Många dagar dröjde det ej, innan det blev bekant i byn, att Nils
Tufvesson gick i giftastankar. Detta tystade dock icke, såsom de båda,
vilka bodde där, var för sig hade trott, ryktena om den skändlighet, som
bedrevs på Möllinge gård. Snarare fingo ryktena därav ökad styrka och
spredos vidare. Det såg ut, som om tanken på ett giftermål för Nils
givit aningarna vingar och fördubblat misstankarna. Förr hade det gällt
en ohygglig sak, av vilken dock ingen mer än de, som den närmast angick,
kunde få men. Nu blev det hela en angelägenhet, vilken rörde även andras
väl och ve. Det blev fråga om hustrun, som skulle dragas in i detta. Det
blev fråga om släkten, som skulle stå den skydda familjen nära. Ryktena
om det onda, som skedde på Möllinge, kommo plötsligt att röra hela
trakten, och en var, som hade en dotter, syster eller kvinnlig anhörig i
giftasvuxen ålder, tyckte sig böra forska i detta för att få klarhet.
Därför fick talet om allt detta otillbörliga ny fart, medan Nils gick
omkring på friarfötter. Det värsta i detta var just, att ingen fanns,
som kunde säga sig veta något bestämt. Bland de besinningsfulla
framhölls detta som något, vilket gjorde, att man måste gå försiktigt
till väga och ej döma någon ohörd, ej göra en blott gissning till en
avgjord sak. Men bland de övriga, som utgjorde flertalet, gick sagan som
sanning, till dess att folk tröttnade att tala därom, och man blev ense,
att sådant kunde dock ingen veta. Men fastän man till sist blev ense om
detta, stannade dock alltid något kvar: det man verkligen visste om Inga
Persdotter. Mycket nog var detta förut. Men under denna tid växte
anklagelserna i styrka och mängd. De blevo så många och så svåra, att
till sist ingen ville bliva i släkt med henne, och oviljan mot den
hatade kvinnan blev så stark, att Nils, utan att veta det, vann därpå.
Ju mer ont man talade om hans moder, ju mer gott talade man nämligen om
Nils. Och till sist började Nils att själv förstå detta. Ty när han
under våren fick nej från tre olika hus, där modern friat för honom till
dottern, lät man honom öppet förstå, att det var icke honom avslaget
gällde, utan modern.
Detta gjorde människor, emedan de trodde, att de på så sätt skulle
liksom förmå Nils att hålla sig ifrån Inga Persdotter, vilken alla
ansågo som hans onda ande. Beskedliga människor, som trodde sig handla
klokt, läto honom veta detta. De läto honom veta, att alla fruktade hans
mor, och att ingen kvinna ville komma i ett hem, där hon städse skulle
gå som den härskande.
Nils tänkte länge över detta, och det grämde honom svårt. Åter tyckte
han, att modern fick lida för hans skull. Och en vårdag, när solen stod
blank på himmelen och lärkorna virrade högt upp och fyllde luften med
kvitter, kom han emot Inga Persdotter, som stod i den öppna dörren utåt
trädgården, och sade:
»Det är inte värt, att vi tänka på detta giftermålet längre. Det är
bäst, att vi låta allting vara, som det är.»
När han sade detta, tänkte Nils ej längre på, att modern var den, vilken
först drivit honom till giftermålet. Det föreföll honom i stället, som
om dessa ord skulle göra modern glädje, och att hon borde förstå honom.
Detta sista gjorde hon också, mer än vad Nils velat. Ty hon utbrast
genast:
»Du tror, att jag låter bekomma mig, av vad alla dessa prata. Jag
förbannar dem, gör jag, och jag spottar på dem. Som djävlar ha alla
varit mot mig, sedan jag här satte min fot. Men de röra mig icke. Deras
tal kan ingen skada, och vad intet öga sett, det vet heller ingen.»
Nej, förstod honom gjorde Inga Persdotter, och Nils behövde aldrig fråga
henne, om hon visste, varför ingen kvinna ville bli hans hustru. Men
Inga Persdotter var sådan, att om hon prövat sätta en sak igenom, och
någon motarbetade hennes önskan, då reste sig hennes vilja i trots, och
då blev, även det hon innerst icke önskade, till ett mål, som hon måste
nå, om också allt inom henne skulle brista. Varför hon ville det, visste
hon då icke längre. Hon visste blott, att hon ville, och hon, den eljest
klarsynta, blev blind, och vad hon strävade att vinna blev till ofärd.
Därför fortsatte hon, då Nils stod stum och ej kunde svara henne:
»En hustru ska du ha, om jag också ska söka henne i månen. Hon ska vara
vacker och rik, arbeta ska hon kunna, och det ska hon också få. Ty jag
behöver inte gå hela mitt liv och släpa ut mig. De känner inte mig, alla
de, som prata, och inte du heller, kommer det mig för.»
Hon teg en stund, och hennes ögon blinkade mot solen.
»Ser du oxen där?» sade hon och pekade ut på åkern. »Drängen kör honom,
och oxen är två gånger starkare än han. Varför låter han köra sig?
Därför att han låtit sig tämja och inte förstår bättre. Jag förstår
bättre, och jag låter inte köra mig, dit jag inte vill. Men köra andra
kan jag. Och det ska jag också göra -- för din skull, efter du inte
förstår den konsten själv.»
Så talade Inga Persdotter, och spänstig och späd gick hon förbi sonen
och ut på åkern, emedan hon sett, att drängen ej satte plogen nog djupt.
Men inom sig tänkte hon något, som hon ej sade. Inom sig led hon av en
marterande fruktan, vilken pratet och avslaget väckt. Allt syntes henne
omöjligt, om ej Nils fick en hustru. I mörkret kom rädslan över henne,
så att hon icke kunde tänka som förr, rädslan, att en gång upptäckten
skulle komma. På sista tiden hade Inga Persdotter börjat ligga vaken om
nätterna. Det var avslaget på sonens giftermålsanbud, och allt vad
därmed stod i samband, som höll henne vaken. När hon låg så, tyckte hon
sig kunna höra hela socknens män och kvinnor tissla och tassla om henne,
och hon visste alltför väl, varom de talade. Då kunde hon se, hur de
alla en dag liksom skulle få rätt emot henne. Hon tyckte, att alla tjöto
som vargar, vilka fångat ett byte. Och bytet var hon själv. Hon tänkte
på domstolen, och hon tänkte på fängelset. Onda ord fruktade hon ej,
rättvisa domar ej heller. Men kroppens plågor fruktade hon, ensamheten,
visste hon, var full av fasor, och tanken på ensamhet i mörker gjorde
henne vanvettig. Dessa tankar stodo som spöken kring hennes bädd och det
var andra människors handlingar och ord, vilka manat dem fram.
Men när hon talat vid Nils, sken solen. Och då var Inga Persdotter
modig. Blott inför det, som ingen kunde se, blev hon liten och rädd.