graf.
Hur fridfullt bäddad är grafven,
Som gömmer sångarens stoft,
Och höstens tårögda blommor
Kringsprida sin sista doft.
I fjerran höras sakta
De blåa vågors sång;
Men sångarens röst är tystnad,
Som sjöng för oss engång!
Haf tack för de vackra toner,
Du Suomis älskade son!
Haf tack för det arf du lemnat,
Förr'n Gud tog igen sitt lån.
„Hvi togs du bort så tidigt
Från lyckans blida famn?“
Så frågar hvart sorgset hjerta
Och suckar tyst ditt namn.
„Ren skördetiden var inne –“
– En hviskning vi få till svar:
„För himlaskördarn derofvan
Fullmogen den säden var!
Det ädelt är, skall renas
Till högre lif och ljus,
Förklaras och evigt lefva
Uti Gud Faders hus.“
e ***
Tiden.
Han är ett barn utaf evigheten,
Men missväxt, liten, ej hög som denne;
Med gudomstecknet uppå sitt änne
Han blef förvisad till menskligheten,
Att länka henne vid sina steg
Och börja sedan sin dystra väg,
Och gifva henne, hvad som är värre,
En kall, föraktfull tyrann till herre,
Som icke röres af hjertats tårar,
Som icke smekes af skönhets vårar,
Men vandrar framåt sin jemna stråt
Bland sorg och fröjder, bland skratt och gråt.
Med sin slafvinna invid sig bunden
Han vidtog genast den dystra runden
Tillbaks till källan, der hon upprunnit,
Der han af misstag sitt ursprung funnit.
Han går blott framåt, ser ej tillbaka,
Vet ej af hvila, vet ej af vaka.
Med sten i bröstet, med is till krona
Han kan ej tveka, han kan ej skona.
Han stannar icke, hur' högt man ropar,
Han skrider lugn ibland usla hopar
Af hinder, staplade på hans stig,
Af pest och fasor och blod och krig.
Han framgår orörd af alla skiften;
Ej barndomsvaggan, ej kalla griften,
Ej tidens stormar, ej fallna throner,
Ej hjertats suckan, ej dess passioner
Förmå att rubba hans jemna bana
Och få att svaja hans stolta fana.
Han har ej sinnen, han har ej känning
Af själens åtrå och hjertats band.
Blott majestätiskt kring egen tinning
Af stela lagrar en krans han virar;
Och sorgens smärta och glädjens yra,
De båda träffas utaf hans hand.
Uti palatset och uti kojan
Han tryckt sin stämpel med oväld hand;
Utaf den fångne han löser bojan
Och bryter vänskapens alla band.
Han bleker rosen på friska kinden,
Och hjertats minnen han strör för vinden,
Och hoppets fackla han ständigt släcker
Och tänder ständigt på nytt igen.
Och glädjens skenbild han ständigt räcker
Och ständigt rycker han undan den.
Han helar såret och åter sårar,
Med sorg och glädje han jemnt bedårar.
Af kärlekselden han tänder gnistan,
Och bruden bleknar i svarta kistan.
Han enar hjertan och misstro sänder
Och svuren tro han i falskhet vänder.
För heder, sanning ett hjerta glöder
Och tro förrådes af fala bröder.
Den makt, som vunnits med svåra strider
Af folk, som brottas, och folk, som lider,
På hvilka sekler sin krona lagt,
Kring hvilka härar ha' hållit vakt,
Allt, allt förskingras lik öknens sand
För tidens mäktiga, kalla hand.
Han reser verk och förstör dem åter
Och sten på sten han ej mera låter.
Det moln, som hotar, den syn, som tjusar,
Och den triumf, som oss mest berusar,
Som dimmig hägring igen försvinner.
En dröm, en suck blott! – och allt förrinner
Likt vattendroppan, som sprungit opp
Från snölavinen på alpens topp,
Blott för att undan den nästa hinna
Och fortast vägen till hafvet finna,
Och derfrån stiga till himlens skyar,
Och samma kretsgång igen förnyar.
– Så flygtar lifvet – en bitter lek
I dystert gråt och förrädiskt smek.
Så länge tiden sin makt utöfvar,
Så länge ängslas ett menskobröst,
Ty den på detta sitt välde pröfvar
Med ständig oro och ständig tröst.
Det måste kämpa, det måste strida,
Det måste fröjdas, det måste lida,
Det måste frukta, det måste hoppas,
Se hoppet svika, då just det knoppas.
Dock engång nalkas den stora dag,
Då tiden, dömd af sin egen lag,
I vanmakt ligger i stoftet krossad.
Då sväfvar hoppet, med vinge lossad,
I ljusa rymder, der sorg, bekymmer
Och tingens skugga ej mera skymmer.
Då delas molnen, då framgår mild
Den majestätiska, ljusa bild,
Som ofvan tiden i seger thronar
Och allt i kärlek och frid försonar;
Som vilsna barnet ifrån det höga
Städs har bevakat med fadersöga,
– Dess gjutna tårar, dess tysta strider, –
Långt förrän ändtligt det se'n omsider
Från tidens stormar har hunnit hamnen
Och hvila finner i fadersfamnen.
Percival.
Hafvets flicka[2].
(Samlarinnan af dessa „mosaiker“ ber skalden
ödmjukt om tillgift, för att hon utan hans
vetskap tillegnat sig följande vackra dikt,
som icke finnes i hans samlade arbeten.)
Och Emilia sjunger så,
Sången hörs på vågen gå:
Hafvets fria, vackra flicka
Föddes på det friska blå.
I hemmets blåa gårdar hon hvilat,
Slumrande vindar ha hvilat vid hennes sida;
Lugn var på ytans
Glans och den höga
Himmelens sol sig doppade blank i
Djupets förklaring.
Men nu steg ur böljans famn
Längtan utan mål och namn;
Hafvets vilda, vackra flicka
Bada vill i fjerran hamn.
Ur hemmets blåa armar hon ilar,
Vingade vindar vakna vid hennes sida,
Fladdrande flägtars
Lek och vaggande
Vågornas vilda lust omsusa dess
Bana i badet.
Bojan, som dess frihet band,
Bojan löste hennes hand;
Vilda hafvets vackra flicka
Har från sin gröna strand.
Hvita slöjor i solen blänka,
Hvinande vindar hvifta vid hennes sida;
Svanor i skinande
Silfver simma;
I hafvets svällande svalka svärmar
Emilias längtan.
Och en röst jag hviska hör,
Rösten bort i stormen dör:
Hafvets flyende vackra flicka
Evig längtan med sig för.
Lockarna fladdra på våta vågen;
Vingade vindar hviska vid hennes sida;
Tindrande stjernors
Saliga lust sig
Speglar i djupets oändliga vemod; –
Emilia flydde.
Z. Topelius.
-----
Fotnot 2:
„Emilia“ heter ett af de täckaste fartyg, som någonsin spänt sina
hvita vingar till flygt i Österbottens vimpelomfladdrade hamnar.
Ofvanstående lilla genljud af Almqvistska strängar skrefs vid en
utvisitation, då flaggorna längtansfullt pekade bort mot Levantens
glödande himmel.
Sjung!
Sjung, o, du lilla fågel glad,
Qvittra högt uti morgonstunden.
Svara skall jag från trädens blad;
Låna röst utaf vind i lunden.
Och om högt emot skyn din drill
Uppå djerfva toner sig gungar,
Ifrån molnen jag svara vill
Med den blixt, som utur dem ljungar.
Men om ensam med sakta röst
Du din tysta sång blott framandas,
Svarar jag ur ditt eget bröst, –
En suck, som med tonerna blandas.
–rl –rl.
April.
Det var den falska dagen,
Den första April det var;
Då hvar och en får narras
Allt hvad man hjerta har.
Då satt der en flicka ensam,
Så skälmsk i håg och sinn,'
Hon ville ej bli narrad
Och derföre stängt sig in!
Men, ack, i ensamheten,
Der bo de tankar mång;
De tvinga den glada flickan
Att _tänka_ för första gång.
Hon gömt sig bort från verlden,
Vill glömma att den fanns till,
Så kommo objudna tankar
Och narra henne April!
De rullade opp för henne
En tafla ur hennes lif,
Med endast klara dagrar
I förgrund och perspektiv.
Hon tårades i sin lycka
Och hjertat af fröjd stod still! –
Då bröt sig en suck ur djupet
Och hviskade tyst: April!
Hon tänkte på allt i verlden,
derpå med sin tro hon byggt,
Hur högt hon stält dem alla,
Om hvilka hon engång tyckt,
Hur goda, kloka och sanna
Hon ännu dem finna vill,
Hon glömde den arma, lilla,
Det var den första April.
Hon kände sig rätt olycklig
Och sorgsen i hjertegrund,
Då hela den ljusa taflan
Fick skuggor i samma stund.
Dock, än hon blott tänkt på andra,
Sig sjelf nu hon pröfva vill, –
Det hade hon ej bort göra,
Det var ju första April.
Så granskade hon sitt hjerta,
Dess lust och mod och mål;
Men hvilket menskohjerta
En sådan granskning tål?
Hon byggt på sin _fasta vilja_
Och satt sin lit dertill,
Och nu så tveksam och bruten
Den narrat henne April!
Och långt var dagen liden
Och månen sken matt på snön,
Då sjönk hon i hjertats armod
Och ångest ner i – bön.
Hon bad, bad länge och ödmjukt
I qvällens stillhet och si!
Då hon uppstod leende, lycklig,
Den första April var förbi.
–X.–
Slottet vid hafvet.
(Efter Uhland).
Har slottet i qvällens timma
Du sett vid hafvets strand,
När gyllene skyar simma
Derofvan i purpurbrand?
Har du sett det djupt sig böja
I speglande vågors dans?
Har du sett det stolt sig höja
Bland moln i aftonglans?
„Väl slottet i qvällens timma
Jag sett vid hafvets strand,
Vid månens bleka strimma –
Och åskmoln vid himlens rand.“
Och vågor och vindar sig rörde
I yrande, muntert språng?
Och från slottets salar du hörde
Lif, jubel och festlig sång?
„Tyst slumrade land och vatten;
Blott från slottet jag höra fick
En klagosång ljuda i natten,
Och tårar skymde min blick.“
Såg du konungen, stolt och mäktig,
I purpur och kunglig skrud?
Och hans drottning, rik och präktig
Och smyckad som en brud?
Förde de ej vid handen
En jungfru, skön och huld,
Ljuf som böljans sång vid stranden,
I fladdrande lockars guld?
„Väl såg jag de båda gamla,
I sorgdrägt med tröstlös håg,
Som hvart älskadt minne samla –
Men jungfrun ej jag såg“.
Theodor Lindh.
Till Rosina.
(Julafton 1872).
Ser jag dig skön vid ljusens glans
I festlig skrud
Sylphidlik sväfva hän i dans,
En nöjets brud;
Med ögon som juvelers skatt,
Med kind så skär,
Med snöhvit ros i lockens natt,
Du tjusning bär.
Och ser i hemmets verld jag dig,
En älsklig fée,
Det tycks som blommor på din stig
Uppspirade.
Så liffullt, leende och gladt
Du ordnar der,
Jag ser dig, och jag känner att
Du är mig kär!
Och såg jag dig i qvällens frid
I vemod sänkt.
Med tårars dagg på kinden blid
Som drömmen stänkt,
Jag tog dig till mitt hjerta då
Och ville der,
Dig värna för allt ondt och så
Dig hålla kär!
Och ser jag dig på villors väg
Bland flärd och grus,
Får jag ej bedja för dig, säg?
Fly verldens brus.
Så skimrande dig lockar der
Den nöjets stig,
Men ej till fridens hem den bär,
Låt varna dig!
Och ser jag dig en sabbatsstund
Vid korsets fot,
Då bönen darrar på din mund
I sorg och bot.
Du är mig kär, ja kärast då,
Men fullt jag vet,
Att Gud dig älskar högst ändå
I evighet!
e ***
Med en bukett på Emmys födelsedag.
När för glansen från det höga
Rosen öppnar tyst sin knopp,
Ler och fröjdas – då sitt öga
Emmy slog för ljuset opp.
Derför sommarbarnen alla,
Blommor utaf tusen slag,
Henne ömt sin syster kalla,
Helsa henne gladt i dag.
Smyckade de stå i lunden,
Väntande den väna mön,
Bedja fromt i morgonstunden
För sin systers väl en bön.
Och att tolka, hulda flicka,
Sina blyga känslor, nu
Dessa sändebud de skicka; –
Slut dem till ditt hjerta du!
Fr. Berndtson.
Hemlängtan.
Du lilla fågel din visa sjung,
Sjung gladt dina vackra driller.
Du är ju glad, du är fri och ung,
Ej tyngd utaf verldens griller.
Din maka älskar du varmt och ömt,
Och boet och dina ungar.
Ej annan sällhet du nånsin drömt,
Der du på grenarna gungar.
Högt sorla friska och muntra bäck,
Der du bland klipporna hoppar;
Men slingra klar och så älskligt täck
Bland blomstrens leende knoppar.
Tyst susa vind uti trädets topp,
Ljuft dofta blomma i dalen.
I hvisken glädje och andens hopp,
I söfven sorgen och qvalen.
Då här jag lyssnar till eder sång,
Min tunga lott jag vill glömma,
Och säll och lycklig ännu engång
Mig i min hembygd skall drömma.
–rl –rl.
Elfdrottningens råd.
I skogen gick en yngling en kulen hösteqväll,
Då månans strålar lekte ibland träden,
Och mången stjerna strålade så klar på himlens pell,
Men vissna voro blommorna på heden.
Och ynglingen, han tänkte: „Ack hade jag ändå
En vän, som ville med mig här uti skogen gå!“
Och vinden hven så dystert uti skogen.
Då kom en elfvadrottning, ljuf som en sommarsky
Och skön lik en Augusti-natt i norden:
O, hör mig, bleke yngling, du får ej från mig fly,
Men säg mig, hvi du är så sorgsen vorden.
Hvi vandrar du så ensam i ödslig hösteqväll,
Säg, trifs du icke bättre vid härden i ditt tjäll?
Och vinden hven så dystert uti skogen.
„Du ber mig att dig säga, hvi jag så sorgsen är,
Och hvarför jag ej hemma trifs vid härden;
Du väna elfvadrottning – jag har en vän så kär,
Hon kärast är mig utaf allt i verlden!
Och intet är mig rikedom, och prakt och gods och guld,
Emot den vännen kära, min mö så skön och huld'“
Och vinden hven så dystert uti skogen.
„Och sorgens dagar kommo och hösten blef så tung,
Och ofta var jag sorgsen i mitt sinne;
Jag sökte dock mig trösta, jag var ännu så ung,
Jag hoppades att bo i hennes minne.
Nu kan jag dock ej mera, som förr, min älskling tro;
Och derför börjar sorgen uti mitt hjerta bo!“
Och vinden hven så dystert uti skogen.
Och liten elfvadrottning, hon satt på tufvan der;
„Jag dig förstår, men lyssna hvad jag säger:
_Tro den, du älskar, tro blott_, och mins hvad jag dig lär,
Du lycklig är, så länge _tron_ du äger!
Så följ mitt råd, o yngling, blir du bedragen ock,
Bedrag då ej tillbaka, men tro din vän ändock,
Så skall väl Gud till slut din tro belöna!“
Och liten elfvadrottning försvann från skog och hed,
Och släckta voro brasorna i tjällen,
Och ingen vänlig måne sitt ljus nu mera spred,
Och mörk och mulen var ock himlapellen.
Men ynglingen var tröstad: „min höst blir mer ej kall,
Ty elfvadrottnings råd jag nu alltid minnas skall,
Och Gud skall väl till slut min tro belöna!“
Men du, som irrar fridlös och sorgsen verlden om,
O, lyssna här till denna enkla saga,
Och liten elfvas råd nu att vänligt höra, kom,
Hon sorgen ur ditt bröst skall snart förjaga:
Blott _tro på den, du älskar_, blir du bedragen ock,
Bedrag då ej tillbaka, men tro din vän ändock,
Så skall väl Gud din tro till slut belöna!
Nanna.
En gnista.
Bland millioner andra, som lefvat en minut,
En liten lekfull gnista på äfventyr flög ut.
Föll ner bland vissna rosor och torra minnesblad
Och dansade ibland dem en stund, så yr och glad.
„Jag undrar,“ tänkte gnistan, „om någon blomma vet,
Hur skönt det är att brinna, i glans och herrlighet;
Att fri i rymden sväfva som tusen stjernor små?
Jag tänder dem, för ro skull, så få de det förstå.“
Men eld är eld, om äfven en flygtig gnista blott;
Och vissna blommor brinna, fast deras glöd förgått.
„För ro skull“ sammanförda, på lek de möttes så –
En vindflägt kom, – och blomstren i ljusan låga stå.
Från blommorna till skogen, från skogen upp till byn
Der vexa lågor, lågor, så himmelshögt mot skyn.
Och sorg och tårar vittna för morgonen, som gryr,
Att yr en liten gnista flög ut på äfventyr.
–X.–