I.

Kvarnbo låg långt bort ifrån Möllinge, så långt, att de värsta ryktena

om Nils Tufvesson och hans moder aldrig hunnit dit.

Nämndeman Ola Persson i Kvarnbo var sin orts främste man, och han hade

blivit det, därigenom att han var både en dugande man och en rättrådig.

Till honom vände sig alla, vilka sökte ett gott råd, för alla hade

nämndeman tid, och ingen kunde säga, att han vänt sig till Ola Persson,

utan att få stöd för sin vilja, och mera klarhet i det, varöver han

grubblade. Nämndemans hår var gråsprängt, tätt och mörkt, och med det

gråa skägget under hakan och de ljusa, klara ögonen liknade han lika

mycket en skeppare som en bonde. För allt fann han tid, och utan att han

själv syntes veta det, var han alltid den, som styrde. När han var

trött, talade Ola Persson gärna om, att det var en olycka, att han, som

hade så mycket om sig, alltid fick mer och mer. Allt skulle han bestyra,

alldeles som klockarefar. Men när någon annan försökte lyfta någon del

av arbetsbördan från Ola Perssons starka skuldror, blev han själv liksom

orolig. Och innan någon kunde säga, huru det tillgått, hade nämndeman

tagit tömmarna i egen hand och på sitt lugna, raska sätt klarat det

hela. Dock var han icke sådan, att socknens angelägenheter hindrade

honom från att sköta sin gård och sitt hem. Som en husmor visste han

besked om alla de sysslor och detaljer, vilka bilda det inre i ett hems

skötsel, och om han lämnade allt, vad därtill hörde, åt sin hustru, kom

detta icke därav, att han ej skulle kunnat taga även denna del av

dagligt arbete och omsorg på sig, utan emedan han var en rättvis man och

ville, att ingen skulle se hans hustru över axeln. Därför lämnade han åt

hustrun, vad henne tillhörde och lät henne aldrig ana, att han ibland

önskade hustrun något mera av den klarhet och den driftighet, som

utmärkte honom själv. Men sin gård skötte han, som han skötte bönderna i

socknen, och det fanns intet, vilket där skedde, som undgick hans blick.

Emedan Ola Persson själv var sådan, att man måste se, var han satt eller

stod, och höra på hans ord, så ofta han talade, lade man föga märke till

hans hustru. Tyst och sakta kom Sara Persson och gick, och i tysthet

tjänade hon sin man och gjorde, så långt hon det förstod, allt så, som

hon trodde, att han ville. Detta märkte nog aldrig Ola Persson. Ty han

var städse upptagen av sitt och van, att alla fogade sig efter honom.

Men han var god emot sin hustru, därför att hon skötte hans hus, skänkte

honom glädje i ungdomen, då hon var välväxt och späd, samt därtill givit

honom fyra barn, vilka alla gjort honom glädje. Mera begärde Ola Persson

icke av sin hustru, och mera ger också sällan någon kvinna. Det bästa,

livet skänker, är också gott nog.

Men med all den kraft att handla, som utmärkte Ola Persson, och allt det

välde han utövade över andra, var han dock ingen högmodig man. Från

högmodet och dess kyla skyddades han, därigenom att han, så kraftig han

än föreföll, innerst var vek till sinnet. I likhet med många av dem,

vilka ha svårt att kläda sina känslor i ord, hade den myndige

nämndemannen lätt att bli rörd och lätt att darra på rösten, emedan

gråten mot hans önskan ofta ville tränga sig fram i hans hals. Detta

skedde, när någonting, som rörde hans närmaste, skulle avhandlas, eller

ock, när någon gång talet kom att vända sig kring livets och dödens

stora frågor, inför vilka väl sällan en människa står kall.

Som mången olärd, vilken gärna tänker själv, var Ola Persson icke blott

en handlingens man, utan även en grubblare, och när han satt ensam på

sin förstugukvist eller gick omkring på sina ägor, då hade han från

ungdomen vant sig att tänka över sitt eget liv och deras, som stodo

honom nära. Därifrån kom han på sitt vis att tänka även på allt det, som

rör oss människor alla lika nära, och någon enda gång, när han satt i

samtal med en man, till vilken han vågade tala, yppade han något av allt

det, som i ensamheten upptog hans tankar. Vad som då mest sysselsatte

Ola Persson var städse, att han fann sig själv liten och allt, som

skedde i världen, märkligt och stort. Ingen, som såg nämndemannen i

livet, skulle hava trott detta. Blott vid tysta högtidstimmar i livet

kom sådant över hans läppar. Men när Ola Persson då tillät sig själv att

tala, blev han en helt annan man, än när han lugnt och klart ledde andra

till rätta i yttre ting eller förde ordet på sockenstämman. Inför

sådant, som låg högre än det vardagliga, där kände Ola Persson sin egen

otillräcklighet, och han inledde gärna sitt tal med: »sådant förstår ju

icke jag». Då blev han fåordig och skygg, och emedan han kände sin egen

otillräcklighet så starkt, och hans sinne var vekt, blevo hans ögon lätt

fuktiga och hans röst darrande. Det var nämndemannen en självklar sak,

att han i sådana ting aldrig kunde komma längre än till en blygsam

undran. Men så starkt och så rikt kände han det lilla, han vid sådana

tillfällen sade och tänkte, att han dock alltid meddelade andra

intrycket av, att det liv, han levde, var rikt. Sina barn hade han

aldrig kommit nära, endast emedan han älskade dem så högt, att han

svårligen förmådde tro, att de skulle kunna återgälda, vad han själv

kände för dem. Icke ens i sina drömmar hade han begärt sådant. Han såg

barnen växa upp, lämna hemmet och sätta bo, och han kom dem aldrig

närmare än andra främmande.

Också över sådant kunde Ola Persson grubbla, men han vande sig vid att

vara nöjd med det som var, då han såg, att det icke kunde ändras. Skygg

som han blivit och ovan vid att visa sina känslor, hade han heller

aldrig kunnat smeka barnen, och med åren hade denna skygga

återhållsamhet blivit honom en sådan vana, att han aldrig ens kunde

tänka sig en ändring däri. Dock skulle det glatt honom, om någon av hans

döttrar en gång kommit och smekt hans hår. Men det föll icke

nämndemannen in, att om barnen avhöllo sig från sådant, detta kunde bero

på, att han själv vant dem därvid.

Två av döttrarna hade emellertid redan kommit i eget bo, och endast den

tredje, Elin, gick ogift kvar och väntade den dag, då även hon skulle

lämna hemmet. Elin var lång och smärt, starkt byggd, hade brunt, tjockt

hår och var vacker och finlemmad. Glada och varma voro hennes ögon,

ljust och varmt hennes leende. Vackrare än systrarna var hon, och hennes

förstånd var bättre än deras. Hon var icke den yngsta, utan den andra i

ordningen, och hennes yngsta syster hade blivit gift före henne. Alla

tyckte, att då hon var två och tjugu år, var det hög tid på, att även

Elin blev gift. Och mången undrade över, att den rike Ola Perssons

dotter så länge gick ogift.

Detta kom därav, att Elin Olasdotter i mycket icke var andra kvinnor

lik. Bland de sina bråddes hon mest på sin fader. Som han gick hon skygg

och instängd i sina egna tankar, och det, som rörde hennes eget

känsloliv, röjde hon icke. Som fadern var hon i allt öppen och hjälpsam,

när andra behövde henne. Rask och oförtruten var hon i sitt arbete, och

ingen förstod sysslor och människor lättare än hon. Men liksom fadern

kände hon sig själv liten, och hon kunde därför aldrig tro, att det var

sant, när hon hörde människor säga, att hon såg något ut. Emedan Ola

Persson icke visade någon yttre vänlighet mot sina barn, gjorde hans

hustru det icke heller. Ty Sara Persson följde sin man i allt, och som

mannen själv gjorde, trodde hon, att han också ville hava det. Därför

hade Elin aldrig mottagit en smekning av sina föräldrar, och när hon var

tjugutvå år, visste hon ej vad en kyss ville säga. Av tjänstefolket hade

hon någon gång hört talas om sådant, men vad hon då hört, fyllde henne

med en sådan känsla av skam, att hon aldrig vågade fråga mer.

Elin Olasdotter levde därför icke helt som andra kvinnor. På sidan av

livet levde hon, och hennes värld var drömmens. Där såg hon allt, vilket

rörde henne själv, allt det, som en dag skulle komma, hon visste icke

hur. Hennes dröm diktade för henne om kärleken och om den man, hon en

gång skulle älska. Men vad drömmen diktade, förtrodde hon ingen. Ensam

och tyst gick hon sin väg, och hon undvek allt, som gjorde hennes

väninnor glädje. När hon hörde dem tala om gossar, nöjen och dans, satt

hon tyst och lyssnade undrande, hur någon kunde tala om sådant. Och då

hennes sinne var rent och hennes kropp sund, blev hon ungmö och kvinna

utan övergång nästan, och även hennes sinnen slumrade, emedan intet hade

väckt dem. Just därför att hon var så oberörd och liksom ingenting ville

veta, fanns det också något hos henne, som höll männen borta. De sågo

henne och närmade sig först, men då intet gensvar kom, gingo de henne

till sist förbi, undrande över, att hon icke var som de andra.

Men längtade gjorde Elin, och aldrig hade hon tänkt, att hon skulle dö

ogift. Drömmarna hade lärt henne det, och fastän hon knappast visste,

vad hon själv önskade, längtade hon att finna en man, som hon kunde

hålla av. Hela världen, tyckte hon, blev öde, om hon en gång skulle

behöva uppgiva detta hopp. Elin kunde tänka på sin mor och på sin far,

och hon visste, att fadern var för henne allt och modern intet. Hon lät

i inbillningen alla män och kvinnor, hon kände, träda fram för sin

blick, och alltid stod det för henne så, att vad en man var, det kunde

en kvinna aldrig bliva. Liten kände hon sig, när hon drömde sig en man

att älska, och aldrig kände hon sig mera lycklig än då. Ty en sådan man

ville hon finna, en sådan, som hon ej kunde få ord för att beskriva, men

som mötte henne i drömmen. Mot honom skulle hon alltid vara öm och god,

och han skulle kyssa henne, som ingen förut hade gjort. Elin undrade, om

han skulle vara hårdhänt mot henne, och om det skulle göra mycket ont.

Men hon ville fördraga det, om hon blott kunde få älska, och för varje

man, som hon sett närma sig henne, undrade hon, om det ej skulle vara

henne möjligt att hålla av just honom. Var gång hon märkte, att hon icke

kunde, sörjde hon bittert, och inom sig såg hon klart, att måste hon

leva länge så, utan någon att älska, då var hon icke duglig till något.

Då ville hon hellre dö. Tyst och stilla växte denna tanke samman med

allt, vad hon önskade sig eller hoppades av livet. Fick hon ingen att

älska, ville hon dö. Och hon grät tunga tårar för sig själv vid tanken

på, att ingen skulle sörja henne.

Sin far höll hon av mera än andra människor, men emedan hon fått hans

sinne i arv, trodde hon aldrig, att han hyste någon större ömhet för

henne.

Sådan var Elin Olasdotter, när hon en dag vid midsommartiden mötte Hans

Niklasson, och denne utan vidare förberedelser framkastade sin fråga, om

jungfru Elin ville komma hem till honom en dag, så skulle han visa henne

hennes man. Hans Niklasson svor på, att vad han sade var sant, och att

hon kunde lita på hans ord. Och Elin Olasdotter gjorde honom till viljes

och kom. Hon gjorde detta, utan att mena något allvar därmed, och hon

tänkte icke vidare över sitt förehavande, när hon en lördagsafton tog

vägen över ängarna till Hans ungkarls stuga. Då såg hon för första

gången Nils Tufvesson.

Elin började bliva eftertänksam, först när hon anade, att det var mera

allvar i detta, än hon trott, och när hon satt i stugan, och Hans

Niklasson reste sig upp och gick ut, lämnande de båda unga ensamma, då

kände hon som en tryckning för bröstet och önskade, att hon vore långt

därifrån. Men Nils rörde sig icke från stolen, där han satt. Kraftig och

stilla satt han, som han suttit, han flyttade sig icke närmare för att

omfamna Elin och sade henne intet av allt det, som unga män bruka säga

till flickor. Ej heller såg han på henne, mera än han hade gjort, innan

de blevo ensamma. Han yttrade blott några alldagliga ord, vilka han

måste säga, för att tystnaden ej skulle bliva för tryckande, och han såg

lättad ut, när Hans ungkarl om en stund inträdde. Men just detta tyckte

Elin om, ty det gjorde henne liksom tryggare. Och när hon gick ensam

hem, var hon tacksam, för att Nils icke gjorde henne sällskap.

Vad som skulle följa på denna dag, visste Elin Olasdotter icke. Men

ehuru ingen talat ett ord om giftermål, kände hon sig dock bunden.

Oupphörligt såg hon framför sig den storväxte mannen med den tungsinta

blicken under de underliga ögonlocken, vilka skuggade så djupt ner. Elin

trodde, att det var hennes dröm, som tagit gestalt. Och inför denna

tanke överfölls hon av en underlig rysning.

Var det möjligt, att han hade kommit, han, som hon väntat så länge?

Som Elin gick vägen fram stannade hon, och ännu en tanke slog ner i

henne:

»Skulle detta vara kärleken? Detta, att hon kände sig så beklämd, så

rädd, så fylld av en förutaning som om något rysligt, vilket hon gick

till mötes?»

Elin kunde icke reda sina tankar. Mer och mer tyckte hon, att vad som

skett liknade hennes dröm. Därför gick hon bort från vägen och inåt

ängen, där lönnarna gåvo skymning under unga, ljusgröna löv. Där satte

hon sig ned, och hela hennes själ var i uppror. Hon visste ingenting.

Platt ingenting visste hon om det, vilket hon nu kände sig skola gå till

mötes. Varför hade ingen sagt henne något? Och varför hade hon aldrig

kunnat fråga? I tyst ångest satt hon och lyssnade inåt på sig själv, som

hade hon hoppats, att ur djupet av hennes själ skulle ett svar komma.

Men svaret kom ej. Hennes instinkt sov, och själv kunde hon icke väcka

den.

Då såg hon åter den främmande mannens blick. Den var så instängt sorgsen

och på samma gång så blid, att Elin tyckte sig börja förstå. Hon tyckte,

att den berättade, hur han var ensam som hon, ingen hade varit honom

god, ingen hade givit honom en smekning. Inbunden och tyst hade han

blivit, emedan han längtade efter någon att älska som hon. Ur denna

tanke brann som ett ljus, vilket lyste upp i hennes mörker. Hur skulle

det vara, om denne främmande man lutade sig ned över henne? Skulle hon

icke sträcka ut sin hand och smeka hans hår? Som Elin tänkte så, blev

allt henne så nära, som hade det underbara redan skett. Då stockade sig

blodet kring hjärtat och hennes kinder brunno. Hon steg hastigt upp, och

vred på sig själv och sina egna tankar, gick hon vägen hemåt med så

snabba steg, som ville hon fly någon.

Tyst och stilla skrider livet fram för de människor, vilka leva inåt.

Tyst och stilla fullbordas deras öden, utan att någon synes ana, det som

sker. Elin kände detta, och hela natten låg hon vaken, kämpande med en

underlig fruktan, att hennes framtid, utan att hon visste huru, nu var

bestämd. Hon kände, att om Nils begärde henne, skulle hon aldrig kunna

säga nej. Men hon trodde dock ännu icke, att hon älskade honom.