HERTIGEN.
Scheel! Känner du den unge Johan Fleming?
SCHEEL.
Hvad jag om honom hört, besanna tycks
att stränga män få milda, fromma söner.
Ung, skuldlös, ädel kom han hit uti
arfsangelägenheter ifrån Warschau
och deltog nu i striden först. Ej han
har som de andre, då de slottet stängde
för oss, mot Eder brutit gamla löften.
HERTIGEN.
Dock var det han som skulle minan tända.
SCHEEL.
Förledd utaf sitt mod och af sin oskuld--
HERTIGEN.
Nåväl, för honom hit: jag pröfva vill
hvad godt som kan en Fleming höra till.
Sjätte scenen.
Hertigen. Scheel. Fångvaktaren (för ut) Johan Fleming,
(hvarefter han och Scheel draga sig åt bakgrunden)
JOHAN FLEMING (for sig).
Det är då han;--så mycket lik min konung,
som äregirigheten liknar äran
och våldet makten.
HERTIGEN (for sig).
Detta sonen är
då till Klaes Fleming, han den ende, som
med mig sig kunde mäta, fast, beslutsam
och hård som jag,--min ovän bortom döden.
JOHAN FLEMING (för sig).
I lyckans dag fann jag så lätt att dö.
Du, hjärta, nu, när alt du har förlorat,
hur kan där hoppet ännu hviska: lef!
Om åter till min dyre kung jag länder,
det är ej den, som for, som återvänder.
HERTIGEN.
Man sagt mig, Johan Fleming, att ni är
till domen mindre skyldig än de andra.
Träd närmare! Nåväl, om ni, befriad,
vill ingå i min tjänst och öfvergifva
er plats i Warschaus hof hos Sigismund,
så tag på tillgift och försoning här
min hand emot.
JOHAN FLEMING.
Ers Fursteliga Nåde!
Så högt jag skattar edert ädla anbud,
så högt ni säkert ock den känsla skattar,
som här vid dödens rand mitt svar dikterar.
Jag har ej någon skälig orsak, hvarför
jag skulle öfverge min käre konung
och bryta otacksamt min tro mot honom.
(Böjer ett knä)
Jag får, jag kan ej mer än vördnadsfullt
begära här en fri och högsint nåd.
HERTIGEN (dystert leende).
Och hvilka vilkor vill du föreskrifva,
för att af dig, lifdömde domare,
min nåd mot dig bedömas må som högsint?
JOHAN FLEMING.
Gif mig ett straff, jag är ju fånge vorden;
sänd mig i landsflykt bort från fosterjorden.
Det är mitt halfva lif, jag så er ger,
men konung, tro och ära gälla mer.
HERTIGEN.
Hvi vördar du mig ej med tvänne knän?
JOHAN FLEMING (stiger upp).
Så har jag vördat ingen ann' än Gud
och den, som han sin makt på jorden gifvit.
Den hedern spar jag åt min Gud och konung.
HERTIGEN.
Du nogsamt mig tillkännager, att du
din fars natur och stora mod har ärft,
och varnar oss för det, som utaf dig
att vänta vore, om du lefva finge.
JOHAN FLEMING.
Ers Nåd, jag svär...
HERTIGEN.
Du svär med halfva själen,
hälft knäfall och hälft samvete. Min nåd
du har försmått. Jag litar ej på löften.
Invid schavotten råkas vi. Farväl!--
Och nu till Daniel Hjort. Kom, följ mig Scheel!
(Går med Scheel genom mellersta dörren i fonden,
hvilken öppnas af fångvaktaren).
JOHAN FLEMING.
Således döden!--Blott en flyktig dröm
min lefnad var, och intet spår på jorden
jag lämnar efter mig. O, det är tungt,
det är dock tungt att i sin ungdom dö!
Sjunde scenen.
Johan Fleming. Fångvaktaren. Olof Klaesson (inkommer).
OLOF KLAESSON.
Jag måste bort. Har något värf du kvar,
som fullborda jag kan?
JOHAN FLEMING.
Min moder hälsa
och skaffa Sigrid en välsignad graf.
Farväl!--
OLOF KLAESSON.
Farväl!
FÅNGVAKTAREN.
Om längre här ni dröjer,
jag svarar icke för hvad sker.
JOHAN FLEMING.
Farväl!
(Går in i sitt fängelse).
FÅNGVAKTAREN.
Hör ni, de komma re'n!
OLOF KLAESSON.
Var lugn!
(Fångvaktaren öppnar mellersta dörren. Olof Klaesson
döljer sig bakom den).
Åttonde scenen.
De förra. Hertigen. Scheel. Daniel Hjort.
(Inträda genom den uppslagna dörren).
DANIEL HJORT.
Hvad ämnar
han ställa till med mig? Jag ser på honom,
att han föraktar mig.
SCHEEL (till Daniel Hjort).
Ni blir efter.
Vill ni bli kvar!
DANIEL HJORT.
Jag kommer.--Må de ämna
mig hvad som hälst, jag trotsar dem och alt.
(Hertigen, Scheel och Daniel Hjort gå ut till vänster).
OLOF KLAESSON (i beredskap att följa dem)
Än finnes jag, som följer edra spår,
ett värf i lifvet än mig återstår!
(Går hastigt efter de andra).