En blick var nog att säga den med Helsingfors topografi väl förtrogne
herr Corpwieth var han befann sig, då han steg ut ur bilen. En smutsgul
husfasad. Burspråk och erkrar i form av de mest maligna tumörer. En
fris med stiliserade exemplar av sillen, detta mystiska havsdjur. Var
inte detta Skatudden, så var det en feberdröm.
Det var Skatudden. Det var Lotsgatan.
— 21, läste herr Corpwieth på nummerskylten över den trappa, framför
vilken bilen stannat.
Huset var ett hörnhus, och första våningen upptogs av ett apotek,
Skatuddsapoteket eller, som officiella benämningen lyder, "trettonde
apoteket i Helsingfors".
— Mitt apotek, fastslog herr Malm och gick med egarens säkerhet till
attack mot ingångsdörren. Han dängde nävarna mot den, han ringde,
han bultade ånyo, och under allt detta mullrade han, hoppade han
jämfota och väsnades han förfärligt. Herr Malm avslöjade sig allt mera
deciderat, tycktes det herr Corpwieth, som en i hög grad passionerad
natur.
Nu blev det ljust i apoteket. En skugga gled mot dörren, det klickade
i låset, dörren gick upp. Herr Malm störtade in, herr Corpwieth följde
i något långsammare tempo. Besinningen är en för herr Corpwieth i
hög grad utmärkande egenskap. "Kallt blod och varma kläder!" är en
levnadsregel som han i hela dess vidd tillämpar med aldrig svikande
konsekvens.
Den som öppnat var en ung dam: en särdeles intagande företeelse,
konstaterade herr Corpwieth omedelbart med sin vanliga sinnesnärvaro.
Apotekaren påbörjade något som liknade en presentation.
— Fröken är min farmaceut, sade han. Herr...
— ... herr Corpwieth, jag känner redan herr Corpwieth, avbröt den söta
varelsen. Edith Limburg är min bästa vän. Hon har talat om allt för
mig! Jag är Eva Lindblad.
Hon har visat mig porträttet som ni gav henne. Gud vad ni är... vad ni
är skicklig.
Herr Corpwieth bugade världsvant. I sanning, fröken Eva Lindblad _var_
förtjusande!
— Men här blir nog inte tid till sådant, sade sig herr Corpwieth, som
aldrig förlorade kallets förpliktelser ur sikte. Till yttermera visso
drog också apotekaren försorg om att det inte blev något sådant.
— Har ni senegaldekokten i ordning? frågade han sin farmaceut, medan
han krängde av sig pälsen. Hur är det med de båda brompreparaten?
fortsatte han med kraft. Har ni fått aspirinemulsionen färdig? Har ni
gått i land med bismutsalvan?
Fröken Lindblad försvann på lätta fötter, överväldigad av dessa
spörsmål vilka tydligen mycket väl kunde komma att beteckna inledningen
till ett längre förhör.
— Vad är det ni vill veta? lydde den frågvise apotekarens nästa
spörsmål.
Denna gäng var herr Corpwieth adressaten.
— Jag vill veta, vad ni vill veta, blef det diplomatiska svaret.
— Skönt, sade herr Malm. Hör då på. Här har något inträffat. En
bagatell tycker ni kanske, men det tycker inte jag. Jag är inte skapad
för bagateller, småsaker existera inte för mig.
Dessa reflexioner föreföllo herr Corpwieth väl motiverade.
— Fortsätt! sade han.
— Det ämnar jag göra, sade herr Malm. Någon har rest av med en del
kokain ur venena-skåpet. I natt måste det ha skett. Fröken Almlöf, som
hade dejour (jag föredrar kvinnliga biträden), låg och sov på bädden
i dejourrummet. Naturligtvis. Hon varken hörde eller såg något. I går
afton kontrollerade jag bl.a. just kokainförrådet. Fröken Ekblad, min
provisor, kom inte i håg det — naturligtvis — och kontrollerade det i
dag för andra gången. Då hon lämnade mig sin rapport, upptäckte jag
strax, att trettiofem gram av vätskan försvunnit. Vad jag vill veta är
vem som varit framme.
— Vi kunna tillsvidare kalla honom "den okände", sade herr Corpwieth.
Apotekaren nickade instämmande. Herr Corpwieth fortfor:
— Hur såg flaskan ut?
— Kokainet förvaras i en graderad sextiofem liters damejeanne, som
står på skåpets botten. Den befinner sig fortfarande på sin plats. Den
okände har tappat sina trettiofem gram — d.v.s. mina! — på en femhundra
grams flaska.
— Verkligen? Då har han således också gjort ett tillgrepp i ert acqua
distillata-förråd?
— Det har jag inte observerat.
— Antagligen hålla apoteken inte så noga reda på den delen av sitt
lager?
— Det ha vi inte gjort förut. Tidigare kostade nämligen acqua'n
ingenting. Men sedan vi på grund av de bistra tiderna av
Medicinalstyrelsen berättigats att höja priset på acqua distillata med
tio procent, föres det räkning också över den. Jag har förrådet i ett
graderat käril.
— Vi kunna ju se efter, sade herr Corpwieth. Inte för att det strängt
taget är nödvändigt. Men...
Herr Malm lotsade sin gäst till apotekets inre gemak — mycket riktigt,
där skymtade fröken Eva Lindblads burriga huvud lutadt över en mystiskt
susande degel — och förde honom till en väldig glasbehållare, till
ungefär trefjärdedelar fylld av en färglös vätska. Det var tydligen
just det i apoteks- och läkarvetenskapen så betydelsefulla ämnet acqua
distillata. Vid sidan av behållaren var anslagen en griffeltavla,
betäckt med krumelurer. Herr Malm studerade dem ett par minuter och
granskade mätaren på kärlet.
— Mycket riktigt, sade han. Också här har verkligen en åderlåtning egt
rum. Det fattas jämt 465 gram.
— Naturligtvis, sade herr Corpwieth.
— Besynnerligt! mumlade han därpå, och ett intensivt tankearbete gav
honom för några ögonblick en mogen mans drag. Besynnerligt vad detta
förekommer mig bekant! Besynnerligt...
Återfärden medförde den förnyade anblicken av fröken Eva Lindblad,
denna gång stötte hon nitiskt i en mortel.
— Blir det piller? sporde herr Corpwieth med intresse.
— Sodapiller I bekräftade hon med ljuv stämma.
— Ur kassan har ingenting försvunnit? frågade herr Corpwieth för
formens skull herr Malm, sedan de återvänt till det yttre rummet.
— Nej. Snarare tvärtom.
— Huru så? Ni vill väl inte säga t.ex. att den okände betalat sitt
tillgrepp? Att han i så fall vore en monoman, som inte längre får sina
recept påtecknade av läkarna och därför...
— Nej. Han har inte erlagt något för kokainet. Men något har han i alla
fall lämnat efter sig. Här skall ni få se vad jag fann i kassan i morse.
Herr Malm öppnade kassan, framtog ett recept och överräckte det åt herr
Corpwieth.
Det var en högst vanlig receptblankett. Det som ifyllts på den, tedde
sig i stället så mycket mindre vanligt. Det var nämligen inte gjort för
hand, eller rättare sagt: inte med bläck, utan med tryckta bokstäver,
tydligen klippta ur en tidning.
— Kvällens Pust, fastställde herr Corpwieth efter en granskning av
typerna och papperet. Har ni det exemplar av tidningen, som den okände
använt?
— Här är det, sade herr Malm sedan han bökat något i apotekets
välförsedda papperskorg.
— Bra. Jag skall strax ta och kasta en blick på tidningen. Till en
början skola vi emellertid hålla oss till receptet.
Dettas text hade, med de av den okände tillagda partierna, följande
lydelse. På frånsidan lästes:
"Coc. 35,0
Cerebr. corpw. excell. ad lib."
På framsidan åter lästes: "Omröres väl. Ord.: Ego. Pris: erl. av d.
förlor".
— "Kokain trettiofem gram", interfolierade apotekaren herr Corpwieths
lektyr, "av den utmärkte Corpwieths hjärna efter behag".
— "Omröres väl!" fortsatte herr Corpwieth. "Ordinerat av mig. Priset
erlägges av den förlorande".
— Ja, det är väl jag det, sade herr Malm. Eller vad skall det betyda?
— Vad det betyder? Det är ju ganska klart. Det är en utmaning. En
utmaning riktad mot mig!
— Jag, men...
— ... men vem kan väl ha tillåtit sig något dylikt, menar ni. Var god
och ge mig tidningen.
Det var en vacker syn att iakttaga den spänstighet som lifvade herr
Corpwieth, han fick med ens något av en ädel jakthunds samlade energi
i hela sitt väsen. Hans ögon glimmade, läpparna pressades hårt mot
varandra, det var styrka i det grepp varmed han fattade tidningen. Till
och med den robuste apotekare Malm erfor något som liknade respekt
inför dessa uttryck för vilja och intellektuell kraft.
Vem var den okände, som vågat detta oerhörda? se där den tanke, som
besjälade herr Corpwieth. Av Nässellövet, Söderholmen och Melónen kunde
man i sanning vänta sig vilket vänskapsfullt bovstreck som helst.
Teoretiskt taget nämligen, gällde det däremot utförandet, så var det
nog deras obenägenhet för "bråk" som tog överhand. Och dessutom,
förelåg inte här något som helt enkelt gick over evne för dem? Här
dolde sig, i denna affär, ett visst något... Här anades något som...
Kort sagt, bakom händelserna i trettonde apoteket stod en personlighet,
det var tydligt, och inte tre herrar!
Läsaren har redan kunnat se med vilken snabbhet den Corpwiethiska
tanken arbetar. Inom betydligt kortare tid än vi behövt för att
nedskriva hans reflexioner, hade han kommit på dem, tänkt dem
och avfärdat dem. Herr Malm observerade intet avbrott i hans
tidningsstudium.
Detta räckte på sin höjd ett par minuter. En lätt skugga tycktes redan
på väg att lägga sig över herr Corpwieths i allmänhet så outgrundliga,
man är nästan frestad att säga: så känslolösa drag. Dock, nu kom det
åter eld i blicken! På sista sidan stod något att iakttaga. Det var en
blyertsanteckning, gjord i marginalen vid Finlands Banks vexelkurser.
Anteckningen hade följande lydelse:
26: 40
15
13200
26400
39: 600
— Det var väl en crownslant och ett halvpundsstycke, som fanns i kassan
i dag? frågade herr Corpwieth. Eller fanns det kanske småmynt?
— En crown och ett halvt pund, svarade apotekaren. Femton shillings
således.
— Där ser ni, var herr Corpwieths anmärkning.
— Ja, någon engelsman har väl passat på och växlat, sade herr Malm.
Engelskt silver och guld accepteras naturligtvis.
— Ni har rätt, instämde herr Corpwieth. Han har passat på och växlat
sig till finskt mynt, han hade tydligen försummat att ta reda på vår
banktid och ville inte lämna sig utan mynt till följande dag. Herr
Corpwieth grep sin ulster, det var tydligt att han beredde sig till
avfärd.
— Vad för något? protesterade herr Malm och det låg ogillande i tonen.
Skall ni ge er av redan? Innan saken är klar!
— Den är klar, var herr Corpwieths lakoniska svar.
— ?
— Just så.
— Vem är således mannen?
— Det är "den okände". Nej, någon annan kan det inte vara, sade herr
Corpwieth halvt för sig själv. Skicka räkningen till honom! fortfor han
och fattade sin hatt.
— Herr Corpwieth! Nu får det vara nog. Vart är det ni egentligen vill
komma? Vem i fridens namn är då den okända?
— Se efter i Storstadstidningens morgondagsnummer. Under rubriken
"notabelt besök" finner ni namnet.
Herr Malm föreföll alls icke tillfredställd med dessa upplysningar, och
han antog åter, föreföll det herr Corpwieth, en oroväckande likhet med
jätten Bumburrifex.
Herr Corpwieth räddade sig genom en hastig flykt.