SIGRID.
Hvad föregår här, Johan? Mig min fader
befalt att kläda mig i denna dräkt
och sagt att bort jag måste härifrån,
hvart än jag ser, jag skådar stränga blickar
och slutna anleten. Hvad är det, Johan?
Hvarföre vill min far mig sända bort?
JOHAN FLEMING (hela scenen vekt och innerligt).
Vi, som bli kvar, vi ämna dö i dag.
SIGRID (ödmjukt).
Och därför----
JOHAN FLEMING.
Ämna vi dig från oss sända.
I denna dräkt man dig ej känna skall,
till dess du hunnit fram till våra vänner,
och färden går helt lätt här öfver viken,
dit knapt en vilsen kula nå'ngång kommer.
SIGRID.
O, att den hunne mig!--Och du ej frågar
om jag det ville...
JOHAN FLEMING.
Svara, Sigrid, mig,
säg öppet--då du gaf din hand åt mig,
gaf du af kärlek den?--
SIGRID.
Har jag dig gifvit
ett skäl till tvifvel om min tro?
JOHAN FLEMING.
Ah nej!
Dock, hjärtat väger icke skäl mot skäl.
Jag vet ej, men----nu, Sigrid, säg mig--kan
du älska?
SIGRID.
Ej så innerligt, som du.
JOHAN FLEMING.
Låt mig få se i dina vackra ögon.
Se upp på mig. Säg, om jag bad dig blifva
tillsamman här och dö med mig--ej sant,
de skulle icke stråla rätt af fröjd?
Du svarade mig ja kanske, men sedan
du lade till: "i denna tunga sal
här är så kvaft"... Mins du?
SIGRID.
Nej!
JOHAN FLEMING.
Jo, du mins det
Ack, Sigrid! Om du mig ej älskade,
hvi gaf du mig din hand, hvarföre sade
du ej: jag dig ej älskar. Då jag skulle
ej plågat dig så länge, som jag nu
fast omedveten gjort det.
SIGRID.
O, min Gud!
JOHAN FLEMING.
Jag förebrår dig ej, tvärtom mig själf
jag förebrår. Farväl, farväl, min syster!
Blif lycklig en gång, när en själ du finner,
som är dig värd, och mins mig som en vän!
SIGRID.
Nej, Johan, sänd mig icke bort. Om ock
jag ej är värd att dö med dig, jag önskar
dock intet annat än få dö.
JOHAN FLEMING.
Och hvarför?
Rår du väl för, att ej jag dig var kär
i högre mått än någon ann'. Ditt hjärta,
hur kan så hårdt och dock så vekt det vara.
Farväl! Nu dör jag lycklig; men du skulle
ej göra det.
SIGRID (för sig).
O, om jag hade mod
att säga honom alt!
JOHAN FLEMING.
Jag går att ställa
i ordning slupen till din affärd nu.
Farväl så länge! (Går).
SIGRID.
Gå ej, Johan! Ah!
Han gick, han mig ej hörde. O, min Gud!
(Betäcker sitt ansigte med händerna).
Hvi har du öfvergifvit mig och lämnat
mig i det onda hjärtats våld!--Se där
den hvita kransen på Mariebilden!
Är jag lik den, som kransen fordom band?
Ja, som den brutna rosen är den friska.
Femte scenen.
Sigrid. Daniel Hjort.
SIGRID (blir varse Daniel Hjort).
Han!
DANIEL HJORT.
Hvem har spökat er så vidrigt ut?
SIGRID.
Om icke denna dräkt behagar er,
jag aldrig häller frågat om ert tycke.
DANIEL HJORT.
Går ni med knappnålsbref i mun, min fröken?--
Har ni sett ärlig, ljuflig blommas färg
på hårda, konstigt brutna ädelstenar?
Har ni sett lammets ull på vargens yngel?
Har ni sett solsken i hvitmenad graf?--
Hvar är er spegel, fröken?
SIGRID.
Sista gången
vi talas vid, och ni kan tala så?
DANIEL HJORT.
Nåväl, så kan jag säga något annat.
Hvem är ni, sköna mask?
SIGRID.
Om ondt jag gjort er,
var det min mening ej.
DANIEL HJORT.
När satan frestar,
så frestar han i änglaskrud.
SIGRID (aflägsnande sig).
O, Gud!
DANIEL HJORT.
Bed, bed! Det passar er. Gå bort och bed
och nytja ej till annat edert hjärta,
att det ert namn ej hånar. Nytja ord,
som vingar ha från himmel alt till jord,
och bed, bed, bed! Kanhända Gud är nådig,
åtminstone så nådig, som rättrådig.
(Sigrid går).
Sjette scenen.
DANIEL HJORT (ensam).
Skall jag er låta dö och dö med er,
med hertigen och alt i samma lågor?
Så vore striden slut och allting slut,
så finge jorden frid och döden bredde
det tjocka täckelset, som hålla skall
till domedag, uppå min hemlighet,
och alla dessa synder, fienders
som vänners... Ha! Du blinkar, dödsens svärd,
som hänger öfver tusen hufvuden,
på spindeltråden af min svaga vilja!
Nej, nej! Därför blef jag ej född, därför
ej forsar de förtrycktes blod med storm
från hjärtat upp till hjärnan genom mig.
I af grunden har himlen dykat ned
ny kraft att hämta upp till brustet världsskick.
Så fyll då, hämnd, min själ så med din ande,
att intet annat utom dig den vet,
håll vilda hat, håll fast vid hjärtats rot
och lär det endast slå på din befallning!
Sjunde scenen.
Daniel Hjort. Arvid Stålarm. Olof Klaesson. Johan Fleming.
En veteran (inhämtande vinbägare). Officerare. Senare Sigrid.
STÅLARM (i samtal med en officer).
När jag var barn, en tvillingsbror jag hade,
som dog helt späd ännu. Jag minnes hur
jag bad uppå hans graf, att bli förskonad
ifrån att komma i den svarta jorden.
Rätt sällsamt, att hvad flyktigt, oförståndigt,
som barn vi önskat, ofta se'n besannas:
ty nu vi resa genom luften rakt
en genväg öfver jorden bort från lifvet.
Räck bägarn hit! Skål, trogna krigskamrater,
för hedern, lifvets vin och ärans pärla
i botten uppå lifvets bägare!
(Alla dricka).
Sjung, Olof, sjung för oss en munter visa!
OLOF KLAESSON.
Ha alla sina bägare? Se här!
(Han räcker en bägare åt Daniel Hjort, som motvilligt tager den).
Sång.
Sankt Göran det var en riddare god
vid glas som svärd.
Med glädje han drack och med fröjd göt sitt blod,
stolt var hans färd.
Mot draken han kom med svärdet i hand
och en munter sång,
och fallen låg draken i purpurröd sand
på samma gång.
Hurra för mod och fröjd!
KÖR.
Hurra för mod och fröjd!
OLOF KLAESSON (till Daniel Hjort).
Hvad nu? Din bägare är full till randen.
Du smuglar, Daniel Hjort! Klang och drick ut!
(Sjunger).
Sankt Göran han för prinsessan som fru
till egen härd.
Och kungen han sade: "den bäste är du,
en krona värd!"--
--"Nej kronan behåll, åt sonen din gif,
den är mig för tung.
Men låt för dess ära mig offra mitt lif,
min dyre kung!"--
Hurra för tro och fröjd!
KÖR.
Hurra för tro och fröjd!
(Ett kanonskott höres).
OLOF KLAESSON.
De börja redan, än en vers är kvar.
(Sjunger).
Mot fiender hundra ensam han stred,
hans kung vardt blek.
Han högg och han segrade, dignade ned,
gladt som på lek.
Och kungen höll in på segrande färd
och med blick i brand.
O! finge jag byta fast tusende svärd
emot din hand!
Hurra för fröjd och död!
KÖR
Hurra för fröjd och död!
(Under denna vers aflägsnar sig en och annan officer)
OLOF KLAESSON (till Daniel Hjort, som ämnar gå).
Hvart skall du, Daniel Hjort?
DANIEL HJORT.
Hvad rör det er?
OLOF KLAESSON (håller kvar honom).
Förrädare!--Se hur han bleknar vid
det namnet, vänner!
DANIEL HJORT.
Bort till murarne
förr'n hertigen är här!
OLOF KLAESSON.
Bekänn, din skurk!
DANIEL HJORT.
Bevis! Emot min oskuld återstudsar
uti er egen hals det namnet: skurk!
SIGRID (inkommer).
OLOF KLAESSON.
Bevis?--Hvad gjorde du i mörka natten
i amiralens läger?
DANIEL HJORT.
Hvad jag gjorde?--
Säg, efter ni det.
OLOF KLAESSON.
Aha! Så har du
dock varit där.----Om jag ej upptäkt honom,
han än förrådt...
OFFICERARNE (draga värjorna).
Ned med förrädaren!
SIGRID (störtar sig emellan).
Det är ej möjligt! Hören, hören honom!
DANIEL HJORT.
Ej kommen när mig. Fallen edra svärd!--
Javäl, jag er förrådt, förrädare!
SIGRID (faller med ett anskri i Johan Flemings armar).
DANIEL HJORT (fortsättande).
Just jag är den, hvars ord har eder stridskraft
som blad förspridt; just jag är den, som bringat
er uppå fall--och det min stolthet är!
FÖRSTE OFFICERN.
Stöt honom ner! (De tränga sig på Daniel Hjort; han rycker
värjan af en officer och försvarar sig).
OLOF KLAESSON (slår värjan ur Daniel Hjorts hand).
Nej, bättre skall han straffas!
STÅLARM.
Du, svarta otack--som jag så har trott.
I lifvet blir det bittra aldrig slut.
Med honom handla, Olof, som du vill,
jag skyndar ner. Re'n striden börjad är.
(Går med alla officerarne; strax därefter Olof Klaesson
med Daniel Hjort).
Åttonde scenen.
Sigrid. Johan Fleming.
JOHAN FLEMING (ännu hållande den afdånade Sigrid i sina armar).
Beklagansvärda! Ha, jag alt förstår!
Och den föraktlige! Sof, evigt sof!--
(Nedlägger henne på soffan).