtjänade på att byta klockor, räckte väl icke
heller stort. Och emedan alla visste, att han aldrig skulle gifta sig,
fick Hans spenamnet Hans ungkarl. Därför togo också flickorna aldrig
hans giftermålsanbud på fullt allvar, utan de nojsade med honom och
svuro honom trohet på lek, och om en flicka var mycket munter och ville
gäckas med andra, kunde det hända, att hon lät Hans Niklasson kyssa sig.
Ty så litet skadade ingen, och med Hans kunde en flicka utan fara
tillåta sig sådant.
Men kom Hans Niklasson till en gård och på fullt nykter kaluv gjorde en
flicka giftermålsförslag för någon annans räkning, då kan det nog hända,
att man lyssnade till honom med mera allvar. Många voro de män och
kvinnor, som Hans fört samman inför altaret, och många voro de män,
vilka själva saknade talegåvan, men fått hjälp av honom. Själv plägade
Hans säga, att han i det fallet gjort mer än någon präst sedan Adams
tid. Ty talegåva det hade Hans Niklasson, och att gå folk tillhanda som
mellanman, vare sig det gäller kärlek eller andra affärer, där gods kan
vinnas, det är nog ett yrke, som föder sin man.
Knappt hade Inga Persdotter fått det tredje avslaget för sin son, förrän
Hans Niklasson en dag som av en händelse kom inkörande på Möllinge gård.
Knappt hade han kommit in i stugan, förrän han lockade fram
brännvinsflaskan, och knappt hade brännvinsflaskan kommit fram, förrän
Hans slog Nils på knäna och frågade, om han inte tänkte gifta sig.
Nils såg betänksam ut och svarade varken ja eller nej. Men Hans ungkarl
satt där med glaset framför sig och en slocknad cigarrstump mellan
tummen och pekfingret. Så slog han näven i bordet och ropade, så det
sang i rummet:
»Nämndemans Elin i Kvarnbo, det vore en flicka för dig, Nils!»
Inga Persdotter kom fram från spisen, när hon hörde namnet. Hon kände
det väl och visste, att det betydde både gods och heder. Men Nils blev
röd, när modern kom, och såg trumpen ned.
Hans ungkarl märkte nog, att Inga Persdotter lyssnade på hans ord, men
han låtsade om ingenting, utan fortsatte att tala, som om han talat
endast till Nils. Han berättade om Elins far och mor, hennes syskon och
hela hennes släkt, beskrev hennes ögon och hår, växt, hy och sinnelag,
men mest uppehöll han sig vid, hur arbetsam och duktig hon var, och hur
mycket hon en gång skulle få i arv efter fadern.
Då steg Inga Persdotter fram, såg stint på Hans Niklasson och sade:
»Far du med prat nu Hans, eller menar du något?»
Hans ungkarl svor vid sin själs salighet på, att han menade allvar. Då
ville Inga Persdotter, att han skulle svära vid något bättre. Ty hon
blev vid lynne av hans ord, och då tyckte även hon om att gyckla.
»Jag skall väl svära vid din själ då», menade Hans ungkarl.
Men då blev Inga Persdotter mörk, och Hans, som genast såg, när det var
ugglor i mossen, vände skämtet i allvar och svor som hon ville.
»Så visst jag här lever, och Gud vill», sade han.
Då lät Inga Persdotter sig nöja, och när en stund gått, sade hon:
»Gör du det, Hans, skall du inte ha gjort det för intet.»
Och när Hans ungkarl gick, stack han mellan västfodret en sedel, vilken
han fått som handpenning.
Nils hade hela tiden ingenting sagt. Men när Hans ungkarl var utanför
dörren, såg han upp på modern, som om han velat säga något, men reste
sig i stället och gick långsamt ut.
All luften var full av lärkornas kvitter. De syntes icke för solens
strålar, som brände mot nedgången. Men de hördes som ett surr av jubel
och klang, från jorden ångade det varmt, och ur trädens knoppar brusto
de första blekgröna bladen. Nils gick genom trädgården ända fram till
staketet. Där ställde han sig tyst och stirrade länge mot solen. Genom
rutan följde Inga Persdotter honom med ögonen, och när hon såg honom stå
där så orörlig, som om han stelnat, blev hennes ansikte mörkt.
Folkets fädra.