till
Börjessons „Erik d. 14:de“.
Mången strid i vakor långa än skull' kämpa Erik Kung,
Och i hemska fängseltornet länge släpa bojan tung,
Innan än hans egen broder hann att giftet färdigblanda,
Som ett slut på qvalen gjorde och gaf frihet åt hans anda.
Ädelt var hans hjerta, hade lögn och svek ej villat det,
Utsläckt tankens gudagnista, honom snärjt i sina nät;
Vanvett hemska facklan tänder, som blott lyser död och fasa;
Ve dig falske, som så hjertlöst skulle störta Erik Wasa!
Sist den ädla Catharina skulle uti Finlands famn
För sitt trötta hjerta nå en sorgens stilla, tysta hamn,
Der hon kunde fritt få gråta ut sin smärta, klaga, bedja,
Äfven för de själar, som smidt maken uti fängens kedja.
Låg var kojan, der hon föddes, och ej anade väl då
Far och moder all den smärta, hon var ämnad genomgå,
Lika litet som att stoftet efter „_Liten Carin_“ skulle
Engång annan hvila få, än under vanlig grönklädd kulle.
Men om, vandrare, till Auras strand du styra vill din färd,
Gå i gamla katedralen, knäböj, offra der din gärd
Då af vördnad, ty i marmorsarkofagen skall du finna
Stoftet gömdt utaf en trofast, högsint, mild och ädel qvinna.
Richard Björkstén.
Farväl.
(1872).
Det är förbi! jag dig för alltid lemnar,
Du dyra hem, jag lärt mig älska så!
Ej vet jag än, hvad lott mig ödet ämnar,
Men om all jordens fröjd jag kunde få,
Jag dig ej glömmer dyra hem ändå,
Din bild skall evigt i mitt hjerta stå.
Du gifvit mig så många tusen stunder
Af glädje på min ungdoms blomsterstig.
Ack, när jag genomgår mitt minnes lunder
Blir ständigt du det käraste för mig,
Och nu för alltid skall jag lemna dig,
Blott minnet, minnet hjertat tar med sig.
Hvem anar i mitt bröst den sorg, som bränner,
Och i mitt öga hvem ser saknad'ns tår!
Hvem täljer väl de qval, som själen känner;
Tyst arma hjerta, ej du klaga får,
Fast från din ungdoms blomsterdal du går,
Der du har älskat, – njutit rika år!
Farväl I vänner! kära för mitt hjerta,
Så tungt det är att skiljas ifrån er!
Jag delat med er både fröjd och smärta,
Mottagen minnesblomman, som jag ger,
I dessa ord sig all min kärlek ter,
Mitt enda minne – ej jag äger mer.
Hvad moder, syster, vän mig gifva kunnat
Af hjertats värme, tack! du åt mig gaf,
Du vän, som gerna lust åt mig förunnat,
„Den stafven lust;“ men endast smärtans staf
Oss säkrast stöder, då vi vandra af
Mot målet: himmel, evighet och graf!
Du, – du bor djupast i mitt hjerta, Hanna,
Ty du mig älskat ock i sorgens dar!
Ni varma tårar, ej ni viljen stanna, –
Ack, hjertats källa strida tårar har, –
Som säga åt min vän, hur' ljuft det var
Att henne äga än för själen qvar.
O, dyra älskling vill du mig förlåta,
Ännu engång mig taga till ditt bröst!
„_Ditt hjertas barn_“ låt vid ditt hjerta gråta,
Låt mig engång få höra än din röst,
Tillhviska du den qvalda själen tröst,
Tänd fridens stjerna i mitt hjertas höst!
En vän ännu jag har, ock _hon_ har lidit
Ock _hon_ känt gränslös kärleks väl och ve,
Hon känner, hur' jag kämpat, hur' jag stridit,
Hon ville djupet af mitt hjerta se;
Hon bad med blicken, som ej andra be!
Farväl och tack! jag henne här vill ge.
Hon har förstått mitt svaga hjertas saga
(Jag biktat mig af egen håg och drift.)
Hon log i tårar, – _det_ var hennes aga,
Den sagan väfd af blomdoft var och – gift;
Men hon mig läsa bad den höga skrift,
Som renar ifrån synd i jordens grift.
Nog har du gjort, du vän, allt hvad du kunnat
För själ och hjerta, – för min samvets ro!
Ack gerna, gerna du mig friden unnat,
Men friden kan väl aldrig hos mig bo,
Dess milda blommor icke hos mig gro,
Ty jag gaf bort min kärlek och min tro!
Ja, äfven dig det känns så tungt att lemna,
Din varma blick mig fängslat mången gång,
Du täcka bild, jag vill dig här ej nämna,
Men i mitt hjerta har för lifvet lång
Ock du din boning, den är varm, fast trång.
Farväl! haf tack för vänskap, fröjd och sång!
Er vänlighet var sol dock i min smärta,
I dyra vänner, som jag älskat har;
Det fanns blott en, som i mitt varma hjerta
Har lemnat endast bittra minnen qvar.
Sen till försoning, men till vrede snar,
Hon dock en tid den bästa vännen var.
Visst har jag felat, mycket har jag brutit,
För henne slog dock alltid varmt mitt bröst;
Hon dömde hårdt, hon bröt det band vi knutit,
Hon gaf mig ej en blick, ett ord till tröst,
Hon lydde blott förnuftets kalla röst,
Och så vår kärleks vår blef mulen höst.
Engång ändå skall våren åter komma,
I våra själar rosor strö på nytt,
Hon än åt mig skall ge sitt hjertas blomma,
Hon glömma skall de mörka dar, som flytt,
Och tänka gladt på minnen, som vi bytt,
Jag bidar stilla, tills den våren grytt.
O, hvad är afsked? hjertats död och plåga,
Ett åskmoln på en sommarhimmel blå,
Ett sorgeflor kring diamantens låga,
En bitter kalk, som alla tömma få.
_Det_ afsked tyngst och bittrast är ändå,
När hjertan skiljas, som i kärlek slå!
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
Allt är förbi, – men evig saknad dröjer
Qvar i mitt hjerta, – jag blott minnas får
Det hem, som än för mig sin fägring röjer,
Som smyckadt uti vårlig prydnad står,
Ack, här jag lefvat elfva rika år!
Min ungdoms ljufva, friska, varma vår!
Väl hinna dagar klarna, dagar mulna,
Min saknad endast aldrig skall förgå,
Väl hinna vårar grönska, höstar gulna,
Och sommar komma, vintersnö också;
I evig blomning dock den nejd skall stå,
Som blir mitt hjertas rätta hem ändå!
Å. Ä. Ö.
Störd morgonfröjd.
Ur purpurkantad molnpaulun
Står Phœbus med ett hopp
Och väcker _Herta_, kära frun,
Med varma kyssar opp.
Och se! nu blir det lif i spelet!
Kung vinternatt laggt ner befälet.
Den unga _Flora_ tar bestyr
Med mor sins toilette,
Och brodren _Vestan_, – munter fyr,
Alltren en smula sprätt, –
Gör tusen puts och skälmska miner
Åt husets nymfer, små _Undiner_.
Till _Skogsfruns_ sofgemak han sen
Styr kosan under sång,
Nå, visst blir nåden brydd, då än
Hon saknar sin „chignon“,
Men grön hon gör sig dock på stunden
Och bjuder ungherrn ut till lunden.
Hvad lif och vakenhet der rå!
Der byggs, der väfs, der spinns,
Och under höga dômen blå
En sysslolös ej finns;
Men verket drifs med jubeltoner,
Som stiga upp mot ljusets zoner.
Hvar fjädrad sångare på mon
Är stadd i full kurtis;
_Kung Orre_ spelar ock sin ton
Bland ljung och lingonris;
Fru _Siska_ lyckats finna fäste,
Med mannens tillhjelp, för sitt näste.
Det märker, gömd af tallens skägg,
En gammal illslug _Gök_,
Och se! han smög ett olycksägg
I grannfruns nya kök... –
Han vet att i sin kärleksyra,
Hon ej kan räkna mer till fyra!
Men _Lärkan_, – fästad som det tros, –
Från tufvan svingar lätt
Och drillar (han är född fransos!)
Om frihet, ljus och rätt,
„Som skola omgestalta verlden
Och slå ur våldets händer svärden“. – – –
Pang! – – i detsamma hörs en knall,
Der känns en lukt af krut!
Uti ett nu är glädjen all
Och qvittrandet tar slut.
Syns ej en purpurfläck på näset? –
Jo, frihetsångarn bet i gräset!
Ett snöpligt slut på hans idyll,
Som väcker – skators skratt!
Fru _Spindel_, hon, som väfver tyll,
Tar saken mindre gladt;
I skrämseln släpper hon en fluga,
Som med aptit hon skulle suga.
Miss _Chauve-souris_, i sin reträtt,
Har fått en nerf-attack;
På stund _Herr Korp_ drar sin lansett
Ur svart examens frack,
Och jungfru _Groda_ hemtar vatten,
I hast, i sjelfva doktorshatten.
Så der i villervalla bytt
Är morgonstundens frid!
Den glada stämning nyss, har flytt
Och hvem har skuld dervid? –
Hör svaret: – „Men'skan, jordens herre!
Ej bland tyranner finns en värre“.
A–ï–a.
Den rätta stunden.
Öfver hafvet mot de fjerran land,
Som i hoppets färger för dem lågo,
Trenne ynglingar med längtan sågo;
Böljan våldsamt slog mot deras strand,
Intet hopp att öfver henne hinna,
Intet hopp att längtans skatter vinna.
Nästa morgon stodo de igen
Vid sin strand, och, se, en gränslös spegel
Vattnet låg; i slupens fylda segel
Vinden ljöd, men mer ej rörde den.
Stålblank brygga mellan hafvets stränder
Sammanband de vidt åtskilda länder.
Fåfängt varnad att på den ej tro,
Stålsko på sin fot den yngste spänner,
Glad och gäckande de rädda vänner
Styr han af, men ack! den svaga bro.
Brast – och knappast räddad ur sin fara
Lofvar han härnäst försigtig vara.
Oförfärad dock den andra går
Nästa dag att samma bana pröfva.
Hafvets döttrar vilja honom röfva,
Tusen stjernor strö de i hans spår,
Att den djerfve ned i djupet locka,
Stannade han endast att dem plocka.
Men de falska ej en blick han ger,
Der han flyger, lätt och fri som vinden.
Glädjens rosor växa opp på kinden,
Oafvändt hans skarpa öga ser
Blott rätt fram sin ljusa, djerfva bana
Och det sköna mål hans drömmar ana.
Lyckligt hinner han den fjerran kust,
Milda féer der hans mod belöna,
Kysst och blomsterkrönt utaf de sköna
Far han åter, full af lefnadslust,
Och sitt namn i djerfva drag inrister
Uti isens glas, som mer ej brister.
Men den tredje trodde sig mest klok,
Säker vill han blifva för all fara,
Och ännu en dag med färden spara.
Dagen kom, men med sitt hvita dok
Vintern redan hunnit stelnad bölja,
Hunnit hoppets gröna öar hölja.
Må i handling, som i dikt, min vän,
På det rätta ögonblick du akta,
Flyr det, skall du fåfängt på det vakta;
Aldrig, aldrig kommer det igen.
Blott engång är tillfället för handen,
Blott engång ingifvelsen för anden!
Lll.