Det var en imponerande företeelse. Den okändes väldiga kropp var höljd
i en raggig päls av övernaturlig tjocklek och vidd; hans kolossala
fötter voro instuckna i lädergaloscher av, föreföll det, hittills
aldrig skådade dimensioner, och någonstädes högt uppe i luften — herr
Corpwieth hisnade då han lät blicken gå mot höjden — kröntes verket av
ett huvud bevuxet med någon hårliknande buskväxt.
Den okände motsvarade fullkomligt den bild av jätten Bumburrifex, som
med skräck och fasa hade uppfyllt herr Corpwieths gröna barndom för
några år sedan, och han skulle just mekaniskt se sig om efter makan
Bumburra, då den okände tog till ordet.
— Jag såg att ni hälsade på herrarna därborta, sade han, och då måste
ni väl vara herr Corpwieth. Herr Nässellöf och herr Melón fylla hos
mig sitt behov av den utmärkta _crême pour le rhume de cerveau_, ett
klassiskt medel, säga de. Jag misstänkte er genast, tillfogade han, men
kände mig inte säker på min sak och tänkte redan gå.
Jätten drog krampaktigt in luften genom näsborrarna.
— Men vad är det? frågade han halvt för sig själf. Det luktar rentav
som kristet blod.
Herr Corpwieth ryste. Men i nästa ögonblick påminde han sig att han
just lagt märke till en tallrik svensk svartsoppa på den distingerade
militärens bord i grannskapet. Han återfann i ett nu hela sin vanliga
säkerhet.
— Pardon? sade herr Corpwieth milt förebrående.
— Ni har rätt, svarade den okände. Ursäkta för all del! Mitt namn är
Malm, Nikodemus Malm.
— Corpwieth.
— Mycket angenämt!
— Charmerad! Var god och tag plats...
— Tack. Herr Malm tog emellertid inte plats. Han ryckte upp pälsen, for
med knytnäven ner i västfickan, framsläpade stönande ett silvermynt
och fattade herr Corpwieths whiskyglas. Herr Corpwieth trodde ett
ögonblick, att hans nya bekantskap ämnade förfriska sig och beredde sig
att med kraft tillbakavisa en eventuelt erbjuden gottgörelse. Men herr
Malm inskränkte sig till att knacka på vaktmästaren.
Herr Olander, som denna afton verkade ute i stora salen, ilade till.
— Betala! mullrade herr Malm. Hur många whisky?
— En whisky? Ja. Enochtjugofem. Tjugofem procents förhöjning:
enochsjuttio. Ingen soda? Nej. Vanligt vatten? Ja. Ingentingannat? Nej.
Enochsjuttio.
— Var så god! sade herr Malm. Myntet föll ned på bordsduken.
— Jaså. Stopp! Herr Malm högg tag i det igen, fiskade upp ett annat
och utbytte den först framtagna silfverslanten mot ett omisskänligt
tvåmarksstycke. Herr Olander bar upp kollekten och drog sig tillbaka.
Scenen hade utspelat sig med blixtlik snabbhet. Att herr Corpwieth inte
kom sig för att reagera mot herr Malms onekligen något självrådiga
ingripande berodde emellertid inte på, att hans vid så många prövande
tillfällen ådagalagda rådighet denna gång undantagsvis skulle ha lämnat
honom i sticket. För en ytlig betraktare hade det visserligen kunnat
tyckas så. För oss däremot är det utan vidare a priori klart, att detta
icke kunde vara fallet. Något, en eller annan särskild omständighet,
måste ha avlänkat herr Corpwieths uppmärksamhet från det mindre viktiga
till förmån för det mera viktiga, d.v.s. till förmån för något som
kanske ingenting betydde men _måhända kunde komma att erhålla_ sin
betydelse.
Ett moment förelåg i själva verket som attraherade herr Corpwieths
intresse. Det första myntet, det som herr Malm skyndat sig att byta
ut mot ett annat — herr Corpwieth hade blott flyktigt sett det skymta
förbi, men vad var det som förefallit honom så egendomligt bekant? Det
var större än den finska tvåmarksslanten, det hade en fullare klang.
Var låg del bekanta? Herr Corpwieth kom av någon outgrundlig anledning
att tänka på Högholmen.
— Högholmen, "Djurens konung", letade han sig fram. Och så inställde
sig plötsligt ett nytt begrepp: Schiller!
Ha! nu såg han med ens det rullande myntet, ett virrvarr av zoologiska
företeelser avtecknade sig för hans inre öga: det var heraldiska
kreatur av den sort han för ett par veckor sedan iakttagit på
vapensköldarna, medan _Orleanska Jungfruns_ tretton akter utspelade
sig! Intet tvivel, myntet var ett engelskt crownstycke.
Herr Corpwieth hade måhända kunnat vedervåga en direkt fråga i ämnet.
Men varför ha andra att ge ett svar, som man kan ge sig själv? Herr
Corpwieths hela verksamhet bygger på den övertygelsen, att det icke
ges någon under mänsklig medverkan åvägabragt omständighet, som inte
mänsklig intelligens — mänsklig intelligens över medelnivån i varje
fall — mäktar sönderdela i orsak och verkan, och att det icke gives
något förhållande mellan en människa och ett ting, som inte en människa
— en människa av gentleman-detektivens art — förmår upplösa och
förklara.
Det var inte många sekunder han behövde för att nå klarhet i saken. Men
detta var tillräckligt för herr Malm, vars massiva stofthydda tydligen
inneslöt en brinnande och rörlig ande. I en handvändning hade han fått
liv i rockvaktmästaren. Herr Corpwieth fann sig insvept i sin ulster.
En käpp — gudarna vete för resten vems, här var påtagligen inte tid
att uppehålla sig med bagateller — trycktes i hans hand. Den mörkbruna
sammetshatt, som så förträffligt harmonierar med herr Corpwieths
sydländska teint och står så pikant mot hans nordiskt ljusa lugg,
stjälptes på skulten. En halv blick mot vännerna vid kakelugnsbordet,
vilka med deltagande intresse iakttogo de successiva faserna i det
öde som utvecklade sig kring herr Corpwieths person. Och så greps
gentleman-detektiven under armen av den energiske herr Malm och
släpades ut genom dörren och nedför trappan.
På nedersta trappsteget hejdade herr Malm framryckningen.
— Jag är apotekare, tillkännagav han.
— Härligt! svarade herr Corpwieth, som ännu aldrig varit inne i ett
apotek och aldrig hade sett en levande apotekare.
En bil surrade vid trottoarkanten.
— Det är vår bil, sade apotekare Malm.
Var så god och stig på!
Herr Corpwieth tvekade. Bilen såg inte bred ut.
— Stig på! upprepade herr Malm med en stämma, som föreföll den vid
kollegernas yrkesmässigt diskreta diktion vane herr Corpwieth sällsport
övertygande.
— Efter er, sade han emellertid med sin vanliga artighet.
— Stig på! skränade jätten för tredje gången. Det finns nog plats för
två. I värsta fall får ni ta mig i knäet.
Herr Corpwieth gav sig. Herr Corpwieth tumlade in i bilen. Apotekaren
vältrade sig in i sin tur. Dörren slöt sig kring dem, och fordonet
satte sig pustande i gång.