Mannen måste ut i verldens hvimmel
Och att forska, strida är hans lott,
Men att jorden skapa till en himmel,
Det har qvinnan på sin andel fått.
Derför fick _han_ styrkan uti armen,
Fick förstånd och kraft och manligt mod;
_Hon_ fick känslans glöd i rena barmen,
_Han_ blef stark, _hon_ skön och mild och god.
Styrkan dock och skönhet snart försvinna,
Ila bort som nordens ljufva vår;
Själens skönhet hos en ädel qvinna
Flyktar icke, evigt den består.
Sörj ej derför, om ock åren bleka
Kindens ros och lockens mörka natt,
Om behagen dig ej mera smeka, –
Hjertats skönhet är en högre skatt.
Morits Hornborg.
Vårblomman.
Vårblomma vackra!
Vårsol dig väckte,
Väckte ur dvalans
Ljufliga hvila,
Blott för att trolös
Lemna dig åter,
Lemna bland drifvor
Ljufva dig ensam,
Lemna bland kulna,
Kyliga vindar
Ensam dig späda!
Bättre det varit,
Om du fått slumra
Djupt i din gömma,
Slumra i jordens
Skyddande skuggor,
Bättre om aldrig
Vårsol dig gifvit
Kyss, som så flygtig
Bar till ditt hjerta
Dröm, som dig gäckat,
Hopp, som dig svikit,
Lif, som så hastigt
Släcktes af kylan.
Vårblomma vackra,
Ljufliga, späda!
W. N–m.
Charlotte Corday[3].