af
Richard Björkstén.
Charlotte Corday, denna på lika mycken skönhet som sann dygd så rikt
utrustade qvinna, står säkerligen inom verldshistorien så ensam i sitt
slag, att det väl ej torde vara utan sitt intresse, att för en stund
söka följa henne från det hem, hvarifrån hon, efter mogen öfverläggning,
slutligen nästan smög sig bort för att i mensklighetens namn söka befria
sitt arma olyckliga fädernesland från den hydra, som, efter Ludvig den
16:des fall, så ohejdadt spred alla dessa för oss numera nästan
otänkbara fasor omkring sig.
Fotnot 3:
Efter källor, hemtade ur Thiers och Lamartines arbeten.
Det är väl sannt, att hon, genom den handling vi alla känna, gjorde ett
ingrepp i de rättigheter, hvaröfver endast _Han_ äger att förfoga, som
ensamt dömer öfver lif och död, men om vi blott vilja med en flygtig
blick öfverfara allt det djupa elände, hvaruti landet då nedsjunkit
tillfölje af dessa, man kan gerna säga, fanatiska vilddjurs otyglade
framfart, som, efter den stora revolutionens utbrott, redan tid efter
annan aflöst hvarandra såsom de styrande, så torde man, att börja med,
väl ej gerna kunna betrakta henne som en vanlig mördare; lägger man
härtill denna hennes för sitt fädernesland allt uppoffrande kärlek, ty
sitt hemska dåd beslöt hon under fullt medvetande af det straff, som hon
här på jorden med detsamma skulle draga öfver sig sjelf, och betraktar
man derjemte denna unga flickas på så ren oskuld och dygd rika hjerta,
hvarinom ej rörde sig en tanke, som ej var systertanke med allt det
Skaparen nedlaggt dyrbarast i qvinnohjertat, då skall måhända flertalet
snarare fattas af denna hänförande beundran, som borde tillsluta
läpparne på en och hvar af dem, hvilka möjligen annars skulle vara böjda
att döma henne med blicken _ensamt_ fästad vid den dolk, hvarmed hennes
svaga hand till sist skulle lyckas befalla Marats tigerhjerta att
stanna.
Charlotte Corday's far hette François de Corday d'Armont, och tillhörde
den mindre förmögna delen af Frankrikes landtadel. I sitt giftermål med
Charlotte Marie de Gonthier-des-Authiers hade han fem barn, två gossar
och tre flickor, bland hvilka Charlotte var den andra i ordningen. Den
talrika familjen lät fadren snart allt mer och mer känna fattigdomens
sorgliga tillvaro, och under dessa bekymmer dog hans hustru. Charlotte
var då omkring 10 år gammal. Ännu ett par år var hon jemte de öfriga
syskonen qvar i hemmet i byn Ligneries, ej långt från Argentan. Men
slutligen tvangs Herr de Corday af ekonomiska skäl att låta Charlotte
inträda i ett kloster, som den tiden utgjorde ett slags
uppfostringsanstalt för unga adliga men fattiga flickor. Detta kloster
låg i Caen och kallades l'Abbage aux Dames; Abbedissans namn var M:de de
Belzunce.
Charlotte var då 13 år gammal och tillvann sig snart allt mer och mer
den stränga Abbedissans kärlek och tillgifvenhet för allt det goda, ädla
och upphöjda, som dagligen uppenbarade sig i hennes själ. När omsider
dessa kloster blefvo indragna, var Charlotte 19 år gammal.
Fattigdomen i fädernehemmet hade emellertid tilltagit; hennes bröder
hade emigrerat, hellre än att deltaga i den nu utbrutna revolutionens
alla ohyggligheter; hennes ena syster var död, och den andra skötte nu
fadrens torftiga hushåll i Argentan; då blef Charlotte upptagen hos en
gammal tante, Fru de Bretteville i Caen. Hos denna slägtinge fanns,
ehuru under en visad yttre förkärlek för den gamla regimen, dock en
hemlig böjelse för de nya idéerna, hvarför hon också tillät sin nièce
att sysselsätta sig med böcker och tidningar efter egen smak.
Tillfölje häraf fördjupade hon sig i filosofiska och historiska arbeten,
och lärer man derifrån vilja spåra den första gnista, som till en
flammande låga i hennes själ slutligen uppjagade hennes drömmar om
möjligheten, att, fastän blott en svag qvinna, kanske ändå till sist
kunna rädda sitt fädernesland. Underrättelserna om alla de olyckor,
hvarunder både land och folk nu med hvarje dag började sucka allt
djupare, nådde snart smärtsamt hennes öra, och af den förut redan länge
närda drömmen mognade snart hennes beslut; men ännu hade hon dock ej på
långt när riktigt klart för sig, _hvilken_ uppoffring fäderneslandet
helst af henne fordrade, ej heller hvilken af alla dessa olyckors
egentliga orsak det först af allt borde vara henne angeläget att
tillintetgöra.
Charlotte Corday hade nu bott hos sin tante omkring 4 år, och man vill
veta, att hon vid denna tidpunkt hyste ett besvaradt tycke för en ung
man i Caen, en Herr Franquelin. Denne var med bland dem, som lät
enrollera sig under General Wimpfens fanor, för att tåga mot Paris och
med vapenmakt söka hejda den blodiga revolutionen. Han tillbad i tysthet
den unga sköna flickan, med hvilken han äfven lärer underhållit en
brefvexling full af aktning och den innerligaste tillgifvenhet. Hon
lärer också besvarat hans bref, men alltid med denna en ung flickas
blyga och känsliga förbehållsamhet, som tror sig hafva endast olycka att
medföra såsom brudgåfva.
Hon hade, straxt innan han skulle lemna Caen, skänkt sitt porträtt åt
den unga volontären, och sålunda tillåtit honom att åtminstone i detta
minne få egna henne sin kärlek. Charlotte stod på en balkong och såg
honom afmarschera med de öfriga frivilliga; hon kunde ej återhålla sina
tårar och bleknade, då hon såg den unga skaran färdig att aftåga.
Hennes vän, Girondisten Pétion, som i detsamma gick förbi, märkte denna
sinnesrörelse hos henne och frågade halft på skämt: „Ni vore måhända
nöjdare om denna bataljon ej marscherade af?“ men den unga flickan
rodnade flygtigt, qväfde svaret i sitt hjerta och drog sig hastigt
undan. Efter Charlotte Cordays död drog sig unge Franquelin, nästan
förintad af sorg, tillbaka till en by i Normandie; han hade aldrig haft
någon aning om att den unga tillbedda flickan inom sig umgåtts med
tankar, hvilka skulle leda henne till utförande af ett beslut, som vi
redan känna, och det var vid tanken på detta beslut, som hon kände
kinden blekna, när hon såg de unga frivillige tåga bort, ty då visste
hon ju redan att _henne_ skulle _han_ derefter aldrig mera återfinna.
Han tynade bort af sorg och dog med den begäran till sin mor, att
Charlottes porträtt och bref måtte jordas i samma graf som han.
Efter de frivilliges aftågande från Caen hade Charlotte blott en enda
tanke, den – att före dem söka hinna Paris, och spara deras dyrbara lif,
genom att, innan de hunno fram, på ett eller annat sätt hafva befriat
Frankrike från tyranniet. En fasansfull aning genomfor vid denna
tidpunkt hela landet. Vidundret Marat hade, sade man, uppsatt en lista
på de proskriberade och höll som bäst på att öfverräkna antalet af de
hufvuden han behöfde, vare sig att tillfredsställa antingen sina
misstankar eller sin hämnd. 2,500 offer voro antecknade för Lyon, 3,000
för Marseille, 28,000 för Paris och 300,000 för Bretagne och Calvados.
För att kunna spara så mycket blod, ville Charlotte gerna utgjuta sitt,
och ju starkare de fjettrar voro, som hon ville krossa, desto sublimare
syntes henne det frivilliga offer vara, hvarmed hon sålunda ville söka
återeröfra friheten och lugnet åt ett älskadt fosterland.
Hon hade flere gånger sökt och erhållit tillträde till de sammankomster,
som de för tillfället i Caen sig då uppehållande Girondisterna der
höllo. Derigenom hade hon bland dem förskaffat sig många vänner, och
slutligen hade hon lyckats att af Barbaroux erhålla ett
introduktionsbref till dennes vän och kollega Lauze de Peret i Paris,
för att der genom honom blifva presenterad för inrikesministern, hos
hvilken hon sade sig hafva några reklamationer att göra till förmån för
en gammal barndomsvän, som med sina föräldrar varit tvungen emigrera och
nu led stort armod i Schweitz. Sedan hon erhållit detta bref, jemte ett
pass, tog hon under synbar rörelse farväl af Barbaroux. Sjelfva tonen i
hennes röst vid detta afsked slog honom med aningar, som han _då_ ej
rätt kunde förklara, men han skall sedermera hafva yttrat, att, hade vi
känt hennes afsigter och kunnat tillåta ett sådant brott utföras af
_hennes_ hand, så hade det ej varit Marat vi då skulle utsett till
hennes offer.
Den konstlade glädtighet, hvarmed Charlotte Corday hitintills alltid
förstått att omgifva sig, försvann nästan helt och hållet, då hon nu för
sista gången lemnade detta Girondisternas samlingsställe. Den strid, som
då ännu en kort tid pågick i hennes inre, sökte hon dölja under den
lugnaste yta; endast det allvarsamma uttrycket i hennes ansigte och
några ibland illa borttorkade tårar röjde för hennes närmaste att något
underbart försiggick inom henne. Då hennes tante engång frågade henne om
orsaken till hennes nu så ofta visade nedslagenhet, svarade hon: „Jag
gråter öfver mitt fäderneslands alla olyckor, ty så länge Marat får
lefva, kan ju ingen vara säker om sitt lif.“
Fru de Bretteville påminde sig sedermera, att, då hon engång inkommit
för att väcka Charlotte, hade hon bredvid hennes säng funnit en
uppslagen bibel, i hvilken hon observerat följande med blyerts
understrukna vers: „Judith utgick ur staden, prydd med en strålande
skönhet, den vår Herre gifvit henne för att hon skulle befria Israel.“
Af sin far erhöll hon tillåtelse, att, såsom hon föregaf, få resa öfver
till England, för att der hos emigrerade vänner söka en fristad under
denna oroliga tid. Hon begärde derefter hans välsignelse, och grät vid
afskedet från honom vida mera vid tanken på det förflutna, än vid tanken
på det som nu förestod henne. För sin tante föregaf hon samma skäl för
sin afresa, hvilken hon nu inom sig utsatt till dagen efter afskedet
från sin far. De få timmar hon ännu var qvar i detta sitt sista hem,
slösade hon all sin ömhet och tacksamhet på denna gamla tante, hos
hvilken hon åtnjutit en så lång och oegennyttig gästfrihet. Genom en af
sina vänner hade hon dragit försorg om den åldriga ensamma tjenarinnans
återstående dagar. Hon beställde och betalte i förskott små arbeten, som
efter hennes afresa voro bestämda till minne åt några bland hennes
käraste barndoms- och ungdomsvänner. Sitt bokförråd utdelade hon äfven
bland desamme, och tog endast med sig en del af „Plutarque“, liksom
ville hon i denna högtidliga vändpunkt af sitt lif ej skilja sig ifrån
de store män, med hvilka hon i tankarne inom dessa permar så länge
lefvat.
Den 9 Juli 1793 (Charlotte Corday var då omkring 23 år gammal) inlade
hon tidigt på morgonen några af sina nödvändigaste klädespersedlar i ett
litet paket. En stund derpå gick hon in till sin tante, omfamnade henne
och föregaf att hon skulle gå ut på några timmar, för att afteckna några
af höbergningsflickorna på de närgränsade ängarna, hvarföre hon äfven
visade en portfölj, som hon för detta ändamål framtagit. Med pakettet
gömdt under armen och ritportföljen i sin hand, lemnade hon nu detta
hem, för att aldrig mera återvända. När hon hunnit utför trappan, mötte
hon i förstugan ett barn till en fattig arbetare, som bodde i samma hus.
Detta barn brukade vanligen springa omkring och leka på gården, och hade
då ofta af Charlotte erhållit små blyertsteckningar att roa sig med. När
nu barnet fick se henne, sprang det som vanligt emot henne och fattade
uti hennes klädning, liksom ville de späda barnhänderna ännu ett
ögonblick söka qvarhålla henne: „Se här Robert,“ sade hon då till
gossen, i det hon skänkte honom den portfölj, som hon nu ej längre
behöfde, „denna får du; blif en snäll och förståndig gosse! – omfamna
mig! – ty du skall aldrig återse mig mera –“ och hon omfamnade barnet,
hvarvid hon qvarglömde en tår på dess kind. Denna tår var den sista hon
fällde inom tröskeln till sin ungdoms gästfria härd.
Hennes afresa om hvilken grannarne ej haft någon aning, blef genom en
egen tillfällighet bekant på gatan S:t Jean. Midt emot Fru de
Bretteville, bodde neml. en aktningsvärd familj vid namn Lacouture.
Sonen i huset, en stor musikälskare, brukade hvarje morgon sysselsätta
sig vid sitt instrument. Hans fenster stod sommartiden alltid öppet,
hvarför också musiken då så mycket tydligare hördes öfver gatan.
Dessutom brukade äfven Charlotte för att än bättre få höra de klara
tonerna, att också öppna _sitt_ fenster, och stod så ibland långa
stunder lutad mot fensterposten, med hufvudet till hälften gömdt i
gardinerna.
Den unge mannen, som slutligen märkte detta, och som äfven uppmuntrades
genom upptäckten af en skön och ung lyssnande flicka, försummade
derefter ej heller någon dag, att vid vanlig timme sätta sig vid
instrumentet. Då nu den unge mannen dagen efter Charlottes afresa åter
slog sig ned vid detsamma och eftersåg, om ej hans vackra granne åter
skulle öppna det kära fenstret, förblef det stängdt och öppnades ej
mera, hvarken denna eller nästföljande morgon. På detta sätt erhöll
_han_ första underrättelsen om Charlotte Cordays försvinnande. Han
spelade väl fortfarande under de vanliga morgontimmarne, men den unga
flickan fanns ej längre midtemot för att med honom dela njutningen af de
friska, klara morgontonerna.
Charlotte hade tagit plats i en diligence till Paris. Det otvungna och
lediga i hennes samtal uppväckte ej andra tankar om hennes person än
dem, hvarmed beundran och nyfikenhet vanligen sysselsätta sig, för att
utfundera en skön och okänd flickas namn och samhällsställning. Hela den
första dagen lekte hon med ett litet barn, som händelsen fört bredvid
henne i vagnen. Flere unge män funnos bland ressällskapet, som, till
följe af hennes ungdom och ensamma ställning, någongång ville tillåta
sig förtroligheter emot henne, hvilka hon dock alltid afböjde genom det
enkla och flärdlösa i sitt sätt samt det knapphändiga i sina svar. När
diligencen stannade i Paris, voro alla af hennes ressällskap förtjusta i
henne och kände saknad öfver skilsmässan ifrån henne.
Den 11:te Juli middagstiden anlände hon till Paris och lät föra sig till
hôtel de la Providence n:o 17 på gatan les vieux-Augustins, dit man i
Caen gifvit henne anvisning. Hon gick till sängs kl. 5 e. m. och
insomnade i en djup sömn ända till påföljande morgon, då hon klädde sig
i en enkel och anspråkslös klädning och begaf sig till Lauze-de-Perret.
Denna Barbaroux's vän hade då redan gått till „la convention“, men hans
döttrar emottogo i fadrens ställe det introduktionsbref, som den unga
fremlingen medförde. Då Lauze-de-Perret ej väntades tillbaka förrän mot
aftonen, återvände Charlotte hem och tillbragte hela den öfriga dagen på
sitt rum med att läsa, begrunda och bedja.
Kl. 6 e. m. återvände hon på nytt. Lauze-de-Perret satt då till bords
med sin familj, men steg genast upp och mottog henne i sin salong.
Charlotte förklarade honom då den tjenst hon påräknade af hans välvilja
och bad honom föra sig till inrikesministern Garat för att der med sitt
anseende söka inverka till hennes fördel vid den ansökan hon der ärnade
framföra. Denna Charlottes anhållan hos Lauze-de-Perret var endast en
förevändning, på det hon, genom ett längre samtal, så mycket som möjligt
måtte kunna skaffa sig upplysningar om allt det, som var henne
nödvändigt, för att säkrare kunna hinna sitt mål.
Lauze-de-Perret, som emellertid var angelägen att få fortsätta sin
måltid, svarade henne att han ej den dagen kunde föra henne till Garat,
men att han påföljande morgon sjelf skulle afhemta och ledsaga henne
till ministern. Hon gaf honom då sin adress, tog några steg tillbaka för
att aflägsna sig, men hejdade sig åter tvärt och sade med en röst af
hemlig förtrolighet, liksom hade hon dertill blifvit bevekt af denne
mans redbara utseende och hans döttrars barndom: „Låt mig gifva er ett
råd, Medborgare! – Öfvergif conventet, ty ni förmår ej mera uträtta
något der, och gå i stället att förena er med edra vänner i Caen.“
„Min plats är i Paris“, svarade han, „och jag lemnar den ej.“ – „Ni gör
orätt,“ återtog Charlotte med betydelsefull och nästan bedjande
enträgenhet, „tro mig,“ tillade hon i lägre ton, „fly! fly innan morgon
afton!“ och med detsamma skyndade hon ut ur rummet. Lauze-de-Perret
förklarade dessa ord såsom endast en anspelning på de öfverhängande
faror, hvilka dagligen hotade män af hans opinion i Paris. Han satte sig
åter ned till bordet och omtalade, att den unga flicka han nyss lemnat
hade någonting mystiskt och sällsamt i hela sitt uppträdande, hvilket
gjorde att han fann sig föranlåten hålla ett vaksamt öga på henne.
Samma afton stod Lauze-de-Perret upptagen på den lista, som uppgaf
namnen på de i Paris ännu qvarvarande Girondisterna, – och å hvilka man
numera anbefallt särskild uppmärksamhet. Detta oaktadt hemtade han
Charlotte tidigt följande morgon och förde henne till Garat. Ministern
mottog dem likväl ej, och kunde ej heller lemna dem företräde förrän kl.
8 på aftonen. Denna motgång tycktes göra Lauze-de-Perret mindre benägen
att vara Charlotte till tjenst, ty han föreställde henne, att, såsom
varande redan natten förut antecknad bland de misstänkte, hans
protection framdeles måhända snarare skulle kunna skada än gagna henne,
och att hon dessutom ej försett sig med den väns fullmakt, hvarförutan
alla hennes bemödanden troligen skulle vara fruktlösa. Charlotte invände
föga häremot och skildes vid Lauze-de-Perret utanför porten till sitt
hôtel. Hon låtsade först gå ditin, men återvände strax, då hon ej längre
såg sig bemärkt af sin ledsagare, och skaffade sig nu reda på vägen till
Palais-Royal. Der ingick hon i trädgården ej såsom en vanlig fremling,
den der kommer för att betrakta alla dervarande märkvärdigheter, utan
som en person, den der har en angelägen affär att uträtta, och derför ej
vill förlora en minut. Hon sökte med ögat en knifsmedsbutik, fann en
sådan och köpte der en dolk med elfenbensskaft, hvilken hon betalte med
3 franc, gömde den i sin barm, utgick åter med långsamma steg i
trädgården, och satte sig ännu ett ögonblick på en af de emot arkaderna
stödda stenbänkarne. Ehuru fördjupad i sina allvarsamma betraktelser,
förströdde henne likväl ännu här åsynen af barnens lekar; somliga
sprungo jollrande framför hennes fötter, och andra lutade sig till och
med förtroligt mot hennes knän; deras oskyldiga anleten aflockade henne
ännu här ett sista leende.
Sedan emellertid Charlotte af tillstötande omständigheter förlorat ett
par af de tillfällen hon ärnat begagna, för att mörda Marat, beslöt hon
använda list för att råka honom. Hennes första tanke hade varit, att vid
något offentligt tillfälle gå honom rakt på lifvet och mörda honom under
allas ögon; men när hon nu ej längre tilltrodde sig hafva tid att
invänta ett dylikt ögonblick, utan numera nästan lömskt måste söka
nalkas honom, föreföll henne redan detta sätt anstötligt för den
naturliga ädelheten i hennes själ. Dessa voro de första qval, som
träffade hennes samvete och blefvo hennes första straff.
För att således råka Marat, tillskref hon honom ett bref, som hon
aflemnade vid porten till det hus, der „l'ami du peuple“ (så kallade han
sig sjelf) bodde. „Jag kommer från Caen,“ skref hon, „eder brinnande
kärlek till fäderneslandet låter mig förmoda, att ni med begärlighet
skall mottaga underrättelser om alla de olyckor, som tima i denna del af
republiken. Jag skall infinna mig hos eder kl. 1 i e. m.; haf derföre
godheten mottaga mig; jag skall sätta er i tillfälle att göra en stor
tjenst åt Frankrike.“ På sagde tid begaf hon sig åter till hans hus, men
blef ej insläppt. Hon lemnade då till portvakterskan en ny biljett, som
antydde än mera ifver att få delgifva honom sina underrättelser, och
hvari hon begärde att få tala med honom emellan kl. 7 och 8 på aftonen.
Utan att nu afvakta något vidare svar, lemnade Charlotte sitt hôtel kl.
7 klädd med mera omsorg än vanligt, för att derigenom liksom lättare
kunna göra sig de personer bevågna, som vakade öfver Marats säkerhet.
Ingen blekhet, ingen darrning i rösten förrådde hos henne den dödens
lie, som hon nu medförde. Marats boning framställde så att säga ett prof
på sjelfva _högmodet_ i hans fattigdom. Han bebodde första våningen i
ett hus vid _rue des Cordeliers_, som sedermera utgjorde huset n:o 18
vid gatan „l'Ecole-de-Médicine“. Oordningen och osnyggheten i hans rum
gick utöfver alla gränser. Det tycktes som om dess herre, då allsmäktig
öfver hela nationen, härmed ville säga till de besökande: Betrakta
folkets vän och föredöme! han har för dess skull, hvarken ändrat bostad,
klädsel eller lefnadsvanor“! Hans hushåll var ej i bättre skick än den
fattigaste handtverkares; det fruntimmer som skötte detsamma, hette
först „Catherine Evrard,“ men man kallade henne nu Albertine Marat,
sedan „l'ami du peuple“ gifvit henne sitt namn och tagit henne till maka
„_un jour de beau temps à la face du soleil_,“ efter Jean-Jacques
Rousseau's exempel.
När Charlotte nu för tredje gången anlände till Marats port, vägrade
portvakterskan henne återigen inträde, men nu var hon besluten, att af
intet vidare låta afskräcka sig. Hon gick derföre in genom porten,
oaktadt portvakterskans högljudda protester, och hade redan hunnit några
steg uppför trappan, då Albertine öppnade en dörr och i vresig ton
förbjöd Charlotte att komma vidare. Denna sökte med bedjande
undfallenhet blidka den uppretade Albertine, men hon blef i stället allt
mer uppbragt, och for så stormande ut emot Charlotte, att detta oväsende
slutligen framträngde till det rum, der Marat befann sig. Han anade då
genast att den besökande borde vara samma obekanta fruntimmer, som förut
under dagens lopp tillskrifvit honom de tvenne biljetterna, och ropade
derföre med befallande röst att man skulle låta henne komma in.
Albertine, som då ej längre vågade sätta sig häremot, efterkom, ehuru
med misstroende och en viss grad af svartsjuka, genast befallningen,
införde den unga okända och drog sig derefter tillbaka, likväl lemnande
dörren halföppen. Rummet var svagt upplyst och Marat låg i badet,
öfverhöljd af ett ruskigt och af bläckplumpar nedfläckadt täcke, samt
med endast hufvudet, axlarna, öfre delen af bröstet och högra armen
öfver vattnet. Under denna för hans kroppskrafter så behöfliga hvila,
tillät han sig dock ingen hvila för sin själ, ty på en illa hyflad
bräda, som låg tvärs öfver badkaret, voro massor af öppnade bref och
pappersluntor utströdda. Han höll pennan i handen, då Charlotte trädde
in, och det papper, hvarå han höll på att skrifva, innehöll en motion
till conventet, hvaruti han begärde landsförvisning för de sista i
Frankrike då ännu tolererade Bourbonerna.
Intet af denne mans drag voro af den beskaffenhet att kunna tjusa en
qvinna. Hans hår, tofvigt och sträft, var omknutet med en smutsig
näsduk; pannan var tillbakalutande, ögonen gemena, munnen bred och
vidrigt hånande, och om Charlotte derför vid sitt inträde undvek att
fästa sin blick på honom, af fruktan att röja sin vedervilja vid hans
åsyn, så torde väl detta förefalla mindre underligt.
Stående och med nedslagna ögon, afhörde hon derför Marats fråga om
tillståndet i Normandie. Hon svarade temligen ledigt och gaf, så vidt
möjligt, åt allt det hon sade just den färg, hon trodde vara den
lämpligaste, för att smickra demagogen. På tillfrågan uppgaf Charlotte
namnen på de till Caen flyktade deputerade, och sedan Marat antecknat
sig dessa namn till minnes, sade han: „godt, inom 8 timmar skola de alla
vara guillotinerade!“ Det behöfdes ej mer än dessa ord, för att besluta
Charlotte att i nästa minut sända honom dödsstöten.
Marat hade derföre knappt hunnit uttala denna dom, förrän hon oförmärkt
framsmög dolken från sin barm, och stötte den med öfvernaturlig styrka
ända till skaftet i hans hjerta. Ögonblicket derefter drog hon det
blodiga vapnet ur hans bröst och lät det falla på golfvet. Marat hann
endast 2 gånger utropa: „Hjelp! hjelp!“ förrän han sjönk tillbaka och
var – död!
Vid Marats nödrop skyndade Albertine jemte hans tvenne tjenstehjon in i
rummet, der nu den man låg liflös, med hvilken en Tiberius, en Caligula
eller en Nero knappast skulle vågat rivalisera. Då Charlotte hörde dem
nalkas, hade hon instinktmessigt sökt gömma sig bakom fenstergardinen,
men det genomskinliga tyget röjde henne snart. Drängen Laurent Basse
grep då genast en stol, hvarmed han tilldelade henne ett slag, som
fällde henne till golfvet. Albertine störtade öfver henne och trampade
henne under sina fötter, och vid allt detta buller inrusade husets
öfriga innevånare, för att efterhöra hvad som stod på. Oväsendet
tilltog; förbigående stannade utanför på gatan, kommo uppför trapporna
och öfversvämmade snart hela huset, samt fordrade under ursinniga
rytanden och hotelser, att mördaren genast skulle utlemnas, på det man
ögonblickligen måtte få hämnas dens död, som af hopen nästan dyrkades
som en Gud. De i grannskapet varande nationalgardisterna skyndade till
stället, och lyckades till en början någorlunda stilla det växande
raseriet. Fältskären anlände och försökte hämma det ännu utströmmande
blodet, men allt var fåfängt; vilddjuret hade slutat, och det rödfärgade
vattnet syntes liksom vilja visa de närvarande, att den i lifstiden så
blodtörstige i verkligheten också nu sjelf skulle få dö i ett
sannskyldigt haf af blod. Man upplyftade honom slutligen ur badkaret,
och nedlade blott en liflös kropp på hans säng.
Charlotte Corday hade emellertid upprest sig. En spetsgård af bajonetter
hade största möda att kunna tillbakahålla folkmassan, som hvarje minut
trängde allt hårdare på, för att få sönderslita henne. En massa löst
qvinnfolk hade trängt sig upp och omgåfvo den, likt en förtviflad
tigrinna, rasande Albertine, som oupphörligt ville slita sig lös från
dem och störta sig öfver Charlotte. En fanatisk „Cordelier,“ vid namn
Langlois, hade upptagit den blodiga dolken och skrek och hotade om
hvartannat, för att söka ett tillfälle att få stöta den i Charlottes
hjerta. På allt detta var hon dock beredd och betraktade således med
stadig och fast blick alla dessa så hotfullt höjda vapen och händer. Hon
tycktes endast röras af Albertines sönderslitande skrik, hvarför det
också smärtade henne, att sålunda hafva varit tvungen genomborra
_tvenne_ hjertan, på det hon med säkerhet skulle hafva lyckats träffa
det ena. När folket här under ett ögonblick så häftigt rusade till, att
det nära lyckats rycka Charlotte från de henne omgifvande gendarmerna,
sade hon: „bry er ej om att försvara mig, utan kasta mig hellre ut till
dessa ursinniga, ty då de kunna sörja så, äro de också värdiga att
blifva mina bödlar.“
I detsamma inträdde några myndigheter, för att medan hon ännu var qvar i
Marats hus, anställa de första förhören. De stannade förstummade af
öfverraskning vid anblicken af så mycken ungdom och skönhet, så mycket
lugn, och så stor beslutsamhet! Charlotte tycktes genom sina svar så
framställa sin handling inför sina domare, att dessa, ehuru med det
hemska blodsdådet ännu under sina ögon, likväl nästan påtvungos
deltagande för mördaren! Hon afgaf med klar, stadig röst, samt med lugn,
tydlighet och eftertanke alla svaromål. Sedan protokollet blifvit
upprättadt och den första ransakningen sålunda slutad, förordnade man
att hon skulle föras till fängelset „l'Abbaye“, emedan detta låg närmast
Marats bostad. De, som förut förhört henne, anställde nu här ett nytt
förhör med den unga flickan, hvarvid man lät visitera henne, och
påträffade då fodralet till den dolk, hvarmed hon mördat Marat:
„Igenkänner ni detta?“ frågade man henne. „Ja!“ „Hvad har föranledt er
till detta brott? Uppgif för oss de personer, som tillrådt er dertill?
Hvar har ni förskaffat er dolken?“ – och på alla dessa frågor svarade
hon utan omsvep, men på samma gång med en röst så klangfull, tydlig och
klar, att hennes domare flere gånger sågo på hvarandra, utan att rätt
veta, om ej det hela vore blott en ryslig dröm. Alltjemt hoppades de
likväl ännu kunna uppspåra någon medbrottsling, som, enligt deras
öfvertygelse, måste hålla sig gömd bakom så mycken enkelhet och skönhet.
En bland dem, vid namn Chabôt, och som _isynnerhet_ var missnöjd med de
resultater dessa begge undersökningar gifvit vid handen, tycktes nästan
med ögonen vilja sluka den framför honom stående unga flickans hela
varelse, då han härvid trodde sig märka ett hopviket papper, som med en
knappnål var fästadt vid hennes barm. Blixtsnabbt utsträckte han derföre
sin hand för att fatta det. Papperet, som innehöll ett upprop från
Charlotte till hela franska nationen, hvaruti hon uppmanar den till
enighet och att, liksom hon, söka straffa alla tyranner, hade hon
emellertid helt och hållet glömt att hon bar på sig, hvarföre hon i
Chabôt's både blick och armrörelse trodde sig se en för hennes ärbarhet
sårande förolämpning. Som hennes händer voro sammanbundna bakom henne,
kunde hon således ej med deras tillhjelp värna sig emot den skymf, som
hon trodde han ämnade henne, utan gjorde hon derföre ögonblickligen, med
ett uttryck af fasa och afsky, en så häftig tillbakadragande rörelse med
kropp och axlar, att skärpet kring hennes klädning sprang upp,
hvarigenom hennes hals blef bar. Hon blef ett ögonblick förvirrad, men i
det nästa lutade hon sig snabbt som tanken och böjde sig nästan dubbel,
för att undan de närvarandes ögon sålunda söka gömma den blyga
qvinnlighet, som af blotta dagsljuset skulle känt sig sårad. Också
tycktes de annars så hårda männen ej blifva alldeles känslolösa för de
qval den kränkta blygsamheten nu lät henne erfara, ty då hon bad att man
skulle frigöra hennes händer, på det hon måtte kunna hopfästa sin
klädning, skyndade de rörda att efterkomma hennes begäran. Medan
händerna nu voro lediga, och sedan hon fått tillfälle åter hopfästa sin
klädning, begagnade man ögonblicken för att låta henne med egen hand
underskrifva den bekännelse hon gjort. De rep, hvarmed hon varit bunden,
hade på hennes armar qvarlemnat djupa fåror och blånader, hvarför hon,
då fångvaktarn ånyo skulle binda henne, bad att få nedvika sina
manchetter, för att derigenom bespara sig denna smärta. Då hon för
domrarne visade sina illa åtgångna händer och framställde denna
anhållan, voro såväl hennes ton som bedjande åtbörder sådana, att
_Harmand_, en såsom åhörare ditkommen deputerad, ej längre kunde
tillbakahålla sina tårar, utan måste aflägsna sig för att dölja dem.
Charlotte Cordays nyssnämnda adress till franska nationen, finns ännu i
enskild mans ägo. Den är skrifven af hennes egen hand och viken i åtta
delar, för att taga så mycket mindre rum i hennes barm, och ännu kan man
se tydliga märken efter den knappnål, som hållit den fästad vid hennes
klädning. Mot slutet af denna adress, citerar hon en vers ur Voltaires
„mort de César,“ hvilken i öfversättning lyder sålunda:
„Må denna bragd ock inför hela verlden
Bli mål för dyrkan eller tadlets hot,
Min ande föga rör om minneshärden
Åt mig skall gömma ära eller knot.
Som god medborgare och fri, min pligt
Var nog; allt annat hade mindre vigt,
Välan! gån icke längre här som slafvar!“
Efter slutadt förhör beslöts att Charlotte skulle insättas i cell, dit
Presidenten för det revolutionära tribunalet, Herr Montané, följande dag
begaf sig att förhöra henne. Denne annars stränge man rördes så af
hennes ungdom och fägring och blef så öfvertygad om tillvaron af en
fanatism, som i menskliga ögon nästan gjorde mördaren oskyldig, att han
ville försöka rädda hennes lif. Han framställde derför sina frågor på
sådant sätt, och sökte i hemlighet aflocka hennes svar i den form, att
de öfriga domrarne deraf snarare skulle kunna sluta till ett hos den
anklagade rubbadt förstånd, än någon verklig brottslighet. Men Charlotte
bedrog envist denna Montané's hemliga mening. Hon påstod tvärtom, att
gerningen var begången efter ett fullt moget öfvervägdt beslut, och att
detta i hennes ögon skulle öfverhölja henne med den mest oförvanskliga
ära.
Från l'Abbaye blef Charlotte flyttad till la Conciergerie. En fru
Richard, hustru till portvakten i fängelset, omfattade henne här med
mera mildhet och godhet, än hon annars hade väntat sig. Tack vare denna
fru, fick Charlotte här vara mera ostörd, och erhöll både papper, penna
och bläck. Häraf begagnade hon sig för att skrifva till Barbaroux, och
berätta honom alla omständigheter rörande hennes vistande i Paris.
Detta bref är hållet i en, ehuru med tanken på döden, mera lekande stil.
Hon skref äfven till sin far, men i en mycket mera allvarlig ton, än
till Barbaroux.
Dagen efter Charlottes förflyttning till conciergeriet, blef hon kl. 8
på morgonen inställd framför det revolutionära tribunalet för den
slutliga ransakningens undergående och domens afkunnande.
Hon hade med anledning deraf sökt att denna gång omsorgsfullare än
vanligt använda de små tillgångar i toiletteväg, hvaröfver hon ägde att
förfoga, liksom ville hon dermed försöka att på ett så värdigt sätt som
möjligt visa sig ansigte mot ansigte med dödens förkunnare. Omvexlande
känslor hade i domaresalen och närgränsande rum inlockat en oräknelig
menniskomassa; men huru denna nu än må ha varit stämd före hennes
inträde, så är likväl visst, att det öfvervägande intrycket, som
genomträngde alla, då de hunno uppfånga de första dragen af denna
underbara flickas ovanliga skönhet, otvetydigt härledde sig från
öfverraskning att, i den anklagades hela väsende, möta bilden af
någonting, som, istället för den brottsling de väntat sig få se, deremot
snarare syntes dem vara en engels uppenbarelse. Domrarne tycktes i
stället vara de anklagade. Då hon intagit sin plats, tillfrågades hon,
om hon åt sig utsett någon försvarare. Hon invände då, att hon
visserligen för den skull ombedt en af sina vänner, men hon förmodade,
att då han ej nu syntes till, hade det fattats honom tillräckligt mod
härtill. Presidenten utsåg då till hennes försvarare den unge Chauveau
Lagarde, sedermera så ryktbar genom sitt mästerliga försvar för Marie
Antoinette, och redan nu känd för en ovanligare vältalighet, liksom
äfven för ett okufligt mod i just de rättegångar, der sjelfva Advokaten
denna tid nästan sväfvade i samma fara som den anklagade.
Detta Presidentens val antydde med visshet en hos honom inneboende tanke
på möjligheten, att ännu kunna rädda henne. När Chauveau Lagarde intagit
sin plats, betraktade honom Charlotte oroligt, liksom fruktade hon, att
han, för att rädda hennes lif, skulle blottställa sitt eget. Hon
skyndade således att otillspord ånyo afgifva frivillig bekännelse, och
utropade: „Ja, ja! det är jag, som är den skyldiga!“ o. s. v. På alla de
frågor hennes domare framställde, svarade hon med en så förvånande
manlig fasthet i förening med en så intagande enkelhet och blygsamhet,
att ett omisskänneligt drag af innerligt medlidande och deltagande
tydligt stod aftecknadt hos mängden af de närvarande. Endast ett
ögonblick under denna sista ransakning svek det nästan öfvermenskliga
lugnet henne, och det var, då en af domrarne anmärkte, att den så väl
riktade dolkstöten mer än tydligt tycktes honom bevisa, att hon ej var
fremmande för detta vapen, ty med ett anskri for hon då upp från bänken
och utropade: „Odjur! tar ni mig då för en _vanlig mördare_?“ Chauveau
Lagarde's försvar var ett mästerstycke, och likväl blef domen, såsom vi
alla veta: – döden! – Beredd som hon var härpå, hörde hon den uppläsas
utan att blekna. På Presidentens vanliga fråga, om hon hade något att
anmärka mot denna dom, brydde hon sig ej ens om att svara, men till sin
Advokat vände hon sig och yttrade med en röst af englaren mildhet:
„Tack! ni har försvarat mig, som jag önskat, och jag är er derför
skyldig ett bevis på min aktning och erkänsla.“ Derefter pekade hon på
domrarne och fortsatte. „Dessa herrar hafva konfiskerat det lilla jag
äger, men jag är likväl ännu skyldig något obetydligt i mitt fängelse,
och derför ville jag gerna bedja er vara god och betala denna skuld för
mig.“
Under det ransakningen pågick, hade Charlotte bland den församlade
folkmassan märkt en person, som sökte porträttera henne. Utan att af
förhörets gång låta sig störas, hade hon småleende vändt sig åt den
sida, der artisten stod, på det han derigenom lättare skulle kunna
uppfånga hennes drag. Bakom honom stod en ung man med bleka anletsdrag,
som beständigt höjde sig på tåspetsarne, för att bättre kunna se den
anklagade. Han höll sina ögon oupphörligt riktade på henne, med blicken
af en fantom, som med dödens stela orörlighet fixerar ett föremål.
Hvarje den unga flickans svar kom honom att skifta färg, och flere
gånger, då han ej kunde återhålla sin rörelse, åstadkom han ett sorl
bland de församlade, hvarigenom han också slutligen ådrog sig Charlottes
uppmärksamhet. När hennes dödsdom afkunnades, störtade han häftigt ett
steg framåt, men satte sig straxt derpå, liksom om krafterna svikit
honom. Charlotte såg denna rörelse och förstod, att i det ögonblick, då
allt här på jorden syntes öfvergifva henne, _ett_ hjerta dock ännu fanns
qvar, som ömmade för henne, och att hon ännu ägde en, fast okänd vän!
Hon tackade honom med blicken, detta var också deras enda samtal här
nere. Denne unge man hette Adam Lux och var en tysk republikan, som af
sina likatänkande i hemlandet blifvit sänd till Paris, för att i det
menskliga förnuftets namn söka bilda någon annan föreningslänk emellan
de tyska och franska folkrörelserna, än hvad de franska diktatorernas
blodiga regimente då erbjöd. Hans ögon följde den anklagade ända till
den stund, då hon, förd från domaresalen, försvann under
fängelsetrappans hvalf.
Tanken på henne öfvergaf honom aldrig och, sig sjelf ovetande, följdes
hon steg för steg till grafven af en ren och enthusiastisk kärlek, som
äfven beredde sig tillfälle att få följa henne till en bättre verld, för
att der söka vinna deras själars eviga förening. Adam Lux utgaf neml. få
dagar efter Charlottes död en skrift till hennes försvar, för att
derigenom få möta samma död som hon. Han blef också genast arresterad
och kastad i fängelset l'Abbaye, hvarifrån han sedan fördes till den
schavott, han hälsade som ett kärlekens altare, emedan hans ideal också
knäböjt der engång.
Kort efter det Charlotte blifvit återförd till sitt fängelse, anlände
bödeln, hvarvid hon bad honom i samma ljufva ton, som alltid förde
hvarje ord öfver hennes läppar, att han ville vara god och dröja en
stund, på det hon skulle kunna hinna sluta ett redan påbörjadt bref. Som
detta snart var gjordt, bad hon fångvaktaren tillåta den person komma
in, som under ransakningen i domaresalen sökt porträttera henne, på det
han ännu måtte få tillfälle bättre kunna afsluta sitt arbete.
Målaren hette Hauer, och blef äfven insläppt. Charlotte tackade honom
för det intresse han tycktes taga i hennes öde, och satte sig derefter
enkelt och okonstladt framför honom. Under det Hauer sålunda sökte att
nogare fästa på duken dessa undersköna drag, från hvilka döden inom få
ögonblick skulle bortplocka både ros och lilja, talade hon med honom om
hans konst, om dagens händelser, och om det lugn henne skänktes af den
akt, som nu snart skulle inviga henne till en bättre verld. Hon talade
äfven om sina barndomsvänner och bad Hauer framdeles taga några
miniatyrkopior af det större porträttet, på det så väl de, som hennes
familj sedan skulle kunna erhålla några exemplar deraf.
Midt under detta samtal knackades det åter på fängelsets dörr; man
öppnade, det var bödeln, som nu inträdde. Man såg henne då ett ögonblick
blekna vid detta så snart återupprepade besök, och hon utbrast
ofrivilligt: „Hvad! redan!“ Men snart hemtade hon sig åter, och sade
till Hauer med ett sorgligt leende, i det hon kastade en flyktig blick
på det ännu ofulländade porträttet: „Min herre! jag vet ej huru jag nog
skall kunna tacka er för all den möda ni gjort er; jag har endast detta
att skänka er; bevara det som ett minne af mig,“ och medan hon yttrade
detta, tog hon saxen ur bödelns hand, afklippte sjelf en lock af sitt
långa kastanjebruna hår och räckte detta minne till Hauer, hvarvid
sjelfva bödeln kände en tår framvälla ur sitt dervid ovana öga. Men
fångkärran väntade utanför, hvarför bödeln snart borttorkade den
förrädare, som vågat röja, att äfven _han_ hade ett hjerta, och
afklippte derpå hennes rika, mjuka hår. Charlotte samlade tankfullt upp
det, betraktade det vemodigt en stund och skänkte det sedan till M:me
Richard, hvarefter hon ifördes den vanliga röda blusen och lemnade
fängelset.
Oöfverskådliga folkmassor hade samlats sig i Charlotte Cordays väg, för
att söka uppfånga en, om än aldrig så liten skymt af henne, och det
häftiga åskväder, som utbröt öfver Paris nästan samma ögonblick, hon
uppsteg i fångkärran, förmådde ej glesna de tätt sammanpackade
menniskomassorna. De, som sågo henne under denna sista färd, och ännu ej
hunnit bli alldeles förvildade af alla de rysligheter Paris redan länge
varit vittne till, kunde sedan aldrig glömma henne.
Hennes händer voro hårdt bakbundna, hvarigenom hennes axlar blefvo mer
än vanligt tillbakadragna, hvilket åter gjorde, att hon under hela
färden tvangs att bära hufvudet lika högt, som hade det burits af en
drottning. Men oaktadt den stolta hållning henne sålunda påtvingades,
kunde man ej spåra ett drag af hvarken förakt, trots eller förtviflan;
blicken var lugn och mild, och endast ett par gånger tyckte man sig
märka, att den för ett ögonblick liksom sökte någon i den omgifvande
mängden, på hvilken den ännu kunde få hvila en stund, innan den snart
skulle slockna för alltid.
Förrän kärran hunnit fram till schavotten, klarnade himlen åter, och den
nedgående solen tycktes med sina sista strålar ännu liksom vilja sprida
ett namnlöst, oförklarligt skimmer kring hennes panna.
Snart stannade kärran, man var framme. Hon bleknade, när hennes öga
först mötte den i höjden hotande bilan, men hon fattade sig snart och
besteg schavotten med lätta steg och med samma fridfulla lugn, som af
intet låtit störa sig under hela den långa vägen på fångkärran.
Uppkommen på plattformen, knäböjde hon under tyst bön, och lade derefter
sjelf sitt sköna hufvud under bilan, – ett ögonblick till – och hon var
ej mer, – ja, väl hade jordlifvets gnista slocknat, men på hvita vingar
flög hennes själ vid englars jubel ut i högre rymder, till dessa saliga
boningar, dit ej längre verldens oro hinner, der blott kärlek, evig
kärlek brinner, och med sin fackla lyser herrligt opp den himmel, som
här varit har vårt hopp.
Familjen Hauer äger ännu hennes porträtt. Hufvudet var färdigt, men
bysten knappast tecknad, då Hauer måste lemna henne; men han fullbordade
sedan porträttet i samma drägt, hvari han aldrasist såg henne, neml. den
röda blus hon då bar, ty han menade, att denna färg om möjligt ännu mer
förhöjde glansen af den skönhet, hvarmed hon öfverträffade allt, hvad
han ditintills hade sett.
Oräkneliga voro de skalder, som skrefvo öfver Charlotte Corday's minne,
och Klopstock sjunger bland annat:
„Hvems är denna graf? – det är Charlotte Corday's,
Ack, låt oss då plocka blommor och strö på hennes aska,
Ty hon har dött för sitt fädernesland!
Fast nej! – plocka inga blommor!
Sök hellre en tårpil, och sätt den på grafven,
Ty hon har ju dött för sitt fädernesland!
Fast än engång nej! plantera ej ens denna,
Men gråten sjelfva – – om också blod!
Ty hon har _förgäfves dött_ för sitt fädernesland!“
Så sjöng _han_, och mången har väl sedan
Sin lyra strängat, att med klagans ton
Ge luft åt smärtan öfver att ej redan
I detta lifvet någon lön fick hon,
Som rik på allt, hvad ädlast hjertat gömmer,
Sig så uppoffrade! – men Herren dömer.
För mina tankars inre, klara öga,
En hägring skön, hon likväl ännu står
Med samma namnlöst underbara skimmer
Beständigt kring sig, som i lifvets vår!
En bild så skön man gerna aldrig glömmer,
Och Herren nog för hårdt ej henne dömer.
Frid med din ande, unga, ädla qvinna!
Den våg du rörde upp, du sjönk deri!
Och målet höga, som du hoppats vinna,
Än länge skulle oupphunnet bli.
Dock skall ditt _mod_, din _dygd_, ditt _ädla sinne_
Beständigt lysa herrligt för mitt minne.
Olika tårar.
Unga flicka, sköna flicka,
Klaga icke öfver tåren,
Den, hur mörkt du än må blicka,
Är blott morgondagg om våren.
Faller ned på ros så fager,
Dunstar bort och snart försvinner,
Byts i leende och dager,
När på fästet solen brinner.
Men lik aftondaggen kalla,
Så den gamlas tårar falla,
Mötas blott af kulna natten,
Sjunka ned i jord som vatten.
–a–g.
En liten prolog till ett litet Spektakel.
Den 26:te Maj 1874.
Vi stodo nyss vid fält, från hvilka snön
Motvilligt steg för steg tillbaka trängdes;
Men ej deröfver dock en matta grön
Af vårens segerglädje ännu hängdes.
Det var en sorglig syn, den der oss bjöds
Af dessa fält, som, fast på lifskraft rika,
Ånyo tycktes dömda nu till döds,
Till graf för löften, hvilka alla svika.
Ur mulen himmel dock omsider bröt
En skur, som törsten uti mullen släckte,
Och ned från fästets blåa bäddar flöt
En ström af strålar, hvilka lifvet väckte.
Nu ingen blomma känner sig så arm,
Att hon af ljusets blick söks opp förgäfves,
Och intet frö så trycks i jordens barm,
Att spårlöst af dess mörker det förqväfves.
Och fågeln återfår sin glömda röst
Och stämmer opp naturens glädjevisa,
Och nya känslor uti menskans bröst
Med framtidshopp sin ljufva lycka prisa,
Att andas få uti en nyväckt vår,
Som tror uppå sig sjelf och bättre tider
Och lemnar ej förstöring i sitt spår,
Om den ock måste framgå genom strider.
Har ej en vår liksom naturens grytt
Uti vårt land för konstens regioner?
Om här ett ljus i sinnet tänds på nytt
För skönheten af färg, af bild, af toner,
Då ser man ädla hjertan lifvas opp
Af omsorg att det ljuset icke släckes,
Och att till sorg ej mörknar detta hopp
Om lif och dag, som af dess gryning väckes.
Det är det hoppet, hvilket denna qväll
I vänlig stämning fört oss här tillhopa;
Trots hvardagsprosan känner man sig säll,
Då man sig vet som länk utaf Europa;
Och konsten ej en drottning utan land,
Som hittills, skall i dessa nejder lefva
Om vi för henne öppna gladt vår hand,
Men främst vårt hjertas varma gengäld gifva.
Fredrik Cygnaeus.
Veteranen i Backstugan.
1834.
Långt ned i dalen gömd en hydda står,
Halftäckt af snö, när vinterns vindar yra,
Väg dit ej leder, knappt ett genyrdt spår
Ses till dess dörr i djupa drifvan styra.
Nu är dock jul i hemmet der, och tändt
Ett grenigt ljus står der på bordets ända,
En lycklig mor till barnens fröjd det sändt,
Och deras glada blickar sågs det vända.
Till sig allena ifrån brasans sken,
Som halmen öfver golfvet bredd belyste.
En duk på bordet syns, fast grof, men ren,
Och rent det ringa bohag hyddan hyste.
Vid bordet öfverst sitter tyst en far,
Hvars lockar tidigt grånat af bekymmer,
En tår uti hans öga står så klar,
Men bort från barnens syn hans hand den gömmer.
Hans blick på bordets midt jemt fästad var,
Hvad såg han der? ack jo, med kufvad smärta,
Sitt knappa julbröd han betraktat har,
Och tyst för sig så klagade hans hjerta:
I år ännu för dig och barnen har
Du ock ett bröd, i nästa år kanhända
På tiggarstafven stödd, o arme far,
Från dem och hyddan måste du dig vända.
Sin arm han hade stödt uppå den skatt,
Den böckers bok, som ock i lägsta hydda,
Ske Herren pris! skall skingra otrons natt
Och nödens barn emot förtviflan skydda.
Han slår den upp och läser: „hjelp och tröst
Dem, som på Honom lita, Herren skickar,“
Och ny förtröstan fyller upp hans bröst,
Och styrkt igen han emot himlen blickar.
Och se! nu står der för hans häpna syn
En hög gestalt med ögon englaklara,
En engel tror han visst, som kom från skyn,
Att Herrans nåd i hyddan uppenbara.
Men engeln talar: gamle, du som haft
Försyn att be om hjelp, fast krämpor tärde
Din för ditt land i striden brutna kraft,
Och troget dig och alla dina närde.
Ditt fosterland ej skåda kan din nöd,
När åldern nalkas dig, men tacksamt sänder
Sitt skrifna löftesbref om dagligt bröd;
Glad lägger jag det nu i dina händer.
Och nu uppflammade med solklart sken
Den låga, som i spiseln sakta brunnit,
Men innan gubben ordet fann, har ren
Den trodda engeln ur hans syn försvunnit.
Stum ser han länge emot dörren än,
Tills så med bruten röst han ändtligt talar:
Du ädle, och jag dig ej kännt igen,
Som upp dock vuxit här i dessa dalar!
Hur mången gång jag såg dig ren förut
Ej blott i lyckans salar glädje sprida,
Men genom hyddans dörr gå in och ut
Och hemta tröst och hjelp åt dem, som lida.
Dig ömmade, att under brist och nöd
Den gamle knekten se till slut dock digna,
Hvar gång jag bryter det mig räckta bröd,
Jag dig med fosterlandet skall välsigna.
Lll.
Honom älskade hon.
Hon hörde till Hispanias sköna land,
Till Andalusias vackra blomsterstrand,
Der var hon född, ja der,
Ej här;
Bland drifvor och bland snö
Hon endast kunnat dö.
Men han, – en nordens son var han likväl
Och hård som nordanvind hans kämpasjäl,
Här var han född, ja här,
Ej der,
Till rosensmyckad strand
Han förts af lifvets hand.
Men honom älskade hon – ack, det var,
Som då en stormvind rosens kärlek har,
En sällhetsstund så kort,
Och bort
En stormvind lik han drog,
Fort vissnad rosen dog.
W. N–m.
Vid svalornas aftåg.
„Qvivitt! qvivitt!“ vid molnets kant,
Det klingar der så välbekant;
Är det ditt afsked, muntra svala?
Du längtar, ack! – från oss igen
Och räds den långa skymningen!
Ja, himlens lampor släckas ren,
Naturen går i vinterdvala.
Men lilla vingade artist,
Du älskade ej att lida brist
På lifvets högsta goda – ljuset.
När i vår höstnatt det tar slut,
Då brister du med längtan ut,
Som skalden i sin dödsminut: –
„Mer ljus!“ och flyr det mörka huset.
Ej vill du se huru Bore går
Och luggar björkens glesa hår,
Hur himlens öga ständigt gråter,
Nej, förrän lunden sköflas mer,
När sista rosen myllas ner,
Din afskeds-matinée du ger
Och flyr till solens möte åter.
Och snabb som tidens lie är
Din flygt, när molnets kant du skär,
Men gubben _Chronos_, han i spåren
Sig aldrig såg tillbaka än;
Du, svala, lilla trogna vän,
Du kommer år från år igen
Och hemtar glädtigt med dig våren.
Till tack derför så skänka vi
Dig också all vår sympathie
Och stöd för nästet vid vår hydda.
Bygg du inunder takås blott
Af koja likaväl som slott!
Var icke rädd för jägarns skott,
Ty dig skall hvarje hjerta skydda.
Hör sucken, som derur sig stjäl,
Hvar gång du säger oss farväl! –
Men ack! ditt afsked sorglöst klingar!
Det ljuder genom stormens brus
Till mig med hån från rymden ljus:
– „O konung, fjättrad der i grus,
Hvad är din thron mot mina vingar?“
A–ï–a.
Barnaskor.
(Fritt från tyskan.)
I barnaskor, så bleka, blå,
I er små fötter mer ej gå;
Men er för guld ge bort en dag,
Ack! det kan ej en mor som jag.
Er bar en liten fot engång
Till modren med bevingadt språng;
Men ifrån _himlen_ kom ett bud,
Som tog min älskling upp till Gud.
Du borta är, och tom min famn;
Med vemod hviskar jag ditt namn,
Och då er blåa skor jag ser,
Då falla tårar på er ner.
Jag gråter, men jag ler ändå,
Mitt barn jag minns, jag tänker på
Den ljufva blick, de glada språng,
Och munnens löje mångengång.
I bleka skor förtäljen mig
Om barnafjät på blommig stig.
Det är förbi! min fröjd, mitt allt
Är borta, och mitt hjerta kallt.
Och kall den lilla foten är,
Som gömdes förr i skorna här;
Men ej jag skiljer mig ändå,
Från er små skor så bleka, blå.
e ***