— Uteslutande oangenämt. Jag fick det en gång i Paris — längesedan
— han var en slyngel. — Hon föreföll att repetera scenen med
regeringsrådet i nästa akt.
— Då kunde ni kanske tänka er att skiljas från det? vågade Corpwieth en
fråga.
— Uppriktigt sagt — det skulle passa mig utmärkt. Jag nästan räknade
därpå. Min turné har gått dåligt. Redan i Stockholm skrämdes folk
bort av det främmande språket, och här tycks det vara ändå värre.
Människorna är så omöjliga här uppe — åh, så kalla! — min konst går
över huvudet på dem. Monsieur Boboche säger att vi kört fast. Kort om
gott — jag behöver pengar för att komma vidare. En gång i Petersburg
skörda vi guld igen. Finge jag sälja halsbandet vore vi räddade.
Regissörens upplysning gav mig en idé. Jag ville väcka friherrinnans
uppmärksamhet. Er härvaro visar att jag lyckats.
Corpwieth nickade instämmande. Det kunde förklara allt. Men han ville
avbryta den pinsamma bekännelsen:
— Ett kostbart smycke?
— Åh, juvelerarne i Paris göra dylika dussinvis. Det är mindre
värdefullt än det ser ut.
Corpwieth var ingen kännare av juveler, men han hade förnimmelsen av
att hon ljög. Reflektionen var icke överraskande, men den föreföll
illa anbragt. Hon kunde ju omöjligt ha något intresse av att förringa
halsbandets värde inför honom. Anmärkningen skulle icke varit avsedd
enkom för honom?
Det klack till inom honom. Var han duperad? Hade hans skarpsinne svikit
honom? Nej, gudskelov, inte ännu. Han vädrade förnöjt. Han var nästan
rädd att förråda sin belåtenhet.
— Jag skall framföra ert anbud till friherrinnan, sade han och steg
hastigt upp.
— Monsieur Boboche är van att arrangera det slags angelägenter. Han
står till friherrinnans disposition. — Divans ögon följde honom till
dörren.
På gången mötte han monsieur Boboche. Fransmannen skyndade förbi,
upptagen som alltid, men hann dock sända Corpwieth en prövande blick
från sidan. Corpwieth tycktes ej observera den. Men innan han gick ned
den lilla trappan från scenen, stannade han och såg sig om. Han såg
fransmannen försvinna in genom klädlogens dörr. Han hörde två ivriga
röster och ett skratt...