När Nils blev man, började husfolket dock att undra över, att han behöll
sin sovplats vid moderns sida. En gång hände det, att en dräng, vilken
var ny i gården, icke kunde stillatigande åse detta, utan frågade Nils
om orsaken. Drängen framställde sin fråga, emedan han därmed trodde sig
göra husbonden en tjänst, och emedan han ej önskade, att folk skulle
tala illa om dem, hos vilka han själv tjänade.
Nils blev då röd och svarade så underligt, att drängen genast ångrade,
att han blandat sig i, vad som icke angick honom. Samma afton flyttades
en säng in i vardagsstugan och sattes vid den motsatta väggen. »Mor är
rädd, när hon är ensam i mörkret», sade Nils som en förklaring. Men
drängen fick sedan alltid dålig kost, så länge han tjänade på Möllinge,
och det ryktet kom ut i trakten, att han var oärlig. Varifrån dessa
rykten kommit, visste ingen. Men när drängen en månad senare måste
flytta, berättade han för andra, vad som skett, och vad han själv
trodde. Då skakade människorna sina huvuden och ville i början ej ens
tänka på den styggelse, som de anade mitt ibland sig.
Men efter denna dag blev Nils grubblande och undvek modern. För första
gången i sitt liv gick han sina egna vägar och försökte finna ut, varför
det blivit annorlunda för honom i livet än för alla andra. Kom han ut på
åkern, tog han gärna en omväg, så att ingen kunde se honom. Där satte
han sig ned och försökte bringa sina tankar i ordning. Han kände det
svårt, att människor skulle tala om honom sådant, som satte en fläck på
hans rykte. Ty så kände han, att de gjorde. Och han vågade ej säga detta
åt modern. Han visste att hon skulle förakta som en svaghet, att han
frågade efter sådant, som att vinna aktning hos andra. Men på samma gång
ömkade Nils sig över modern, emedan han satte henne högre än allt annat
på jorden, och emedan han visste, att det onda, som sades om dem,
hårdast skulle drabba henne. I sådan vånda gick han och hade ingen, till
vilken han kunde tala. Var natt vid tolvtiden plägade han vakna. Då steg
han upp, klädde på sig, tände en lykta och gick ut i stallet för att
giva hästarna foder och vatten. Detta var en sed hos dem bland bönderna,
vilka voro måna om sina kreatur. Hans far hade alltid gjort så, och Nils
hade lärt detta av honom. När han kom ut i stallet, tyckte han att
Blacken såg på honom med så underliga ögon. Nils gick fram och strök
hästen över mulen, och hästen lade sitt huvud mot husbondens arm. Nils
tyckte sig höra, att han suckade. Då blev honom all den vånda, han gick
i, övermäktig. Han såg sig omkring i stallet, där lågan från lyktan
flammade över spiltorna och över djuren, där det blev så mörkt uppe
under taket, och där gluggen till höskullen gapade ned som ett stort
svart hål. Som han stod och såg på allt detta, tyckte han, att allt
omkring honom var nytt, och att han aldrig sett det så. Det föreföll
honom som ett underligt varsel om ont, att han själv stod där och var
ensam med djuren i natten. Blacken strök pannan och manen mot hans arm,
och ännu en gång tyckte husbonden, att hästen suckade. Då blev Nils rädd
för sig själv och hela sitt liv, och emedan han var vek och hade lätt
för att röras, brast han i gråt och grät länge med Blackens mule mot sin
kind. När han gråtit ut, kände han sig lugnare, men hans ben vacklade
under honom, som om han varit mycket trött. Suckande grep han efter
lyktan, och när han kom över gården, släckte han den och tänkte gå in
obemärkt för att slippa tala med modern.
Men hon hörde honom ändock och frågade, varför han varit så länge borta.
Nils kröp ned i sin bädd, men ville ingenting svara. Med öppna ögon låg
han stilla i sin säng och väntade i ångest, att modern skulle upprepa
sin fråga.
Inga Persdotter låg också vaken, och för första gången i sitt liv kände
hon sig rädd. I flere dagar hade hon sett, att Nils varit underlig. Och
hon förstod också, varför han var sådan. Nu låg hon och teg, och
raseriet mot hela världen växte inom henne. Det grämde henne, att hennes
son icke var henne lik. Han bråddes på fadern, och hon fruktade, att han
skulle glida henne ur händerna. Hon fruktade detta, därför att mörkret
bredde sig tjockt omkring henne, och därför att hon då blev en annan, än
när dagsljuset kom. Hon låg och tänkte på, om hon skulle tala till Nils.
Men för första gången vågade hon det ej. Någonting växte fram ur
mörkret, som hindrade henne, och som hon icke ville se. Därför låg hon
med återhållen andedräkt tyst, till dess att hon hörde, att Nils somnat.
Då andades hon ut och beslöt att handla, när det blev dager.
Den första dagen sade Inga Persdotter dock ingenting åt sin son, ej
heller den andra eller den tredje. Först den fjärde dagen lät hon, vad
hon tänkt, komma till hans vetskap. Det var i mitten av februari, och
det var då den lätta snön låg vit över åkrarna, där så många släkten
hade arbetat, vilka nu sovo under vintertäcket. Aftonlampan brann med
svagt sken, och ljuset föll på Nils gestalt, där han satt vid det stora
fällbordet med den nyss tömda tallriken framför sig. Hans händer vilade
på bordet, och hans ansikte var tungsint och grubblande. Ljusskenet
nådde icke Inga Persdotter, som stod i skuggan, sedan hon rett bädden i
ordning, och oavvänt betraktade Nils, utan att han märkte det.
Tigande gick kvinnan fram till spisen och kastade några torra vedträn på
de slocknande glöden.
»Kom hit och sätt dig här hos mig, Nils», sade hon.
Mannen spratt till, som om han vaknat ur sömnen. Men som kvinnan sagt
honom, gjorde han.
Så sutto moder och son i vinterkvällen och sågo lågorna glida upp över
vedträden och mötas i en lång fladdrande låga, som steg mot det mörka.
Oljan i lampan var slut, och den började osa. Tyst reste sig Inga
Persdotter och skruvade ned veken.
Så sutto de där åter och sågo, hur lågorna fladdrade allt högre. De
krökte sig som spetsiga ormtungor av eld, slingrade sig om varandra,
sjönko ned i det blåa, vilket darrade kring de svartnade brändernas
flamröda glöd, och bakom sig kastade de båda nedhukade gestalterna
framför elden stora, brutna skuggor över golv, väggar och tak. Skuggorna
voro orörliga som de sittande själva, och dock var det, som om skuggorna
ägt liv, och de levande varit döda. Mycket länge sutto de båda så, och
när till sist den ena skuggan började röra sig och stiga högre, så att
hon skuggade över takets halva bredd, då begynte också Inga Persdotter
att tala.
»Jag har tänkt på detta länge nu», sade hon, »ty den tid måste en gång
komma, då du skall gifta dig. Du är tjugusex år fyllda, och du behöver
en hustru, som sköter om gården och tar vara på ditt. Du kan få många,
ty du är ung och ser bra ut, och gården är icke dålig. Du kan få en rik
kvinna, om du endast vill. Och här behövs nya penningar i gården.
Allting blir år för år dyrare, och ej heller arbetar folket längre så
villigt som förr. Därför hade jag tänkt, att du skulle se dig om efter
en hustru.»
Nils såg icke upp, när modern tystnade, och han rörde sig icke. Skuggan
bakom honom förblev lika orörlig som förut. Han satt och grubblade över
moderns ord, och han kunde icke förstå dem. Ehuru han eljest trodde
henne i allt, kunde han dock icke nu tro, att modern på allvar önskade
detta. En misstanke flög genom hans själ, att modern talat så endast för
att frampressa bekännelsen om de hemliga tankar, vilka de sista dagarna
plågat honom. Därför ville han känna sig för.
»Vad skulle det då bli av dig?» sade han.
När han sagt detta, undslapp honom en suck. Ty han förstod, att en
hustru ensam kunde lyfta från hans skuldror den skam, som tryckte honom.
Inga Persdotter hörde sucken och förstod den. Hon ryckte till, så att
den mörka skuggan bakom henne rörde sig som i darrning. Men hon betvang
sig och svarade:
»Jag får väl gå för mig själv, som jag alltid har gjort.»
Nils våndades, när han hörde modern tala så, och han greps av ångest och
medlidande. Det var hans fel, tyckte han, alltsammans. För hans skull
satt modern där som en förkastad, och han undrade över, hur hon så lätt
kunde släppa honom ifrån sig. Det var nära, att han rest sig upp och
sagt ord, som bundit honom för alltid. Men så kom svedan av skamkänslan
över honom igen. Och i hans hjärta blev ett stort kallt rum, där han
kände sig ensam och måste tänka endast på sig själv. Därinne kände han,
att om han ville bli herre över sitt liv, måste han nu tiga. Det fanns
en utväg för honom att komma lös från allt detta, som på ett par dagar
blivit honom olika mot förr. Modern själv var den, som öppnade honom
denna utväg. Han behövde icke ens handla själv i strid mot hennes vilja.
Det visste han ju också, att han aldrig förmått. Men förhålla sig stilla
och låta henne handla, som hon ville, det kunde han. Så hade han alltid
gjort. Blott han så gjorde, skulle allt annat gå av sig själv. Nils höll
andan, som hade han varit rädd, att det minsta ljud skulle förråda
honom. Vad brydde det honom, vad modern önskade, när hon ingenting sade?
Och som i sömnen genmälde han lågt och fogligt, som hade han givit efter
utan att vilja det själv:
»Du gör väl med det, som du vill.»
Då började Inga Persdotter kasta fram planer och nämna namn. Ortens
rikaste flickor nämnde hon, räknade över, vad var och en ägde eller hade
att vänta i penningar och ägodelar, vägde deras arbetsamhet, duglighet,
fägring och goda egenskaper i övrigt. Nils hörde stilla på, och det var
honom, som om en ond dröm börjat vika från hans sinne, och hans domnade
lemmar vridit sig under en dvallik sömn för att få makt över sig själva
och äntligen kunna röra sig fritt.
»Vem vill du helst själv?» sade modern. »Du har väl en vilja.»
»Ingen», sade Nils. »Det gör mig detsamma. Välj du för mig.»
Han vågade icke svara annorlunda eller mera. Ty han fruktade, att vad
han än sade, skulle hans röst kunna förråda honom. Och han förstod icke
själv till fullo, varför han under moderns ord kände det, som om han
blivit lättare till sinnes än förr under hela sitt liv.
Nils satt blott stilla och stirrade in i elden, där flammorna sjunkit
ned, och glöden lågo stilla och halvbrustna med små blåa skälvningar
över röda lossnande ytor. En kort ensam låga arbetade för att komma upp,
sjönk tillbaka i sig själv och dog.
Inga Persdotters ögon voro även riktade mot elden. Men hennes blick var
stel, som när människan stirrar in i sig själv. Den ena handen höll hon
hårt knuten om sin vita, fasta arm. Hon tänkte som Nils, att en hustru i
huset skulle rädda henne, icke från människors dom, vilken hon
föraktade, men från en järnhård lag, som hon fruktade. Nils ville hon
icke fråga om hans tankar. Hon föraktade sådant, ty hon förstod vad han
tänkte ändå och ömkade honom. Trotsig och sluten satt hon där och såg
hela sin levnad i ansiktet, obruten och stum.
Glöden lågo röda och falnade, och från golv, vägg och tak hade skuggorna
försvunnit. Mörkret slöt sig om de båda, vilkas själar under mörkret och
tystnaden kämpade sin första ordlösa strid.