Parterren var skäligen väl fylld, likaså logerna närmast ingången. Där
satt huvudstadens mondäna premiärpublik, den som kom för sin egen skull
lika mycket som för föreställningens och som hade både råd och vilja
att beundra och låta sig beundras till högsta biljettpris. Närmare
scenen voro däremot blott de främre platserna upptagna och uppåt
raderna glesnade publiken alltmer för att sist bli helt borta i ett
gapande tomt galleri, med några nyfikna huvuden här och där sträckta
över balustraden. Det var tydligt att skådespelerskan ej slagit igenom.
Språket och de uppskruvade prisen hade avskräckt den stora allmänheten.
Corpwieth överfor hastigt logeraden till höger. Det var damer i ljusa,
eleganta toaletter, moderna i fjol på kontinenten, men ännu fullt
i nivå med de högsta fordringar på Helsingfors nordliga breddgrad.
Herrarna sutto dästa och tunga bakom buckliga skjortbröst. En
teaterafton var för de flesta av dem blott en behaglig siesta mellan
middagen och supén. Konversationen gick trögt. Man kände varandra till
punkt och pricka. Man träffades överallt, var dag, som en enda intim
familj. Man hade en gång för alla placerat sig — så i samhället som på
teatern — och man gjorde sig icke vidare någon möda. Man _var_ helt
enkelt, existerade som ett faktum — och fann sig tillfreds därmed, hade
ingen annan åstundan.
De flesta voro Corpwieth bekanta till namnet, men personligen kände
han endast få. Hans blick gled flyktigt förbi de likgiltiga ansiktena.
Den stannade vid den andra logen från scenen. Satt icke friherrinnan
Stjernsvärd där och talade ivrigt inåt logen?
Corpwieth såg två häradshövdingar på främsta länstolsraden vända
sig om och se upp emot henne för att därpå intresserat meddela
sig med varandra. Han förstod vad saken gällde. Han hade själv i
eftermiddagstidningen läst friherrinnans annons om sitt förlorade
halssmycke som hon burit i går på teatern. Hela staden kände det.
Det var lika allmänt bekant som beundrat: ett dyrbart, briljanterat
halsband bärande symbolen av hennes namn — en stjärna och ett svärd i
konstfullt juvelerararbete.
Nu vände friherrinnan sig om och såg ut över salongen. Corpwieth
betraktade hennes hals. Liksom för att betona sin förlust bar hon i
kväll, mot vanligheten, höghalsad klädning. Hon hade en ovanligt hög
färg på kinderna och flyttade sig otåligt på stolen. Gjorde hon ej
ett tecken? Corpwieth hälsade och kände inviten i hennes ögon. Han
hade en gång varit i tillfälle att göra henne en tjänst när hon ville
undanrödja spåren av en politisk obetänksamhet, begången av hennes man.
Jo, hon kallade igen bakom solfjädern.
Han trädde in i logen. Friherrinnan hälsade med ett förbindligt
småleende.
— Ni kommer som efterskickad. Ni måste hjälpa mig.
Corpwieth gjorde en bugning:
— Ingenting kan vara mig kärare.
— Jag har förlorat mitt halsband —
— Stjärnhalsbandet?
— Ni vet det?
— Jag läser alltid annonsspalterna i tidningen. De har ett större
intresse än alla de andra tillsammans. Var tredje annons är ett
problem, var tionde är en tragedi. Ni har förlorat stjärnhalsbandet?
— Ja, i går kväll. Jag hade det på mig här på teatern.
— Borttappade saker är inte min specialitet.
— Jag kan inte ha tappat halsbandet. Jag har låtit leta efter det
överallt. Här på teatern — i bilen — hemma hos mig. Ingen har funnit
det.
— Det har troligen hängt sig kvar i kläderna.
— Omöjligt! De är noga genomsökta. Den möjligheten är totalt utesluten.
Corpwieth fann att uppgiften låg under hans värdighet.
— Då återstår er blott att vänta. Den lyckliga innehafvaren skall nog
anmäla sig i sinom tid. Kanske mot en större eller mindre dusör — som
plåster på ärligheten.
— Det var också min avsikt, älskvärde rådgifvare. Åtminstone tills i
kväll. Men nu har något egendomligt hänt, något som irriterar mig och
gör mig nervös.
— Ett spår?
— Nej, inte just det. Men en egendomlig slump. Såg ni halsbandet divan
bar på scenen?
— Det var svårt att låta bli. Hon gjorde nästan mer affär av det än av
rollen.
— Kan ni tänka er? Det var precis maken till det jag förlorat. Eller
åtminstone förvillande likt — jag betraktade det genom kikaren.
Corpwieth spetsade öronen.
— Och ni inbillar er? —
— Jag inbillar mig ingenting. Men ser det inte ut som en vink från
himlen? Herr Corpwieth, ni måste hjälpa mig.
— Genom att övertyga mig om att halsbandet inte är ert?
— Ni uttrycker mina tankar bättre än jag själv skulle förmå det. Men
jag kan inte få halsbandet ur huvudet.
— Ni vill väl inte på allvar tro att det halsband ni förlorade i går,
redan i kväll skulle sitta på madame Ghilkas hals? Och exponeras af
henne uppenbart till hela teaterns beskådande?
— Jag medger att tanken är absurd. Men sammanträffandet är i alla fall
underligt. Jag måste ha visshet. Ingen har så skarpa ögon som ni.
— Om ni har rätt, överskattar ni mina på bekostnad av edra egna. Men
sätter ni verkligen så stort värde på halsbandet?
— Det är ett minne från vår bröllopsresa. Min man köpte det i Paris. Vi
voro oförnuftiga då — som man blir det — av lycka.
— Lyckans oförnuft är höjden av förnuft. Jag skall försöka. Eftersom
förnuftet fordrar det.
Corpwieth besinnade sig ett ögonblick.
— Kan ni ge mig en beskrivning på halsbandet?
— Det består av en smal kedja av briljanter, infattade i guld och fästa
vid varandra medelst rörliga länkar. Framtill bär det en femuddad
stjärna och över den, med spetsen snett nedåt, ett svärd. Under
stjärnan löper en bred gyllene ring som håller ihop det hela. Låset
sitter baktill, mitt för stjärnan. Det var likheten med namnet som fick
min man att köpa det. Stjernsvärd — en symbol! Och det har blifvit även
mig en symbol. Jag har varit lycklig så länge jag burit det.
Hon såg förbi Corpwieth och de mörka ögonfransarna skuggade lätt för
blicken. Corpwieth bugade sig galant.
— Ni förtjänar att alltid förbli lycklig. — Men vad skall jag säga
divan?
— Erbjud er att köpa smycket.
— Madame Ghilkas smycken lär ej stå till buds för pengar.
— Ni är omöjlig i kväll. Säg vad ni vill. Alltid finner ni på något. Ni
har öppen fullmakt.
— På fullt allvar — ni önskar köpa smycket om det inte är ert?
— Jag vore ännu mer villig att köpa det om det vore mitt, svarade
friherrinnan leende. — Är ni nöjd nu?
— Jag skall göra mitt bästa.
Corpwieth lämnade logen. Han var icke belåten. Det hela tycktes honom
barockt, en förflugen idé som måste falla på sin egen orimlighet. Och
dock — divans uppträdande kunde ha ett sammanhang med smycket. Det
skulle förklarat hennes egendomliga manövrer på scenen. Han kunde bara
inte se någon förnuftig mening däri.