(Stora salen på slottet. Morgonrodnaden strålar in genom
fönstren och belyser föremålen i början af akten).
Första scenen.
Johan Fleming (hvilar slumrande, med armen i band, på en soffa
till vänster). Ebba Fleming (blickar upp från honom och ser utåt).
EBBA FLEMING.
Re'n sol går upp, och flydd är ändtligt natten,
den långa natten efter rastlös strid
i fyra dar; men ack! Hur går den upp!
Vänd, stjärnors drottning, sol din glans från mig!
I veklig klagan sjunker jag,--och där,
därute, obevekligt såsom förr
fiendtlig flotta står, och intet segel
till hjälp oss skyndar öfver liknöjdt haf,
och intet bud om våra vänners öde
framtränga kan till oss.--Tyst! Upp han vaknar.
JOHAN FLEMING (vaknar och reser sig upp).
Ack, hvilken härlig dröm! Jag känner mig
så styrkt, så glad!
EBBA FLEMING.
Du drömt?
JOHAN FLEMING.
Och idel ljus
och frid och lycka! Jag på Qvidja var.
Till mig kom kungen dit uppå besök,
då fridens första skörd på gyllne fält
jag in med folket bärgade tillsammans.
Alt var förändradt: rika parker, där
nu vildskog står, uttappadt var hvart kärr
och bytt i åkerfält. Mig kungen tog
inunder armen, och så gingo vi
igenom folkets högtidsklädda leder,
och blommor ströddes rikt uppå vår väg,
och mössor svängdes vid hurra i luften,
och suckande såg Sigismund på mig
och sade: byt ditt rike emot mitt!--
Så man sig själf kan smickra uti drömmen
och glömma bort i denna lifvets afbild
all strid och omsorg.--Moder, ingen visshet
om landthärns öde än?
Andra scenen.
De förra. Arvid Stålarm (som inträdt). Senare Olof Klaesson.
STÅLARM.
Ett bud har kommit
i denna natt; igenom sorglös vakt
det lyckats smyga hit.
JOHAN FLEMING.
Och detta bud?
STÅLARM (pekande på Olof, som inkommer)
Här är det.
EBBA och JOHAN FLEMING.
Olof Klaesson!
OLOF KLAESSON.
Ja tyvärr!
EBBA FLEMING.
Och krigshärns öde?
OLOF KLAESSON.
Spridd är den och slagen,
och jag hardt när att bli tillfångatagen.
Förgäfves jag de lejda skaror ropar
och söker samla deras spridda hopar:
om ej jag några falska hjärtan stungit,
de själf i band till hertigen mig tvungit.
Mod vänner! Om jag icke hoppats än,
jag hit till eder kommit ej igen.
Vi skola hålla oss till sista man,
oss trotsar lyckan, trots mot den tillbaka!
STÅLARM.
Visst står vårt slott, det än ej störtat samman,
ehur' det snart får skäl: besättningen
gör myteri, står trotsig vid kanonen
och skjuter ej: förräderi kringsmyger,
insnärjer oss.
EBBA FLEMING.
Och ingen hjälp från Polen.
JOHAN FLEMING.
O, Sigismund!
OLOF KLAESSON.
Så återstå dock vi.
STÅLARM.
Dock vi? Hvad äro vi? Hvad kunna vi,
vi, öfvergifne och förgätne här!
Ha, Sigismund, är detta lönen då
för all den trohet, vi emot dig visat!
O! att vi aldrig känt den lumpna känsla,
som svaga mödrar närt oss med som spenbarn,
som drifver barnet att sin fader hylla,
att såsom yngling vörda än hans svaghet
i gråa hår och skydda dem för skymf;
den svaga känsla, hvilken högst i dårskap
dock stiger, då den böjer undersåten
för kungen ned att honom dårligt dyrka
som landets fader och sin äras borgen!
O! att vi kväst den, såsom hertigen,
som alla andra, och vår egennytta
sått ner i upprorsandans feta jordmån
och skördat där vid packets jubel nu;--
då hade vi ej öfvergifna stått
med bruten lit och ensam, sviken tro!
EBBA FLEMING.
Ar det väl Stålarm, Stålarm, som så talar,
det finska ridderskapets pelare,
vår konungs stöd, Klaes Flemings vän och Finlands
själfständiga och fasta svärd!
STÅLARM.
Tack Ebba!
Jag har ej sofvit uppå tvänne nätter.
Bort, bort, du svaghet; kungen kallar dig!
Upp, trötta tanke, eftervärlden manar;
natur jag vill besegra dig! (Till Olof Klaesson).
Hur var det?
Vår krigshär slagen är. Då hvilar alt
på oss allén'. Dock, ännu låt oss hoppas
på hjälp från Polen. (Officerare inkomma).
Här befälet kommer,
som hit till sista råd jag sammankallat.
Tredje scenen.
De förra. Officerare. Daniel Hjort.
STÅLARM.
Ha'n I med veteranerne besatt
slottsportarna och uppstält knektarne
här utanföre?
(Sorl bakom scenen).
FÖRSTA OFFICEREN.
De er svara själfva.
DANIEL HJORT (for sig)
Hör, det är min orkester det, och stycket,
som spelas upp, det eder dödspsalm är.
ANDRA OFFICEREN.
Doft växer deras knöt, med möda fick jag
dem ordnade. Till hertigen har redan
en del i nattens mörker öfverflytt,
och af de öfrige är svårt att säga
hvem är att lita på.
STÅLARM.
Välan, vi skola
snart få rent spel i saken, och från hvetet
alt ogräs själft må skilja sig!
(Slår upp balkongsdörrarna och talar därifrån nedåt)
Soldater!
Man sagt mig att bland eder----
(Sorlet tillväxer).
Tyst! falske uslingar, edsbrytare,
I pliktförgätne, som med fega tankar
förkväfven modet i de bättres bröst,
I dåliga kamrater, tron I väl
att vi behöfva er! Fritt må hvar knekt,
som önskar det, gå hän. Slå slottets portar
på gafvel upp, att sådan giftig luft
må strömma ut och ej oss här fördärfva!
(Går hastigt från balkongen).
JOHAN FLEMING.
Jag kan, jag vill ej tro det--
STÅLARM.
Skåda själf!
JOHAN FLEMING (ser ut genom fönstret).
De bölja om hvarandra. Täta massor
mot porten störta sig. Förgäfves söka
de gråa veteraner häjda dem.
STÅLARM.
Må ingen häjda dem.
OLOF KLAESSON.
Du vågar mycket.
STÅLARM.
Blott huggit af den arm, hvars lamhet annars
också till hjärtat kunnat sprida sig.
Nu må värt råd begynna.
OLOF KLAESSON.
Värre makter
än missmod värkat det.--Om jag tror orätt,
(med en blick på Hjort)
så visar detta bleka anlet galet.
STÅLARM.
Kamrater! Finnes någon ibland eder,
som önskar öfvergå till hertigen,
han fritt det säge, fritt det göra må;
ty intet annat återstår för den,
som blifver kvar, än att med ära falla.
(Tystnad).
Fins någon ibland er, som något har
att hoppas på af hertigen och röstar
för underhandling?
FÖRSTA OFFICERN (pekande upp mot skriften öfver balkongen).
Non illo parcet
Tempore dextra reis.
STÅLARM.
Välan då, vänner:
fast svikna i vår lit på Sigismund,
fast öfvergifne af vårt eget folk,
vi skola visa hertigen i döden,
att än vår konung och hvarandra trogna
vi till hans planer ropa enigt: nej!
Och när på tröskeln här den siste fallit
och hertigen instörtar jublande
i dessa salar, blott en man, en fackla
behöfs, och slottet störtar öfver segrarn.
Och i ruinerna af dessa hvalf
vi honom och vårt nederlag begrafva--
och Sveriges tron och Sigismund är räddad.
TREDJE OFFICERN.
Hurra för Sigismund! Vi följa dig.
DE ÖFRIGE.
Hurra för Sigismund! Hurra för Stålarm!
STÅLARM.
Så svärjen det vid edra dragna svärd,
vid fädrens skuggor och vid ärans glans!
ALLA (draga svärden).
Vi svärja det.
STÅLARM.
Så återstår oss blott
att kasta lott om platsen ner i hvalfvet.
JOHAN FLEMING.
Behöfves ej. Min arm mig nekar strida,
dock är den stark nog att en fackla föra.
Förtro det värfvet mig.
STÅLARM.
Må gå. Åt dig
vår ära vi förtro med detta.--Nu
må hvar och en i tysthet sig bereda
för evigheten. Sedan samloms här
med klara samveten och glada hjärtan,
att tömma före stridens sista brand
den sista guldpokaln för kung och land.
ALLA.
Hurra för Stålarm!
(Officerarne aflägsna sig småningom).
EBBA FLEMING (omfamnar Johan).
O, min son! (Stålarm går).
JOHAN FLEMING.
Min moder,
Vi måste rädda Sigrid.
EBBA FLEMING.
Det är sant!
JOHAN FLEMING.
Följ henne du, blif hennes moder.
EBBA FLEMING.
Johan!
En bättre tröstarinna finner hon
i hvarje kvinna än i mig.--Nej här,
lik Indiens stolta enkor vill jag dö
och ila utur offerbålets lågor
till ärans himmel i min makes famn! (Går).
Fjärde scenen.