Mins du ännu den korta ungdoms tid,
Då barnsligt glad du sväfvade i dansen,
Så blomsterlik och lätt som en sylfid,
Med ej en tanke än på myrtenkransen.
Men tidigt lifvets allvar mot dig kom,
Med löften dock så ljufva och så rika,
Och färg och mål snart sinnet bytte om,
Och dans och lek för pligten måste vika.
Sen har från nöjets rosenströdda väg
Med hvarje år allt längre bort du vikit,
Men maka, moder! denna dag oss säg,
Om lifvets löften någonsin dig svikit?
Din egen vår väl längesen har flytt,
Och kindens rosor bleknat bort med åren,
Men blommor vuxit kring dig städs på nytt,
Och allt ännu du står som midt i våren.
Hur rik du är, som få på denna jord,
Och rikedomen heter: barn och blomma,
På dig besannas så det gamla ord,
Att de dock äro lifvets fröjd och fromma.
Den skatten, o, hvad är den dig ej värd!
Den köptes ju med lida och försaka,
Men hafva hjertat fullt, fast blek och tärd,
Det kan blott, liksom du, en mor och maka!
Ja, kärlek, högsta kärlek är den lön,
Dig af så många hjertan nu beredes;
Och ny välsignelse med hvarje bön,
Med hvarje „Fader vår,“ af barnen bedes.
Nu fromma mor: den rika lönen tag,
Som Herren velat dig i dag beskära!
Se, denna dagen är dock främst _din_ dag,
Och heders kronan endast du får bära.
O, må så säll som nu till sensta dag
Du stå invid din ädle makes sida,
Hans fröjd, hans tröst, hans allt du städse var,
Ljus kring hans afton kan ock du blott sprida.
O, må af dina barn, de många små,
De spädas högsta lycka länge njutas:
Att kunna till en moders hjerta gå
Och så till hennes bröst i kärlek slutas.
Lll.
-----
Fotnot 1:
Fru Biskopinnan Schauman.
Den tidiga grafven.
O mörka graf, är du den brud,
Som blef af ödet mig beskärd?
Skall åt din kalla, hvita skrud
Mitt hjertas rosor bli en gärd?
O graf, så kall, så lugn, så tyst,
Så djup, så vemodsfull är du!
Mitt hjerta längtar dock att, kysst
Af kärlek, klappa högt ännu!
Och lifvet är så skönt, så ljust,
Så fullt af kärlek, hopp och fröjd.
Min själ af verldens skönhet tjust,
Än mot en framtid blickar nöjd.
Det finnes än att lefva för
Så mycket, mycket älskadt qvar;
Och jag ännu, förrän jag dör,
Så mycket att försona har.
Jag är så ung; mig lifvet bar
Så mången njutning, mången fröjd!
O, hvarför blef ej helsan qvar?
Hvi är jag uti förtid böjd.
Hvi är, o graf, blott du mitt hopp?
Hvi blef, o död, du trogen blott?
Att vissna redan i sin knopp,
Det blef min lefnads blommas lott.
Så skynda då min sorgsna mö
Och gif mitt svaga hjerta frid!
Uppå dess sår din vallmo strö,
Att det må hvila från all strid.
Fort! slut mig fast uti din famn,
För evigt, oupplösligt din!
Kom, skynda, skynda dystra hamn!
O, bleka brud! – kom graf, blif min!
–rl –rl.
„Vi behöfva vår.“
Inga sippor än, ingen fågelsång,
Och på träden der icke knopp engång,
Och ändå, ändå, ju mitt hjerta slår,
Som om ägde det fullt utslagen vår.
O du vackra tid, med ditt klara blå,
Med din sol och luft, unga begge två!
Lys och andas gladt uti lifvet ut,
Att vårt mörker flyr, att vår köld tar slut!
Lys, du Herrans sol, lys som sanningen,
Klar och stark och ren, ifrån himmelen!
Genomglöd i ljus hvarje lifvets år!
Vi behöfva ljus, vi behöfva vår!
–X.–
Strid och frid.
Ingen seger utan strid,
Utan oro ingen frid!
Vill du frid och seger vinna,
Låt ditt hjerta kämpa, brinna!
Ingen seger utan strid,
Utan oro ingen frid!
Fr. Berndtson.
Till Dagmar.
Från fjällarna i Kaukasus till Hvita hafvets bölja,
Från Niemens strand till fjerran kust, som Amurs vågor skölja,
Från öknarna i Turkestan till Finlands skymda dalar,
En framtids röst, en hoppets röst utur miljoner talar.
På skiljda språk, i skilda land, ett namn, ett älskadt klingar,
Det flyger ifrån strand till strand på sångens lätta vingar,
Det kommer ej som hjeltens namn, hvars ära sköljs af tårar.
Det kommer mildt som morgondagg i nordens ljusa vårar.
Från vågorna vid Öresund, från Seelands gröna stränder
En furstedotter kom en dag till våra fjerran länder.
Hon kom så ung, hon kom så rik med kärlek uti hågen,
Med själ så öppen, fri och ren som klara himlabågen.
Hon är ett nordens barn som vi, de samma stjernors lågor
Vi lärde älska ju engång och samma fjärdars vågor,
Densamma vår, som blommorna vid Dagmars vagga väckte,
Till Finlands fjerran gömda skär sitt milda välde sträckte.
Från glansen af sitt nya hem, ifrån palatsets salar,
Kanske en tanke sänder hon till Finlands vackra dalar,
Kanske när trött af lifvets prakt hon önskar ro och hvila,
Hon skall till våra skogars frid på längtans vingar ila.
O, kom till oss, när vårens sky sig öfver norden breder,
När skog och sjö och höjd och dal åt sig en fest bereder.
Kom sjelf liksom en vårens fläkt att hoppets skördar väcka,
Att hvarje sorg för väntad dag i Finlands bygder släcka.
Men om du icke kommer sjelf, så lär oss dock att tänka,
Att du åt Finlands trogna folk ditt hjertas tro vill skänka;
All jordens glans, all jordens prakt som snabba skyar fara,
Men lifvets bästa egodel, det är att älskad vara.
När öfver oss du herrska skall invid din makes sida,
Så lär oss trygga då den dag, som komma skall, förbida.
I hvarje ädel herrskardom, som af din make dömmes,
O, lär oss tro att der en bit af Dagmars hjerta gömmes.
Gabriel Lagus.