— Nej, sade den olivhyade unge mannen och sträckte sig mot whiskyglaset
med den åtbörd, med vilken man söker fatta en annans stödjande hand,
nej, jag måste tillstå, att jag inte känner mig hemmastadd i dessa
environer.
Scenen var Catani, lördagen den 5 december 1914 kl. 9.56 på aftonen,
och den som anställde den melankoliska reflexionen var herr Corpwieth.
— Det här är jag inte van vid, fortsatte han efter att ha sväljt en
klunk av den porlande brygden.
Hans anmärkning var träffande som alltid. Uteliv ingår icke i
herr Corpwieths med omutlig konsekvens genomförda levnadsordning,
och vid denna tid på aftonen sitter han i regeln i sitt trevna
arbetsrum, sysselsatt med att översätta något alster ur den
finskspråkiga detektivlitteraturen — sådan är nämligen herr Corpwieths
favoritförströelse på sysslolösa stunder, frånsett dem naturligtvis som
han tillbringar i det ämbetsverk, där han räknar tjänsteår.
— Den förbaskade H.N.! Det stadium i hans tankars gång, som markerades
av detta hos den orubbligt lugne herr Corpwieth onekligen rätt
överraskande känsloutbrott, hänförde sig till det faktum, att han
på denne sin väns uppfordran företagit sig att studera Ture Jansons
Catanipoesi. På grund av dess suggestiva inflytande höll han nu på att
avlägga sitt första besök i den berömda lokalen.
Vid detta laget hade emellertid herr Corpwieth, måhända ej alldeles
utan medverkan av den stärkande whiskyn, redan till god del
ackommoderat sig efter den för honom främmande miljön, och han började
anställa sina iakttagelser.
Mycket riktigt, där — under spegeln — satt herr Ture Janson i egen
person. Det var inte möjligt att misstaga sig: pince-nez'n, som
ständigt befann sig på fallets brant och endast genom ett permanent
underverk avhölls från att rutscha ner långs det sluttande planet;
det omsorgsfullt ovårdade håret — ingenting saknades i signalementet.
Till yttermera visso rökte han en yruracbat; herr Corpwieth, som själv
kultiverade cigarretten Klubb 7, kunde på lukten skilja 183 olika
cigarrsorter, och han förnam tydligt till sin plats vid dörrbordet
det Hirschsprung'ska rökverkets utprägladt indifferenta doft. Den
vaktmästare, som just nu framställde alternativet "pilaff" eller "lamm
på tartariskt vis", var av allt döma herr Wagner. Diagnosen var således
klar.
— Låt oss söka avgöra, sade herr Corpwieth, vilka de båda andra vid
spegelbordet kunna vara; på detta sätt öva vi våra gåvor. Han till
höger, som under halvslutna ögonlock på ett ganska försåtligt sätt
iakttar de båda andra, också han med en yruracbat i gipan, ja, det kan
blott vara journalisten Bergman — mycket riktigt, nu plottrar han på
menyn, gamla vanan att skriva på matsedlar. Och den tredje? Ser man
på, också han sitter och petar med en blyertspenna — det var då ett
fruktansvärt litterärt sällskap. Herr Corpwieth tänkte med deltagande
på vännen och kritikern H.N., som om lyckan var god kanske nu fick
någon extra volym att recensera till julen, eventuellt en novellsamling
med de tre herrarne som gemensamma upphovsmän. Att de besjälades av
en stark gemensamhetskänsla var tydligt, ty just nu meddelade de herr
Wagner sin avsikt att på tremanhand dela en pilaff.
— Men nej, han skriver tydligen inte. Han ser upp och han ser ner, han
drar ett streck nu och ett streck då — han tecknar. Nu har jag det,
det är utan tvivel gentleman-karrikatyrtecknaren Birger Dahl! Att döma
av hans välbalancerade, förnöjda ansiktsuttryck har han brytt ut sin
vanliga knock me down mot en pick me up. Såvida inte den sybaritiske
unge mannen rentav har en kiss me quick i tankarna!
Herr Corpwieth rodnade över sin frivola reflexion, och han skyndade att
dränka sin förvirring i en ny klunk ur det outtömliga glaset, det var
visst redan den tredje sedan mindre än en timme.
Ceremonien utföll till hans fulla belåtenhet, och han återgick
till sina iakttagelser. Offret för herr Dahls ritstift? Det var
tydligen någon vid bordet, som upptar väggstumpen till höger om den
grönglaserade kakelugnen.
Med den borne detektivens intuitiva blick för den anmärkningsvärda
detaljen observerade den för Cataniförhållandena främmande herr
Corpwieth genast den åtting, som ensam intog bordets mittpunkt, och
som i en annan lokal än detta konstnärs- och journalistlocus icke hade
förefallit så demonstrativt, så omöjligt mikroskopisk. Därnäst fångade
herr Corpwieths tränade blick synen av tre enorma glas, tre väldiga
kupor i vilka glänste några droppar av en oljig vätska — "cognac
Martel från 1812", avgjorde herr Corpwieth beslutsamt, återkallande
i sitt minne en reminiscens från det kulinariska samtal han fört med
amanuensen Bergdahl, vid den frukostmiddag varmed denne givit äventyret
med päronstjälken dess naturliga epilog. De mänskliga accessoirerna
till den lilla flaskan och de stora glasen utgjordes av trenne affabelt
konverserande herrar.
Herr Corpwieth gled med en ormlik rörelse fram över soffan — det slitna
och följaktligen hala ovantåget gynnade i hög grad denna manöver — och
det lyckades honom att på något övernaturligt sätt låta blicken svepa
förbi pelaren, som skymde utsikten, och mellan huvudena på de tjugofem
medlemmar av Flora och Fauna-sällskapet hvilka under doktor Fjäderlöfs
entusiasmerande ledning dryftade naturens under vid ett långt bord mitt
i salen.
— Ha! idel bekanta!
Vid kakelugnsbordet företedde i själva verket herr Nässellöf sin
distingerade profil och sin aristokratiska hållning, medan den långe
ynglingen herr Söderholm kröp i hop på sin stol på det för honom
karakteristiska sättet. En tung lock vällde fram över pannan, hans
djupa blick förrådde att det hörde till hans vanor att tänka; medan
det känsliga draget kring munnen talade om, att han om lyckan var god
kanske också var en poet.
— En intressant företeelse, mediterade herr Corpwieth, just så bör
han se ut, den lovande politikern, som med sin efter den moderna
psykologiska vetenskapens alla regler uppbyggda avhandling om den
finska gubbålderns optimism för ett par år sedan frambesvor en
diskussion, som rasade i sju månader.
Herr Corpwieth läskade sig efter denna långa tankesats och beslöt med
det strängt metodiska sinne som utmärker honom, att identifiera också
den tredje av de tre och så tända sin detektivlampa och uppsöka sin
paulun.
Jaha, där fick han sikte på honom. Jaså, det var bara han! Den tredje
erbjöd faktiskt ingenting av intresse. Det var helt enkelt herr Thomas
Melón. Det enda, som möjligen kunde anses förråda något karakteristiskt
— "eller rättare brist på karaktär", filosoferade herr Corpwieth — var
det förhållandet, att herr Thomas Melón bar en halvrökt cigarr mellan
sina slätrakade läppar, medan han höll en andra färdigsnoppad cigarr i
beredskap i handen under det att en tredje, tillsvidare osnoppad, låg
framför honom på bordet och väntade på sin tur och sex andra stucko
fram ur cutaway'ens bröstficka som patronerna på en tscherkessisk
soldatbringa.
— Ja, vi känna varandra och det inte endast som kolleger, tänkte herr
Corpwieth, och ett litet, spetsfundigt leende krusade hans läppar vid
tanken på herr Thomas Melóns för en tid sedan inträffade mystiska
försvinnande, med tyåtföljande lyckliga återfinnande tack vare hans,
herr Corpwieths, skarpsinniga och beslutsamma ingripande i den dunkla
affären.
Men varför hade Melónen, denna enkla man, ifört sig högtidsskrud,
och vad innebar det högtidliga drag som till och med en mindre övad
iakttagare än herr Corpwieth kunnat lägga märke till på de andras
uttrycksfulla anleten?
I detta ögonblick framsträcktes en hand mot askkoppen. Det var en vit,
mager senig hand och den slöt i sitt fasta grepp en pipa, försåvitt
avståndet tillät en diagnos — en engelsk B.B.B.--pipe.
— Det sitter således ännu en fjärde person vid bordet, var herr
Corpwieths logiska reflexion, ehuru jag inte kan se honom. Vem kan det
vara.
Dock just nu såg den försvunne och återfunne upp, hans blick mötte herr
Corpwieths, och han skyndade sig att egna sin välgörare en vördsam
nick, i vilken skönjdes erkänsla och oskrymtad respekt — men så
föreföll det verkligen herr Corpwieth, ännu något, han kunde inte säga
vad.
Detta perturberade honom och gjorde honom mottaglig för inflytandet
från begreppet _främling_, representerat av den okända handen med
pipan, och resultatet blev att herr Corpwieth, som eljes aldrig
förlorar en hårsmån av sin behärskning, i hastigheten reste sig och
utförde en formlig bugning för sin vän och protegé Thomas Melón.
Denna, åtminstone i stort sett, enkla handling, blev avgörande.
Den förde med sig oväntade händelser.
Då herr Corpwieth om några sekunder åter sjönk ner i sin soffa, hade
situationen förändrats.
En okänd person hade trätt fram till hans bord!