En tår.
På himlen skrider rosenskyn
Med kant af klara guld,
Och uti skyn i drömmar står
En engel skön och huld.
Ur drömmen väckt, sänks engelns blick
Ömt uppå jorden ner.
Han varsnar der en flicka vän
Och emot henne ler.
Ty engeln funnit har så klar
Utaf sig sjelf en bild;
En själ så fri från jordens stoft,
Så god, så ren, så mild.
På hennes panna dock ett moln
Af sorger samlat sig.
Hon stridit, kämpat och ännu
Är törnbeströdd dess stig.
O arma hjerta, nekas dig
Väl hvarje jordisk fröjd?
Har hoppet flytt? är ensam nu
Du under sorgen böjd?
Blef att försaka städs din lott;
För andra offra sig?
O syster, om jag kunde blott,
Jag skulle trösta dig.
Så suckar engeln, och en tår
Ur fylda ögat föll.
Den föll till jorden. I sin kalk
En lilja den behöll.
Du, sorgens bleka syster, tag
Den liljan af min hand.
Så klar en perla ligger der,
En tår från englars land.
För dig och för din sorg den gjöts
Och för ditt hjertas strid;
Af syster till en syster sänd
Att bringa tröst och frid.
–rl –rl.
Anna.
Din faders fröjd, din moders hopp,
Och hemmets sol och frid,
Så frisk som vårens första knopp,
Som strålen ljuf och blid,
Som rosen älsklig, skön och täck,
Som daggtår'n ren och skär,
Så yr som skogens muntra bäck,
Bland oss du sväfvar här.
En vänlig sjö i spegelglans,
En fjärils ystra språng,
En liten elfvas lätta dans,
Om kärlek, fröjd och sång,
En dröm om Edens vårar blott,
En sky, som solglänst ler,
Så är ditt lif. – O sköna lott!
Hvad kan du hoppas mer.
Du känner ej de djupa qval,
Som störa nattens blund,
Ej lidelsernas vilda tal
Och ej den bittra stund,
Då hjertat såradt, mattadt, kallt,
Förtvifladt sjunker ner
Och söker fly sig sjelf och allt
Och ingen räddning ser.
Ack, skall jag se dig än en dag
I lifvet jägtad, trött,
Med kalla, slappa, bittra drag,
Försliten och förnött,
Så qvalet mist sin udd, och fröjd
Ej mera fröjda kan.
Ack, stackars barn! Så hopplöst böjd
Jag mången, mången fann.
Dock nej! – Allt älskligt, skönt och godt
Djupt i ditt hjertas grund
Skall vecklas ut och vexa blott
För hvarje bitter stund,
Och skön, som i din ungdoms vår,
Du stå vid slutadt lopp
Med segerkrans kring gråa hår
Af kärlek, tro och hopp.
Theodor Lindh.
Källan.
Källa, klar som kristall, kylig som morgonvind,
Hvi förtorkar ej dig middagens heta glöd,
Säg, hur' värnar du dig mot
Solens stråle, den glödande?
Vill du vara som jag, svarade källan mig,
Vill du vara dig sjelf, lefva ditt eget lif,
Äg ett djup, som jag äger, –
Rent i botten, med flöde rikt.
W. N–m.
En fråga.
Jag blir förvirrad, döf, – mitt stackars öra
Så villigt lyss ändå, – vill mera höra
Utaf det ordsvall, som din fagra mund
Kringbrusar mig på dygnet hvarje stund.
Blir du ej trött att ständigt qvittra så?
Jag blir ej trött att ständigt höra på!
Och hvad är det du sladdrar, ljufva flicka,
Om stjernorna hur' klara ned de blicka,
Om dina blommor och om daggens tår,
Om allt hvad oskuld tänka, drömma får,
Om dina visor, dina dufvor, lam,
Om runorna i björkens hvita stam,
Om näckens ros på insjöns blåa bölja,
Om glada bilder, som ditt hjerta följa;
Men tyst, – en liten fråga jag dig gör,
Sen lika villigt jag dig åter hör:
– Säg hur' din snabba tunga kunnat få,
Ett rum inom de purpurläppar små?
e ***
Till en silfverbrud[1].