Du miste tar.
Vid Gud! Jag var ej feg!
OLOF KLAESSON.
Så svara mig.
Jag önskar intet högre, än att du
den tanken döda må.
JOHAN FLEMING.
Nåväl, så hör!
Om du, liksom de andra af de våra,
ej lös dig slitit, skulle du ha sett
min falska brud invid sin faders fötter,
vansinnig öfver hvad hon gjort.
OLOF KLAESSON.
Hvad då?
JOHAN FLEMING.
Af brottslig kärlek till förrädaren...
OLOF KLAESSON.
Ej möjligt!
JOHAN FLEMING.
Slog hon facklan ur min hand.
Signalen oss förrådde, hertigens
soldater trängde in, jag mins ej mer.
OLOF KLAESSON.
Så har då alt mot oss sig sammansvurit!
Nu jag förstår den syn, jag såg i natt.
JOHAN FLEMING.
Såg henne du?
OLOF KLAESSON.
Det måste varit hon.
Jag såg i snöhvit dräkt en hvit gestalt,
där muren högst sig reser upp ur fjärden.
så luftig som en dimma vandra fram.
På mörka lockar skeno gyllne smycken,
tillsammanvirade som till en krona.
Hon sjöng en sång till vågornas musik
och gick som en sömngångerska så säker
på murens sista, silfverglänsta rand.--
Jag läste tyst en bön, gick fram mot muren.
Hon var försvunnen, och när fram jag hann--
blott stjärnorna i vattnet dallrade----
JOHAN FLEMING.
O, måtte hon det varit!--Såg du ej?...
FÅNGVAKTAREN (vid ingången)
Hertigen hitåt nalkas. Skynda er!
OLOF KLAESSON (griper med handen om svärdfästet, blickande åt ingången).
Långt borta är han än. Hör Johan! Han
ditt lif skall taga. Än han dig ej sett.
Du är den siste grenen af vår ätt.
Låt mig få dö för dig. Vi byta dräkt.
Du smyger bort.
JOHAN FLEMING.
Nej aldrig, Olof, aldrig!
OLOF KLAESSON.
Du måste. Mins vårt namn!
JOHAN FLEMING.
Lef du för det!
(Går in i sitt fängelse).
FÅNGVAKTAREN.
Vi äro dödens, om ni längre dröjer!--
Gå in i det där hvalfvet. I dess skuggor
er ingen ser.
OLOF KLAESSON (gömmande sig).
Välan, du blinda slump,
var än min vän! Än är ej tid att dö!
Fjärde scenen.
Fångvaktaren. Hertig Karl. Amiral Scheel. Senare en officer.
HERTIGEN.
Det är således här du låtit sätta
in Daniel Hjort?
SCHEEL.
Det var hans egen önskan.
Så snart vi honom löst ur kedjorna,
han störtade ur hvalfvet upp och ville,
knapt hörande de ord jag lugnande
till honom stälde, bort frän slottet fly,
till dess han slutligen gick in uppå
att hit i tysthet draga sig tillbaka.
Uti det ljusaste af rummen här
han väntar nu att få Ers Nåde se.
HERTIGEN.
En sällsam sägen har du mig förtäljt
om honom och dock sannolik. Den väcker
stolt fröjd uti min själ, på samma gång
jag borde förebrå dig, att du så
beräknande begagnat denne yngling.
SCHEEL.
Ers Nåde!
HERTIGEN.
Nog, jag vet hvad du vill säga.
Gif hit den ring, du emottog af honom
och som jag fordom skall hans fader skänkt.
SCHEEL (ger hertigen ringen).
Här är den.
HERTIGEN (emottager den).
Ja, jag känner den igen.
Alt tvifvel om hans sägens sanning flyr.
Hvad minnen väcker denna ring ej opp!
När den jag gaf, jag var ännu helt ung,
och icke drömde då jag om den lott,
jag var bestämd till. Djärfva tankar bodde
dock redan då hos mig, varm kärlek till
min faders stolta verk, vår svenska frihet,
den friska plantan, knapt till knoppning hunnen,
och ofta knöt jag maktlös vredes hand,
då mina äldre bröders vankelmod
och lejda präster och hersklysten adel
det stora verket skakade till fall.--
Det kom min tid. Den kom som stormen kommer,
och såsom stormen skall jag rensa norden
från alt det kvalm, som ligger i dess luft,
från alt det grus, som samlats på dess jord.
Min segren är, och den skall så begagnas,
att ingen arm skall mer mig den bestrida.
Min domen är, och den skall fällas så,
att ingen pjunkig nåd skall yxan hämma.
Mitt Sverige är, och kronan skall bli min,
se'n jag med frid och välstånd landet krönt.
(Vändande sig till Scheel).
Hur är det, Scheel? Har rådsförsamlingen
uppsatt anklagelsen och domen re'n?
SCHEEL (räcker honom tvänne papper).
Här äro båda.
HERTIGEN (ögnande i dem).
Riksförrädare och dödsdom.
(Återger honom skriften).
Godt!--det vill säga rätt--och rätt skall ske!
EN OFFICER (inträder och framräcker ett bref till hertigen).
Ett sändebud från Polen upp vi snappat,
som hade detta bref till Arvid Stålarm.
HERTIGEN (emottager brefvet).
Från Sigismund! Nu kan han gärna få det.
(Officern går).
Fångvaktare! Låt upp för Arvid Stålarm
och gif åt honom detta.
(Lämnar brefvet till fångvaktaren. Till Scheel).
Kom, vi draga
tillbaka oss.
(Drager sig tillbaka med Scheel afsides).
Femte scenen.
De förra. Arvid Stålarm (från dörren till vänster).
FÅNGVAKTAREN.
Herr öfverste, kom ut.
Jag har ett bref till er. (Lämnar det).
STÅLARM.
Från Sigismund!
Som till en död! "Min käre Arvid Stålarm...
Vi tacke dig för ... gärna ville vi ...
har icke kunnat sända någon hjälp...
Vi tvifle om ... mitt öga sömnlöst är
för alt det blod, som fåfängt blifvit gjutit ...
farväl, mitt Sverige!... Hällre håller jag
den sanna läran och förlorar kronan ...
förr'n för min skull norden sönderremnar ...
jag i min oväns hand det lämnar ...
må Gud omvända det ... kom hit till mig
en tacksam kung i Polen väntar dig."...
Det var det sista. Krossad såsom fader,
med ära fläckad af mitt eget barn,
besegrad, fången:--Detta måttet rågat.
(Betäcker sina ögon med brefvet och börjar vacklande
återgå till sitt fängelse).
HERTIGEN (med dödsdomen i handen).
Här är en skrift, som också gäller er--
ej från en kung, men från er fosterjord.
STÅLARM.
Ni, hertig, här! Den skrift, som ni mig ger,
jag känner den, behöfver den ej se,
och svarar detta blott: jag lydt min konung.
HERTIGEN.
I sista ögonblicket har du stått
mig efter lif och ära,--läs din död!
STÅLARM.
Jag ej begär er nåd. Vår strid är slut,
ert Finland är och Sigismund oss lämnat.
Då är det bäst, att jag till döden går.
(Böjer ett knä).
Dock, nåd, o hertig, åt den lilla skara,
som återstår af dem, min fana följt.
Min ordern var, men modet det var deras.
Och om ni önskar fosterlandets väl,
dess ädla söner för dess framtid spara.
HERTIGEN.
Det var en gång jag gaf er nåd, då sade
jag här: Ve dem, som gäcka denna nåd,
jag återkommer, och då fins ej skoning.--
Nu är jag här; mitt ord står fast. Välan!
STÅLARM.
Dränk i vårt blod ert namn för eftervärlden:
och, att den ingen misskund må er ge,
dränk det också i Johan Flemings blod!
HERTIGEN.
Du djärfve! Döden snart skall tysta dig!
För honom in i fängelset tillbaka.--