(En fängelsekorridor. I fonden trenne dörrar. Till vänster ingången,
till höger korridorens fortsättning inåt hvalfven, hvarifrån en
sidokorridor löper inåt fonden och bildar sålunda en mörk fördjupning
åt höger i fonden).
Första scenen.
Fångvaktaren (ensam).
När jag var ung i världen, då var jag en lustig ture. Hejsan! Då var
det muntert lif, när hertig Johans öltunnor runno, och slottet
genljöd af drickspengar, och jag var en ung och behändig slottsdräng
med en flicka på hvart finger. Jag hade inte väl hunnit gifta mig, så
kom där ett bref från kung Erik i Sverige, hertig Johans bror, och
hertigen kom bak lås och bom. Knapt skrek min första gosse i vaggan, så
kom hertigen ut och satte in sin bror kung Erik i stället och blef
själf konung. Så fingo vi rast en tid, tils kung Johan flyttade bort
sin bror, litet längre än tillåtet var, om det icke är rätt att skicka
sin bror med en ärtsoppa till andra världen. Besynnerligt, att min
hustru och kung Johan dogo på samma natt, så jag inte riktigt vet, om
det var för hans eller hennes skull, som det spökade här hela natten.
Men en from och gudfruktig menniska var hon ändå, så nog gälde det
kung Johan, ty han hade ett brodermord på samvetet, han. Så gifte jag
om mig den dag, Sigismund, Johans son, blef kung. Han hölls där icke
länge han, så hårdt än Klaes Fleming höll honom fast därvid. Från den
tiden har jag haft mycket folk här, än af hertigens vänner, än af
Sigismunds--och nu?--så går det, så går det! Jag skulle säga, som det
står i psalmen:
Alt hvad vi på jorden äge,
det är alt förgänglighet.
Hvad vi timligt öfverväge,
är ostadig stadighet.
om jag icke själf varit en ostadig krabat i min ungdom. Men nu tror
jag hvarken på den ena eller andra myndigheten. Jag gör min plikt och
har inte respekt för någon annan än dödgräfvaren, ty han öppnar porten
till ett fängelse, hvaraf mitt endast är en underafdelning.
Andra scenen.
Fångvaktaren. Olof Klaesson (inkommer förklädd från vänster).
FÅNGVAKTAREN.
Ni, herr Olof Klaesson?--Ni lefver?
OLOF KLAESSON.
Tyst! Låt mig träffa min bror.
FÅNGVAKTAREN.
Men'
OLOF KLAESSON
Var lugn för din tjänst. Jag ämnar icke befria honom. Så väl har han
utfört sin sak, att han icke har något att frukta af segraren.
FÅNGVAKTAREN.
Ja, ser ni, det är så, att fängelset och jag är ett, liksom ni och ert
svärd. Jag är en hård järndörr, bara en hård järndörr och sätter ingen
in, ej häller släpper någon ut. Det är min sak det, ser ni. Dött skulle
jag med fängelset i går, gjort ett hopp ända in i andra världen, men
hjälpa ut någon därifrån i dag eller i morgon, nej, går icke genom
samvetet, har aldrig gjort det förr.
OLOF KLAESSON.
En gammal rostig väderhane är du. Vill du låta mig träffa Johan eller
ej? Jag har intet guld att ge dig; men om du vill, har du mig själf
i stället.
FÅNGVAKTAREN.
Gud bevare mig för det. Ni dömer mig orätt. Ni skall få träffa honom,
men gör det kort, ty hertigen är här i rappet!--Kom ut, herr Johan,
här är en, som vill råka er.
(Öppnar dörren till höger i fonden).
Tredje scenen.
De förre. Johan Fleming.
JOHAN FLEMING (vill omfamna Olof Klaesson).
Min bror, du lefver, du är fri!
OLOF KLAESSON (stöter Johan tillbaka).
Håll Johan!
Vår ära vi förtrodde i din hand.--
Hur har du fylt ditt värf?
JOHAN FLEMING.
Anklaga mig!
Mitt svar...
OLOF KLAESSON.
Fort! För det svaret trotsar här
jag döden nu. För den skull lös jag slet mig
i går ännu en gång ur oväns hand
med harmens, skymfens kraft, då vi förgäfves
fullbordandet utaf ditt värf förbidde.
Nåväl----
JOHAN FLEMING.
Begär få tala med en annan;
min sorg mitt ord förkväfver.
OLOF KLAESSON.
Usla feghet!
Och denne är min bror!